"Change came in disguise of revelation
Set his soul on fire
She said she'd always knew he'd come around"
En snabb titt på kontot fem dagar efter att lönen kom in avslöjar att jag redan lyckats bränna femtio procent av månadens disponibla belopp.
Antal julklappar inhandlade: 0
Det finns en viss charm i att leva över sina tillgångar, de gånger man tvingas konfrontera kontoutdragen ter sig den charmen väldigt långt borta. Dags att börja leva på lunchlådor...
För femte helgen i rad blev det en suverän avslutning på veckan. För fjärde gången på fem helger hamnade jag i en ny kvinnas famn. De två har bara flyktigt med varandra att göra. Glasyr på kakan skulle vissa kalla det.
Fredagen tog sin början i öl och järn med Strumpan, fick lite kvinnlig färgring när hans potentiella flickvän dök upp med sin bästa vän och bar vidare till ett stökigt Riche där den bäste vännen blev ett M. En förkortning i bloggen.
En sömnlös men otroligt trevlig natt och en ensam natt senare undrar jag hur M passar in i mönstret. Tror inte hon gör det alls. Finns mängder med saker att hänga upp sig på, men när jag söndagssammanfattar så säger magen att jag vill träffa henne igen. Fast den där magen har jag redan konstaterat är en oseriös jävel så vad ska jag läsa in i det?
Måndagsöl imorn. M kommer. Får se vart det bär. Just nu mår jag bra över det mesta så ska göra en ansträngning att inte analysera sönder. Inte tänka för mycket.
Det får bli som det blir.
"And were the dreams roll high
And were the wind dont blow
Out here the good girls die
And the sky wont snow"
The Killers - A Dustland Fairytale
/P
Sunday, November 30, 2008
Thursday, November 27, 2008
Vrider om
"In the dark, for a while now
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home"
Brandon Flowers. I. Mitt. Hjärta.
Jag har lite svårt att hålla balansen. Jag sväljer och tänker till istället för att vara ärlig, och det på den enda arena jag hittills betraktat som helt öppen. Den enda ventil som kan lufta mina förvirrade tankar och där jag kan få rätsida på ibland ingenting och ibland på allt.
Den här bloggen var hanterbar när jag visste vilka som läste. Visste att de som läste kände mig och kunde filtrera eller att de inte alls kände mig och aldrig skulle göra det.
De svåra är att förhålla sig till är människor som kanske hittar hit och vet vem jag är, som kanske känner mig ytligt, som kanske kommer att lära känna mig bättre. Hur framstår jag för dem? Är jag tillräckligt trygg för att vara konsekvensneutral?
Vet inte om jag vill veta...
Läser sista sidorna i "Livet på en kylskåpsdörr". Det smakar salt. Tårarna rinner och lämnar svidande spår på kinderna.
Det finns något befriande i att gråta. Vet inte om jag behöver bekräfta för mig själv att jag fortfarande kan bli ledsen. Vet inte varför jag skulle tveka på det men återigen går jag tillbaka till ett gammalt invant beteende när tårarna faller. Jag vrider om den där kniven som fortfarande sitter i bröstet och som lär sitta där resten av livet.
Tar fram albumet.
Det finns i albumet en bild från en utekväll där lillebror står med armen om mig.
En suddig bild tagen med mobilkamera där mitt hår spretar och ansiktet är fyllesvullet och blekt.
En bild där lillebror ser glad ut. Pigga ögon. Svettig frisyr. Halvöppen mun som att han just ska till att sjunga en refräng.
En bild där lillebror trycker mig mot sig. Nästan in i sig. Jag ser ut att vara tio centimeter kortare för att han trycker mig mot sig. Skyddar mig med kroppen.
Det borde varit jag som skyddade honom med kroppen.
Jag kan fortfarande sluta ögonen och nästan känna den där armen över axlarna. Eller känna saknaden av den.
Ett tryck. Mig mot sig. Ett tryck jag ända fram tills dagen han dog trodde skulle finnas där för alltid. Att han alltid skulle kunna komma in genom min olåsta dörr med samma självklarhet och glatt hojta "Hallå på dig din gamla fitta".
Fast så blev det inte.
Jag sluter ögonen och vrider om. Tänker tillbaka. Gräver djupt för att känna hur ont det gör, hur mycket kinderna kan svida, hur mycket jag kan sakna någon.
Sen slutar tårarna.
Det händer mer och mer sällan. Den skarpa smärtan av förlust har ersatts av en molande saknad. Men ibland sticker det till. Hugger nära hjärtat.
Det är då jag vrider om.
"In the dark, for a while now
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home
In the dark"
/The Killers - I can't stay
/P
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home"
Brandon Flowers. I. Mitt. Hjärta.
Jag har lite svårt att hålla balansen. Jag sväljer och tänker till istället för att vara ärlig, och det på den enda arena jag hittills betraktat som helt öppen. Den enda ventil som kan lufta mina förvirrade tankar och där jag kan få rätsida på ibland ingenting och ibland på allt.
Den här bloggen var hanterbar när jag visste vilka som läste. Visste att de som läste kände mig och kunde filtrera eller att de inte alls kände mig och aldrig skulle göra det.
De svåra är att förhålla sig till är människor som kanske hittar hit och vet vem jag är, som kanske känner mig ytligt, som kanske kommer att lära känna mig bättre. Hur framstår jag för dem? Är jag tillräckligt trygg för att vara konsekvensneutral?
Vet inte om jag vill veta...
Läser sista sidorna i "Livet på en kylskåpsdörr". Det smakar salt. Tårarna rinner och lämnar svidande spår på kinderna.
Det finns något befriande i att gråta. Vet inte om jag behöver bekräfta för mig själv att jag fortfarande kan bli ledsen. Vet inte varför jag skulle tveka på det men återigen går jag tillbaka till ett gammalt invant beteende när tårarna faller. Jag vrider om den där kniven som fortfarande sitter i bröstet och som lär sitta där resten av livet.
