Common people

Efter en långhelg på landet känns tillvaron plötsligt stabilare. Att få byta G&T-kladdiga nattklubbsgolv och singelångest mot bebisgull, lugna öl på balkongen i Jönköping, en fantastisk familjemiddag hos Sörensens och en försmak av föräldralivet i Växjö var en ack så välbehövlig paus från karusellen i huvudstaden.

Nu återstår problemet att finna kärleken innan den biologiska klockan kan tystas. Har ju gått bra under de senaste 28 åren, så hur svårt kan det egentligen vara att hitta den rätta? Eller vänta nu…

Under sommarens färder runtom i landet har min läslust fått luft under vingarna. Förutom att avverka en hyffsat klyschig mammaroman på vägen ner till småland tog jag mig med iver igenom Moa Herngrens debut ”Allt är bara bra, tack”. Läskig krypande ångest. Förnekelse. Lögner för sig själv och andra. Liknelsen med mitt eget liv tog som en spark i magen.
Under tiden jag läste om den sönderslagna familjeidyllen kunde jag inte låta bli att undra hur mitt liv skulle te sig för någon som observerade det utifrån. Hur skulle förhållandet med min självmordsbenägna och alkoholiserade mamma framstå? Är jag en jävla idiot som står vid hennes sida trots att hon gång på gång lyckas slå mig till marken, om än inte fysiskt så definitivt psykiskt? Skulle det bästa vara att vända henne ryggen och bygga upp mitt eget liv, långt bort från skamkänslor och sår som aldrig läker?

Vem skickar jag de framtida terapiräkningarna till? Någon lär ju bli rik och skulle jag få tippa är ju oddsen på att det inte är jag…

En händelserik helg avslutar den korta arbetsveckan. Popaganda, svartklubbar, F12 och en annalkande dimma av droger och alkohol.
Vet inte om jag orkar, men heller inte om jag orkar stå emot.

And dance and drink and screw
Cause there’s nothing else to do.

/P

Lua

When everything is lonely I can be my own best friend
I'll get a coffee and the paper, have my own conversations

Jag vet inte om Conor Oberst är så skör och problemtyng som musiken gör gällande. Jag behöver nog inte veta heller. Musik är inte avhängt på känslan dess skapare hade när den skapades utan på den känsla som upplevs av den som lyssnar.
Kanske skrattade Conor natten han skrev Lua. Kanske fastnade den svarta luggen i tårar.

Saker behöver inte alltid utredas eller riskera att gå sönder för att man funderar över dem. Saker kan bara få vara. Få påverka som de påverkar och verka som de verkar.

Tyvärr var inte träffen med Lina en sån sak. Eller så kanske den var det, men på ett dåligt sätt. Måndagens träff med Örebrofröken gick hursom inte så lysande. En trevlig middag gled in i en bra film men sen var det hej då.

Så snabbt försvann en människa som de senaste två veckorna funnits i mitt liv på väldigt påtagliga sätt.
Kan sörja förlusten, men inte henne. Återigen går jag vidare relativt oberörd och orkar just nu inte fundera över varför. Det får vara som det är…

Som lök på laxen fortsätter problemen med familjen. Kära mor känner återigen ett behov av att extrovärt uttrycka sin sorg, ångest, depression eller vad det nu är som tynger henne.
Själv orkar jag inte rycka in. Orkar inte bära fram henne eller offra min egen bräckliga trygghet för att finnas där.
Trots det sitter jag och skakar medan jag skriver. Maktlös inför det faktum att hon alltid kan få mig ur balans med sina mail. Med sina problem. Med sitt ständiga sökande efter hjälp.

Suck.

Gör som vanligt och fokuserar på annat. En annalkande helg med kräftskiva och smålandsbesök. En välkommen paus från en stad som just nu känns väldigt liten och sliten.

Får lite tröst av Conor istället.
Vare sig han är glad eller ledsen.

I got a flask inside my pocket, we can share it on the train
And if you promise to stay conscious I will try and do the same
We might die from medication, but we sure killed all the pain
But what was normal in the evening by the morning seems insane

/P

480.. 481... Tillbaka

Det är 481 dagar sedan jag bloggade… Och så börjar jag med att ljuga.

Jag gjorde ett tafatt försök att flytta bloggen vilket resulterade i fem inlägg på annan ort. Kändes inte hemma. Om det ska finnas ett dokument över mitt liv och tankar så kan man i alla fall samla inkonsekvensen på ett och samma ställe.

481 dagar sedan jag skrev HÄR hursom. Tänkte inte tjata om det, men så är det.

Lillebror försvann för 479 dagar sedan. Vet inte om jag vill gå in djupare på det så jag snor en beskrivning som är lätt att skriva under på.

” I helgen hände det som inte fick hända. Min lille M försvann. Han bestämde sig för att kliva upp på ett moln. Nu spelar han där istället för här. Fattar det fortfarande inte. Orkar inte. Det är obegränsad sorg. Och lite ilska. Värre blir det förmodligen. När jag fattar. Om jag fattar.
Vi satt för någon vecka sedan och drack vin. Jag spelade tamburin. Lyssnade på våra favoritlåtar. Lekte det vi brukade: rockstjärnor. Han var det. Vår rockstjärna. Inte jag. Jag lät bara ljuset fall på mig. Det var skönt. Vi dansade och hade kul. Trodde inte. Ville inte tro. Hoppades att det skulle bli bättre. Att allt skulle vända. Livet är inte som det verkar.

Saknar dig så mycket. Det finns inga ord och det är egentligen ingen idé att försöka. Men jag gjorde det i alla fall. Med varierande framgång kan jag tycka. Det finns bara en sak att säga: saknar och älskar dig lillebror. Och er alla andra. Ni vet mycket väl vilka ni är.”

Sorgeåret har passerat och livet är väl tillbaka på så rätt köl som det går.
Tiden efter upprepade jag ofta för mig själv att livet aldrig blir bra igen, men att det att det kommer bli bättre.

Hittills verkar den tesen stämma.

Det känns kanske som en petitess att följa upp det tidigare stycket med oreringar om kärleksliv, men just här har jag aldrig varit mycket för att skilja mellan högt och lågt så det får samsas även nu.

Sommaren och våren kantades av återfall. Behov av närhet och verklighetsflykt i form av både glömda bekantskaper och kemiska substanser. Toppar och dalar som långsamt planat ut och blivit bättre, men aldrig bra.

Förra årets sommarromans med A förbyttes i vintras till ett läskigt parförhållande med E där till slut en fransk bulldog satte stopp för förfallet.

Våren präglades av korta sejourer utan mer djup än en genomsnittlig onani. Sommaren förflyter i ett alkoholrusigt töcken där rött hår stått ut som en tendens. Märkligt.

Och sen en liten fröken från Örebro som än kanske inte satt hjärtat i brand, men påmint om att det än finns glöd och kanske potential. Återstår att se.

” Du älskar bara rött, och leker vacker romantik.
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik.
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik.
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik.”

Sensommaren står för dörren och kanske ser jag till att inte vänta 481 dagar till innan jag skriver igen.

Så länge jag slipper återuppleva de senaste 479 dagarna…

/P