My way, or the highway.

Loving you isn't the right thing to do
How can I ever change things that I feel?
If I could, maybe I'd give you my world
How can I, when you won't take it from me?

Det snurrar när jag sluter ögonen. Ett virrvarr av bastubad, hångel, bordsdans i morgonljus, grillglöd i skymning, spritfrukostar, helikopterfärder, gräsmattehäng, nattbad, sömnlöshet, bakfylla, öl och snapshets flimrar framför ögonlockens svärta. Midsommarhelgens första öl pyste torsdag vid 16-tiden och den sista klunken Hallands Fläder slank ned i en överförfriskad strupe vid halv sju-tiden söndag morgon. Därmellan var alkoholen konstant närvarande med undantag för de 5 timmars diskutabelt god sömn vi fick per natt.

Det var helt enkelt fullkomligt fenomenalt. Allt från det lugna hänget runt grillen till dramat då jag bytte tvådagarsrelationen med midsommar-Åsa mot hångel med Ingrid och dessutom argt argumenterade emot Åsa då hon tyckte det var lite risigt gjort. Kanske inte mitt livs finaste ögonblick, men inte desto mindre minnesvärt.

Landar hemma i stan med tankarna bland molnen hög från midsommarens äventyr. Faller rakt i J:s twittrande famn som bjuder till date. Nyktra till Skansen är alltså sättet vi ska träffas första gången. Spännande om än inte okomplicerat.

Mitt fylleutlägg om polyamorösa ragg har bitit sig kvar. Har kanske anammat Lajvtjejens inställning, om än inte till förhållanden så till lösa förbindelser. Tänker inte hymla med att jag träffar flera och vill fortsätta göra det. Passar det inte kan jag med hela handen peka mot dörren och be raggen flyga och fara. Tänker inte vara desperat, rätta mig i ledet eller smyga med mina dejtingrelationer. Sommarens paroll är att göra vad som faller mig in och låta folk bestämma själva om de vill ta del av mitt liv eller kliva åt sidan.
Med det inte sagt att konsekvensneutraliteten är total även om midsommardagens fadäs skulle kunna ge det skenet. Jag tänker vare sig acceptera att behandlas hur som helst eller behandla andra som skit. Öppenhet och acceptans måste kunna stå fritt från sår i hjärtat. En insikt om att varje relation kan respekteras och få vara fin även om den inte leder långt. En insikt om att känslor ska få finnas och tas i beaktande, till viss gräns. Exakt hur det kommer spela ut återstår att se, men det känns som sommarens väg och den tänker jag ta varenda steg på och se vart jag till slut ställer skorna.

Ungefär så.

You can go your own way
You can call it another lonely day
You can go your own way

/Fleetwood Mac - Go your own way

p.s. Lajvtjejen, Nyazeeländskan, Koolingsragget, midsommar-Åsa, Emilia, Ingrid. Kan hinna smaka en tunga till innan juni är över. Kan ju hoppas.

Onödiga ord

Om det är sant att inget är evigt
Om det är sant att allting går sönder
Om allt vi bygger upp kommer vittra bort
Varför ska vi då bry oss om vårt liv är kort?

”Jag tror inte jag kan ge dig det förhållande du vill ha” säger Lajvtjejen när hon ligger på min arm.

Det låter kras inne i mitt huvud. Den lövtunna bubbla där vi delat andetag och skratt splittras i en miljon bitar som regnar ned över min säng.

Det handlar inte om att mina förhoppningar krossats. Det handlar inte om att hon förklarar att vårt förhållande aldrig kommer bli så normalt som hon tror jag vill ha det.

Jag har inte avkrävt henne några löften, ingen kärlek, inga förhoppningar. Det var kravlöst och vackert. Inga måsten som hängde över huvudet. När hon klev utanför min tröskel var mitt liv mitt och inte delat. Men det fanns en mystik, en ovisshet som gjorde det hela till mer. Genom att sätta ord och förklara försvann den ovissheten. Varje ord kastade ljus över ett landskap jag föredrog i mörker. Jag gillade att inte veta vart vi var på väg. Att långsamt gå framåt. Nu står målet där inom synhåll och plötsligt vill jag inte dit.
Vi kommer nog fortsätta träffas, bättre än så är jag inte. Tackar inte nej till ömheten och bekräftelsen. Men jag hade föredragit bubblan.