Tar fram albumet.
Det finns i albumet en bild från en utekväll där lillebror står med armen om mig.
En suddig bild tagen med mobilkamera där mitt hår spretar och ansiktet är fyllesvullet och blekt.
En bild där lillebror ser glad ut. Pigga ögon. Svettig frisyr. Halvöppen mun som att han just ska till att sjunga en refräng.
En bild där lillebror trycker mig mot sig. Nästan in i sig. Jag ser ut att vara tio centimeter kortare för att han trycker mig mot sig. Skyddar mig med kroppen.
Det borde varit jag som skyddade honom med kroppen.
Jag kan fortfarande sluta ögonen och nästan känna den där armen över axlarna. Eller känna saknaden av den.
Ett tryck. Mig mot sig. Ett tryck jag ända fram tills dagen han dog trodde skulle finnas där för alltid. Att han alltid skulle kunna komma in genom min olåsta dörr med samma självklarhet och glatt hojta "Hallå på dig din gamla fitta".
Fast så blev det inte.
Jag sluter ögonen och vrider om. Tänker tillbaka. Gräver djupt för att känna hur ont det gör, hur mycket kinderna kan svida, hur mycket jag kan sakna någon.
Sen slutar tårarna.
Det händer mer och mer sällan. Den skarpa smärtan av förlust har ersatts av en molande saknad. Men ibland sticker det till. Hugger nära hjärtat.
Det är då jag vrider om.
"In the dark, for a while now
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home
In the dark"
/The Killers - I can't stay
/P
Monday, November 24, 2008
Rakt på sak
Det blev ett snabbt bokslut med Charlotte. Hon bjöd via sms in till glöggkväll på onsdag och jag var för en gångs skull ärlig. Istället för att ge ursäkter i försök att få det hela att rinna ut i sanden klippte jag direkt.
"Ska vara rakt på sak. Har funderat och tror inte vi ska fortsätta ses. Har tyvärr inte känslorna som borde finnas... Ta hand om dig"
Om hon är intresserad (vilket hon ju uppenbarligen är) så är det klart det gör ont på ett väldigt direkt sätt, men kanske bättre än att dra ut på det? Komma med undanflykter. Inte vilja ses. Det blir bara förvirrat, fram och tillbaka. Känner jag mig själv rätt skulle vi säkert setts några alkoholstinna nätter framöver. Tillfällig bekräftelse för mig skulle tolkas som ömhet.
Hatar att göra människor illa. Blir illamående av bara tanken att vara på andra sidan. Den enda förmildrande omständigheten jag har att tillgå är att det...
Och där, mitt i blogginlägget, ringde hon. Hon undrade vad det var som saknades, om hon gjort nått fel.
Svarade så ärligt jag kunde, att jag inte har några känslor och inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var som saknades. Jag sa att våra världar kändes väldigt inkompatibla, men insåg i samma sekund som jag sa det att det såklart bara var en ursäkt. Hade känslorna funnits där hade det kvittat att hon aldrig sett en tv-serie, är oförstående inför popkulturella fenomen eller att vi saknar beröringspunkter. Sa även det, men vet inte om det hjälpte...
Hon sökte något mer konkret, men tyvärr hade jag inget att ge. Lika lite som jag kan förklara min brist på känslor kan jag sätta ord på vad det är jag söker. Vi kunde prata fritt, hade liknande värdingar och nog en del gemensamt, men det bleknar som klorintvättade jeans i ljuset av att känslorna saknas.
Trist.
Ville verkligen falla. Hårt.
Kanske nästa gång?
I wish.
I really do.
/P
"Ska vara rakt på sak. Har funderat och tror inte vi ska fortsätta ses. Har tyvärr inte känslorna som borde finnas... Ta hand om dig"
Om hon är intresserad (vilket hon ju uppenbarligen är) så är det klart det gör ont på ett väldigt direkt sätt, men kanske bättre än att dra ut på det? Komma med undanflykter. Inte vilja ses. Det blir bara förvirrat, fram och tillbaka. Känner jag mig själv rätt skulle vi säkert setts några alkoholstinna nätter framöver. Tillfällig bekräftelse för mig skulle tolkas som ömhet.
Hatar att göra människor illa. Blir illamående av bara tanken att vara på andra sidan. Den enda förmildrande omständigheten jag har att tillgå är att det...
Och där, mitt i blogginlägget, ringde hon. Hon undrade vad det var som saknades, om hon gjort nått fel.
Svarade så ärligt jag kunde, att jag inte har några känslor och inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var som saknades. Jag sa att våra världar kändes väldigt inkompatibla, men insåg i samma sekund som jag sa det att det såklart bara var en ursäkt. Hade känslorna funnits där hade det kvittat att hon aldrig sett en tv-serie, är oförstående inför popkulturella fenomen eller att vi saknar beröringspunkter. Sa även det, men vet inte om det hjälpte...
Hon sökte något mer konkret, men tyvärr hade jag inget att ge. Lika lite som jag kan förklara min brist på känslor kan jag sätta ord på vad det är jag söker. Vi kunde prata fritt, hade liknande värdingar och nog en del gemensamt, men det bleknar som klorintvättade jeans i ljuset av att känslorna saknas.
Trist.
Ville verkligen falla. Hårt.
Kanske nästa gång?
I wish.
I really do.
/P
Fairytale
”I've got a feeling
This year's for me and you
So happy Christmas
I love you baby
I can see a better time
When all our dreams come true”
Snön har slutat sitt ursinniga fall över Stockholm som nu är en stad klädd i vitt. Tankarna efter helgens samtal med Båtis börjar klarna, det lutar åt att stanna i Sverige. Shanghai finns kvar, och förvisso gör även den här staden det om jag lämnar den ett halvår, men när tryggheten i Kina med ens halverades bleknade resan betydligt.
Tror även det onda i magen börjar gå över. Återstår att se.
