Hur blev jag den trygga?

"Du är inte så fin
Men det är nåt med dig
Som att komma hem
Första gången ja, du sa hej"

"Hallå! E du vaken?"

"Japp"

"Skulle säga ska jag komma förbi"

Två veckor efter vi gick ut från min dörr tillsammans ramlar A in genom den igen. Lite berusad. Lite söt. Lite sig själv. 

Allt jag kände den där helgen var inte för mig, det var också för henne. En del. Jag vet ärligt inte hur mycket, känslorna snavar fortfarande över sig själva. 

När det slutade vina i öronen efter några dagar insåg jag att det fanns en saknad där. Efter henne. 

Men, saknaden var ny. Jag minns hur saknad har känts, den som river. Som förstör. Den här saknaden var mjukare. Kändes, men lämnade inte sår. Gick att resonera med. 
Kom på mig själv med att inte fly från den. Distansera mig från henne, men inte fly.

Är det tack vare S? Gjorde 5 år av att vara någons val mig... trygg? Lite? Lite mer? 

Vi dricker öl i soffan. Hon frågar hur jag känt sen sist. Jag säger att det är okej, för det är det. Jag förklarar för henne mer om det som hände i mig. Musiken, känslorna, texterna och om det sommarljumna vattnet, fast utan att berätta om det sommarljumna vattnet. Jag är ärlig och säger att jag har svårt att skilja på känslor för det som hände och för henne. Men att det är okej. 

Berättar om bubblan jag kände sprack. Hur jag kände att det var en avgrund mellan söndag kväll och måndag morgon. Säger att det kändes okej att inte ses mer.

"Så det betydde inget för dig, det var ju bra", säger hon och snörper på munnen som att det inte var hon som backade.

Jag förklarar att det visst betydde något. Att jag hade velat ses igen, men att hennes val att inte göra det är hennes. Något måste få vara okej, och inte okej, samtidigt? 

Hon pratar om sitt flyktbeteende. Är ärlig. Om att stöta bort de hon träffar. Om hur fin hon tycker jag är, men...

Hon gråter. "Jag kan inte".  

Jag känner mig trygg i situationen. Va? Det gör ju ont att höra att någon man vill mer med inte vill, men det är okej. Hur blev jag trygg i det här? Va?

Tröstar. Frågar om hon vill berätta vad hon känner, men det vill hon inte och jag låter henne tystna. Håller om. Tycker om hennes tyngd, trots att den inte är min.

A sover kvar. Det blir morgon, men inte måndag morgon. Det finns ingen avgrund. Jag vet inte om det är för att hon varit ärlig som hon inte flyr, eller för att hon inte vill. Just där kan jag vila i vilket som.

Hon kryper nära. Lägger sig på. Jag undrar om hon hör. 

Vi skiljs åt på torget. "Tycker du jag är knäpp?", frågar hon. "Ja, men det är väl okej".

"Du får fundera på vad du kan", säger jag medan hon inte släpper kramen. Hon skrattar, kysser mig och går. 

Och sen känns allt ännu mer okej. För saknaden är ännu mjukare, och för att det inte var jag. Jag behöver inte fly från det.

Jag sträcker mig åt nya håll. Gif:ar med L. Kanske? 

Tror inte sagan med A är slut. Hoppas inte det. Men, jag behöver inte sätta punkt. Kan låta dörren stå på glänt och gå vidare på samma gång? Den kanske glider igen innan hon hinner in igen, men jag behöver inte stänga den. Hur blev jag den trygga?

"Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv"
Säkert! - Någon gång måste du bli själv

Hela liv

"It started out with a kiss
How did it end up like this?
It was only a kiss, it was only a kiss"

- Jag tycker att du ska blogga igen, skriver Lillan. 

Senast hade det gått två och ett halv år. Nu åtta. Nästa om... Äsch.  

Senast kändes det som att se tillbaka på ett annat liv. När jag gjorde det, för åtta år sedan, levde inte ens en del av de som varit livet sen dess. Inte bara andra liv. Hela. 

Men min horisont sträcker sig inte så långt just nu. Inte åtta år. Kanske åtta dagar?

Ingen intressant historia har börjat med ett meddelande på en app, så varför skulle den här göra det. Men något hände när A skickade ett "Hej" den där kvällen. Synapser som dvalat blinkade sömndrucket. Gamla tankar och impulser som bekantade sig med nuets intryck och fingrar. Fingrar som  plötsligt skrev och skrev av sig själva. Som saknat att göra det. 

Jag vet inte varför. Om det var hon eller tiden. Kanske skriver jag det här för att förstå?

Det gick några dagar. Meddelanden i takt med tankar, som blev sms och växte. Plötsliga känslor. Vänta, va? 

Hon ringde. Full. "Vet att vi skulle ses imorn, men får jag komma till dig nu?"

Ja.

Som att sjunka ner under ytan i sommarljummet vatten och samtidigt åka vattenrutschkana. Så var det. Jag vet inte varför jag hållit det på distans det senaste året. Längre? Sidor jag glömt bort, eller tvivlade på fanns kvar.

 

Att släppa in henne var som att öppna två dörrar, en för henne och en i mig. Där, i, stod någon jag varit. Som jag är. Bekant, behagligt och tryggt att komma tillbaka till, som sommarljummet vatten. 

Någon som babblar, reflekterar, skämtar, ställer frågor, utmanar, vill veta, vill vara nära, vill vill vill. Allt samtidigt. Allt så snabbt. Det ilade i magen. Som att åka vattenrutschkana. 

Vem hon är vet jag nog inte. 

Vi drack vin, pratade, trevade, jag bläddrade bland en dåtids spellistor och kom ihåg hur det känns att rysa av namnet på en låt. I'll keep it with mine. Ruby's Arms. The Lucky One. Fysisk förnimmelse av musik.

Hittade spellistan lilla fröken gjorde till mig. Den vi gjorde ihop. Den som är barndom, trygghet och nostalgi. Som är vi.

Flera gånger började jag skratta. "Vad?", frågade A. Men jag sa aldrig att det var vattnet och rysningarna. Jag behövde ha dem själv ett tag. "Inget, du är bara söt", svarade jag istället. Hon log och jag sjönk lite djupare.

Hela helgen gick, men ingen av oss. Ingen gick. Vi pratade, drack, låg, promenerade, åt, skrattade, grät, rökte, sov, sov inte, vaknade. I en bubbla ingen gick ifrån pratade vi om att köpa gård, tittade på ringar, diskuterade om vi skulle ha alpackor eller ankor (myskankor?), men var överens om minst två hästar.   

Undantagstillstånd. Plötsligt slutade det som betytt någonting i ett år att betyda någonting. Hon förstod inte när jag sa att jag inte spelat datorspel på två dagar att det betydde mycket mer. Det var okej. Hon behövde inte förstå, för det hände inte henne. Men det hade heller inte hänt utan henne. Tror jag. Oavsett handlade det inte om henne.

Det spelar ingen roll om det är 2022, 2014 eller 2008, den här bloggen har aldrig handlat om andra. Inte om historier. Inte egentligen. Bara om mig. Och den ska inte läsas. För det är ju vidrigt. Den är för mig. Mig och ett fåtal. De som redan vet. 

Måndag morgon. Sov inte i hennes säng utan kuddar även om det var från den jag klev upp. Varför hade hon inte kuddar? 

Inget slut, då, men bubblan sprack den natten. Vi pratade inte om ankorna på väg till tunnelbanan. Tittade vi varandra i ögonen alls? 

Jag hade gärna setts igen, för att se om det fanns nått utanför bubblan, men A ville inte. Hon backade när bubblan smällde. Nog smart.

Jag tänkte förklara för henne hur okej det var, hur jag inte ens förmår skilja på om jag kände för henne eller om det var ett jag som gjort mig så glad. Men det hade aldrig kunnat kännas som annat än en sårads försök att visa sig osårad. Jag lät det bero. Och det var okej, för hon behövde inte förstå. 

Det är onsdag. Jag läser något som JT skrivit. Henne novell. "Novelli", som hon kallar den. På samma sätt som jag glömt hur rysningarna kändes hade jag glömt hur formuleringar kunde drabba mig. En mening, ett par ord. Man läser en, två, tre gånger. Inte för att förstå, utan uppleva. Stanna i.