Så sommaren fortsätter bland parkhäng, fyllor, träningspass och kärlekar. Känner mig innerligt glad och förväntansfull. Låter det vara så. Behöver inte sätta fler ord.

Snart tänder dom i taket
Vi kan lika gärna gå
Men vart hamnar att stjärnor då?

/Parken - Ser du stjärnan i det grå

Hänga?

Just don't fall
recklessly, headlessly in love with me
Cause its gonna be
All heartbreak
blissfully painful and insanity

Vi satt i sofforna på redaktionen jag och B. Jag och hon. Hela sommaren hade hon vikarierat hos oss utan att jag lagt märke till henne. Sen var det som att öppna ögonen. Plötsligt fanns hon överallt. Hennes Bodyshopdoft som fortfarande får mina knän att mjukna, hennes skratt som ibland skär ibland lyfter, hennes ögon som får mig att skratta, smälta eller rygga undan.

Fem månader dansade vi kring varandra. Fem månader av missförstånd, dissar, spel och steg fram och tillbaka. Nätter utan sömn, hennes vackra späda händer som leder mig vart dom vill. Dagar av ovisshet med oförsiktiga ord som skrapar, tränger in och förstör.

Jag tror jag var kär. Kanske av fel anledningar. Kanske finns det inga fel anledningar.

Två månader försvann hon iväg och jag hoppades glömma. Hoppades förgäves. Saknar fortfarande hennes kisande ögon när hon satt grensle över mig i soffan. Saknar läpparna som inte kysste som jag ville men som jag alltid längtade till. Saknar att ha hennes huvuds tyngd på min arm.

Nu är hon tillbaka. Varje dag dessa möten. Magen drar ihop sig och försöker fly. Tankarna fokuseras och försöker nå.

Vi är inte menade för varandra. Passar inte ihop. Undrar hur det står till med mitt psyke som inte kan glömma henne. Men jag fortsätter. Dag för dag. Styr huvudet mot annat. Styr hjärtat mot andra.

Lajvtjejen med sitt öppna förhållande, precis lagom tillgänglig. Bekräftande, öm, innerlig, vacker, reflekterande och kåt.
Trodde jag skulle ta skada av hennes liv. Sambon i Västerås. De andra förhållandena jag inte ens vill veta om.
Hittills är det en befrielse. Kan lägga all energi på att vara med henne i stunden och slippa bli avkrävd känslor och ömhet när vi inte umgås. Hon har andra, jag har andra. Ibland har vi varandra. Det räcker så. Känns som Lajvtjejen kommer bli ett återkommande moment av bekräftelse i sommar.

Nya Zeeländskan. Vi fick en natt i Monaco. Ett löfte om besök i oktober. Kanske. Troligtvis inte. Men roligt. Hon stack ut och gjorde avtryck. Bara det.

Sporadiska ragg, twitterflirtar, SD-span och vänner som vill mer. Dansar runt. Finns några projekt som kan bli mer, finns andra projekt som kan bli mindre men ändå nått. Känner mig efter en natt med Lajvtjejen lugn och glad. Bekräftad och tillfreds. Trött och upplyft. Bra så. Räcker så nu.

And if you do me right
I'm gonna do right by you
And if you keep it tight
I'm gonna confide in you
I know what's on your mind
there will be time for that too

/Robyn - Hang with me

Auld Lang Syne

Jag ser, hur ljusen brinner ut.
Jag ser, hur varje liv tar slut.
Dom strålande bloss, som lyste för oss.
Tar slut.
Dom brinner alla ut.

Det regnar i Danmark. Små ettriga vindburna droppar smattrade i ansiktet medan den rangliga ståltrappan svajjade och lovade ond bråd död varje steg. Transfer. På väg till Monte Carlo. Fem dagars jobb bland fransoser och Hollywoodkändisar. Har haft det sämre. Har haft det bättre.

