Sagan

”When you’r sleeping on the couch.
When love becomes sacrificing.”

Hon är så jävla söt.

I lördagskväll tårades ögonen.

Jag faller så platt.

Jag erkänner helt villigt att jag är en sucker. Askungesagan om Marie Lindberg går het på löpen och jag blir bara glad.

Den väna framtoningen, blygsamheten och hennes skelande öga.

Det behövs inte mer för att sälja in nått hos mig.

Låten är dessutom helt otroligt fin i sin Ternheim-anda.

Det kunde inte vara bättre. Hon kunde inte vara bättre. Sagan kunde inte vara bättre.

Tittat på reprisen säkerligen 10 gånger (bara under den senaste timmen) och blir lika glad varje gång.

Sure, hon kommer inte hålla hela vägen. Låten är inte schlager, men den står ut som den vackraste i årets startfält. Tippar på en andra eller tredje plats, utan att ens ha hört alla bidrag. Folket kommer bära fram henne. Bära fram den… Askungesagan.

Privat är allting lite förvirrat igen. KA är väldigt märklig. Hörts bara kort sen sist. Innan schlagern. Hon skulle iväg till nån vän och titta.
Ska se om jag gör något drastiskt. Trött på spelet för att vara ärlig.

Snabb träff.
Se om nått händer.
Sen vet man.
Wam, bam thank you mam.

Så lätt.

Så lätt är det aldrig tyvärr.

Önskar det var så dock. Så lätt. Lika lätt som man faller för en skelande skolfröken från Munkedal.

”I’m not sure it’s gonna be
You and me, anymore”

/P

Förväntan

Utandningsluften fryser i den ansade mustaschen.

Trasiga jeans skyddar dåligt mot kylan som återigen dragit in över staden.

Robyn sjunger om att bli lämnad.

En vintermorgon som alla andra.

Börjar tröttna på vintern för att vara helt ärlig. Krossade förväntningar på ett nytt år blandas med snöslask på byxslaget och stelfrusna händer under rökpauser.

Det är dags för vår. För nya förväntningar, för jeansjacka och gröna backar. För promenader utan förfrysningsskador och för Robyn att inte sjunga om att bli lämnad.


Har inte blivit bloggande den senaste månaden. Familjekatastrofen rullar vidare och jag har återigen inte orkar formulera tankar och känslor.
Kanske för att jag inte kan.
Kanske för att jag inte vill.

Jag lovar ingenting, men ska försöka skärpa mig helt enkelt. Om inte annat för de få, men kära, läsare jag har.
Lillan påpekade igår över en lunch att jag någon gång skrivit att jag sviker mig själv när jag inte bloggar. Kanske hade jag rätt.

Kanske spelar det iofs ingen roll.


Så, tillbaka från de filosofiska tankarna.

Mycket jobb senaste tiden. Premiärer att springa på, artiklar att fabulera och chefer att tillfredsställa. Blandat med familjen så har det inte funnits tid till allt för mycket annat.
Bara att acceptera ibland.

I förhållandefrågan känns det lite som att jag är tillbaka på noll, men på ett bra sätt. Gjort mig av med banden jag inte vill ha (AM, L och E) och siktar för tillfället mot KA.
Bokstavskombinationerna börjar bli jobbiga, jag vet, men det är bara att stå ut. Tänker fortsätta vara lite hemlig.

Hörde hursom av KA igår. Vi har sprungit om varandra lite, men nu får det fan vara slut med det. Ska styra upp det hoppas jag.
Ser bra ut på pappret.

Det har det gjort förut.

Men verkar dumt att sluta hoppas.

Som att sluta hoppas på att Robyn ska sluta sjunga om att inte bli lämnad.

Eller att sluta hoppas på att mustaschen inte ska frysa.

Eller att sluta ha förväntningar.

/P