Jag är 41 år gammal. Eller 33? Eller 27? 

Jag vet inte om det här blir mer, om det består, men just nu är jag förblindad av hur mycket jag saknat det. Känna hur tankarna tar vägar som kittlar. Hur jag längtar till ord och nya bubblor. Just nu räcker det. 

"I'm coming out of my cage
And I've been doing just fine
Gotta gotta be down
Because I want it all"

The Killers - Mr Brightside (men Amy McDonalds livecover)

Tavlor

"Om himlen faller ner
Om alla dina problem
Bara blir fler
Då kommer du se

Allt blir lättare
Om du bara berättar det
För nån som jag
Det kommer bli bra"

– Jag läser din blogg. Den är så bra, skriver Lillan. 

Hon gör det ibland, läser den här bloggen. Min trognaste läsare, mig själv inkluderat.

Efter några dagar ramlar jag själv in, två och ett halvt år senare. En märklig kontrast till livet. Jag läser och fnissar, kommer ihåg och stryker över ärr. 
Det slår mig hur bra även jag tycker att det är, av mina skäl. Som att titta på tavlor. Någons tolkning av den jag varit. Vissa delar färgglada och förstärkta, andra förpassade till en suddig bakgrund.
Ser främst skavanker. Hur jag så fullständigt distanslöst försökt reflektera och hur jag snubblat. Hur tankar hamnat snett. Hur förvirrad jag varit. Hur fel jag haft.

Människor ursäktar sig ofta när deras förflutna kommer på tal. De vill inte se bakåt för att de skäms. För att de inte vill förväxlas med någon de varit. Jag är precis tvärtom. Gillar att jag haft fel. Gillar att jag varit dum i huvudet. Ser gärna bakåt, även om det sticker i ögonen.
Jag vill inte ta avstånd från, utan hålla om killen som 2006 hanterade två familjemedlemmars självmordsförsök genom att ha sex på en nattklubb. Som 2007 hade så ont att det inte ens gick att skriva utan istället flydde. Som 2008 försökte förstå varför han inte kunde älska. Som 2009 bytte drogrus mot endorfinkickar och styrde om. Som 2010 blev kär, gjorde slut och sen utmålade sig som martyr. Som 2011 försökte, men föll. Som 2012 klädde osäkerhet i ord och sen slutade.

Det är överdrivet och patetiskt, småsint och egocentrerat. Ärligt, om inte vackert. Men, det är jag. Eller, var jag. Vet inte om det är någon skillnad.

Ibland beklagar människor mitt liv och de som fattas det. Undrar hur jag orkat begrava en pappa, en lillebror och en mamma. Frågar hur man går vidare. 
Till viss del kan jag inte svara, för jag vet inte vad jag annars skulle gjort. Det fanns aldrig ett alternativ. Och istället för att se det som en förlust har jag, kanske av nöd, valt att se det som en tillgång. För att allt som varit, allt som hänt, gjort mig till den jag är. Att sorg, saknad och storm inte bara lämnat ärr, utan också polerat. Lämnat efter sig empati, öppenhet och begrundan, utan vilka jag inte skulle vara den jag är. Den där jag trots allt är glad för att vara. 
På samma sätt kan jag titta på tavlorna. Se att jag utan alla snedsteg och virriga tankar inte hade kommit fram till exakt där jag står och att det därför inte är en skam, utan något att hålla om.

Jag ber sällan om ursäkt. Jag kan vara ledsen om något jag gjort sårat, men att be om förlåtelse för handlingen i sig innebär, för mig, att inte ta ansvar. Att underkänna den version av mig själv jag var då jag handlade, som att skylla på tillfällig sinnesförvirring. Kanske handlar det om en rädsla för att inte ha kontroll? Jag vet faktiskt inte. 
Felen i sig kan jag ju se. Titta tillbaka, ibland bara över axeln, och tänka "så jävla dumt". Rätt ofta. Rätt långt ifrån ofelbar. Men istället för att släta över med en ursäkt så vill jag lova att försöka bättra mig, sen verkligen göra det. Det är mitt förlåt.
Jag vill äga mina misstag. Hålla dem i handen, titta dem i ögonen och gå framåt. 

Livet är inte perfekt. Alls. Jag snubblar fortfarande fram och det finns trådar jag nystat i längre än den här bloggen funnits utan att ha blivit klar. Men det är en behaglig insikt att åtminstone gå framåt och för att se det behöver jag kontrasten. Skavankerna.

Kanske dröjer det två och ett halvt år till innan jag skriver igen. Kanske ser jag då tillbaka på tavlan från 2014 och vill hålla om även den killen. Hoppas det.

"Allt som är skit
Går över och förbi
Och var du än är
Så lovar jag och svär

Att allt som är skit
Allt det sämsta i ditt liv
Det går över och förbi"
Faråker - Allt som är skit

Sorg och saknad

”Oh how sweet a girl like you can be
When she tries
You're changing skin like I change clothes
You're faking it well but it shows”

Det är så lätt att förväxla sorg och saknad. När jag hör att J efter att vi gjort slut hoppat i säng med, och sen börjat dejta, samme vän som under vårt uppehåll förra vintern är jag lite nära att gå sönder.
Men det är inte en saknad, bara sorg. Sorg och osäkerhet.

I nästan ett år bedyrade hon att det inte var något. ”Han var ett misstag”. Ett misstag hon uppenbarligen gärna begår igen. Det klingar så falskt i efterhand. Börjar ifrågasätta så mycket och samtidigt smyger sig föraktet på. Var hon inte mer än så? Inte bättre? Kanske inte.
Sorgen lägger sig snabbt. Vill ju inte ha henne tillbaka. Om hon hittat någon är jag någonstans glad. Någonstans under lagren.

Men... att det var just han. Han som blev symbolen för bristen på tillit i vårt förhållande. Det svider. Gör ont på ett sätt som inte går att värja sig från.
Så jag går vidare med en lätt rodnad på hjärtat. Lite öm efter en törn. Kanske nyttigt när allt kommer omkring.

Rusigt hångel ledde till onyktert sex med T. Singeloskulden. Inget att skriva hem om, men att det kändes är ett steg i rätt riktning. Ska fortsätta ta dom. Stegen.
Två dejter planerade nästa vecka, lever på hoppet att varje klick kan vara en stor kärlek. Så länge det hoppet lever kan jag leva med en törn då och då. Tror jag.

”I say no, oh no
I won't let you slip inbetween
I say no, oh no
I won't let you squeeze right through”
Anna Ternheim – I say no

De andra

”I wanted so to have you
And i wanted you to know
I wanted to write songs
About how we’re walking in the snow”

Det har gått drygt en månad. 30 dagar tillbaka i livet jag kan bäst. Ensam. Eller, ensam men inte själv, för jag har mina ankare.
Och jag trivs. Fyller tiden med träning, utgångar, påhitt, böcker, tv-spel och serier. Mer än trivs. Frodas.
Det gick inte att se inifrån hur kvävd jag var i förhållandet. Hur mycket av mig själv jag offrade. Hur mycket energi som gick åt till att spela på våra gemensamma villkor. Jag satte mig helt och fullt själv i situationen, men märkte inte när det gick från att vara glatt till grått.

Men det här skulle inte handla om det, utan om de jag inte känner. De jag aldrig kommer lära känna. De jag ratar och väljer bort baserat på ett intresse, en skönhetsdefekt eller för att de inte skriver så jag blir alldeles knäsvag. De andra.
Singellivet i Stockholm är knäckande hårt. Desperationen att hitta någon lyser starkare än juleljusen. Trots att jag knappt vet om jag vill ge mig in i nått nytt har jag kastat mig tillbaka i hetluften. I nätdejtingen.

Jag vet inte om jag gillar den människa jag blir i de sammanhangen. Dömande, fördomsfull, elitistisk och självgod.
Nyligen läste jag att det enda kriterium någon bör ha för att kunna vara en perfekt partner är om man vill bli vän med personen i fråga. Blir svaret ja kanske det är livets stora kärlek. Fast. Det bet inte.

