”I wanted so to have you
And i wanted you to know
I wanted to write songs
About how we’re walking in the snow”
Det har gått drygt en månad. 30 dagar tillbaka i livet jag kan bäst. Ensam. Eller, ensam men inte själv, för jag har mina ankare.
Och jag trivs. Fyller tiden med träning, utgångar, påhitt, böcker, tv-spel och serier. Mer än trivs. Frodas.
Det gick inte att se inifrån hur kvävd jag var i förhållandet. Hur mycket av mig själv jag offrade. Hur mycket energi som gick åt till att spela på våra gemensamma villkor. Jag satte mig helt och fullt själv i situationen, men märkte inte när det gick från att vara glatt till grått.
Men det här skulle inte handla om det, utan om de jag inte känner. De jag aldrig kommer lära känna. De jag ratar och väljer bort baserat på ett intresse, en skönhetsdefekt eller för att de inte skriver så jag blir alldeles knäsvag. De andra.
Singellivet i Stockholm är knäckande hårt. Desperationen att hitta någon lyser starkare än juleljusen. Trots att jag knappt vet om jag vill ge mig in i nått nytt har jag kastat mig tillbaka i hetluften. I nätdejtingen.
Jag vet inte om jag gillar den människa jag blir i de sammanhangen. Dömande, fördomsfull, elitistisk och självgod.
Nyligen läste jag att det enda kriterium någon bör ha för att kunna vara en perfekt partner är om man vill bli vän med personen i fråga. Blir svaret ja kanske det är livets stora kärlek. Fast. Det bet inte.
På 30 dagar har jag på olika sätt blivit kontaktad av 141 kvinnor. 1...4...1... Av dessa har jag varit på dejt med tre och kände inget livsomväldande för någon.
Det ska medges att en handfull av dessa valt att efter något mail bryta kontakten med mig, men en förkrossande majoritet har jag bara sorterat bort. Ointressanta. Inte värda att lära känna. Schysst.
Kanske är jag bara inte redo. Kanske mjuknar kritikern efter några månaders ensamhet? Hoppas lite det.
Men jag blir lite beklämd. Ska nog inte räkna så här igen. Det blir så IN YOUR FUCKING FACE svart på vitt.
Jag är ett as.
”You’ve got me slightly dissapointed
Just a bit and just enough
To keep me up another night
Waiting for another day”
/Stina Nordenstam – Soon after Christmas
And i wanted you to know
I wanted to write songs
About how we’re walking in the snow”
Det har gått drygt en månad. 30 dagar tillbaka i livet jag kan bäst. Ensam. Eller, ensam men inte själv, för jag har mina ankare.
Och jag trivs. Fyller tiden med träning, utgångar, påhitt, böcker, tv-spel och serier. Mer än trivs. Frodas.
Det gick inte att se inifrån hur kvävd jag var i förhållandet. Hur mycket av mig själv jag offrade. Hur mycket energi som gick åt till att spela på våra gemensamma villkor. Jag satte mig helt och fullt själv i situationen, men märkte inte när det gick från att vara glatt till grått.
Men det här skulle inte handla om det, utan om de jag inte känner. De jag aldrig kommer lära känna. De jag ratar och väljer bort baserat på ett intresse, en skönhetsdefekt eller för att de inte skriver så jag blir alldeles knäsvag. De andra.
Singellivet i Stockholm är knäckande hårt. Desperationen att hitta någon lyser starkare än juleljusen. Trots att jag knappt vet om jag vill ge mig in i nått nytt har jag kastat mig tillbaka i hetluften. I nätdejtingen.
Jag vet inte om jag gillar den människa jag blir i de sammanhangen. Dömande, fördomsfull, elitistisk och självgod.
Nyligen läste jag att det enda kriterium någon bör ha för att kunna vara en perfekt partner är om man vill bli vän med personen i fråga. Blir svaret ja kanske det är livets stora kärlek. Fast. Det bet inte.
På 30 dagar har jag på olika sätt blivit kontaktad av 141 kvinnor. 1...4...1... Av dessa har jag varit på dejt med tre och kände inget livsomväldande för någon.
Det ska medges att en handfull av dessa valt att efter något mail bryta kontakten med mig, men en förkrossande majoritet har jag bara sorterat bort. Ointressanta. Inte värda att lära känna. Schysst.
Kanske är jag bara inte redo. Kanske mjuknar kritikern efter några månaders ensamhet? Hoppas lite det.
Men jag blir lite beklämd. Ska nog inte räkna så här igen. Det blir så IN YOUR FUCKING FACE svart på vitt.
Jag är ett as.
”You’ve got me slightly dissapointed
Just a bit and just enough
To keep me up another night
Waiting for another day”
/Stina Nordenstam – Soon after Christmas
No comments:
Post a Comment