Hur blev jag den trygga?

"Du är inte så fin
Men det är nåt med dig
Som att komma hem
Första gången ja, du sa hej"

"Hallå! E du vaken?"

"Japp"

"Skulle säga ska jag komma förbi"

Två veckor efter vi gick ut från min dörr tillsammans ramlar A in genom den igen. Lite berusad. Lite söt. Lite sig själv. 

Allt jag kände den där helgen var inte för mig, det var också för henne. En del. Jag vet ärligt inte hur mycket, känslorna snavar fortfarande över sig själva. 

När det slutade vina i öronen efter några dagar insåg jag att det fanns en saknad där. Efter henne. 

Men, saknaden var ny. Jag minns hur saknad har känts, den som river. Som förstör. Den här saknaden var mjukare. Kändes, men lämnade inte sår. Gick att resonera med. 
Kom på mig själv med att inte fly från den. Distansera mig från henne, men inte fly.

Är det tack vare S? Gjorde 5 år av att vara någons val mig... trygg? Lite? Lite mer? 

Vi dricker öl i soffan. Hon frågar hur jag känt sen sist. Jag säger att det är okej, för det är det. Jag förklarar för henne mer om det som hände i mig. Musiken, känslorna, texterna och om det sommarljumna vattnet, fast utan att berätta om det sommarljumna vattnet. Jag är ärlig och säger att jag har svårt att skilja på känslor för det som hände och för henne. Men att det är okej. 

Berättar om bubblan jag kände sprack. Hur jag kände att det var en avgrund mellan söndag kväll och måndag morgon. Säger att det kändes okej att inte ses mer.

"Så det betydde inget för dig, det var ju bra", säger hon och snörper på munnen som att det inte var hon som backade.

Jag förklarar att det visst betydde något. Att jag hade velat ses igen, men att hennes val att inte göra det är hennes. Något måste få vara okej, och inte okej, samtidigt? 

Hon pratar om sitt flyktbeteende. Är ärlig. Om att stöta bort de hon träffar. Om hur fin hon tycker jag är, men...

Hon gråter. "Jag kan inte".  

Jag känner mig trygg i situationen. Va? Det gör ju ont att höra att någon man vill mer med inte vill, men det är okej. Hur blev jag trygg i det här? Va?

Tröstar. Frågar om hon vill berätta vad hon känner, men det vill hon inte och jag låter henne tystna. Håller om. Tycker om hennes tyngd, trots att den inte är min.

A sover kvar. Det blir morgon, men inte måndag morgon. Det finns ingen avgrund. Jag vet inte om det är för att hon varit ärlig som hon inte flyr, eller för att hon inte vill. Just där kan jag vila i vilket som.

Hon kryper nära. Lägger sig på. Jag undrar om hon hör. 

Vi skiljs åt på torget. "Tycker du jag är knäpp?", frågar hon. "Ja, men det är väl okej".

"Du får fundera på vad du kan", säger jag medan hon inte släpper kramen. Hon skrattar, kysser mig och går. 

Och sen känns allt ännu mer okej. För saknaden är ännu mjukare, och för att det inte var jag. Jag behöver inte fly från det.

Jag sträcker mig åt nya håll. Gif:ar med L. Kanske? 

Tror inte sagan med A är slut. Hoppas inte det. Men, jag behöver inte sätta punkt. Kan låta dörren stå på glänt och gå vidare på samma gång? Den kanske glider igen innan hon hinner in igen, men jag behöver inte stänga den. Hur blev jag den trygga?

"Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv"
Säkert! - Någon gång måste du bli själv

Hela liv

"It started out with a kiss
How did it end up like this?
It was only a kiss, it was only a kiss"

- Jag tycker att du ska blogga igen, skriver Lillan. 

Senast hade det gått två och ett halv år. Nu åtta. Nästa om... Äsch.  

Senast kändes det som att se tillbaka på ett annat liv. När jag gjorde det, för åtta år sedan, levde inte ens en del av de som varit livet sen dess. Inte bara andra liv. Hela. 

Men min horisont sträcker sig inte så långt just nu. Inte åtta år. Kanske åtta dagar?

Ingen intressant historia har börjat med ett meddelande på en app, så varför skulle den här göra det. Men något hände när A skickade ett "Hej" den där kvällen. Synapser som dvalat blinkade sömndrucket. Gamla tankar och impulser som bekantade sig med nuets intryck och fingrar. Fingrar som  plötsligt skrev och skrev av sig själva. Som saknat att göra det. 