På 30 dagar har jag på olika sätt blivit kontaktad av 141 kvinnor. 1...4...1... Av dessa har jag varit på dejt med tre och kände inget livsomväldande för någon.
Det ska medges att en handfull av dessa valt att efter något mail bryta kontakten med mig, men en förkrossande majoritet har jag bara sorterat bort. Ointressanta. Inte värda att lära känna. Schysst.

Kanske är jag bara inte redo. Kanske mjuknar kritikern efter några månaders ensamhet? Hoppas lite det.

Men jag blir lite beklämd. Ska nog inte räkna så här igen. Det blir så IN YOUR FUCKING FACE svart på vitt.

Jag är ett as.

”You’ve got me slightly dissapointed
Just a bit and just enough
To keep me up another night
Waiting for another day”
/Stina Nordenstam – Soon after Christmas

Krasch, bom, bang.

"I know the runner's going to tell you
There ain't no cowboy in my hair
So now he's buried by the daisies
So I could stay the tallest man in your eyes, babe"

Det höll nästan ett år. Nästan ett år av funderingar, olikheter, starka viljor och kompromisser. Nästan ett år av trygghet, respekt, förståelse och kärlek. Min fina J vars kloka ord fick mig att gå längre än jag ville. Än jag vågade.

I slutändan var vi för olika. Jag går inte in på detaljer, vi sa att det fick vara mellan oss. Ingen hade rätt, ingen fel. Bara olika.

Jag saknar henne. Skär i ett redan ärrat hjärta när jag läser att hon blir ledsen. Tåras i ögonen när jag läser att hon gråter. Instinkten säger att jag vill trösta, men inte älska.
Får inte vara nära. Inte ha kontakt. Hon orkar inte. Hennes beslut och jag skulle aldrig argumentera, men jag får sakna. Kanske vill jag mest höra att hon mår bra. Slippa må dåligt själv. Hi2u ego.

Kanske skriver jag mer om dejter nu. Kanske skriver jag inte alls. Kanske måste vänta tills det blir skorpor på såren innan det går att se hur ont allt gjort.

Min lilla J...


"So now we're dancing through the garden
And what a garden I have made
And now that death will grow my jasmine
I find it soothing I'm afraid"
/The tallest man on earth - The Gardener

Kärlek och smolk

I can't help it if you might think I am odd
If I say I'm not loving you for what you are
But for what you're not.

Så dyker orden upp. ”Jag älskar dig.” För att det känns så, för att längtan inte hittar andra ordutvägar, för att jag vill och vågar. Hon vågar också.
Aldrig sagt det i kärlekskontext.
Aldrig hört det i kärlekskontext.
Det känns nytt, diffust och alldeles... Alldeles underbart.

Fast, att älska kanske är underbart men det löser inte allt. Kanske inte ens nått. Det sitter långt inne att komma över J:s svek med sin vän. Och jag skiter i att det inte teoretiskt fanns något att svika, för det gör ont och tilltron finns inte kvar. Etiketten svek passar, om så bara på mina mentala hyllor.
Men jag vet inte hur jag ska göra för att gå vidare. Hennes enda förklaring ”Jag har ingen impulskontroll” är lika tröstande som en inomhuspool under en tsunami.

Jag förstår fundamentalt inte hur hon kunde. För visst, jag sökte också närhet och bekräftelse. I okända på krogen, i E på nyår efter allt uppdagats, bland vänner och ex. Vikarier i sängen, utfyllnad i sinnet. Men när vi i julhelgen öppnade dörren stod jag vid tröskeln från första andetaget. Vände ryggen åt allt annat och hoppades på henne. Behövde ingen innan jag visste om benen bar.
Så jag förstår inte. Får inte ihop hennes känslor och beteende. Och om impulskontroll är den svaga länken, vad hindrar den i framtiden? Hon säger att det aldrig var svårt att vara trogen mot mig, och jag tror henne. Men kommer det fortsätta vara så? Kommer hon underkasta sig en impuls någon gång när vi har det jobbigt? Det var uppenbarligen så lätt i vintras när vi stod på tröskeln...
Min mage gör ont när tankarna kommer. Att jag älskar henne är så klart fint, men det gör det värre. Gör att jag inte kan gå.

Jag hoppas det bleknar. Att smärtan domnar och försvinner. Att tilltron kommer tillbaka.

Jag hoppas, vill och tror.

But if I can save you any time,
Come on, give it to me,
I'll keep it with mine.
/Nico - I’ll keep it with mine

Vill. Hoppas. Tror.

Jag har gått för långt, kan inte sluta gå
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå
I ett ensamt rum, en sekund blir tusen år
För ljus att nå. Så djupa sår
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om
Men jag vänder om, än en gång

Så vägrar ändå det bra försvinna. Inte helt undantryckt av smärta. När ilskan och sorgen ebbat finns längtan kvar. En längtan jag så många gånger tidigare i livet skjutit åt sidan. Hellre ensam och stark än tillsammans och svag.

Läser Niklas Hellgren.

"Man flyr inte för att man inte står ut med den andre, utan för att man inte står ut med sig själv. Att många inte kommer till den insikten är en annan sak. Det är enklare att leka att den andre är ett as än att erkänna att felet är ens eget. Inte för att man kan lura sig själv, för det kan man inte. Men man kan liksom skjuta bort tankarna, inte vilja kännas vid det, särskilt inte inför den andre. Skrika och domdera, storma ut i vredesmod, slänga igen dörren och aldrig mer se tillbaka."

Men inte den här gången. Vill inte. Eller det är just det jag gör. Vill. Vill oss. Hoppas att vi kan lösa det. Tror att hon kanske är Hon.

Vill. Hoppas. Tror.

Så vi pratar, jag och J. Trevar. Vägar ord på guldvåg. Vi vet båda att det finns problem, olika synsätt och att vi har svårt att mötas. Ont kvar. Det har gått sönder två gånger, men kanske är tredje gången gillt mer än bara en klyscha?

"Det går att skapa nya överenskommelser, det går att leva tillsammans utan att anamma alla de där trötta manusen som vi förväntas spela med i. Det går att förlåta och gå vidare, det går att överleva att man är allt annat än perfekt. Jag lovar."

Vinterns grepp lossnar dag för dag och vi träffas bland vänner. Fjärilarna i magen säger att jag vill ha henne men vi säger att vi ska prata, ta det lugnt och se vart vi hamnar.
Men när hon trycker sin kalla lilla näsa rakt in i mitt bröst skiter jag i var vi kommer hamna, för jag vet var jag vill vara.

/Töntpappa

Allting börjar om. Jag kan börja om
Jag behöver hela mig, så jag kan ge dig hela mig
När allting börjar om
/Daniel Adams-Ray - Förlåt att jag aldrig sa förlåt

Hjärthugg

I hope I cut myself shaving tomorrow
I hope it bleeds all day long
Our friends say it's darkest before the sun rises
We're pretty sure they're all wrong

Sen så gör det plötsligt så ont att revbenen viker sig inåt. På samma gång slår hjärtat extraslag och stannar. Kniven i bröstet som värkt och gjort ont dras ut, bara för att timmar senare på nytt huggas in. Rakt in med kärleken och svekets fulla kraft.
Luften går ur. Pulsen rusar. Tankarna exploderar i ett fyrverkeri av smärta, ångest och ensamhet.

Vi började treva, jag och J. Sträcka ut händer som ville hålla hårt. Kanske försöka igen, för vi hade ju inte gått vidare. Vi ville ju så mycket. Vi ville varandra så mycket. SMS under jul blev till en önskan att träffas, försöka reparera. Samtal om att börja från noll, ta det lugnt, hon sa att jag var värd att vänta på.

Men vänta, det hade hon inte gjort.

Nån dag efter jul la hon sig i någon annans säng. Lät någon annan fylla tomrummet jag hade bokat. Trots att vi börjat treva tillbaka vände hon ryggen. Valde ett förgängligt knull istället för att försöka igen.
Hur mycket var orden värda? Hur mycket ville hon?

Kniven sliter sönder ännu en bit av hjärtat.

