De andra

”I wanted so to have you
And i wanted you to know
I wanted to write songs
About how we’re walking in the snow”

Det har gått drygt en månad. 30 dagar tillbaka i livet jag kan bäst. Ensam. Eller, ensam men inte själv, för jag har mina ankare.
Och jag trivs. Fyller tiden med träning, utgångar, påhitt, böcker, tv-spel och serier. Mer än trivs. Frodas.
Det gick inte att se inifrån hur kvävd jag var i förhållandet. Hur mycket av mig själv jag offrade. Hur mycket energi som gick åt till att spela på våra gemensamma villkor. Jag satte mig helt och fullt själv i situationen, men märkte inte när det gick från att vara glatt till grått.

Men det här skulle inte handla om det, utan om de jag inte känner. De jag aldrig kommer lära känna. De jag ratar och väljer bort baserat på ett intresse, en skönhetsdefekt eller för att de inte skriver så jag blir alldeles knäsvag. De andra.
Singellivet i Stockholm är knäckande hårt. Desperationen att hitta någon lyser starkare än juleljusen. Trots att jag knappt vet om jag vill ge mig in i nått nytt har jag kastat mig tillbaka i hetluften. I nätdejtingen.

Jag vet inte om jag gillar den människa jag blir i de sammanhangen. Dömande, fördomsfull, elitistisk och självgod.
Nyligen läste jag att det enda kriterium någon bör ha för att kunna vara en perfekt partner är om man vill bli vän med personen i fråga. Blir svaret ja kanske det är livets stora kärlek. Fast. Det bet inte.

På 30 dagar har jag på olika sätt blivit kontaktad av 141 kvinnor. 1...4...1... Av dessa har jag varit på dejt med tre och kände inget livsomväldande för någon.
Det ska medges att en handfull av dessa valt att efter något mail bryta kontakten med mig, men en förkrossande majoritet har jag bara sorterat bort. Ointressanta. Inte värda att lära känna. Schysst.

Kanske är jag bara inte redo. Kanske mjuknar kritikern efter några månaders ensamhet? Hoppas lite det.

Men jag blir lite beklämd. Ska nog inte räkna så här igen. Det blir så IN YOUR FUCKING FACE svart på vitt.

Jag är ett as.

”You’ve got me slightly dissapointed
Just a bit and just enough
To keep me up another night
Waiting for another day”
/Stina Nordenstam – Soon after Christmas

Krasch, bom, bang.

"I know the runner's going to tell you
There ain't no cowboy in my hair
So now he's buried by the daisies
So I could stay the tallest man in your eyes, babe"

Det höll nästan ett år. Nästan ett år av funderingar, olikheter, starka viljor och kompromisser. Nästan ett år av trygghet, respekt, förståelse och kärlek. Min fina J vars kloka ord fick mig att gå längre än jag ville. Än jag vågade.

I slutändan var vi för olika. Jag går inte in på detaljer, vi sa att det fick vara mellan oss. Ingen hade rätt, ingen fel. Bara olika.

Jag saknar henne. Skär i ett redan ärrat hjärta när jag läser att hon blir ledsen. Tåras i ögonen när jag läser att hon gråter. Instinkten säger att jag vill trösta, men inte älska.
Får inte vara nära. Inte ha kontakt. Hon orkar inte. Hennes beslut och jag skulle aldrig argumentera, men jag får sakna. Kanske vill jag mest höra att hon mår bra. Slippa må dåligt själv. Hi2u ego.

Kanske skriver jag mer om dejter nu. Kanske skriver jag inte alls. Kanske måste vänta tills det blir skorpor på såren innan det går att se hur ont allt gjort.

Min lilla J...


"So now we're dancing through the garden
And what a garden I have made
And now that death will grow my jasmine
I find it soothing I'm afraid"
/The tallest man on earth - The Gardener

Kärlek och smolk

I can't help it if you might think I am odd
If I say I'm not loving you for what you are
But for what you're not.

Så dyker orden upp. ”Jag älskar dig.” För att det känns så, för att längtan inte hittar andra ordutvägar, för att jag vill och vågar. Hon vågar också.
Aldrig sagt det i kärlekskontext.
Aldrig hört det i kärlekskontext.
Det känns nytt, diffust och alldeles... Alldeles underbart.