Jag vet inte varför. Om det var hon eller tiden. Kanske skriver jag det här för att förstå?

Det gick några dagar. Meddelanden i takt med tankar, som blev sms och växte. Plötsliga känslor. Vänta, va? 

Hon ringde. Full. "Vet att vi skulle ses imorn, men får jag komma till dig nu?"

Ja.

Som att sjunka ner under ytan i sommarljummet vatten och samtidigt åka vattenrutschkana. Så var det. Jag vet inte varför jag hållit det på distans det senaste året. Längre? Sidor jag glömt bort, eller tvivlade på fanns kvar.

 

Att släppa in henne var som att öppna två dörrar, en för henne och en i mig. Där, i, stod någon jag varit. Som jag är. Bekant, behagligt och tryggt att komma tillbaka till, som sommarljummet vatten. 

Någon som babblar, reflekterar, skämtar, ställer frågor, utmanar, vill veta, vill vara nära, vill vill vill. Allt samtidigt. Allt så snabbt. Det ilade i magen. Som att åka vattenrutschkana. 

Vem hon är vet jag nog inte. 

Vi drack vin, pratade, trevade, jag bläddrade bland en dåtids spellistor och kom ihåg hur det känns att rysa av namnet på en låt. I'll keep it with mine. Ruby's Arms. The Lucky One. Fysisk förnimmelse av musik.

Hittade spellistan lilla fröken gjorde till mig. Den vi gjorde ihop. Den som är barndom, trygghet och nostalgi. Som är vi.

Flera gånger började jag skratta. "Vad?", frågade A. Men jag sa aldrig att det var vattnet och rysningarna. Jag behövde ha dem själv ett tag. "Inget, du är bara söt", svarade jag istället. Hon log och jag sjönk lite djupare.

Hela helgen gick, men ingen av oss. Ingen gick. Vi pratade, drack, låg, promenerade, åt, skrattade, grät, rökte, sov, sov inte, vaknade. I en bubbla ingen gick ifrån pratade vi om att köpa gård, tittade på ringar, diskuterade om vi skulle ha alpackor eller ankor (myskankor?), men var överens om minst två hästar.   

Undantagstillstånd. Plötsligt slutade det som betytt någonting i ett år att betyda någonting. Hon förstod inte när jag sa att jag inte spelat datorspel på två dagar att det betydde mycket mer. Det var okej. Hon behövde inte förstå, för det hände inte henne. Men det hade heller inte hänt utan henne. Tror jag. Oavsett handlade det inte om henne.

Det spelar ingen roll om det är 2022, 2014 eller 2008, den här bloggen har aldrig handlat om andra. Inte om historier. Inte egentligen. Bara om mig. Och den ska inte läsas. För det är ju vidrigt. Den är för mig. Mig och ett fåtal. De som redan vet. 

Måndag morgon. Sov inte i hennes säng utan kuddar även om det var från den jag klev upp. Varför hade hon inte kuddar? 

Inget slut, då, men bubblan sprack den natten. Vi pratade inte om ankorna på väg till tunnelbanan. Tittade vi varandra i ögonen alls? 

Jag hade gärna setts igen, för att se om det fanns nått utanför bubblan, men A ville inte. Hon backade när bubblan smällde. Nog smart.

Jag tänkte förklara för henne hur okej det var, hur jag inte ens förmår skilja på om jag kände för henne eller om det var ett jag som gjort mig så glad. Men det hade aldrig kunnat kännas som annat än en sårads försök att visa sig osårad. Jag lät det bero. Och det var okej, för hon behövde inte förstå. 

Det är onsdag. Jag läser något som JT skrivit. Henne novell. "Novelli", som hon kallar den. På samma sätt som jag glömt hur rysningarna kändes hade jag glömt hur formuleringar kunde drabba mig. En mening, ett par ord. Man läser en, två, tre gånger. Inte för att förstå, utan uppleva. Stanna i.

Jag är 41 år gammal. Eller 33? Eller 27? 

Jag vet inte om det här blir mer, om det består, men just nu är jag förblindad av hur mycket jag saknat det. Känna hur tankarna tar vägar som kittlar. Hur jag längtar till ord och nya bubblor. Just nu räcker det. 

"I'm coming out of my cage
And I've been doing just fine
Gotta gotta be down
Because I want it all"

The Killers - Mr Brightside (men Amy McDonalds livecover)