Jag ville inte höra på någon förklaring. Hon skrev något om en soppa, att inte kunna ha det ogjort. Hon har rätt. Hon har ju det rätt ofta.

Kniven vrider sig ett varv till.

Det hade kanske gått att gå komma över. Även jag har sökt tröst och närhet i någon annan. Vi var inte tillsammans när det hände, inga löften är brutna och inga teoretiska gränser passerade.

Men pusslets sista bit raserar varje uns av hopp. För det var en vän. Någon hon umgås med varje vecka. Någon även jag känner, om än ytligt. Den vetskapen sliter fullkomligt sönder hoppet om försoning.
Bilden av dom två knullandes är inbränd på näthinnan trots att jag inte såg på. Hans händer över henne. Hennes mun över honom. Jag tvingar mig själv att spela upp det i huvudet och sväljer en kväljning. Ångesten växer i magen, men jag tittar en gång till.

Greppar själv kniven och drar den inåt. Rakt genom.

Där dör allt. I de tankarna byts förälskelse mot förakt.

Det skulle aldrig gå. Skulle aldrig kunna se dem tillsammans. Jag vägrar bli den killen som ringer sin tjej inte av omtanke utan oro. Vägrar misstro.

Så jag gör bokslut. Samma dag jag avlivar min katt dödar J vårt förhållande. Kissen fick en spruta, jag fick en kniv i bröstet.

Tittar framåt. Vänder blad. Nyår står för dörren. Come what may.

Kniven sticker rakt ut och jag låter den sitta. Någon kommer dra ut den tids nog. Någon som drar ut den för att läka, inte för att hugga igen.

I am drowning
There is no sign of land
You are coming down with me
Hand in unlovable hand
And I hope you die
I hope we both die
/The Mountain Goats - No Children

Halt, stopp, stanna.

Inget ljus utan mörker. Jag står i mitten nu
Jag kan se det från ovan fast jag är under dig
En prostituerad soluppgång där jag blickar ut
Jag vill kramas och kyssas men du vill knulla mig

Så tar det slut och mattan rycks undan. J krävde mer än jag kunde ge. Trots att jag gång på gång bett henne hålla jämn takt ökade hon och jag stannade istället för att försöka komma ifatt.

Det fanns outtalade problem. Svårt att hänge mig. Mina hjärnspöken.
Jag hade varit villig att försöka. Ge det tid. Låta något växa. Men när det började blåsa vek jag ner mig utan större strid.

Saknar skratten, tankarna, ömheten och reflektionerna. Saknar henne, men inte att vara ihop. Ändå gör det ont att hon ska vara med någon annan. Jag valde bort, ändå tar jag åt mig. Tack lilla ego.

Efterdyningarna har dikterats av henne. Orkar, vill och kan inte tävla i dramatiken. Blir mest trött. Hon har skaffat sig monopol på att vara ledsen och jag får stämpeln känslokall. Tar inte den striden heller. Viktigare för henne att få sympatier. De jag har närmast hjärtat vet hur jag känner, de andra kan dra åt helvete.

Tittar framåt mot ett nytt år. Det där att vända blad. En meningslös mental omstart vi tillskriver magi. Nyår.

Baddar rivet hjärta med hopp om romantik. Krönikören, nyårstjejen och vad som kommer i min väg. Just det. Min väg.

2011, give me your best shot.

Det var så länge sen sist jag kände hjärtat slå
Om det slår gnistor är det knappast dig jag tänder på
/Daniel Adams-Ray - Gryningspyromanen

All good in the hood

Now everyone dreams of a love lasting and true
But you and I know what this world can do
So lets make our steps clear that the other may see

Men så ibland böjs bara grenen istället för att knäckas. Spänstigt studsar tillbaka, fortfarande vid liv och mod.

Lillan klev in och sa det som behövdes. Bekräftade det jag visste och peppade att ta fighten. Begrundat bejakande. Och så klart höll J med. Klok. Måhända även hon vilsen på sina sätt, men klok även utan karta.
Missförstånd uppblandat med ångest och skam. Eftertänksamhet som ledde till samförstånd och lugn. Tillfälligt lugn.

Måste även lära mig att mina självklarheter inte är hennes, lika väl som motsatsen. Att min vana vid att dejta, det osäkra och outtalade inte är hennes vardag. Att vi ibland talar förbi varandra, men vill väl.

Så lägger till ännu en erfarenhet i bagaget och konstaterar att allt just nu är rätt fint. It's all good. All good in the hood.


And I'll wait for you
If I should fall behind
Wait for me
/Bruce Springsteen - If i should fall behind

Efter magen och kuken

Det är dags att tänka efter
och jag vill inte följa med
det har regnat hela sommaren
och jag känner med det

Gårdagens diskussion med J rörde upp dammet. Tankar och funderingar som länge legat oformulerade sattes på pränt och nu står jag med svid i ögonen och kan inte se klart. Att diskutera sexualitet, preferenser, lust, kåthet och inte minst problem man kan ha med dessa är som att tvångskräkas. Fingrarna i halsen, djupare och djupare, tills skiten bubblar upp och över.
Önskar jag kunde identifiera mig mer med den stereotypa mansbilden i just denna aspekt. Så innerligt skulle jag vilja ha det okomplicerat istället för dammigt.

Så, varför är det så här? Varför känner man 2010 fortfarande en skuld, ett obrytbart tabu mot att diskutera problem mellan lakanen? Varför är anonyma sexspalter som vi fnissar åt den, i alla fall i mitt liv, vanligaste kontakt med sexualrådgivning?

Fast det är inte om det den här bloggen handlar. Inte den här bloggen och inte det här inlägget.

Jag kommer inte ifrån tankarna som uppstod efter igår.

J's historia har skapat en otrygghet. Har fått mitt bristande sexuella självförtroende att höja garden och gå på defensiven.
Jag känner mig inte bekväm. Rädd för att inte räcka till. Rädd för att bli förminskad, dissad, lämnad och sårad.

Kanske skulle jag må bra av att reda ut mina hjärnspöken. Nej, definitivt skulle jag må bra av det. Blåsa rent, inte ut. Men om vägen dit går genom att ha ont i magen för att träffa någon för att det förväntas mer än jag är redo för? Kanske inte. Definitivt inte.

Så har jag genom ännu ett blogginlägg resonerat med mig själv. Låtit tankarna få fäste och först då kunnat reflektera över dem. Bra så. Dammigt, men bra så.

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig
Melissa Horn - Jag kan inte skilja på.

Blåsa rent, blåsa ut.

Och jag förstår de
som sticker sig med nål i en nerpissad trappuppgång
Och jag vet hur det kan
träffa som skott i hjärtat av en M16
Och jag förstår de
som blir sjuka i huvet av alltihop

Ibland känns det som att rensa luften och förgifta den är ett och samma. Jag har någon gång refereat till Scrubs-scenen där Elliot resonerar kring att lägga all sin galenskap i någons knä och hoppas det bär. Att det inte funkar så. Att issues och problem ska portioneras ut istället för att släppas lös i ett katartiskt ursinnesvrål som riskerar att ge relationsmässig tinnitus.

Men ibland blir det nödvändigt att kräkas fram demonerna. Att dra fram dem likt troll i ljuset och hoppas de blir till sten istället för en dödsdom.

J frågade om vårt sexliv.

Oj så hands on det här inlägget plötsligt blev. På fler än ett sätt.

Men frågan letar sig så djupt ner bland lagren att jag knappt vet vart den ska börja besvaras. Ett svar som står att finna i trygghetsbrist, men som är så svårt att visa vägen till. En av mina största trösklar och den svaghet som mina grönbruna ögon minst av allt klarar att se på.
Hon tog hursom diskussionen. Med skakande fingrar och trevande formuleringar försökte jag förklarar, konkretisera och visa.

Kanske är det fel. Kanske borde min sexualitet får vara min. Kanske är vi inte bara kompatibla? Kanske borde jag hitta någon som kan uppskatta det jag ger i den takt jag gör det istället för att ifrågasätta.

