And I don't believe in the existence of angels
But looking at you I wonder if that's true
But if I did I would summon them together
And ask them to watch over you
Augusti brinner ut i rödarosa solnedgångar och sommaren vänder på klacken. Dörren mot hösten står på glänt och det blåser kallt över tröskeln.
Tittar i backspegeln på några månaders skörlevnad. Konsekvenslöst hånglande i Visbys gränder med lilla E, A och gifta F. Fula britter som kysstes för sakens skull och för unga göteborgsflörtar som skickades hem i taxi efter en stulen dans med tillhörande snopen kavaljer.
Och sen finns J.
Hon som var sval men blev het. Hon jag trodde inte gick att nå men som sträckte ut handen. Hon som fick mig att åka till Hökmossen med en folieblomma mellan h(t)änderna efter att Lillan och Tet komponerat sms. Hon som funnits där hela sommaren utan att bli jobbig.
När jag kom hem från WoW tog vi snacket. Snacket om hennes blogg. Snacket om exklusivitet. Kanske är det bara en ängslig moderningsering av att vara ihop. Att binda sig men hålla dörrarna öppna. När man inte vågar testa om benen bär och för säkerhetsskull tar med kryckan. Exklusivitet.
Men där står vi. Hon och jag. Är jag kär? Jag vet ärligt talat inte. Vet inte om jag behöver veta. Kanske är det grejen? Kanske är det MIN grej. Att inte veta. Men jag vill försöka. Försöka med exklusivitet. Försöka med henne.
Jag både glädjs och oroar mig. Glädjs över att jag hittat någon som inte gör att jag vill fly. Någon vars armar jag får vila ut i samtidigt som hon drar fingrarna genom mitt hår. Glädjs åt att hon skickar låtar som hittar rätt innanför revbenen. Som förstår att rysa till Gloria och som skrattar åt It's always sunny in Philadelphia.
Oroar mig för att hon går för fort fram. Att snacket katapulterade in oss i en självklarhet jag inte vet om jag är redo för. Där jag är rädd att säga nej till att träffas för att inte törna ömma tår och rädd för att säga ja för ofta och gå rakt in en klaustrofobi jag ser komma vid horistonen. Sommarens kravlösa träffar har vaggat in mig i en trygghet och bekvämlighet jag är rädd att bli av med. Att gå från trevande umgänge till förväntat samliv... Vettefan.
Jag är dålig på det här. Hon också. Kanske är det något bra... Att gå tillsammans och ta vägskälen som de kommer. Kanske är det hand i hand man hittar rätt istället för att jaga ifatt.
Sen har vi hennes blogg där hon skriver högt och lågt. Svårt att ta hänsyn. Skriver att hon vill kunna uttrycka sig fritt, men säger att det aldrig skulle fungerat om jag inte visste om den. Hyckleri? Mänskligt vill-äta-kakan-och-ha-den? Vettefan.
Jag vet att jag känner mig trygg i hennes armar. Att rökdoften inte gör mig nått med hennes läppar mot mina. Att jag imponeras och rörs av hennes ord. Att jag utan att reflektera skickar spontana meddelanden... Kanske får det räcka så just nu. Ska försöka få det att räcka. Just nu.
And if He felt He had to direct you
Then direct you into my arms
/Nick Cave - Into my arms
But looking at you I wonder if that's true
But if I did I would summon them together
And ask them to watch over you
Augusti brinner ut i rödarosa solnedgångar och sommaren vänder på klacken. Dörren mot hösten står på glänt och det blåser kallt över tröskeln.
Tittar i backspegeln på några månaders skörlevnad. Konsekvenslöst hånglande i Visbys gränder med lilla E, A och gifta F. Fula britter som kysstes för sakens skull och för unga göteborgsflörtar som skickades hem i taxi efter en stulen dans med tillhörande snopen kavaljer.
Och sen finns J.
Hon som var sval men blev het. Hon jag trodde inte gick att nå men som sträckte ut handen. Hon som fick mig att åka till Hökmossen med en folieblomma mellan h(t)änderna efter att Lillan och Tet komponerat sms. Hon som funnits där hela sommaren utan att bli jobbig.
När jag kom hem från WoW tog vi snacket. Snacket om hennes blogg. Snacket om exklusivitet. Kanske är det bara en ängslig moderningsering av att vara ihop. Att binda sig men hålla dörrarna öppna. När man inte vågar testa om benen bär och för säkerhetsskull tar med kryckan. Exklusivitet.
Men där står vi. Hon och jag. Är jag kär? Jag vet ärligt talat inte. Vet inte om jag behöver veta. Kanske är det grejen? Kanske är det MIN grej. Att inte veta. Men jag vill försöka. Försöka med exklusivitet. Försöka med henne.
Jag både glädjs och oroar mig. Glädjs över att jag hittat någon som inte gör att jag vill fly. Någon vars armar jag får vila ut i samtidigt som hon drar fingrarna genom mitt hår. Glädjs åt att hon skickar låtar som hittar rätt innanför revbenen. Som förstår att rysa till Gloria och som skrattar åt It's always sunny in Philadelphia.
Oroar mig för att hon går för fort fram. Att snacket katapulterade in oss i en självklarhet jag inte vet om jag är redo för. Där jag är rädd att säga nej till att träffas för att inte törna ömma tår och rädd för att säga ja för ofta och gå rakt in en klaustrofobi jag ser komma vid horistonen. Sommarens kravlösa träffar har vaggat in mig i en trygghet och bekvämlighet jag är rädd att bli av med. Att gå från trevande umgänge till förväntat samliv... Vettefan.
Jag är dålig på det här. Hon också. Kanske är det något bra... Att gå tillsammans och ta vägskälen som de kommer. Kanske är det hand i hand man hittar rätt istället för att jaga ifatt.
Sen har vi hennes blogg där hon skriver högt och lågt. Svårt att ta hänsyn. Skriver att hon vill kunna uttrycka sig fritt, men säger att det aldrig skulle fungerat om jag inte visste om den. Hyckleri? Mänskligt vill-äta-kakan-och-ha-den? Vettefan.
Jag vet att jag känner mig trygg i hennes armar. Att rökdoften inte gör mig nått med hennes läppar mot mina. Att jag imponeras och rörs av hennes ord. Att jag utan att reflektera skickar spontana meddelanden... Kanske får det räcka så just nu. Ska försöka få det att räcka. Just nu.
And if He felt He had to direct you
Then direct you into my arms
/Nick Cave - Into my arms
