God Jul

"When i'm surrounded by friends
How could the silence be so loud
But i still go home knowing that i've got you
There's us when the lights go down"

Julafton har hittills bestått i att vakna fullt påklädd i en säng utan sängkläder. Städning av lägenhet. Betala räkningar. Fixa tvätten.

Men nej, det är ingen tragik. Familjen hämtar snart upp. Besöka lillebror och hälsa god jul. Sen mysig middag, rim, paket och kvällen avslutas troligen tillsammans med bästa Strumpan hemma hos Johannes med andra trasiga själar som anser aftonen vara en anledning att återigen bli fulla. Också en form av gemenskap. Fyllan.

Hoppas alla får vad de vill ha, gratulerar de som förtjänar det och häller cyanid i julmusten på de som inte gör det.

God jul!

"Sometimes love can come and pass you by
While your busy making plans
Suddenly hit you and then you realize
It's out of your hands, baby you got to understand

You are my heaven on earth
You are my last, my first
And then i hear this voice inside
Ave maria"
Beyoncé - Ave Maria

/P

p.s. Sagan om M är än inte riktigt slut. "Vill du dricka saft och äta popcorn någon kväll?". Yes i do babe. Yes i do. God Jul på dig Plastis.

Fyllemess

”Försöker med samma medel: Efterfest? :)”

Så löd det sista sms:et jag skickade 06:13 natten mot lördag. För två veckor sedan hade jag fått ”Efterfest?” skickat av Jess och det verkade inte mer än rätt att svara.

Fjorton dagar senare.

Snyggt. Desperat. Jävligt onödigt.

Svaret kom som vanligt snabbt. En fördel med att ha ett kk med begynnande insomnia.

”I en säng på Gotland tyvärr”

Damn.

Hur svältfödd på bekräftelse är jag tio dagar efter att jag låg senast och sedan dess dessutom dissat ett antal krogragg samt knutit ett antal nya SD-kontakter?

06:13 i fredags natt besvarades den frågan.

Det är bara en händelse att Billy lyckas pricka in namnet, eller är det ett tecken?

”Cause Jessica if you let me in,
then Jessica then I let you in.
Then I’m gonna throw myself
in the arms of yours tonight.”
/Billy the Vision & the Dancers - I let someone else in

/P - Blir trött på sig själv med skrämmande jämna mellanrum.

The world according to Pablo

Winnerbäck hade nog beskrivit helgen som ett segertåg. Hummer och nubbe på fredagen lämnade en fadd bakfull smak i munnen på lördagsförmiddagen som vikts åt det sista pysslet i hemmet.
Lägenheten blev löjligt mysig med julpynt, glitter, tomtar, levande ljus, ljusslingor, pepparkakor och de bästa vännerna som i vanligt manér satte en lätt surrealistisk stämning på festen.

Vid mottagandet av ett frågespel om lyx:
– Gott och lyxigt! (sen viskande) men det är inte knark…

Frågespelet används:
– Vad är motsatsen till Prêt-à-porter?
– Är inte det À la carte?
– Motsatsen till À la carte är faktiskt lunch!

Kringlan argumenterar med sig själv en och en halv timme:
– Jag har kollat på alla avsnitt av Larry David på en vecka. Jag är Larry David. It’s good. I’m Larry David.

Appropå julen:
– Men Pelle känner jag ju från Sundsvall. Ta med en påse kiss och hälsa från mig.

Tror tyvärr det magnifika i kommentarerna faller bort om man inte satt i min lägenhet just den kvällen och hörde de visa tvista.

Blev även introducerad till lite oerhört söt gitarrpop som får det att bli alldeles varmt innanför revbenen.

”I don’t believe in ghosts
but there’s a ghost under my bed.
He keeps me awake at night
and he scares the shit out of me.
He said “I’m here to keep you worried
and I’m here to fight you.
I’m here to make you cry
I’m a ghost so I got the right to”.”

Julmyset förbyttes sedan i en konsert på Strand med Magic Numbers som var något av det finaste 2008. Versionen av Kate Bushs ”Running up that hill”, allsången i ”Stilla Natt” samt ”O Helga Natt” och när Romeo som sista låt gör en cover av ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger” utan att kunna ett ord svenska lämnade det eviga avtryck. Fan så fint!