Men. Det är ju henne jag nu vill ha. Henne jag vill göra glad. Mitt beteende som kanske är skevt. Ska jag skämmas och skyla över nått jag egentligen vill komma till rätta med eller försöka förändra?

Jag har svårt att slappna av. Prestationsångest, nojor och mindervärdeskomplex för något som borde vara så normalt, avslappnat och roligt. Kuken i fittan liksom. Och det ÄR roligt och allt det där andra, när jag väl bestämmer mig för att det är det. Men kanske blir fjädrarna till hönor först när jag bryr mig? Först när jag inte vill mista någon.

Jag önskar jag kunde bestämma själv, men det är nått som mitt underfundiga förhatliga psyke helt sonika själv väljer.
Jag hoppas hon ger mig tillfälle att landa i den trygghet jag tror hon kan ge. Jag hoppas jag kan bestämma mig.

Men vi pratade. Och reflekterade. Och pratade. Jag om mina problem samtidigt som hon delade ur sitt liv och sina mörka gömmor.

Kanske leder det oss framåt. Ett steg. Kanske står vi kvar men med mindre sotade glasögon.

Blåsa rent luften eller blåsa ut ljuset. Ibland är det ett enda andetag som gör all skillnad.

Funderar på om jag ska berätta om bloggen. Ge henne den insikten. Mina sporadiska tankefragment som inte ens bildar en helhet utan bara vaga konturer av ett liv. Skriver jag redan nu det här med tanken att hon ska läsa? Kanske. Kanske förhåller jag mig redan nu inte helt neutralt till det här. Min ventil. Mitt sällan sällan använda andningshål.

Fast hon kanske förtjänar att veta. Att ha samma insikt som jag fått i henne. Frågar jag henne om hon verkligen vill läsa lär hennes nyfikenhet gå bärsärk så att hoppas på rim och reson är nog döfött.

Kanske borde andningshållet få finnas hos henne istället för här? Eller hos Lillan, S, WC eller nån av de andra som har extranycklarna till mitt hjärta?

För här är det ju sporadiskt. Och mitt. På gott och ont.

För jag är hellre blind,
jag är hellre blind,
jag är hellre blind
Än ser mitt liv utan dig
Florence Valentine - Jag är hellre blind än ser mitt liv utan dig.

Aslan by chance?

And I don't believe in the existence of angels
But looking at you I wonder if that's true
But if I did I would summon them together
And ask them to watch over you

Augusti brinner ut i rödarosa solnedgångar och sommaren vänder på klacken. Dörren mot hösten står på glänt och det blåser kallt över tröskeln.

Tittar i backspegeln på några månaders skörlevnad. Konsekvenslöst hånglande i Visbys gränder med lilla E, A och gifta F. Fula britter som kysstes för sakens skull och för unga göteborgsflörtar som skickades hem i taxi efter en stulen dans med tillhörande snopen kavaljer.

Och sen finns J.

Hon som var sval men blev het. Hon jag trodde inte gick att nå men som sträckte ut handen. Hon som fick mig att åka till Hökmossen med en folieblomma mellan h(t)änderna efter att Lillan och Tet komponerat sms. Hon som funnits där hela sommaren utan att bli jobbig.

När jag kom hem från WoW tog vi snacket. Snacket om hennes blogg. Snacket om exklusivitet. Kanske är det bara en ängslig moderningsering av att vara ihop. Att binda sig men hålla dörrarna öppna. När man inte vågar testa om benen bär och för säkerhetsskull tar med kryckan. Exklusivitet.
Men där står vi. Hon och jag. Är jag kär? Jag vet ärligt talat inte. Vet inte om jag behöver veta. Kanske är det grejen? Kanske är det MIN grej. Att inte veta. Men jag vill försöka. Försöka med exklusivitet. Försöka med henne.

Jag både glädjs och oroar mig. Glädjs över att jag hittat någon som inte gör att jag vill fly. Någon vars armar jag får vila ut i samtidigt som hon drar fingrarna genom mitt hår. Glädjs åt att hon skickar låtar som hittar rätt innanför revbenen. Som förstår att rysa till Gloria och som skrattar åt It's always sunny in Philadelphia.
Oroar mig för att hon går för fort fram. Att snacket katapulterade in oss i en självklarhet jag inte vet om jag är redo för. Där jag är rädd att säga nej till att träffas för att inte törna ömma tår och rädd för att säga ja för ofta och gå rakt in en klaustrofobi jag ser komma vid horistonen. Sommarens kravlösa träffar har vaggat in mig i en trygghet och bekvämlighet jag är rädd att bli av med. Att gå från trevande umgänge till förväntat samliv... Vettefan.

Jag är dålig på det här. Hon också. Kanske är det något bra... Att gå tillsammans och ta vägskälen som de kommer. Kanske är det hand i hand man hittar rätt istället för att jaga ifatt.

Sen har vi hennes blogg där hon skriver högt och lågt. Svårt att ta hänsyn. Skriver att hon vill kunna uttrycka sig fritt, men säger att det aldrig skulle fungerat om jag inte visste om den. Hyckleri? Mänskligt vill-äta-kakan-och-ha-den? Vettefan.

Jag vet att jag känner mig trygg i hennes armar. Att rökdoften inte gör mig nått med hennes läppar mot mina. Att jag imponeras och rörs av hennes ord. Att jag utan att reflektera skickar spontana meddelanden... Kanske får det räcka så just nu. Ska försöka få det att räcka. Just nu.

And if He felt He had to direct you
Then direct you into my arms
/Nick Cave - Into my arms

My way, or the highway.

Loving you isn't the right thing to do
How can I ever change things that I feel?
If I could, maybe I'd give you my world
How can I, when you won't take it from me?

Det snurrar när jag sluter ögonen. Ett virrvarr av bastubad, hångel, bordsdans i morgonljus, grillglöd i skymning, spritfrukostar, helikopterfärder, gräsmattehäng, nattbad, sömnlöshet, bakfylla, öl och snapshets flimrar framför ögonlockens svärta. Midsommarhelgens första öl pyste torsdag vid 16-tiden och den sista klunken Hallands Fläder slank ned i en överförfriskad strupe vid halv sju-tiden söndag morgon. Därmellan var alkoholen konstant närvarande med undantag för de 5 timmars diskutabelt god sömn vi fick per natt.

Det var helt enkelt fullkomligt fenomenalt. Allt från det lugna hänget runt grillen till dramat då jag bytte tvådagarsrelationen med midsommar-Åsa mot hångel med Ingrid och dessutom argt argumenterade emot Åsa då hon tyckte det var lite risigt gjort. Kanske inte mitt livs finaste ögonblick, men inte desto mindre minnesvärt.

Landar hemma i stan med tankarna bland molnen hög från midsommarens äventyr. Faller rakt i J:s twittrande famn som bjuder till date. Nyktra till Skansen är alltså sättet vi ska träffas första gången. Spännande om än inte okomplicerat.

Mitt fylleutlägg om polyamorösa ragg har bitit sig kvar. Har kanske anammat Lajvtjejens inställning, om än inte till förhållanden så till lösa förbindelser. Tänker inte hymla med att jag träffar flera och vill fortsätta göra det. Passar det inte kan jag med hela handen peka mot dörren och be raggen flyga och fara. Tänker inte vara desperat, rätta mig i ledet eller smyga med mina dejtingrelationer. Sommarens paroll är att göra vad som faller mig in och låta folk bestämma själva om de vill ta del av mitt liv eller kliva åt sidan.
Med det inte sagt att konsekvensneutraliteten är total även om midsommardagens fadäs skulle kunna ge det skenet. Jag tänker vare sig acceptera att behandlas hur som helst eller behandla andra som skit. Öppenhet och acceptans måste kunna stå fritt från sår i hjärtat. En insikt om att varje relation kan respekteras och få vara fin även om den inte leder långt. En insikt om att känslor ska få finnas och tas i beaktande, till viss gräns. Exakt hur det kommer spela ut återstår att se, men det känns som sommarens väg och den tänker jag ta varenda steg på och se vart jag till slut ställer skorna.

Ungefär så.