Charlotte kom över natten till lördag. Mitt i festen. De mest fantastiska vännerna, musik, sprit och glädje. Tror inte de rätta känslorna finns. Tror våra världar är för långt ifrån varandra. Visst kan motsatser attrahera, men går det verkligen att bygga på något som saknar så många beröringspunkter? Tveksamt. Tror vi gör bokslut och ser framåt.
Har en lite omöjlig crush att ta ställning till. Nått som inte skulle funka, som inte är bra, som har dåliga förutsättningar och som skulle kunna förstöra. Har det någonsin stoppat någon?
”You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it's our last”
Shane McGowan och Kirsty MacColls julvisa sliter i bröstet. Min sparsmakade hårväxt på armarna reser varje gång. Livespelningen från St. Patricksday 1988 är så vacker på ett sätt som bara ledsamma saker kan vara. Den redan då nästan tandlösa Shane kontrasterar mot den 80-tals tuperade Kirsty så fint att det inte hade gått att regissera mer passande. Det andas destruktiv kärlek som trots allt fortgår. Trots allt hoppas. Trots allt delar drömmar.
”You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it all alone
I've built my dreams around you”
/The Pogues - Fairytale of New York
/P
This year's for me and you
So happy Christmas
I love you baby
I can see a better time
When all our dreams come true”
Snön har slutat sitt ursinniga fall över Stockholm som nu är en stad klädd i vitt. Tankarna efter helgens samtal med Båtis börjar klarna, det lutar åt att stanna i Sverige. Shanghai finns kvar, och förvisso gör även den här staden det om jag lämnar den ett halvår, men när tryggheten i Kina med ens halverades bleknade resan betydligt.
Tror även det onda i magen börjar gå över. Återstår att se.
Charlotte kom över natten till lördag. Mitt i festen. De mest fantastiska vännerna, musik, sprit och glädje. Tror inte de rätta känslorna finns. Tror våra världar är för långt ifrån varandra. Visst kan motsatser attrahera, men går det verkligen att bygga på något som saknar så många beröringspunkter? Tveksamt. Tror vi gör bokslut och ser framåt.
Har en lite omöjlig crush att ta ställning till. Nått som inte skulle funka, som inte är bra, som har dåliga förutsättningar och som skulle kunna förstöra. Har det någonsin stoppat någon?
”You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it's our last”
Shane McGowan och Kirsty MacColls julvisa sliter i bröstet. Min sparsmakade hårväxt på armarna reser varje gång. Livespelningen från St. Patricksday 1988 är så vacker på ett sätt som bara ledsamma saker kan vara. Den redan då nästan tandlösa Shane kontrasterar mot den 80-tals tuperade Kirsty så fint att det inte hade gått att regissera mer passande. Det andas destruktiv kärlek som trots allt fortgår. Trots allt hoppas. Trots allt delar drömmar.
”You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it all alone
I've built my dreams around you”
/The Pogues - Fairytale of New York
/P
Saturday, November 22, 2008
En årstid och en dröm...
När jag gick och la mig igår kväll var Stockholm fortfarande ett höstlandskap.
När jag gick och la mig igår kväll var jag rätt nöjd med de närmaste månadernas planering.
När jag gick och la mig igår kväll visste jag att Shanghai stod på agendan.
Halv tolv ringde telefonen för andra gången den här morgonen. 30 minuter senare upptäcker jag att det under natten fallit 10cm snö som förvandlat Stockholm till ett vinterland. 30 minuter senare har plötsligt förutsättningarna för en Kinavistelse ändrats radikalt.
Båtsman har efter fyra år i Shanghai mer eller mindre bestämt sig för att flytta hem. Jobb, kärlek och anledningar i långa banor, men förutom glädjen för hans skull är det bara en sak som snurrar i mitt förvirrade huvud: vad fan ska JAG göra?
Året/Halvåret i Shanghai har alltid varit på premissen att jag haft två av mina vapendragare nära till hands. Johan och Johan. Förändras allt nu för att en av dem inte kommer vara med i bilden? Vill jag lika mycket när situationen totalt ändrats? Varför gör det ont i magen plötsligt?
Jag vet inte...
Det jag med all säkerhet vet är att det gjorde ont i magen. I mitt huvud var scenariot så klart, så bra och så säkert. Luncher på Element Fresh med Båtis, plugg med Jojje, kolla film hemma hos Johan och Addebullen, kvällar och nätter i Shanghais nattliv med en av mina absolut bästa vänner vid min sida.
Shanghai skulle bli en paus. Pluggandet hade förvisso en stor del i det, men att få uppleva staden i sex månader och komma ifrån vardagslivet i Sverige var en minst lika stor del. En del som nu om än inte försvunnit så förändrats.
Det andra som förändrats är att situationen i Stockholm med ens blivit annorlunda. Att ha mina två älsklingar i samma land har inte hänt på de senaste fyra åren. Vad skulle det göra för Stockholmsmonotomin? Är det värt att stanna för?
Jag sa så klart inte till Båtis hur ont i magen jag fick. Jag kan inte göra det. Om det ens finns en minimal möjlighet att han skulle ändra sitt beslut för min skull kommer jag inte kunna bära det. Vi är alla ansvariga för våra egna öden och i det ingår även att ta beslut oberoende av andra. Men efter att ha kännt honom i snart tio år vet jag också att han alltid gör sitt yttersta för att människor ska må bra, och därför kan jag inget säga. Jag sa att det såklart förändrade allt för mig, men sen bet jag mig i tungan.
Det är svårt att inte tänka på hur förgängligt allt är. Hur snabbt planer, förutsättningar, förväntningar, agendor och årstider kan förändras.
Nu står jag här. 10 cm snö utanför fönstret och en handfull raserade drömmar inom lägenhetens fyra väggar.
När jag vaknade i morse var höstlöven begravda under snö.
När jag vaknade i morse gör det ont i magen att tänka på de närmsta månadernas planering.