Kvällen blev sen tidig. I säng vid två och en efterföljande lugn söndag där foten aldrig passerade yttertröskeln. Billy the Vision & the Dancers fortsatte ljudsätta mörkret utanför så vackert att jag undrar hur jag klarat mig utan det hittills.

Historien med M är över. Runnit ut i sanden på mitt initiativ. Behövdes ingen scen när vi träffats tre gånger. Eller? Tror budskapet var klart.
Siktar på sjuksköterskan I istället. Det verkar stämma in på väldigt många plan hittills. Tar en liten julönskan om att det fortsätter så.

”Once in a while when I fall asleep
then he comes to me in nightmares.
“You cannot escape from me
I’m a demon you got to deal with”.
I don’t expect any love from you
but could you leave me alone for a while:
Am I the only one around
who deserves the presence of demons?”
/Billy the Vision & the Dancers - Ghost

/P

Feliz Navidad

Det må låta som en klyscha, men tid är förgänglig om den inte tas till vara. När jag ser tillbaka på den här veckan om ett halvår, kommer jag minnas tisdagen hemma i soffan eller onsdagen då Ellens halsband sprack på Ljunggrens och hela stället slöt upp i jakten på svartguldiga kulor?
Varje natt behöver inte vara ett fyrverkeri, varje kväll en monumental vinst eller varje minut en glädjeorgasm. Det räcker att göra det lilla. Orka dra sig upp ur soffan och ta en öl i goda vänner lag istället för att slentriana hemma.

Julbord med jobbet ikväll, Magic Numbers på Strand imorgon. Till konsertens ära bestämde jag mig för att dels bjuda mina vänner och även anordna en liten julförfest med glögg, alternativ julmusik, öl, paket och järn. De senaste dagarna har därför tillbringats till skrämmande stor del på Spotify i ett sökande efter de mest fantastiska jullåtarna, om nu sådana finns.
Till min stora förvåning har samlingen av julsånger som jag kan stå ut med växt. Och växt. Och växt.

Ett urval av musik som ackompanjerat dagarna:

Feliz Navidad - David Hasselhoff
If we make it through december - Merle Haggard
Santa Baby - Macy Gray
Maybe this Christmas - Ron Sexsmith
Put the lights on the tree - Sufjan Stevens
Ave Maria - Beyoncé
Last Christmas - Jimmy Eat World
Please Daddy (Don’t get drunk this christmas) - Vali Talbot
När får vi klapparna? - Lars Vegas Trio

Högt och lågt. I like.

Även lyckats läsa både ”Innan jag dör” av Jenny Downham och ”Vi i Villa” av Hans Koppel. Boktrenden håller i sig med andra ord. I like too.

Känner mig just nu tom på introverta analyser så jag lämnar därför detta dagbokslika skitinlägg till sitt öde.

/P

En snöflinga föll och det kändes som en kyss

Det är så fint så fint att Shane och Kirsty fått sällskap av James Allen i den magra samlingen av jullåtar som faktiskt berör. Den skotska dialekten har kanske aldrig låtit vackrare än till kompet av ett piano och lite stråkar. Kärlek som det går att förlita sig på. För vad är väl en bal på slottet i jämförelse med "A snowflake fell (And it felt like a kiss)"?

”As i stand here all alone
in the cold wondering where im going today.
Then a snowflake fell and it felt like a kiss,
now i’m okay.

The ringing from the bells keep screaming out love.
A snow fell from heavens above.
Directionless no more.
Emptyness no more.

Now i don’t feel so all alone
in the cold wondering where i’m going today.
For a snowflake fell and it felt like a kiss,
now i’m okay”

God jul

/P

Lucia utan Lucia

Lucia passerade utan så mycket som en tillstymmelse till lucior, tomtenissar eller lussekatter. Den enda indikationen på att en högtid firades var smutstrampat glitter på Spy Bars kladdiga golv där vi hamnade i den gryende söndagsmorgonen. Julstämningen får vänta.