You can go your own way
You can call it another lonely day
You can go your own way

/Fleetwood Mac - Go your own way

p.s. Lajvtjejen, Nyazeeländskan, Koolingsragget, midsommar-Åsa, Emilia, Ingrid. Kan hinna smaka en tunga till innan juni är över. Kan ju hoppas.

Onödiga ord

Om det är sant att inget är evigt
Om det är sant att allting går sönder
Om allt vi bygger upp kommer vittra bort
Varför ska vi då bry oss om vårt liv är kort?

”Jag tror inte jag kan ge dig det förhållande du vill ha” säger Lajvtjejen när hon ligger på min arm.

Det låter kras inne i mitt huvud. Den lövtunna bubbla där vi delat andetag och skratt splittras i en miljon bitar som regnar ned över min säng.

Det handlar inte om att mina förhoppningar krossats. Det handlar inte om att hon förklarar att vårt förhållande aldrig kommer bli så normalt som hon tror jag vill ha det.

Jag har inte avkrävt henne några löften, ingen kärlek, inga förhoppningar. Det var kravlöst och vackert. Inga måsten som hängde över huvudet. När hon klev utanför min tröskel var mitt liv mitt och inte delat. Men det fanns en mystik, en ovisshet som gjorde det hela till mer. Genom att sätta ord och förklara försvann den ovissheten. Varje ord kastade ljus över ett landskap jag föredrog i mörker. Jag gillade att inte veta vart vi var på väg. Att långsamt gå framåt. Nu står målet där inom synhåll och plötsligt vill jag inte dit.
Vi kommer nog fortsätta träffas, bättre än så är jag inte. Tackar inte nej till ömheten och bekräftelsen. Men jag hade föredragit bubblan.

Så sommaren fortsätter bland parkhäng, fyllor, träningspass och kärlekar. Känner mig innerligt glad och förväntansfull. Låter det vara så. Behöver inte sätta fler ord.

Snart tänder dom i taket
Vi kan lika gärna gå
Men vart hamnar att stjärnor då?

/Parken - Ser du stjärnan i det grå

Hänga?

Just don't fall
recklessly, headlessly in love with me
Cause its gonna be
All heartbreak
blissfully painful and insanity

Vi satt i sofforna på redaktionen jag och B. Jag och hon. Hela sommaren hade hon vikarierat hos oss utan att jag lagt märke till henne. Sen var det som att öppna ögonen. Plötsligt fanns hon överallt. Hennes Bodyshopdoft som fortfarande får mina knän att mjukna, hennes skratt som ibland skär ibland lyfter, hennes ögon som får mig att skratta, smälta eller rygga undan.

Fem månader dansade vi kring varandra. Fem månader av missförstånd, dissar, spel och steg fram och tillbaka. Nätter utan sömn, hennes vackra späda händer som leder mig vart dom vill. Dagar av ovisshet med oförsiktiga ord som skrapar, tränger in och förstör.

Jag tror jag var kär. Kanske av fel anledningar. Kanske finns det inga fel anledningar.

Två månader försvann hon iväg och jag hoppades glömma. Hoppades förgäves. Saknar fortfarande hennes kisande ögon när hon satt grensle över mig i soffan. Saknar läpparna som inte kysste som jag ville men som jag alltid längtade till. Saknar att ha hennes huvuds tyngd på min arm.

Nu är hon tillbaka. Varje dag dessa möten. Magen drar ihop sig och försöker fly. Tankarna fokuseras och försöker nå.

Vi är inte menade för varandra. Passar inte ihop. Undrar hur det står till med mitt psyke som inte kan glömma henne. Men jag fortsätter. Dag för dag. Styr huvudet mot annat. Styr hjärtat mot andra.

Lajvtjejen med sitt öppna förhållande, precis lagom tillgänglig. Bekräftande, öm, innerlig, vacker, reflekterande och kåt.
Trodde jag skulle ta skada av hennes liv. Sambon i Västerås. De andra förhållandena jag inte ens vill veta om.
Hittills är det en befrielse. Kan lägga all energi på att vara med henne i stunden och slippa bli avkrävd känslor och ömhet när vi inte umgås. Hon har andra, jag har andra. Ibland har vi varandra. Det räcker så. Känns som Lajvtjejen kommer bli ett återkommande moment av bekräftelse i sommar.

Nya Zeeländskan. Vi fick en natt i Monaco. Ett löfte om besök i oktober. Kanske. Troligtvis inte. Men roligt. Hon stack ut och gjorde avtryck. Bara det.

Sporadiska ragg, twitterflirtar, SD-span och vänner som vill mer. Dansar runt. Finns några projekt som kan bli mer, finns andra projekt som kan bli mindre men ändå nått. Känner mig efter en natt med Lajvtjejen lugn och glad. Bekräftad och tillfreds. Trött och upplyft. Bra så. Räcker så nu.

And if you do me right
I'm gonna do right by you
And if you keep it tight
I'm gonna confide in you
I know what's on your mind
there will be time for that too

/Robyn - Hang with me

Auld Lang Syne

Jag ser, hur ljusen brinner ut.
Jag ser, hur varje liv tar slut.
Dom strålande bloss, som lyste för oss.
Tar slut.
Dom brinner alla ut.

Det regnar i Danmark. Små ettriga vindburna droppar smattrade i ansiktet medan den rangliga ståltrappan svajjade och lovade ond bråd död varje steg. Transfer. På väg till Monte Carlo. Fem dagars jobb bland fransoser och Hollywoodkändisar. Har haft det sämre. Har haft det bättre.

Fick en blogg igår. En adress. En inbjudan rakt in i J:s liv. Tankarna for hit, till mitt eget sporadiskt nedtecknade liv. Det där andningshålet som ibland blir för jobbigt att besöka. För jobbigt att det tvingar mig reflektera och analysera samtidigt som det låter tankarna fara fritt och fastna som de vill.

Det är på en höft 363 dagar sedan jag senast skrev.

Det är på en höft 324 dagar sedan jag satt vid mitt skrivbord på redaktionen när lillebror Albert ringde.

I min familj betyder inte telefonsamtal något bra.
I min familj betyder telefonsamtal att något hänt.
I min familj betyder telefonsamtal ont i magen.

I ärlighetens namn betyder oftast samtalen ingenting, men de allt för många gånger jag lyft luren och lagt på gråtandes sätter för djupa spår och överskuggar de meningslösa vardagshälsningarna.

Den 24 juli 2009 var det heller ingen meningslös vardagshälsning.

"Jag tror morsan är död."

Människor blir märkligt veliga när det handlar om döden. När min lillebror hoppade från sitt fönster för drygt tre år sedan lät samtalet jag fick av en av våra gemensamma vänner som upptäckte det näst intill identiskt. "Jag tror".

"Vad då tror?" frågade jag lillebror.

De vill så gärna lämna en möjlighet. En utväg. Ge en förhoppning om att det kan fixa sig. Men det fixar sig aldrig.

"Nej, jag tror inte. Det är så." konstaterar han med darr på rösten.

Jag grips av ett lugn i såna situationer, de två gånger det hänt de senaste åren. Pulsen höjs, allt är på helspänn, men tankarna är märkligt fokuserade och lugna. Jag sa att jag var på väg, gick ut till min chef, bad henne följa med mig in på sitt kontor och förklarade lugnt att jag var rätt övertygad om att min mamma just dött och att jag var tvungen att gå. Till och med jag smög in lite tvivel. Lite hopp. Jag försäkrade att texter var lämnade, lovade lägga över det jag inte hunnit på andra och packade sedan mina saker.
Kanske hade en naturlig reaktion vara att bryta ihop. Springa ut från redaktionen med tårarna rinnandes. Ingen hade protesterat. Ingen hade tyckt det var konstigt. För tredje gången i mitt liv hade jag just fått ta emot beskedet att jag aldrig skulle få träffa en av mina närmsta familjemedlemmar. Pappa. Mange. Mamma. Borta.

Vi spelade Björn Afzelius "Ljuset" på begravningen. Näsdukshögen under stolen växte medan jag krampaktigt höll lillebror Jens i handen. Ville skydda dom, mina älskade små bröder. Ta deras smärta. Tårarna träffade det kalla kyrkgolvet. Ögonen sved. Hjärtat... Ja. Hjärtat. Det höll.

