Jag ser, hur ljusen brinner ut.
Jag ser, hur varje liv tar slut.
Dom strålande bloss, som lyste för oss.
Tar slut.
Dom brinner alla ut.
Det regnar i Danmark. Små ettriga vindburna droppar smattrade i ansiktet medan den rangliga ståltrappan svajjade och lovade ond bråd död varje steg. Transfer. På väg till Monte Carlo. Fem dagars jobb bland fransoser och Hollywoodkändisar. Har haft det sämre. Har haft det bättre.
Fick en blogg igår. En adress. En inbjudan rakt in i J:s liv. Tankarna for hit, till mitt eget sporadiskt nedtecknade liv. Det där andningshålet som ibland blir för jobbigt att besöka. För jobbigt att det tvingar mig reflektera och analysera samtidigt som det låter tankarna fara fritt och fastna som de vill.
Det är på en höft 363 dagar sedan jag senast skrev.
Det är på en höft 324 dagar sedan jag satt vid mitt skrivbord på redaktionen när lillebror Albert ringde.
I min familj betyder inte telefonsamtal något bra.
I min familj betyder telefonsamtal att något hänt.
I min familj betyder telefonsamtal ont i magen.
I ärlighetens namn betyder oftast samtalen ingenting, men de allt för många gånger jag lyft luren och lagt på gråtandes sätter för djupa spår och överskuggar de meningslösa vardagshälsningarna.
Den 24 juli 2009 var det heller ingen meningslös vardagshälsning.
"Jag tror morsan är död."
Människor blir märkligt veliga när det handlar om döden. När min lillebror hoppade från sitt fönster för drygt tre år sedan lät samtalet jag fick av en av våra gemensamma vänner som upptäckte det näst intill identiskt. "Jag tror".
"Vad då tror?" frågade jag lillebror.
De vill så gärna lämna en möjlighet. En utväg. Ge en förhoppning om att det kan fixa sig. Men det fixar sig aldrig.
"Nej, jag tror inte. Det är så." konstaterar han med darr på rösten.
Jag grips av ett lugn i såna situationer, de två gånger det hänt de senaste åren. Pulsen höjs, allt är på helspänn, men tankarna är märkligt fokuserade och lugna. Jag sa att jag var på väg, gick ut till min chef, bad henne följa med mig in på sitt kontor och förklarade lugnt att jag var rätt övertygad om att min mamma just dött och att jag var tvungen att gå. Till och med jag smög in lite tvivel. Lite hopp. Jag försäkrade att texter var lämnade, lovade lägga över det jag inte hunnit på andra och packade sedan mina saker.
Kanske hade en naturlig reaktion vara att bryta ihop. Springa ut från redaktionen med tårarna rinnandes. Ingen hade protesterat. Ingen hade tyckt det var konstigt. För tredje gången i mitt liv hade jag just fått ta emot beskedet att jag aldrig skulle få träffa en av mina närmsta familjemedlemmar. Pappa. Mange. Mamma. Borta.
Vi spelade Björn Afzelius "Ljuset" på begravningen. Näsdukshögen under stolen växte medan jag krampaktigt höll lillebror Jens i handen. Ville skydda dom, mina älskade små bröder. Ta deras smärta. Tårarna träffade det kalla kyrkgolvet. Ögonen sved. Hjärtat... Ja. Hjärtat. Det höll.
Så står jag nu knappt ett år senare. 16 dagar till min 29:e födelsedag. Två föräldraformade hål i hjärtat och ett där lillebror Mange fanns.
Men livet är inte svart trots att det här inläggets ljusglimt kan vara svår att se. Livet pendlar mellan svart och vitt, ljusgrått och mörkare nyanser. Kanske kommer den här bloggen fortsätta handla om det. Kanske kommer nästa inlägg handla om allt annat som hänt under året. Alla fantastiska människor, de glada minnena och det lugn jag just nu känner. Kanske kommer jag tillbaka om ett år.
Flygplatspersonalen ropar. Flyget till Nice boardar.
Det har tagit mig nästan ett år att få det här på pränt. Det har nog mindre med acceptans att göra och mer med att jag väljer att se framåt. Kan inte fastna, måste röra mig.
Det regnar fortfarande i Danmark när jag stiger på flight SK1793. Det regnar fortfarande men jag är på väg bort.
Så innan min låga flämtat ut.
Och skymningstimmen tiger still.
Vill jag vara ett bloss.
För dom som följer oss.
En tid.
Ett ljus på deras stig.
En tid.
Ett ljus i deras liv.
/ Mikael Wiehe, Björn Afzelius - Ljuset
Jag ser, hur varje liv tar slut.