Fredag i sängen med Kan Jang, alvedon, c-vitamin och bafucin som enda sällskap.

Lördag hos bästa Ellen med Anja, Strumpan och Harry Potter. Hostmedicinshots utbytta mot riktiga järn. Rusig glädje, kroppskontakt och munnar som formulerar ord lika oklara som tankarna de fötts ur. Det är svårt att inte bli drogromantisk. Förrädiskt, men ack så briljant verklighetsflykt. De gemytliga hemmafesterna avlöser varandra med samma gemensamma nämnare. Tända ljus, ölflak, shots och flykt.

En trött söndag ackompanjerades av Kringlans snarkande i soffan. Familjemiddag och en hemmakväll som avrundades med några kapitels läsning. Har försummat bokhögen som växer på nattduksbordet. Får ta mig tid.

Tempot på jobbet är fortsättningsvis dräpande. En vecka till av övertid och stress innan någon form av jullugn kan göra sitt intåg. Magic Numbers på Strand nästa lördag. Kan bli kärlek på fler än ett sätt.

Dåligt med tid att samla tankar, men kanske är bäst så. Blicken stadigt framåt, inga möjligheter att titta över axeln. Skönt ibland.

”kan dö för min fru men det är inte sanningen nu
jag kommer springa in i väggen o ba ramla itu
innan jag fattar va som hänt, vilka broar jag bränt
går 12-stegs programmet, dom o alla ja kännt
brukar va svartsjuk som få, men de va värre då
när du lämna mig ibland blev hela världen grå
jag vet knappt va som e bra med mig
varför du kämpar på o ba vill va med mig”
/Petter feat Säkert - Logiskt

/P

Påminnelse

Det är märkligt hur saker kan komma tillbaka och påminna. Inte alltid slita upp såren, men nagga i kanten. Peta. Irritera.

Det är drygt ett och ett halvt år sedan min lilla Mange tog steget från sitt fönster och frös fast i tiden.

Det är lätt att tro att det är slutgiltigt. Att han skulle sluta existera och endast leva kvar i fotoalbum och minnen. Att man skulle slippa påminnas.

Idag kom hans skatteåterbäring.

4500:- som han på något sätt lyckats betala i överskott på sin sjukpenning under det sista året. 4500:- som annars hade gått till Filippa K, Carmen, Systembolaget eller någon rusig kväll.

Mamma och hans pappa ger oss bröder 500:- var. ”Gör något för pengarna som Mankan skulle ha gillat!”.

Jag skulle gilla att ha honom tillbaka och vara 500:- fattigare...

För dig Magnus. Alltid nära hjärtat.

”Although I'll soon be gone
I'll still think of you
oh I'll think of you
and I will soon be gone”
/Broder Daniel – I’ll be gone

/P

Sjukdom som sjukdom

Det känns lite som att svälja grus. Ondsint grus som repar halsen på vägen ner.
Det känns lite som att hosta rakblad. Elaka rakblad som passar på att ge lungorna ett tjuvnyp varje gång min kropp försöker stöta ifrån sig bakterier.

Uppenbarligen utsatte jag min späda kropp för en viss risk när jag sov med M två nätter trots att hon legat nedbäddad i en näst intill dödlig halssjukdom veckan innan och fortfarande inte kände sig frisk. Men att jag verkligen skulle bli sjuk hade jag redan avfärdat som högst otroligt.

Näst intill omöjligt.

Varför jag intog denna ignoranta inställning är klart något jag ska prata med mig själv om när jag kan tänka på annat än halstabletter, varmt te och min säng. Än så länge har farbror feber inte knackat på dörren så tills vidare biter jag ihop och jobbar trots att jag tidigare idag bjussade skrivbordet på en halv munfull kaffe som jag lyckades tajma perfekt med en hostattack.

Inläggets låt får Dave Gahan stå för. Trots att sjukdomen som hänvisas till inte kan botas av halstabletter.

”Here is a plea
From my heart to you
Nobody knows me
As well as you do
You know how hard it is for me
To shake the disease
That takes hold of my tongue
In situations like these”
/Depeche Mode – Shake the disease

Host host

/P

Ensamhet är bättre när man inte är själv

Skymfad.