Så står jag nu knappt ett år senare. 16 dagar till min 29:e födelsedag. Två föräldraformade hål i hjärtat och ett där lillebror Mange fanns.

Men livet är inte svart trots att det här inläggets ljusglimt kan vara svår att se. Livet pendlar mellan svart och vitt, ljusgrått och mörkare nyanser. Kanske kommer den här bloggen fortsätta handla om det. Kanske kommer nästa inlägg handla om allt annat som hänt under året. Alla fantastiska människor, de glada minnena och det lugn jag just nu känner. Kanske kommer jag tillbaka om ett år.

Flygplatspersonalen ropar. Flyget till Nice boardar.

Det har tagit mig nästan ett år att få det här på pränt. Det har nog mindre med acceptans att göra och mer med att jag väljer att se framåt. Kan inte fastna, måste röra mig.

Det regnar fortfarande i Danmark när jag stiger på flight SK1793. Det regnar fortfarande men jag är på väg bort.

Så innan min låga flämtat ut.
Och skymningstimmen tiger still.
Vill jag vara ett bloss.
För dom som följer oss.
En tid.
Ett ljus på deras stig.
En tid.
Ett ljus i deras liv.

/ Mikael Wiehe, Björn Afzelius - Ljuset

Brått brott

”There's a lot to be done while your head is still young

If you put down your pen, leave your worries behind

Then the moment will come, and the memory will shine”

Det är en tröstande insikt att det faktiskt går att förändra. Mönster och vanor brytas. Istället för invanda hjulspår går det att höja blicken och titta vartåt man vill, istället för vart man råkar vara på väg.

Det smög sig nog på utan att jag riktigt själv förstod det. Kökskvällarna och avtändning var inte lika roliga. Helgernas frist förbyttes i en rutin som tog för stor plats. Som dämpade mer än lyfte. Som på många sätt var trygg och välkommen men på andra destruktiv och kall. Vännernas apatiskt glittrande ögon i drogrus tedde sig mindre romantiska och mer patetiska.

Till slut ville jag inte ha det längre. Kanske finns det en symbolik i att jag nyförälskat mig i Belle and Sebastian. Tillbakagång till en tid när både helger och musik var okomplicerade och snälla saker.

Bakfylla har sedan 6 veckor bytts ut mot träningsvärk. Fyllemat mot kalorikoll. Rökning mot flås. Drogrus mot endorfinkickar. Fyra kilo fett mot muskler.

Det är en märklig känsla som inbiten träningshatare att sakna gymmet. Att varje dag längta tills jag får komma dit och köra skiten ur musklerna tills det knappt går att lyfta armarna. Att sakna känslan i duschen efteråt när det inte går att torka håret för att handduken inte går att lyfta och man tvingas böja sig ned för att inte lockarna ska förbi blöta. Att se fram emot träningsvärken som förlamar men även erinrar om ansträngningen.

Det skulle vara en än finare historia om denna helomvänding även lett mig till kärleken, men den står fortfarande ingenstans att finna. Legat med Maria. Vaknat bredvid Jessica. Somnat med armen runt Anna. Men fortfarande ensam när det verkligen gäller. Ingen stress. Just nu ligger fokus på tillräckligt annat för att det ska vara en stor grej. Kanske kan blir nått med den 22-åriga blivande psykologstudenten/modellen. Who knows.

Sommaren möts med ett leende fläckat av proteinshakes och sen får dagarna komma som de kommer.

Bra så.

”Now the trouble is over, everybody got paid

Everybody is happy, they are glad that they came

Then you go to the place where you've finally found

You can look at yourself sleep the clock around”
/Belle and Sebastian - Sleep the clock around

Spretigt lite till mans

Jag blev lite kär idag. Lite förälskad. I ungefär 25 minuter tyckte jag det var en helt rimlig föreställning att jag skulle träffa, bli kär i och sedan leva resten av livet med Hanna Hellqiust.

Fascinationen började när jag skulle skriva några rader om hennes nya bok "Karlstad Zoologiska". Som varje god journalist från min generation tillber jag google och föll vid dess fötter även denna gång för att kritiskt ta in information som sedan skulle omvandlas till journalistiskt motiverad text och därmed allmängiltig sanning.
Efter att jag cut'n'pasteat hela wikipediainlägget rakt in i min artikel kände jag mig nöjd med min research och hängav mig istället åt att beundra Hannas byline bild från DN På stan.
Har man förärats en byline bild ska den vara snygg. Om man fått en arena att visa upp sig inför X antal tusen människor på en reguljär basis är det banne mig ens förbannade skyldighet att se lagom kåt, glad och tacksam ut. Det är som att dejta online. Vem lägger ut bilder på sig själv berusad, hålögd och pluffsig? Vem visar sanningsenliga bilder där man står i mjukisbyxor vid spisen och torkar droppar av krossad tomatjuice på den redan solkiga t-shirten? Den biten kan sparas tills människan man ska träffa redan bildat sig en uppfattning om en.

(Själv har jag världens fulaste bylinebild. Detta må göra mig till en hycklare efter ovanstående mening men jag har sedan länge kommit till freds med den 3 år gamla styggelsen som varje vecka kan beskådas av cirka en halv miljon människor i vårt land. Bra så. Konsekvens är tråkigt.)

Hursom tittade jag på byline bilden och läste hennes krönikor som även efter förälskelsen lagt sig framstår som tänkvärda och snyggt skrivna.

Hon framstod vid det här laget som en 10-poängare.

Sen googlade jag mig vidare till SVT:s senaste "Babel" där Hanna på bred värmländska berättade om sin bok.

Förälskelsen var borta. Den sköra magin brast och jag insåg att jag nog inte skulle stå ut med människan.

Jag besparade oss båda en lång period av dating, nyförälskelse, parrelation, husköp och en skilsmässa där vi skulle bråka om vem som skulle få barnen på jul.

Skönt.

Jag känner att jag verkligen gör framsteg i mitt känslomässiga agerande.

Från det ena till det senaste.

Jessica sov här förra helgen. Maria den senaste. Båda är bara standins till något rikigt kommer och hälften av tiden är jag spyfärdig över mitt eget agerande och den andra hälften är jag lite lagom kåt och därför likgiltig inför konsekvenserna av mitt agerande. Slut på den självransakan.

En månad har förflutit med gips och sjukskrivning. Timmar framför datorn, en dygnsrytm som skulle vara normal på motsatta sidan planeten och väldigt få strån lagda i kors för att göra något produktivt. Kände att jag var lite värd det. Lite ledigt. Lite tid att bara totalt koppla bort annat och hänge mig åt meningslösheter. En liten paus från det vanliga livet. I like.

Den annalkande våren bjuder inte annars på några revolutioner. Båtsman har flyttat hem till stan vilket sätter guldkant på tillvaron. Annars varvas jobb, nörderi, fyllor och blasésex till den vanliga cocktail utan bär som får stå som symbol för mitt liv.

Rätt skönt på sina sätt. Förutsägbart och tråkigt på andra.

Så är det hursom och så får det vara. Återkommer när jag har något viktigare att säga. Kanske om det där debattinlägget som aldrig publicerades. Eller nått helt annat.

"Show me a smile then,
Don't be unhappy, can't remember
When I last saw you laughing
If this world makes you crazy
And you've taken all you can bear
You call me up
Because you know I'll be there

And I'll see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you"
/Ane Brun (Original: Cyndi Lauper) - True Colors

Aj och El

7 dagar i Egypten.

2 frakturer i vänster handled.

1 blogg som får lida.

Svårt att låta tankar och ord flöda när jag inte kan skriva obehindrat...

Hade ett snack med El natten efter jag kom hem i fyllan och villan. Vi gillar varandra som mer än vänner, så mycket är klart från båda håll. Attraktion. Stulna kyssar då ingen såg. Mys.
Men det är lika långt ifrån problemfritt som invasionen av Polen. Hon har även andra i tankarna och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till allt.

Vi tar det lugnt. Lite som det kommer. Vi får se.

Så avslutades intimiteten i lördags. Bra så.

