I can't help it if you might think I am odd
If I say I'm not loving you for what you are
But for what you're not.
Så dyker orden upp. ”Jag älskar dig.” För att det känns så, för att längtan inte hittar andra ordutvägar, för att jag vill och vågar. Hon vågar också.
Aldrig sagt det i kärlekskontext.
Aldrig hört det i kärlekskontext.
Det känns nytt, diffust och alldeles... Alldeles underbart.
Fast, att älska kanske är underbart men det löser inte allt. Kanske inte ens nått. Det sitter långt inne att komma över J:s svek med sin vän. Och jag skiter i att det inte teoretiskt fanns något att svika, för det gör ont och tilltron finns inte kvar. Etiketten svek passar, om så bara på mina mentala hyllor.
Men jag vet inte hur jag ska göra för att gå vidare. Hennes enda förklaring ”Jag har ingen impulskontroll” är lika tröstande som en inomhuspool under en tsunami.
Jag förstår fundamentalt inte hur hon kunde. För visst, jag sökte också närhet och bekräftelse. I okända på krogen, i E på nyår efter allt uppdagats, bland vänner och ex. Vikarier i sängen, utfyllnad i sinnet. Men när vi i julhelgen öppnade dörren stod jag vid tröskeln från första andetaget. Vände ryggen åt allt annat och hoppades på henne. Behövde ingen innan jag visste om benen bar.
Så jag förstår inte. Får inte ihop hennes känslor och beteende. Och om impulskontroll är den svaga länken, vad hindrar den i framtiden? Hon säger att det aldrig var svårt att vara trogen mot mig, och jag tror henne. Men kommer det fortsätta vara så? Kommer hon underkasta sig en impuls någon gång när vi har det jobbigt? Det var uppenbarligen så lätt i vintras när vi stod på tröskeln...
Min mage gör ont när tankarna kommer. Att jag älskar henne är så klart fint, men det gör det värre. Gör att jag inte kan gå.
Jag hoppas det bleknar. Att smärtan domnar och försvinner. Att tilltron kommer tillbaka.
Jag hoppas, vill och tror.
But if I can save you any time,
Come on, give it to me,
I'll keep it with mine.
/Nico - I’ll keep it with mine
If I say I'm not loving you for what you are
But for what you're not.
Så dyker orden upp. ”Jag älskar dig.” För att det känns så, för att längtan inte hittar andra ordutvägar, för att jag vill och vågar. Hon vågar också.
Aldrig sagt det i kärlekskontext.
Aldrig hört det i kärlekskontext.
Det känns nytt, diffust och alldeles... Alldeles underbart.
Fast, att älska kanske är underbart men det löser inte allt. Kanske inte ens nått. Det sitter långt inne att komma över J:s svek med sin vän. Och jag skiter i att det inte teoretiskt fanns något att svika, för det gör ont och tilltron finns inte kvar. Etiketten svek passar, om så bara på mina mentala hyllor.
Men jag vet inte hur jag ska göra för att gå vidare. Hennes enda förklaring ”Jag har ingen impulskontroll” är lika tröstande som en inomhuspool under en tsunami.
Jag förstår fundamentalt inte hur hon kunde. För visst, jag sökte också närhet och bekräftelse. I okända på krogen, i E på nyår efter allt uppdagats, bland vänner och ex. Vikarier i sängen, utfyllnad i sinnet. Men när vi i julhelgen öppnade dörren stod jag vid tröskeln från första andetaget. Vände ryggen åt allt annat och hoppades på henne. Behövde ingen innan jag visste om benen bar.
Så jag förstår inte. Får inte ihop hennes känslor och beteende. Och om impulskontroll är den svaga länken, vad hindrar den i framtiden? Hon säger att det aldrig var svårt att vara trogen mot mig, och jag tror henne. Men kommer det fortsätta vara så? Kommer hon underkasta sig en impuls någon gång när vi har det jobbigt? Det var uppenbarligen så lätt i vintras när vi stod på tröskeln...
Min mage gör ont när tankarna kommer. Att jag älskar henne är så klart fint, men det gör det värre. Gör att jag inte kan gå.
Jag hoppas det bleknar. Att smärtan domnar och försvinner. Att tilltron kommer tillbaka.
Jag hoppas, vill och tror.
But if I can save you any time,
Come on, give it to me,
I'll keep it with mine.
/Nico - I’ll keep it with mine
No comments:
Post a Comment