Onödiga ord

Om det är sant att inget är evigt
Om det är sant att allting går sönder
Om allt vi bygger upp kommer vittra bort
Varför ska vi då bry oss om vårt liv är kort?

”Jag tror inte jag kan ge dig det förhållande du vill ha” säger Lajvtjejen när hon ligger på min arm.

Det låter kras inne i mitt huvud. Den lövtunna bubbla där vi delat andetag och skratt splittras i en miljon bitar som regnar ned över min säng.

Det handlar inte om att mina förhoppningar krossats. Det handlar inte om att hon förklarar att vårt förhållande aldrig kommer bli så normalt som hon tror jag vill ha det.

Jag har inte avkrävt henne några löften, ingen kärlek, inga förhoppningar. Det var kravlöst och vackert. Inga måsten som hängde över huvudet. När hon klev utanför min tröskel var mitt liv mitt och inte delat. Men det fanns en mystik, en ovisshet som gjorde det hela till mer. Genom att sätta ord och förklara försvann den ovissheten. Varje ord kastade ljus över ett landskap jag föredrog i mörker. Jag gillade att inte veta vart vi var på väg. Att långsamt gå framåt. Nu står målet där inom synhåll och plötsligt vill jag inte dit.
Vi kommer nog fortsätta träffas, bättre än så är jag inte. Tackar inte nej till ömheten och bekräftelsen. Men jag hade föredragit bubblan.

Så sommaren fortsätter bland parkhäng, fyllor, träningspass och kärlekar. Känner mig innerligt glad och förväntansfull. Låter det vara så. Behöver inte sätta fler ord.

Snart tänder dom i taket
Vi kan lika gärna gå
Men vart hamnar att stjärnor då?

/Parken - Ser du stjärnan i det grå