När jag vaknade i morse vet jag inte ens om jag har nån agenda.
"en dag lämnade jag allt
man kunde låta tiden vara
det känns som andra sidan jorden
vi kanske hade alla svaren"
/Lars Winnerbäck - En tätort på en slätt
/P
När jag gick och la mig igår kväll var jag rätt nöjd med de närmaste månadernas planering.
När jag gick och la mig igår kväll visste jag att Shanghai stod på agendan.
Halv tolv ringde telefonen för andra gången den här morgonen. 30 minuter senare upptäcker jag att det under natten fallit 10cm snö som förvandlat Stockholm till ett vinterland. 30 minuter senare har plötsligt förutsättningarna för en Kinavistelse ändrats radikalt.
Båtsman har efter fyra år i Shanghai mer eller mindre bestämt sig för att flytta hem. Jobb, kärlek och anledningar i långa banor, men förutom glädjen för hans skull är det bara en sak som snurrar i mitt förvirrade huvud: vad fan ska JAG göra?
Året/Halvåret i Shanghai har alltid varit på premissen att jag haft två av mina vapendragare nära till hands. Johan och Johan. Förändras allt nu för att en av dem inte kommer vara med i bilden? Vill jag lika mycket när situationen totalt ändrats? Varför gör det ont i magen plötsligt?
Jag vet inte...
Det jag med all säkerhet vet är att det gjorde ont i magen. I mitt huvud var scenariot så klart, så bra och så säkert. Luncher på Element Fresh med Båtis, plugg med Jojje, kolla film hemma hos Johan och Addebullen, kvällar och nätter i Shanghais nattliv med en av mina absolut bästa vänner vid min sida.
Shanghai skulle bli en paus. Pluggandet hade förvisso en stor del i det, men att få uppleva staden i sex månader och komma ifrån vardagslivet i Sverige var en minst lika stor del. En del som nu om än inte försvunnit så förändrats.
Det andra som förändrats är att situationen i Stockholm med ens blivit annorlunda. Att ha mina två älsklingar i samma land har inte hänt på de senaste fyra åren. Vad skulle det göra för Stockholmsmonotomin? Är det värt att stanna för?
Jag sa så klart inte till Båtis hur ont i magen jag fick. Jag kan inte göra det. Om det ens finns en minimal möjlighet att han skulle ändra sitt beslut för min skull kommer jag inte kunna bära det. Vi är alla ansvariga för våra egna öden och i det ingår även att ta beslut oberoende av andra. Men efter att ha kännt honom i snart tio år vet jag också att han alltid gör sitt yttersta för att människor ska må bra, och därför kan jag inget säga. Jag sa att det såklart förändrade allt för mig, men sen bet jag mig i tungan.
Det är svårt att inte tänka på hur förgängligt allt är. Hur snabbt planer, förutsättningar, förväntningar, agendor och årstider kan förändras.
Nu står jag här. 10 cm snö utanför fönstret och en handfull raserade drömmar inom lägenhetens fyra väggar.
När jag vaknade i morse var höstlöven begravda under snö.
När jag vaknade i morse gör det ont i magen att tänka på de närmsta månadernas planering.
När jag vaknade i morse vet jag inte ens om jag har nån agenda.
"en dag lämnade jag allt
man kunde låta tiden vara
det känns som andra sidan jorden
vi kanske hade alla svaren"
/Lars Winnerbäck - En tätort på en slätt
/P
Wednesday, November 19, 2008
Att ta tillvara
Min kollega Lotta svävar medicinskt fortfarande i gränslandet mellan levande och död. Cancern går inte att förutspå och det utstakade livet har tappat sina milstolpar.
Hon skrev just en krönika om hur hennes inställning till livet förändrats. Att sjukdomsbeskedet snarare betytt att hon lever mer. Mer innerligt, mer uppmärksamt och mer i varje ögonblick. Att det lilla har blivit det stora.
Jag känner igen tanken: Att ta tillvara på tiden, för man vet aldrig när den tar slut.
För lillebror klipptes den abrupt i sekunderna det tog att falla fem våningar.
För Lotta hoppas jag innerligt den inte tar slut än på många år, men det finns som sagt inga milstolpar.
I helgen tog jag tillvara på tiden. Kompade ut tidigt, mötte upp min älskade Erik, hans Frida och lilla Ludd. Middag och vindrickande hemma hos tån & ankan förbyttes i en ursinnig förfest hos Ellen som mynnade ut i krogbesök och efterfest till morgontimmarna.
En segstartad lördag ledde till ännu en middag, mer bebisgull, vin, uno, jeopardy och vidare till en rumptät hemmafest där Strumpan och Emmish gav sig hän.
Helgen kändes en vecka lång och när söndagen väl kom avrundades dagarna med middagsdejt, film och två timmars sömn innan måndagen som vanligt pockade på uppmärksamhet.
Det gäller att ta tillvara på tiden. Att göra det mesta, träffa de flesta och umgås med de bästa.
Pappren från Kina anlände i torsdags och ligger nu i ett kuvert på väg till CSN. Kändes väldigt behagligt att få några veckors respit. Just nu kan jag varken göra mer eller mindre för att planera våren. Det ligger inte i mina händer. Ingen kan skylla på mig. Untouchable.
Om några veckor står jag där med ett besked och tvingas handgripligen ta itu med mitt eget öde.
Är det verkligen så klokt? Är verkligen jag bäst lämpad att göra det? Finns det ingen annan som kan ta beslutet?
Får singla slant helt enkelt.
Eller så tar jag tillvara på tiden och lever mer.
Utan milstolpar.
/P
Hon skrev just en krönika om hur hennes inställning till livet förändrats. Att sjukdomsbeskedet snarare betytt att hon lever mer. Mer innerligt, mer uppmärksamt och mer i varje ögonblick. Att det lilla har blivit det stora.