Fast, att älska kanske är underbart men det löser inte allt. Kanske inte ens nått. Det sitter långt inne att komma över J:s svek med sin vän. Och jag skiter i att det inte teoretiskt fanns något att svika, för det gör ont och tilltron finns inte kvar. Etiketten svek passar, om så bara på mina mentala hyllor.
Men jag vet inte hur jag ska göra för att gå vidare. Hennes enda förklaring ”Jag har ingen impulskontroll” är lika tröstande som en inomhuspool under en tsunami.

Jag förstår fundamentalt inte hur hon kunde. För visst, jag sökte också närhet och bekräftelse. I okända på krogen, i E på nyår efter allt uppdagats, bland vänner och ex. Vikarier i sängen, utfyllnad i sinnet. Men när vi i julhelgen öppnade dörren stod jag vid tröskeln från första andetaget. Vände ryggen åt allt annat och hoppades på henne. Behövde ingen innan jag visste om benen bar.
Så jag förstår inte. Får inte ihop hennes känslor och beteende. Och om impulskontroll är den svaga länken, vad hindrar den i framtiden? Hon säger att det aldrig var svårt att vara trogen mot mig, och jag tror henne. Men kommer det fortsätta vara så? Kommer hon underkasta sig en impuls någon gång när vi har det jobbigt? Det var uppenbarligen så lätt i vintras när vi stod på tröskeln...
Min mage gör ont när tankarna kommer. Att jag älskar henne är så klart fint, men det gör det värre. Gör att jag inte kan gå.

Jag hoppas det bleknar. Att smärtan domnar och försvinner. Att tilltron kommer tillbaka.

Jag hoppas, vill och tror.

But if I can save you any time,
Come on, give it to me,
I'll keep it with mine.
/Nico - I’ll keep it with mine

Vill. Hoppas. Tror.

Jag har gått för långt, kan inte sluta gå
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå
I ett ensamt rum, en sekund blir tusen år
För ljus att nå. Så djupa sår
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om
Men jag vänder om, än en gång

Så vägrar ändå det bra försvinna. Inte helt undantryckt av smärta. När ilskan och sorgen ebbat finns längtan kvar. En längtan jag så många gånger tidigare i livet skjutit åt sidan. Hellre ensam och stark än tillsammans och svag.

Läser Niklas Hellgren.

"Man flyr inte för att man inte står ut med den andre, utan för att man inte står ut med sig själv. Att många inte kommer till den insikten är en annan sak. Det är enklare att leka att den andre är ett as än att erkänna att felet är ens eget. Inte för att man kan lura sig själv, för det kan man inte. Men man kan liksom skjuta bort tankarna, inte vilja kännas vid det, särskilt inte inför den andre. Skrika och domdera, storma ut i vredesmod, slänga igen dörren och aldrig mer se tillbaka."

Men inte den här gången. Vill inte. Eller det är just det jag gör. Vill. Vill oss. Hoppas att vi kan lösa det. Tror att hon kanske är Hon.

Vill. Hoppas. Tror.

Så vi pratar, jag och J. Trevar. Vägar ord på guldvåg. Vi vet båda att det finns problem, olika synsätt och att vi har svårt att mötas. Ont kvar. Det har gått sönder två gånger, men kanske är tredje gången gillt mer än bara en klyscha?

"Det går att skapa nya överenskommelser, det går att leva tillsammans utan att anamma alla de där trötta manusen som vi förväntas spela med i. Det går att förlåta och gå vidare, det går att överleva att man är allt annat än perfekt. Jag lovar."

Vinterns grepp lossnar dag för dag och vi träffas bland vänner. Fjärilarna i magen säger att jag vill ha henne men vi säger att vi ska prata, ta det lugnt och se vart vi hamnar.
Men när hon trycker sin kalla lilla näsa rakt in i mitt bröst skiter jag i var vi kommer hamna, för jag vet var jag vill vara.

/Töntpappa

Allting börjar om. Jag kan börja om
Jag behöver hela mig, så jag kan ge dig hela mig
När allting börjar om
/Daniel Adams-Ray - Förlåt att jag aldrig sa förlåt