Dom strålande bloss, som lyste för oss.
Tar slut.
Dom brinner alla ut.
Det regnar i Danmark. Små ettriga vindburna droppar smattrade i ansiktet medan den rangliga ståltrappan svajjade och lovade ond bråd död varje steg. Transfer. På väg till Monte Carlo. Fem dagars jobb bland fransoser och Hollywoodkändisar. Har haft det sämre. Har haft det bättre.
Fick en blogg igår. En adress. En inbjudan rakt in i J:s liv. Tankarna for hit, till mitt eget sporadiskt nedtecknade liv. Det där andningshålet som ibland blir för jobbigt att besöka. För jobbigt att det tvingar mig reflektera och analysera samtidigt som det låter tankarna fara fritt och fastna som de vill.
Det är på en höft 363 dagar sedan jag senast skrev.
Det är på en höft 324 dagar sedan jag satt vid mitt skrivbord på redaktionen när lillebror Albert ringde.
I min familj betyder inte telefonsamtal något bra.
I min familj betyder telefonsamtal att något hänt.
I min familj betyder telefonsamtal ont i magen.
I ärlighetens namn betyder oftast samtalen ingenting, men de allt för många gånger jag lyft luren och lagt på gråtandes sätter för djupa spår och överskuggar de meningslösa vardagshälsningarna.
Den 24 juli 2009 var det heller ingen meningslös vardagshälsning.
"Jag tror morsan är död."
Människor blir märkligt veliga när det handlar om döden. När min lillebror hoppade från sitt fönster för drygt tre år sedan lät samtalet jag fick av en av våra gemensamma vänner som upptäckte det näst intill identiskt. "Jag tror".
"Vad då tror?" frågade jag lillebror.
De vill så gärna lämna en möjlighet. En utväg. Ge en förhoppning om att det kan fixa sig. Men det fixar sig aldrig.
"Nej, jag tror inte. Det är så." konstaterar han med darr på rösten.
Jag grips av ett lugn i såna situationer, de två gånger det hänt de senaste åren. Pulsen höjs, allt är på helspänn, men tankarna är märkligt fokuserade och lugna. Jag sa att jag var på väg, gick ut till min chef, bad henne följa med mig in på sitt kontor och förklarade lugnt att jag var rätt övertygad om att min mamma just dött och att jag var tvungen att gå. Till och med jag smög in lite tvivel. Lite hopp. Jag försäkrade att texter var lämnade, lovade lägga över det jag inte hunnit på andra och packade sedan mina saker.
Kanske hade en naturlig reaktion vara att bryta ihop. Springa ut från redaktionen med tårarna rinnandes. Ingen hade protesterat. Ingen hade tyckt det var konstigt. För tredje gången i mitt liv hade jag just fått ta emot beskedet att jag aldrig skulle få träffa en av mina närmsta familjemedlemmar. Pappa. Mange. Mamma. Borta.
Vi spelade Björn Afzelius "Ljuset" på begravningen. Näsdukshögen under stolen växte medan jag krampaktigt höll lillebror Jens i handen. Ville skydda dom, mina älskade små bröder. Ta deras smärta. Tårarna träffade det kalla kyrkgolvet. Ögonen sved. Hjärtat... Ja. Hjärtat. Det höll.
Så står jag nu knappt ett år senare. 16 dagar till min 29:e födelsedag. Två föräldraformade hål i hjärtat och ett där lillebror Mange fanns.
Men livet är inte svart trots att det här inläggets ljusglimt kan vara svår att se. Livet pendlar mellan svart och vitt, ljusgrått och mörkare nyanser. Kanske kommer den här bloggen fortsätta handla om det. Kanske kommer nästa inlägg handla om allt annat som hänt under året. Alla fantastiska människor, de glada minnena och det lugn jag just nu känner. Kanske kommer jag tillbaka om ett år.
Flygplatspersonalen ropar. Flyget till Nice boardar.
Det har tagit mig nästan ett år att få det här på pränt. Det har nog mindre med acceptans att göra och mer med att jag väljer att se framåt. Kan inte fastna, måste röra mig.
Det regnar fortfarande i Danmark när jag stiger på flight SK1793. Det regnar fortfarande men jag är på väg bort.
Så innan min låga flämtat ut.
Och skymningstimmen tiger still.
Vill jag vara ett bloss.
För dom som följer oss.
En tid.
Ett ljus på deras stig.
En tid.
Ett ljus i deras liv.
/ Mikael Wiehe, Björn Afzelius - Ljuset
No comments:
Post a Comment