Jag känner igen tanken: Att ta tillvara på tiden, för man vet aldrig när den tar slut.
För lillebror klipptes den abrupt i sekunderna det tog att falla fem våningar.
För Lotta hoppas jag innerligt den inte tar slut än på många år, men det finns som sagt inga milstolpar.
I helgen tog jag tillvara på tiden. Kompade ut tidigt, mötte upp min älskade Erik, hans Frida och lilla Ludd. Middag och vindrickande hemma hos tån & ankan förbyttes i en ursinnig förfest hos Ellen som mynnade ut i krogbesök och efterfest till morgontimmarna.
En segstartad lördag ledde till ännu en middag, mer bebisgull, vin, uno, jeopardy och vidare till en rumptät hemmafest där Strumpan och Emmish gav sig hän.
Helgen kändes en vecka lång och när söndagen väl kom avrundades dagarna med middagsdejt, film och två timmars sömn innan måndagen som vanligt pockade på uppmärksamhet.
Det gäller att ta tillvara på tiden. Att göra det mesta, träffa de flesta och umgås med de bästa.
Pappren från Kina anlände i torsdags och ligger nu i ett kuvert på väg till CSN. Kändes väldigt behagligt att få några veckors respit. Just nu kan jag varken göra mer eller mindre för att planera våren. Det ligger inte i mina händer. Ingen kan skylla på mig. Untouchable.
Om några veckor står jag där med ett besked och tvingas handgripligen ta itu med mitt eget öde.
Är det verkligen så klokt? Är verkligen jag bäst lämpad att göra det? Finns det ingen annan som kan ta beslutet?
Får singla slant helt enkelt.
Eller så tar jag tillvara på tiden och lever mer.
Utan milstolpar.
/P
Friday, November 14, 2008
Bob o anna-kombo
” I hope you feel the way I do
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
to fall so hard
for you”
/Anna Ternheim – What have i done
Bob Hansson och Anna Ternheim gick igår kväll runt runt i lägenheten. Hand i hand. Bob intervjuade människor om kärlek och Anna sjöng säkert om den. Ärligt talat var jag för inne i boken för att riktigt märka.
Samtal om tvåsamhet, känslor, separation, kärlek, besvikelse, tillit, nåd, smärta och ilska. Imponerad över den öppenhet han bemöttes med, hur nära det ändå ligger människor att prata om det svåra i relationer, om det som gärna sopas under mattan på parmiddagar.
Böcker lämnar mig ofta med en känsla, men sällan med faktiska ord. Skulle någon be mig att citera från boken skulle det bli knapphändigt, men någon form av andemening klänger sig kvar inombords.
Bland de ord som trots allt fastnade kom de finaste oväntat nog från Jacob, sångare i The Poodles. Han sa att när människor sa till honom att ”Inte ta ut lyckan i förskott” svarade han ”Visst fan ska man göra det, för man vet aldrig om den verkliga lyckan kommer”. Hellre våga bli besviken än aldrig vara glad.
Sket genast i mina uppsatta pretentioner och skickade ett sms till Charlotte som besvarades glatt. Vet fortfarande såklart inte vart jag har henne, men hade hon vid det tillfället legat bredvid mig och matat mig med vindruvor endast iklädd en av mina skjortor hade jag med största sannolikhet inte heller vetat vart jag hade haft henne. Det där med tillit kanske Bob får lära mig mer om.
Om några timmar anländer Erik, Frida och världens sötaste Ludvig (föräldrarna får ursäkta, Ludd är sötare än ni någonsin kan bli) till el Stockholmo. Slipper fundera på tillit, den bara finns. I like.
Strumpan har laddat upp rejält inför kvällen. Vet inte om jag orkar med en kväll som förra helgen, men vi får se vart det landar. Om det landar.
/P
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
to fall so hard
for you”
/Anna Ternheim – What have i done
Bob Hansson och Anna Ternheim gick igår kväll runt runt i lägenheten. Hand i hand. Bob intervjuade människor om kärlek och Anna sjöng säkert om den. Ärligt talat var jag för inne i boken för att riktigt märka.
Samtal om tvåsamhet, känslor, separation, kärlek, besvikelse, tillit, nåd, smärta och ilska. Imponerad över den öppenhet han bemöttes med, hur nära det ändå ligger människor att prata om det svåra i relationer, om det som gärna sopas under mattan på parmiddagar.
Böcker lämnar mig ofta med en känsla, men sällan med faktiska ord. Skulle någon be mig att citera från boken skulle det bli knapphändigt, men någon form av andemening klänger sig kvar inombords.
Bland de ord som trots allt fastnade kom de finaste oväntat nog från Jacob, sångare i The Poodles. Han sa att när människor sa till honom att ”Inte ta ut lyckan i förskott” svarade han ”Visst fan ska man göra det, för man vet aldrig om den verkliga lyckan kommer”. Hellre våga bli besviken än aldrig vara glad.
Sket genast i mina uppsatta pretentioner och skickade ett sms till Charlotte som besvarades glatt. Vet fortfarande såklart inte vart jag har henne, men hade hon vid det tillfället legat bredvid mig och matat mig med vindruvor endast iklädd en av mina skjortor hade jag med största sannolikhet inte heller vetat vart jag hade haft henne. Det där med tillit kanske Bob får lära mig mer om.
Om några timmar anländer Erik, Frida och världens sötaste Ludvig (föräldrarna får ursäkta, Ludd är sötare än ni någonsin kan bli) till el Stockholmo. Slipper fundera på tillit, den bara finns. I like.
Strumpan har laddat upp rejält inför kvällen. Vet inte om jag orkar med en kväll som förra helgen, men vi får se vart det landar. Om det landar.
/P
Thursday, November 13, 2008
Hur fan gör man?
Redaktionen töms så sakteligen på människor när arbetsdagen går mot sitt slut. Två personer kvar som måste svara i telefon innan jag får packa ihop och styra kosan hemåt. Fan fan fan.