Fick en blogg igår. En adress. En inbjudan rakt in i J:s liv. Tankarna for hit, till mitt eget sporadiskt nedtecknade liv. Det där andningshålet som ibland blir för jobbigt att besöka. För jobbigt att det tvingar mig reflektera och analysera samtidigt som det låter tankarna fara fritt och fastna som de vill.

Det är på en höft 363 dagar sedan jag senast skrev.

Det är på en höft 324 dagar sedan jag satt vid mitt skrivbord på redaktionen när lillebror Albert ringde.

I min familj betyder inte telefonsamtal något bra.
I min familj betyder telefonsamtal att något hänt.
I min familj betyder telefonsamtal ont i magen.

I ärlighetens namn betyder oftast samtalen ingenting, men de allt för många gånger jag lyft luren och lagt på gråtandes sätter för djupa spår och överskuggar de meningslösa vardagshälsningarna.

Den 24 juli 2009 var det heller ingen meningslös vardagshälsning.

"Jag tror morsan är död."

Människor blir märkligt veliga när det handlar om döden. När min lillebror hoppade från sitt fönster för drygt tre år sedan lät samtalet jag fick av en av våra gemensamma vänner som upptäckte det näst intill identiskt. "Jag tror".

"Vad då tror?" frågade jag lillebror.

De vill så gärna lämna en möjlighet. En utväg. Ge en förhoppning om att det kan fixa sig. Men det fixar sig aldrig.

"Nej, jag tror inte. Det är så." konstaterar han med darr på rösten.

Jag grips av ett lugn i såna situationer, de två gånger det hänt de senaste åren. Pulsen höjs, allt är på helspänn, men tankarna är märkligt fokuserade och lugna. Jag sa att jag var på väg, gick ut till min chef, bad henne följa med mig in på sitt kontor och förklarade lugnt att jag var rätt övertygad om att min mamma just dött och att jag var tvungen att gå. Till och med jag smög in lite tvivel. Lite hopp. Jag försäkrade att texter var lämnade, lovade lägga över det jag inte hunnit på andra och packade sedan mina saker.
Kanske hade en naturlig reaktion vara att bryta ihop. Springa ut från redaktionen med tårarna rinnandes. Ingen hade protesterat. Ingen hade tyckt det var konstigt. För tredje gången i mitt liv hade jag just fått ta emot beskedet att jag aldrig skulle få träffa en av mina närmsta familjemedlemmar. Pappa. Mange. Mamma. Borta.

Vi spelade Björn Afzelius "Ljuset" på begravningen. Näsdukshögen under stolen växte medan jag krampaktigt höll lillebror Jens i handen. Ville skydda dom, mina älskade små bröder. Ta deras smärta. Tårarna träffade det kalla kyrkgolvet. Ögonen sved. Hjärtat... Ja. Hjärtat. Det höll.

Så står jag nu knappt ett år senare. 16 dagar till min 29:e födelsedag. Två föräldraformade hål i hjärtat och ett där lillebror Mange fanns.

Men livet är inte svart trots att det här inläggets ljusglimt kan vara svår att se. Livet pendlar mellan svart och vitt, ljusgrått och mörkare nyanser. Kanske kommer den här bloggen fortsätta handla om det. Kanske kommer nästa inlägg handla om allt annat som hänt under året. Alla fantastiska människor, de glada minnena och det lugn jag just nu känner. Kanske kommer jag tillbaka om ett år.

Flygplatspersonalen ropar. Flyget till Nice boardar.

Det har tagit mig nästan ett år att få det här på pränt. Det har nog mindre med acceptans att göra och mer med att jag väljer att se framåt. Kan inte fastna, måste röra mig.

Det regnar fortfarande i Danmark när jag stiger på flight SK1793. Det regnar fortfarande men jag är på väg bort.

Så innan min låga flämtat ut.
Och skymningstimmen tiger still.
Vill jag vara ett bloss.
För dom som följer oss.
En tid.
Ett ljus på deras stig.
En tid.
Ett ljus i deras liv.

/ Mikael Wiehe, Björn Afzelius - Ljuset