Ett CV

The days just slip and slide
Like they allways did
The trouble is my head
Won’t let me forget

Den taktfasta basgången i ”Why do i keep counting” ackompanjerar fötternas resa över en morgonstel trottoar.
Efter många månader i ett gränsland utan toner har jag äntligen återerövrat musiken till mitt liv.

Jag har köpt en ny iPod!

Det är märkligt hur man kan hänga upp saker på varandra. Under en lite för lång tid har jag gått och funderat på att börja promenera, allt i hälsans tecken. Förevändningen för att inte än komma igång har varit att det är så otroligt jävla tråkigt. Lösningen på tråkproblematiken har varit att skjuta projektet framför sig, att hänga upp det på något annat.
Med lite list och klurighet kanske ni kan dra slutsatsen att mitt promenerande varit avhängt på införskaffandet av en ny iPod…

Så nu ska det promeneras hej vilt.

Jo.

Tjenare.

Jag kanske lyckas, men kanske inte. Å andra sidan spelar det nog mig mindre roll på det stora hela.


Så, känslolivet då…

För tillfället är jag tillbaka på ruta ett igen känns det som. Under de senaste 6 veckorna har en flicka, vi kan kalla henne Jess, dominerat vardagen med sin närvaro. Mysiga kvällar, sömnlösa nätter, intima middagar och som vanligt en avsaknad av djupare känslor från min sida.

Man blir trött…

Hade redan för 1 ½ vecka sedan bestämt mig för att det var ohållbart… I Torsdags tog vi ”snacket” och gjorde slut på det.

Så, tillbaka på ruta ett…

Om det är nått som känns jobbigt i den nuvarande situationen så är det inte direkt att vara ensam. Jag är övertygad om att jag kan hitta nån substitut, fysiskt, rätt fort om jag nu vill. Men det jobbiga är ändå att fixa det.

Det jobbiga är att behöva bygga upp en relation på nytt. Att ännu en gång berätta alla tradiga historier om sitt liv, att på nytt påskina sig vara lagom vitsig och intressant, att lyssna på den andra partens tråkiga (jaja, i bästa fall väldigt intressanta. Just med Jess var det dock inte så.) historier och nicka snällt under konversationer om saker jag bryr mig lika mycket om som vilken skolmat som råkar serveras i Stockholmsområdet den givna dagen.

Man borde skriva ihop en relationsmässig CV. Den skulle nog bli något längre än ett vanligt, men man kanske kan begränsa sig till 4-5 sidor. Sen kan man utbyta dessa under första dejten, skumma igenom, sen har man alla fakta.
Inga mer frågor om stjärntecken, fastrar, syskon, tidigare jobb eller liknande. Allt i ett kompendium, svart på vitt...
Sen kan man ju självklart föra diskussioner utifrån CV:t, men det skulle ändå finnas där.
Dessutom kunde man spara det och fräscha upp minnet då och då. Föräldrars namnsdagar, viktiga händelser, syskonens namn osv.

Praktiskt.

Hurusom får jag finna mig i situationen att vara tillbaka på noll. Två nya kontakter har gjort… Vi kan kalla dem Amy och SL.
SL är söt, faktiskt bedårande söt. Lite fåordig hittills, men hon behöver nog bara lite tid.
Amy är också söt, men kanske inte lika bedårande. Dock finns det kanske lite mer gemensamt yrkesmässigt, men frågan är om man egentligen vill ha det?

Hur allt löser sig återstår att se. Jag ska försöka uppdatera.

Nu väntar lunch. Äntligen!

If all of our days are numbered
Then why do i keep counting?

/P

Sagan

”When you’r sleeping on the couch.
When love becomes sacrificing.”

Hon är så jävla söt.

I lördagskväll tårades ögonen.

Jag faller så platt.

Jag erkänner helt villigt att jag är en sucker. Askungesagan om Marie Lindberg går het på löpen och jag blir bara glad.

Den väna framtoningen, blygsamheten och hennes skelande öga.

Det behövs inte mer för att sälja in nått hos mig.

Låten är dessutom helt otroligt fin i sin Ternheim-anda.

Det kunde inte vara bättre. Hon kunde inte vara bättre. Sagan kunde inte vara bättre.

Tittat på reprisen säkerligen 10 gånger (bara under den senaste timmen) och blir lika glad varje gång.

Sure, hon kommer inte hålla hela vägen. Låten är inte schlager, men den står ut som den vackraste i årets startfält. Tippar på en andra eller tredje plats, utan att ens ha hört alla bidrag. Folket kommer bära fram henne. Bära fram den… Askungesagan.

Privat är allting lite förvirrat igen. KA är väldigt märklig. Hörts bara kort sen sist. Innan schlagern. Hon skulle iväg till nån vän och titta.
Ska se om jag gör något drastiskt. Trött på spelet för att vara ärlig.

Snabb träff.
Se om nått händer.
Sen vet man.
Wam, bam thank you mam.

Så lätt.

Så lätt är det aldrig tyvärr.

Önskar det var så dock. Så lätt. Lika lätt som man faller för en skelande skolfröken från Munkedal.

”I’m not sure it’s gonna be
You and me, anymore”

/P

Förväntan

Utandningsluften fryser i den ansade mustaschen.

Trasiga jeans skyddar dåligt mot kylan som återigen dragit in över staden.

Robyn sjunger om att bli lämnad.

En vintermorgon som alla andra.

Börjar tröttna på vintern för att vara helt ärlig. Krossade förväntningar på ett nytt år blandas med snöslask på byxslaget och stelfrusna händer under rökpauser.

Det är dags för vår. För nya förväntningar, för jeansjacka och gröna backar. För promenader utan förfrysningsskador och för Robyn att inte sjunga om att bli lämnad.