Operation av handen väntar i veckan. Det sporadiska uppdaterandet av bloggen fortsätter således.

Suck.

/P

Att uppfinna sig själv

"Fait accompli
Allting är sagt
Jag måste ge mig för en stenhård övermakt
Jag ville tro, på vår kärlek ändå
Du står i vår hall och blicken är kall
Och nu vill du gå"

Cigaretten glöder förstrött i askfatet. Årets sämsta dag att bryta traditionen att inte röka inne. Taxin anländer om sju timmar för färd till Arlanda och resväskan gapar tom. Jobbresa till Egypten sju dagar. Ansvar. Aldrig varit bra på att hantera sånt. Inte för att jag kommer göra någon besviken, men för att jag själv på förhand oroar mig för att göra det. Märkligt det där självförtroendet som inte borde saknas.

Dagarna sedan julafton kan bäst beskrivas som ett töcken. Sena nätter, vintersoliga mornar, vita drömmar, ölstinna strupar.

Dagen före nyår hos Jesper - landar hemma hos Strumpan 07. Nyår hos Jenny och vidare till Jeremy - landar hemma hos mig 08. Efter det kökshäng hos Harry med El och Strumpan. Virriga nätter på Berns. Ångestattacker för vissa, segertåg för andra. Jobb. Stress. Mer häng hos Harry. Samma tematik, att få bort allting, att slippa fundera lite och bara vara med de bästa människorna i den bästa samvaron.

Sagan om M har sporadiskt berättats vidare. Sms. Telefonsamtal. Inget ligga... Definitivt för det bättre, även om jag saknar hennes närhet.

Vet inte vart jag står med El. Kanske vill hon mer? Kanske vill jag? Kanske är det dumt, men kanske ska jag skita i det. Tar det nog lungt och ser hur det utvecklar sig, saker har en tendens att lösa sig fast det inte framstår så. Ska sluta oroa mig för saker jag inte vill/kan påverka.

Lillan gick och gjorde slut med Ankan men hittade en ny. Avundsjuk på att hitta någon, men känner med hennes smärta att bryta upp från något stadgat och bra. Livet måste fortgå och den som vågar mest vinner. Man får ständigt uppfinna sig själv på nytt. Nya relationer att vara hemma i, nya tillfällen att se fram emot, nya känslor med nya människor. Stagnation är fienden.

Taxin anländer om sex och en halv timme. Spännande, nervöst och välförtjänt.

Vet inte om jag orkar vara mer sammanhängande just nu. Den senaste tidens konstanta rörelse utan reflektioner har varit ganska behaglig, därav det bristande bloggandet. Får se vart jag hamnar.

Kanske uppdaterar från ett luftkonditionerat rum på Röda havskusten. Så får det blir.

"Och slagen i spillror ligger min värld,
Hopplöst för alltid försvunnen, förbrunnen av lågor förtärd
Ur askan går du, pånyttfödd och nu
Flyger du ut, fågel Fenix till slut
Nu är du fri, det är fait accompli
Fait accompli"
/Benny Anderssons Orkester - Fait accompli

/P

God Jul

"When i'm surrounded by friends
How could the silence be so loud
But i still go home knowing that i've got you
There's us when the lights go down"

Julafton har hittills bestått i att vakna fullt påklädd i en säng utan sängkläder. Städning av lägenhet. Betala räkningar. Fixa tvätten.

Men nej, det är ingen tragik. Familjen hämtar snart upp. Besöka lillebror och hälsa god jul. Sen mysig middag, rim, paket och kvällen avslutas troligen tillsammans med bästa Strumpan hemma hos Johannes med andra trasiga själar som anser aftonen vara en anledning att återigen bli fulla. Också en form av gemenskap. Fyllan.

Hoppas alla får vad de vill ha, gratulerar de som förtjänar det och häller cyanid i julmusten på de som inte gör det.

God jul!

"Sometimes love can come and pass you by
While your busy making plans
Suddenly hit you and then you realize
It's out of your hands, baby you got to understand

You are my heaven on earth
You are my last, my first
And then i hear this voice inside
Ave maria"
Beyoncé - Ave Maria

/P

p.s. Sagan om M är än inte riktigt slut. "Vill du dricka saft och äta popcorn någon kväll?". Yes i do babe. Yes i do. God Jul på dig Plastis.

Fyllemess

”Försöker med samma medel: Efterfest? :)”

Så löd det sista sms:et jag skickade 06:13 natten mot lördag. För två veckor sedan hade jag fått ”Efterfest?” skickat av Jess och det verkade inte mer än rätt att svara.

Fjorton dagar senare.

Snyggt. Desperat. Jävligt onödigt.

Svaret kom som vanligt snabbt. En fördel med att ha ett kk med begynnande insomnia.

”I en säng på Gotland tyvärr”

Damn.

Hur svältfödd på bekräftelse är jag tio dagar efter att jag låg senast och sedan dess dessutom dissat ett antal krogragg samt knutit ett antal nya SD-kontakter?

06:13 i fredags natt besvarades den frågan.

Det är bara en händelse att Billy lyckas pricka in namnet, eller är det ett tecken?

”Cause Jessica if you let me in,
then Jessica then I let you in.
Then I’m gonna throw myself
in the arms of yours tonight.”
/Billy the Vision & the Dancers - I let someone else in

/P - Blir trött på sig själv med skrämmande jämna mellanrum.

The world according to Pablo

Winnerbäck hade nog beskrivit helgen som ett segertåg. Hummer och nubbe på fredagen lämnade en fadd bakfull smak i munnen på lördagsförmiddagen som vikts åt det sista pysslet i hemmet.
Lägenheten blev löjligt mysig med julpynt, glitter, tomtar, levande ljus, ljusslingor, pepparkakor och de bästa vännerna som i vanligt manér satte en lätt surrealistisk stämning på festen.

Vid mottagandet av ett frågespel om lyx:
– Gott och lyxigt! (sen viskande) men det är inte knark…

Frågespelet används:
– Vad är motsatsen till Prêt-à-porter?
– Är inte det À la carte?
– Motsatsen till À la carte är faktiskt lunch!

Kringlan argumenterar med sig själv en och en halv timme:
– Jag har kollat på alla avsnitt av Larry David på en vecka. Jag är Larry David. It’s good. I’m Larry David.

Appropå julen:
– Men Pelle känner jag ju från Sundsvall. Ta med en påse kiss och hälsa från mig.

Tror tyvärr det magnifika i kommentarerna faller bort om man inte satt i min lägenhet just den kvällen och hörde de visa tvista.

Blev även introducerad till lite oerhört söt gitarrpop som får det att bli alldeles varmt innanför revbenen.

”I don’t believe in ghosts
but there’s a ghost under my bed.
He keeps me awake at night
and he scares the shit out of me.
He said “I’m here to keep you worried
and I’m here to fight you.
I’m here to make you cry
I’m a ghost so I got the right to”.”

Julmyset förbyttes sedan i en konsert på Strand med Magic Numbers som var något av det finaste 2008. Versionen av Kate Bushs ”Running up that hill”, allsången i ”Stilla Natt” samt ”O Helga Natt” och när Romeo som sista låt gör en cover av ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger” utan att kunna ett ord svenska lämnade det eviga avtryck. Fan så fint!

Kvällen blev sen tidig. I säng vid två och en efterföljande lugn söndag där foten aldrig passerade yttertröskeln. Billy the Vision & the Dancers fortsatte ljudsätta mörkret utanför så vackert att jag undrar hur jag klarat mig utan det hittills.

Historien med M är över. Runnit ut i sanden på mitt initiativ. Behövdes ingen scen när vi träffats tre gånger. Eller? Tror budskapet var klart.
Siktar på sjuksköterskan I istället. Det verkar stämma in på väldigt många plan hittills. Tar en liten julönskan om att det fortsätter så.

”Once in a while when I fall asleep
then he comes to me in nightmares.
“You cannot escape from me
I’m a demon you got to deal with”.
I don’t expect any love from you
but could you leave me alone for a while:
Am I the only one around
who deserves the presence of demons?”
/Billy the Vision & the Dancers - Ghost

/P