The days just slip and slide
Like they allways did
The trouble is my head
Won’t let me forget
Den taktfasta basgången i ”Why do i keep counting” ackompanjerar fötternas resa över en morgonstel trottoar.
Efter många månader i ett gränsland utan toner har jag äntligen återerövrat musiken till mitt liv.
Jag har köpt en ny iPod!
Det är märkligt hur man kan hänga upp saker på varandra. Under en lite för lång tid har jag gått och funderat på att börja promenera, allt i hälsans tecken. Förevändningen för att inte än komma igång har varit att det är så otroligt jävla tråkigt. Lösningen på tråkproblematiken har varit att skjuta projektet framför sig, att hänga upp det på något annat.
Med lite list och klurighet kanske ni kan dra slutsatsen att mitt promenerande varit avhängt på införskaffandet av en ny iPod…
Så nu ska det promeneras hej vilt.
Jo.
Tjenare.
Jag kanske lyckas, men kanske inte. Å andra sidan spelar det nog mig mindre roll på det stora hela.
Så, känslolivet då…
För tillfället är jag tillbaka på ruta ett igen känns det som. Under de senaste 6 veckorna har en flicka, vi kan kalla henne Jess, dominerat vardagen med sin närvaro. Mysiga kvällar, sömnlösa nätter, intima middagar och som vanligt en avsaknad av djupare känslor från min sida.
Man blir trött…
Hade redan för 1 ½ vecka sedan bestämt mig för att det var ohållbart… I Torsdags tog vi ”snacket” och gjorde slut på det.
Så, tillbaka på ruta ett…
Om det är nått som känns jobbigt i den nuvarande situationen så är det inte direkt att vara ensam. Jag är övertygad om att jag kan hitta nån substitut, fysiskt, rätt fort om jag nu vill. Men det jobbiga är ändå att fixa det.
Det jobbiga är att behöva bygga upp en relation på nytt. Att ännu en gång berätta alla tradiga historier om sitt liv, att på nytt påskina sig vara lagom vitsig och intressant, att lyssna på den andra partens tråkiga (jaja, i bästa fall väldigt intressanta. Just med Jess var det dock inte så.) historier och nicka snällt under konversationer om saker jag bryr mig lika mycket om som vilken skolmat som råkar serveras i Stockholmsområdet den givna dagen.
Man borde skriva ihop en relationsmässig CV. Den skulle nog bli något längre än ett vanligt, men man kanske kan begränsa sig till 4-5 sidor. Sen kan man utbyta dessa under första dejten, skumma igenom, sen har man alla fakta.
Inga mer frågor om stjärntecken, fastrar, syskon, tidigare jobb eller liknande. Allt i ett kompendium, svart på vitt...
Sen kan man ju självklart föra diskussioner utifrån CV:t, men det skulle ändå finnas där.
Dessutom kunde man spara det och fräscha upp minnet då och då. Föräldrars namnsdagar, viktiga händelser, syskonens namn osv.
Praktiskt.
Hurusom får jag finna mig i situationen att vara tillbaka på noll. Två nya kontakter har gjort… Vi kan kalla dem Amy och SL.
SL är söt, faktiskt bedårande söt. Lite fåordig hittills, men hon behöver nog bara lite tid.
Amy är också söt, men kanske inte lika bedårande. Dock finns det kanske lite mer gemensamt yrkesmässigt, men frågan är om man egentligen vill ha det?
Hur allt löser sig återstår att se. Jag ska försöka uppdatera.
Nu väntar lunch. Äntligen!
If all of our days are numbered
Then why do i keep counting?
/P