Tänkte göra en allvarlig ansträngning att börja läsa mer istället för att tiden ska ätas upp av skval på tv:n eller från datorn. Vet inte om det bara är en annan form av verklighetsflykt, men det skrivna ordet stannar i alla fall kvar längre. Har en chans att ge avtryck.
Inleder med Bob Hanssons ”Kärlek – Hur fan gör man?” vars första kapitel redan avklarats på jobbet. Vackra funderingar av K-G Bergström vars religiösa övertygelse jag måhända inte delar men som hade ett och annat klokt att bidra till i mina förvirrade tankegångar.
Mer kärlek och funderingar, är det verkligen vad jag behöver?
Avslutar med en sedvanlig suck.
/P
Tänkte göra en allvarlig ansträngning att börja läsa mer istället för att tiden ska ätas upp av skval på tv:n eller från datorn. Vet inte om det bara är en annan form av verklighetsflykt, men det skrivna ordet stannar i alla fall kvar längre. Har en chans att ge avtryck.
Inleder med Bob Hanssons ”Kärlek – Hur fan gör man?” vars första kapitel redan avklarats på jobbet. Vackra funderingar av K-G Bergström vars religiösa övertygelse jag måhända inte delar men som hade ett och annat klokt att bidra till i mina förvirrade tankegångar.
Mer kärlek och funderingar, är det verkligen vad jag behöver?
Avslutar med en sedvanlig suck.
/P
Via Dolorosa
Snooze. Snooze. Snooze. Mobilens ihärdiga försök att väcka mig resulterar i en allt bryskare behandling av snoozeknappen. Den gråa morgonen gör det inte lättare att slänga benen över sängkanten och omfamna en ny dag. Precis tvärtom. Blir som vanligt en snabbdusch och kombinerad tandborstning. Allt för att spara tid.
Tunga steg, en ofokuserad blick och distade gitarrer är mina följeslagare nedför den regnvåta trottoaren som ter sig som min egen Via Dolorosa. Redaktionen, mitt Golgata, tornar upp sig när jag svänger runt det sista hörnet och snart sitter jag åter bakom mitt skrivbord och tvingas se Malou vara klimakterieobstinat på TV4.
Det kunde varit vilken morgon i januari som helst.
Inte ett ord från Charlotte. Måste vänta.
Det är ett spel, vad än folk säger. Det måste vara så. Många talar sig varma för att de är så trötta på att spela just detta spel, men utan det skulle dejtingscenen falla samman. Känslor får inte släppas fria, allt blir för impulsivt, påträngande och destruktivt. Istället får jag vänta.
Känslan i magen är fortfarande relativt odefinierad, men det finns i alla fall något. Kanske rinner det ut i sanden, kanske inte. Tänk om hon är God only knows?
Lunch hos kära mor. Gratis. Bra i dessa kärva ekonomiska tider.
Imorgon välkomnar vi med öppna armar familjen från de småländska skogarna. Rödvin, ”Idol”, tacos och samkväm. Sen spårar vi på Marie Laveau.
November är nog inte så pjåkigt, men det kan jag aldrig erkänna.
/P
Tunga steg, en ofokuserad blick och distade gitarrer är mina följeslagare nedför den regnvåta trottoaren som ter sig som min egen Via Dolorosa. Redaktionen, mitt Golgata, tornar upp sig när jag svänger runt det sista hörnet och snart sitter jag åter bakom mitt skrivbord och tvingas se Malou vara klimakterieobstinat på TV4.
Det kunde varit vilken morgon i januari som helst.
Inte ett ord från Charlotte. Måste vänta.
Det är ett spel, vad än folk säger. Det måste vara så. Många talar sig varma för att de är så trötta på att spela just detta spel, men utan det skulle dejtingscenen falla samman. Känslor får inte släppas fria, allt blir för impulsivt, påträngande och destruktivt. Istället får jag vänta.
Känslan i magen är fortfarande relativt odefinierad, men det finns i alla fall något. Kanske rinner det ut i sanden, kanske inte. Tänk om hon är God only knows?
Lunch hos kära mor. Gratis. Bra i dessa kärva ekonomiska tider.
Imorgon välkomnar vi med öppna armar familjen från de småländska skogarna. Rödvin, ”Idol”, tacos och samkväm. Sen spårar vi på Marie Laveau.
November är nog inte så pjåkigt, men det kan jag aldrig erkänna.
/P
Wednesday, November 12, 2008
Visst
"Det är ju lite kul också. Visst?" säger lilla tån när jag utan hämningar redogör för den känsloanstorm gårdagens dejt anbringat.
Jo, visst är det så. Visst är det kul att känna, beröras, beröra.
Det var ganska exakt ett år sedan jag träffade någon jag ville hålla kvar. Den gången kullkastades planerna av en ful fransk bulldog med platt tryne som gjorde det omöjligt för varelsen att andas ordentligt och därför gav den lilla hårbollen ifrån sig konstanta blåsljud som drev mig till vansinnets gräns. Antagligen var det väl fler bitar som inte föll på plats, men det känns behändigt att skylla på hunden.
Novemberkvällen fördrivs i sällskap av Lars Winnerbäck, tvättstugepassning och med ett evigt sneglande på mobilen som verkar bestämt sig för att gå i vild strejk. Mitt senaste sms till Charlotte innehöll iofs inget som är uppenbart att svara på:
"Så lämpligt, för det gör gärna jag också :) Hoppas onsdagen är trevlig trots det föga uppmuntrande vädret! Kram"
En liten (stor) del av mig tycker dock att hon borde kunna klämma ur sig nånting iaf. Nånting litet. Nånting som visar att hon bryr sig. Jaja, hon har sagt att hon gärna gör om det och vad mer kan man begära efter en 3 timmars dejt? Halva kungariket? Yes please!