Har inte blivit bloggande den senaste månaden. Familjekatastrofen rullar vidare och jag har återigen inte orkar formulera tankar och känslor.
Kanske för att jag inte kan.
Kanske för att jag inte vill.

Jag lovar ingenting, men ska försöka skärpa mig helt enkelt. Om inte annat för de få, men kära, läsare jag har.
Lillan påpekade igår över en lunch att jag någon gång skrivit att jag sviker mig själv när jag inte bloggar. Kanske hade jag rätt.

Kanske spelar det iofs ingen roll.


Så, tillbaka från de filosofiska tankarna.

Mycket jobb senaste tiden. Premiärer att springa på, artiklar att fabulera och chefer att tillfredsställa. Blandat med familjen så har det inte funnits tid till allt för mycket annat.
Bara att acceptera ibland.

I förhållandefrågan känns det lite som att jag är tillbaka på noll, men på ett bra sätt. Gjort mig av med banden jag inte vill ha (AM, L och E) och siktar för tillfället mot KA.
Bokstavskombinationerna börjar bli jobbiga, jag vet, men det är bara att stå ut. Tänker fortsätta vara lite hemlig.

Hörde hursom av KA igår. Vi har sprungit om varandra lite, men nu får det fan vara slut med det. Ska styra upp det hoppas jag.
Ser bra ut på pappret.

Det har det gjort förut.

Men verkar dumt att sluta hoppas.

Som att sluta hoppas på att Robyn ska sluta sjunga om att inte bli lämnad.

Eller att sluta hoppas på att mustaschen inte ska frysa.

Eller att sluta ha förväntningar.

/P

Nytt år

Åtta dagar av det nya året passerade som man hoppats.

Åtta dagar där man inbillade sig att saker skulle ändras.

Åtta dagar där "Det är ju ett nytt år, tänk positivt!" betydde nått.

Åtta dagar där man trodde man hade en chans.

På den nionde dagen slog verkligheten till.

Jag borde sett det komma. Jag borde inte inbillat mig att ett nytt år betyder nya chanser. Jag borde lyssnat på den gnällande rösten i bröstet som sa att det snart skulle vara detsamma. Jag borde aldrig hoppats.

Lillebror ligger på medicinska intensiven efter att ha svalt en karta sömntabletter. Jag undrar om han någonsin hoppades. Om han önskade att det nya året skulle innebära en förändring även för honom. Om han siktade på ett år där han skulle bli frisk, glad och kanske bli den lillebror jag vill komma ihåg och glädjas med. Om han lyssnade på folk som sa "Det är ett nytt år... Nu gör vi det bättre än det förra".

Kanske insåg han att han inte hade en chans.

Tankarna irrar runt i huvudet utan någonstans att ta vägen. Ältar. "Vad kan man göra?".

Inget?

Så får det inte vara. Det är ju ett nytt år, allt ska ju bli bra!

Jag vet inte. Vet inte om jag orkar, men har ingenting att göra åt det.

Kanske ska försöka sova en hel natt utan att vakna genomsvettig. En hel natt utan ångest.

Man kan ju alltid hoppas.

Det är ju ändå ett nytt år.

/P

Måndag på en tisdag

Helgen var som vanligt ett töcken. Skräll.

AM kom över i fredags efter sin utgång och sov. Mysigt. Väldigt mysigt. Ska ses i veckan nyktra för en gångs skull, känns som det är dags.

Lördagen. Shit. Utgång, kom hem 11.00 söndag förmiddag efter efterfest. Bra.

Var hemma igår. Sjukdomen vägar ge upp helt enkelt. Vaknade i natt upprepade gånger genomsvettig med dunkande huvud. Tvungen att jobba hursom. Man borde se till sig själv först, vara hemma och bli frisk.

Jobbet går först.

Smart prioritering.

/P

Bakom mina solglasögon

Ögonlocken är tyngre i dag än på länge.

Den sköna sortens tyngd.

Den tyngd de bara kan få av att sömnen förstörts av en annan människa som ligger bredvid.

Någon som rör sig så man vaknar till. En snabb kyss, en arm runt midjan.

Somnar om.

Att sova dåligt av denna orsak gör inte att man blir mindre trött, men det gör det värt. Så värt.

Dejten med AM igår gick således bra. Fem krogar, lite för mycket dricka, lite för trevligt sällskap.

Nu ska jag absolut inte säga för mycket, främst från min egen sida. Vet hur det kan gå. Vet hur det gått. Men det var åtminstone väldigt trevligt, mysigt och sött.

Nu fortsätter jobbet i rasande fart.

Njuter av de tunga ögonlocken.

Blundar en sekund.

Minns natten.

/P

Så. Nytt.

Ett nytt år och jag kan bara hoppas att det blir något bättre än det förra. Känner att jag kan förtjäna ett år utan familjetragedier, märkliga ex och ont i magen som standard.

Tänker inte summera året något ytterligare. Vill bara lägga det till handlingarna och gå vidare.

Nyår var som vanligt upphåsat. Dagen efter vaknar man och tänker ”Jaha, var det här allt?”. Det var ett perfekt nyår i det mesta, men en månads planering och laddande hade bäddat för mer.

Likadant varje år.

Nu, framåt.

AM vill gå ut och dricka öl. Som vanligt är jag några steg före. Skräll.

Har två 27-åriga lärarinnor att dejta, ren tillfällighet dessutom, undra varför dom dras till mig?
Läskigt när man börjar träffa folk som är ”stadgade”, jobbmässigt, på något sätt. Inga studenter eller arbetslösa slackers. Kanske är dags?

Vet inte.

Dags att inleda året genom att vara positivt.

Får se hur det går.

Säkert åt helvete.

Förkyld och trött. Jobbar ändå.

Suck

Gott nytt år.

Eller nått.

/P