Förnedrad.

Bortglömd.

Lilla Tån tappade bort vår öl bland viktiga utrikesartiklar, ankdammen och sina julrim. Istället för en varm krog på söder tar min tilltufsade självkänsla flykt till fröken Norlin. Som sjunger så vackert. Som värmer bort smärtan.

”If I told you my stories and sang you my songs

Would you laugh at me?

Would you pity me?
What would you say if I asked of you
Not out of accident, out of loneliness
Would you shelter me?
Will you shelter me?

I will be gone when you wake up

No awkward breakfasts, I swear

And don’t you look for me, because I could be anywhere

In someone else’s house

In someone else’s arms

With someone else to warm the pain away”
/Hello Saferide – Loneliness is better when you’re not alone

Tänk om jag verkligen hade varit så tragisk. Och lilla Tån så elak. Usch.

Fast låten är fin. Så fin.

Siktar på en välbehövlig kväll i ensamhet. Har haft fullt upp varenda kväll i över en vecka så en andningspaus kommer lägligare än skinkan på julafton.

Fick dessutom en stund över att pilla här. Ville förnya, men ändå inte göra mig av med den chockrosa inredningen som följt mig i snart tre år. Tre år med kraftigt varierande perioditet, men trots allt tre år av mitt liv som på något sätt samlats i denna skrikiga pseudoverklighet. Det rosa får därför samsas med en bild. Nyskapande nog.

På återseende.

/P

Rimjob

”It's like my heart can't take
My fall in love every day
And I feel like a fool
I have to face the truth
That no one could ever look at me like you do
Like I'm something worth holding on to”

Spotify fortsätter uppmuntra till spontana musikaliska (ut)flykter när arbetstristessen blir outhärdlig. Gamla kärlekar, nya förälskelser och förströelser blandas till mitt livs soundtrack medan fingrarna oupphörligen far över tangenterna.

Under elva timmar igår fann drygt 12000 tecken sin plats i fem artiklar. Arbetsdagen flöt nästan obemärkt in i en stilla hemmakväll med Napoleon Dynamite, tvättstuga och M på nattligt besök. Förvisso mysigt, men måste sakta ned tempot. Ta reda på vilket ben som bär. Om ens något.

Har lyckats med bedriften att bli redaktionens officiella rimmare. Om detta är en bestraffning eller välsignelse är högst oklart. Tvingades igår skriva julrim till en ask kondomer som en kollega skulle ge sin son.

En låda med gummin till honom och henne,
eftersom du uppenbarligen torskat din svenne.
Jag förväntar mig dock största diskretion
och kommer det ett barnbarn innan min pension
lär du få uppleva ett helvete i huset.
Ägna dig därför åt det ansvarsfulla buset!

Det uppskattades i alla fall. Sättet att leka med ord faller mig i smaken. Betoningar, syftningar och obehindrad frihet att rycka sönder och sätta ihop. Språket får ett flöde.
Högtravande måhända, men det kan jag unna mig ibland. Såhär till jul.

Ikväll väntar öl med lilla tån. Imorn en lugn kväll sen en intensiv helg med herrmiddag, Ellenhäng, bowling och glädje i ljusskygga former. Återigen för tidigt att säga om det är en bestraffning eller välsignelse.

”These times I think of leaving
But it's something I'll never do
'Cause you can do better than me
But I can't do better than you”
/Death Cab for Cutie – You can do better than me

/P

Ogenerad - Inte jag inte

”Jag vill aldrig va något tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp”

Jag drömde i natt att jag var i Antarktis, möjligen Arktis. Min förmåga att navigera på polerna är även i vaket tillstånd något begränsad och under nattens timmar verkade det särdeles ointressant att skilja mellan dem.
Jag drömde att jag gång på gång var nära att ramla ner i isvakar. Jag övade på att rädda mig själv genom att kravla runt på isen, men insåg rätt snabbt att det av någon anledning var stört omöjligt för mig att ta mig upp ur en vak, om jag skulle hamna där.
Så där låg jag på isen. Funderandes på att dö i en vak.