Men visst är det kul också trots att det inte alltid är uppenbart. Det är kul att gå runt och vara lite nyfiken, förväntansfull och förhoppningsfull. Det är kul att snegla på mobilen för när det där meddelandet kommer är det desto mer efterlängtat. Det är kul att tankarna fylls av förväntan istället för förtvivlan (usch, nu lät jag bitter men det föll så rätt på tungan att det får stå kvar). Det är kul att inte veta vad som kommer hända.
En novemberkväll i vånda är kanske inte så farlig när allt kommer omkring.
Så visst tån. Visst.
"Men vem skulle få mig att tänka såhär,
och vem ska kunna få mig att drömma?
Vilka tankar skulle hålla mig vaken om natten,
inga tankar kan få mig att glömma.
Så snälla ta den sista lotten,
jag gör ju så gott jag kan.
Det ligger tusen hjärtan i potten,
för det var så länge sedan nån vann."
Fint Lars. Fint.
/P - Som just i denna stund är rätt glad.
Jo, visst är det så. Visst är det kul att känna, beröras, beröra.
Det var ganska exakt ett år sedan jag träffade någon jag ville hålla kvar. Den gången kullkastades planerna av en ful fransk bulldog med platt tryne som gjorde det omöjligt för varelsen att andas ordentligt och därför gav den lilla hårbollen ifrån sig konstanta blåsljud som drev mig till vansinnets gräns. Antagligen var det väl fler bitar som inte föll på plats, men det känns behändigt att skylla på hunden.
Novemberkvällen fördrivs i sällskap av Lars Winnerbäck, tvättstugepassning och med ett evigt sneglande på mobilen som verkar bestämt sig för att gå i vild strejk. Mitt senaste sms till Charlotte innehöll iofs inget som är uppenbart att svara på:
"Så lämpligt, för det gör gärna jag också :) Hoppas onsdagen är trevlig trots det föga uppmuntrande vädret! Kram"
En liten (stor) del av mig tycker dock att hon borde kunna klämma ur sig nånting iaf. Nånting litet. Nånting som visar att hon bryr sig. Jaja, hon har sagt att hon gärna gör om det och vad mer kan man begära efter en 3 timmars dejt? Halva kungariket? Yes please!
Men visst är det kul också trots att det inte alltid är uppenbart. Det är kul att gå runt och vara lite nyfiken, förväntansfull och förhoppningsfull. Det är kul att snegla på mobilen för när det där meddelandet kommer är det desto mer efterlängtat. Det är kul att tankarna fylls av förväntan istället för förtvivlan (usch, nu lät jag bitter men det föll så rätt på tungan att det får stå kvar). Det är kul att inte veta vad som kommer hända.
En novemberkväll i vånda är kanske inte så farlig när allt kommer omkring.
Så visst tån. Visst.
"Men vem skulle få mig att tänka såhär,
och vem ska kunna få mig att drömma?
Vilka tankar skulle hålla mig vaken om natten,
inga tankar kan få mig att glömma.
Så snälla ta den sista lotten,
jag gör ju så gott jag kan.
Det ligger tusen hjärtan i potten,
för det var så länge sedan nån vann."
Fint Lars. Fint.
/P - Som just i denna stund är rätt glad.
Back in the game
Svaret kom efter 68 minuter.
På
"Tack för igår Charlotte, jag hade väldigt trevligt i ditt sällskap. Kram"
Fick jag svaret
"Detsamma, gör gärna om det! Kram"
Nu återstår bara att fundera ut vad det betyder. Jävla fruntimmer och deras mindgames!
/P
På
"Tack för igår Charlotte, jag hade väldigt trevligt i ditt sällskap. Kram"
Fick jag svaret
"Detsamma, gör gärna om det! Kram"
Nu återstår bara att fundera ut vad det betyder. Jävla fruntimmer och deras mindgames!
/P
Glasgow i mitt hjärta
”I tally up tonight’s strangers
and stragglers that I’ve kissed
training ground notches, perfectly executed notches
and near misses
its all about going out and getting pissed with eagle eyes
and sincerity bottom on my list”
Det går knappt att höra vad James Allan sjunger. Glasgowdialekten förvandlar I till A och det är bara början på språkförbistringarna.
Men det gör ingenting. Det gör ingenting alls. Gitarrerna som manglar får obarmhärtigt fram budskapet att allting är skit och hur mycket mer behöver förklaras? Otrohet, meningslöst våld, frånvarande fadersgestalter, depression och utanförskap trycks in i tio fantastiska låtar som ger indierocken en adrenalinspruta rakt i ventrikeln. Varje gång verserna i ”It’s my own cheating heart that makes me cry” förbyts i gitarrslammer går en rysning av välbehag genom kroppen. En rysning för att den sortens ångesturladdningen aldrig går att missta sig på. Dränk oss i känslor och låt det explodera. Det går inte att hitta ett bättre soundtrack till hösten. Glasvegas snurrar runt runt runt…
Om förförra helgens dejt inte rörde mig i ryggen tog gårdagens träff igen det med råge. Förutom att pricka in lång, snygg och vackra naglar visade sig Charlotte även vara lättpratad, djupsinnig och väldigt intresseväckande. Trodde mig i hennes ögon se spår av intresse men som vanligt när den här karusellen börjar snurra slängs jag mellan hopp och förtvivlan i en rasande takt. Ett sms som inte besvarats på 61 minuter är självklart inte ett sammanträffande i min värld, det är en krigsförklaring. Ett svek. Ett slag i ansiktet.
Sjuk? Jag? Käft. ;)
Helgen blev en bergochdalbana där en rätt oskyldig natt i en säng förvandlades till ett tragiskt svek från flera håll.
Vill hålla mig ifrån dramatiken, men den vill inte hålla sig ifrån mig. I alla fall inte när dramatiken innehåller djupa depressioner från kärlekskranka flickors sida.
Suck.
64 minuter. Jag känner mig kränkt.
