Förväntan

Utandningsluften fryser i den ansade mustaschen.

Trasiga jeans skyddar dåligt mot kylan som återigen dragit in över staden.

Robyn sjunger om att bli lämnad.

En vintermorgon som alla andra.

Börjar tröttna på vintern för att vara helt ärlig. Krossade förväntningar på ett nytt år blandas med snöslask på byxslaget och stelfrusna händer under rökpauser.

Det är dags för vår. För nya förväntningar, för jeansjacka och gröna backar. För promenader utan förfrysningsskador och för Robyn att inte sjunga om att bli lämnad.


Har inte blivit bloggande den senaste månaden. Familjekatastrofen rullar vidare och jag har återigen inte orkar formulera tankar och känslor.
Kanske för att jag inte kan.
Kanske för att jag inte vill.

Jag lovar ingenting, men ska försöka skärpa mig helt enkelt. Om inte annat för de få, men kära, läsare jag har.
Lillan påpekade igår över en lunch att jag någon gång skrivit att jag sviker mig själv när jag inte bloggar. Kanske hade jag rätt.

Kanske spelar det iofs ingen roll.


Så, tillbaka från de filosofiska tankarna.

Mycket jobb senaste tiden. Premiärer att springa på, artiklar att fabulera och chefer att tillfredsställa. Blandat med familjen så har det inte funnits tid till allt för mycket annat.
Bara att acceptera ibland.

I förhållandefrågan känns det lite som att jag är tillbaka på noll, men på ett bra sätt. Gjort mig av med banden jag inte vill ha (AM, L och E) och siktar för tillfället mot KA.
Bokstavskombinationerna börjar bli jobbiga, jag vet, men det är bara att stå ut. Tänker fortsätta vara lite hemlig.

Hörde hursom av KA igår. Vi har sprungit om varandra lite, men nu får det fan vara slut med det. Ska styra upp det hoppas jag.
Ser bra ut på pappret.

Det har det gjort förut.

Men verkar dumt att sluta hoppas.

Som att sluta hoppas på att Robyn ska sluta sjunga om att inte bli lämnad.

Eller att sluta hoppas på att mustaschen inte ska frysa.

Eller att sluta ha förväntningar.

/P