”So this is the grand finale
the crescendo of demise
this is the happy ending
where the bad guy goes down and dies
this is the end
with me on my knees and wondering why?
cross my heart, hope to die
its my own cheating heart that makes me cry”
65.
/P
and stragglers that I’ve kissed
training ground notches, perfectly executed notches
and near misses
its all about going out and getting pissed with eagle eyes
and sincerity bottom on my list”
Det går knappt att höra vad James Allan sjunger. Glasgowdialekten förvandlar I till A och det är bara början på språkförbistringarna.
Men det gör ingenting. Det gör ingenting alls. Gitarrerna som manglar får obarmhärtigt fram budskapet att allting är skit och hur mycket mer behöver förklaras? Otrohet, meningslöst våld, frånvarande fadersgestalter, depression och utanförskap trycks in i tio fantastiska låtar som ger indierocken en adrenalinspruta rakt i ventrikeln. Varje gång verserna i ”It’s my own cheating heart that makes me cry” förbyts i gitarrslammer går en rysning av välbehag genom kroppen. En rysning för att den sortens ångesturladdningen aldrig går att missta sig på. Dränk oss i känslor och låt det explodera. Det går inte att hitta ett bättre soundtrack till hösten. Glasvegas snurrar runt runt runt…
Om förförra helgens dejt inte rörde mig i ryggen tog gårdagens träff igen det med råge. Förutom att pricka in lång, snygg och vackra naglar visade sig Charlotte även vara lättpratad, djupsinnig och väldigt intresseväckande. Trodde mig i hennes ögon se spår av intresse men som vanligt när den här karusellen börjar snurra slängs jag mellan hopp och förtvivlan i en rasande takt. Ett sms som inte besvarats på 61 minuter är självklart inte ett sammanträffande i min värld, det är en krigsförklaring. Ett svek. Ett slag i ansiktet.
Sjuk? Jag? Käft. ;)
Helgen blev en bergochdalbana där en rätt oskyldig natt i en säng förvandlades till ett tragiskt svek från flera håll.
Vill hålla mig ifrån dramatiken, men den vill inte hålla sig ifrån mig. I alla fall inte när dramatiken innehåller djupa depressioner från kärlekskranka flickors sida.
Suck.
64 minuter. Jag känner mig kränkt.
”So this is the grand finale
the crescendo of demise
this is the happy ending
where the bad guy goes down and dies
this is the end
with me on my knees and wondering why?
cross my heart, hope to die
its my own cheating heart that makes me cry”
65.
/P
Tuesday, November 04, 2008
God only knows...
"People are like songs, I swear
Some found you as a child and still they're always there
A boy that I knew was Anarchy in the UK
Burned out too quickly but in such a beautiful way"
Fina Annika Norlin vaggar in höstkylan så vackert att det ibland inte gör något att löven gulnar på marken.
Fast det gör det.
Folk som hävdar att hösten är en härlig årstid förtjänar att ställas mot väggen när revolutionen kommer. De där mytomspunna höstpromenaderna som sägs vara ett fyrverkeri i gult, rött och oranget är en lögn påhittad av klädindustrin som skulle förlora massa pengar om vi gick i ide under den här skitårstiden. Istället klaffsar människor omkring i en sörja av regnblöta löv och smuts som plötsligt gör oron för lårbensbrott befogad.
Helgen bjöd dock på den senaste tidens andra middag i goda vänners lag och fick mig att inse att man verkligen borde äta oftare tillsammans med människor man tycker om. Sen att kvällen totalt spårade ur på Lemon bar med 2 direkt olämpliga närkontakter och 1 som inte har några konsekvenser alls är en annan sak. Värt att notera att jag bara var en del av den sistnämnda vilket gjorde kvällen än roligare för undertecknad.
Står fortfarande på stället och trampar vad gäller Kina. Pappren från skolan vägrar komma och jag får lite mer ont i magen varje dag över att de inte ska komma i tid.
Står fortfarande på stället och trampar vad gäller kärleken. Tycker det kunde vara dags för någon fenomenal att komma och hitta mig. Någon som är som en fantastisk låt, som Annika hade uttryckt det... Kanske som en Beach Boys låt...
"And you are the only one I've met who's God Only Knows
I liked you the first time I met you, and it grows and grows and grows"
/P
Some found you as a child and still they're always there
A boy that I knew was Anarchy in the UK
Burned out too quickly but in such a beautiful way"
Fina Annika Norlin vaggar in höstkylan så vackert att det ibland inte gör något att löven gulnar på marken.
Fast det gör det.
Folk som hävdar att hösten är en härlig årstid förtjänar att ställas mot väggen när revolutionen kommer. De där mytomspunna höstpromenaderna som sägs vara ett fyrverkeri i gult, rött och oranget är en lögn påhittad av klädindustrin som skulle förlora massa pengar om vi gick i ide under den här skitårstiden. Istället klaffsar människor omkring i en sörja av regnblöta löv och smuts som plötsligt gör oron för lårbensbrott befogad.
Helgen bjöd dock på den senaste tidens andra middag i goda vänners lag och fick mig att inse att man verkligen borde äta oftare tillsammans med människor man tycker om. Sen att kvällen totalt spårade ur på Lemon bar med 2 direkt olämpliga närkontakter och 1 som inte har några konsekvenser alls är en annan sak. Värt att notera att jag bara var en del av den sistnämnda vilket gjorde kvällen än roligare för undertecknad.
Står fortfarande på stället och trampar vad gäller Kina. Pappren från skolan vägrar komma och jag får lite mer ont i magen varje dag över att de inte ska komma i tid.
Står fortfarande på stället och trampar vad gäller kärleken. Tycker det kunde vara dags för någon fenomenal att komma och hitta mig. Någon som är som en fantastisk låt, som Annika hade uttryckt det... Kanske som en Beach Boys låt...
"And you are the only one I've met who's God Only Knows
I liked you the first time I met you, and it grows and grows and grows"
/P
Subscribe to:
Posts (Atom)