Jag träffade M i lördags. Spartanskt lagad mat, film och för lite sömn.
Trots att hon är märklig och har fler issues än en typisk mentalpatient har hon en sak jag inser att jag behöver, en öppen och ogenerad inställning till sex utan att det blir burdust.

Det mest avtändande jag hört i hela mitt liv kom från Jess för snart två år sedan. Även det en person med en öppen och ogenerad inställning till sexualitet, men på fel sätt.
Jag vaknade en morgon och kände lusten bubbla upp. Hon vaknade till och sa:

Du kan väl bara ta lite saliv och blöta upp där nere så behöver du inte sätta igång mig.

Jag var nära att kräkas.

Kanske är det min inställning till sex som är onödigt pryd, i alla fall i närhet av personer jag ligger med. Kanske är jag färgad efter år av osäkerhet så till den grad att jag gärna behåller sex som något fint, som något man i alla fall delar. Inte något där saliv ersätter upphetsning.

Jag hade sex med Jess den morgonen, men hennes ord har förföljt mig i snart två år och svärtat minnet av både henne, samlaget och mig själv. I dag önskar jag att jag hade vägrat. Eller, sagt nej. Men av någon anledning den där aprilmorgonen kändes det okej. Kanske behövde jag i svallvågorna efter lillebrors död mer minuters flykt än äkthet. Kändes bra med saliv.

Jag är fortfarande nära att kräkas när jag tänker på det.

M har hursom den öppna inställningen fast på det bra sättet. Hon får mig att berätta, förklara och sätta ord på saker jag tidigare förpassat långt bak i huvudet. Osäkerhet, tvivel och förbud mot mig själv.

Vi får se vart det tar vägen. Flickan är som vanligt söt och än så länge finns en längtan att träffa henne igen. Bara det…

Jobbet kommer den närmsta veckan ta det mesta av min lediga tid. Kombinerat med ölträff, herrmiddag, bowling och utgångar är dagarna så bokade att jag nästan får cellskräck. Inte riktigt bestämt om jag verkligen gillar det eller saknar en stunds ensamhet.

Återstår att se.

”Jag vill inte snärja dig, binda dig
Även om du säjer att jag får
Nej jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säja tack för allt innan jag går”
/Lisa Ekdahl & Lars Winnerbäck – Dom band som binder mig

p.s.: Spotify är en fullständigt briljant uppfinning. Inte en revolution, inte helt nya tankar, men genomfört så magnifikt att jag baxnar. Tänk bara att få inleda morgonen med Lisa Ekdahl utan att behöva ladda ner, youtuba eller mecka. Det bara finns där. Ett knapptryck bort.

I like.

Alot.

/P

p.s.2: Drömmar om att drunkna, en visa om att klippa band och M. Skulle kunna vara en rebus. Om mitt undermedvetna försöker säga mig nått kunde det ju vara lite mer subtilt!

p.s.3: Borde skriva om fredagen. Om motgångar, glädje, dåligt hångel, massagecirklar, ömma tår som trampades på, efterfester till halv åtta på morgonen, missförstånd och sömnlöshet. Men jag låter det nog vara.

Rätt ska vara rätt

"We found the ground
And that damage was done
It's cold as you fade into the sun"

Jag stod i en ringlande Konsumkö tidigare i veckan. Arbetsdagen hade varit säreget jävlig och humöret var nära i botten. Precis som jag kommer fram till kön öppnar en ny kassa och smidigt som en gasell tar jag ett snabbt kliv och hamnar tvåa. Bakom mig kommer en bitterfitta i 50-års åldern och snäser:

T: "Nähä du, jag stod faktiskt i den kön!!"
P: "Så du stod i kön till en stängd kassa?"
T: "Ja, jag antog faktiskt att det skulle öppna en till"
P: "Så du stod alltså inte i den kön du stod i, till kassan som är öppen?"
T: "Måste du tjafsa om det, jag stod i kön till kassan"
P: "Det där är ju uppenbart en lögn. Det finns ju inte en rimlig chans att du stod i kön till en kassa som inte fanns!"
T: "Tänk att man kan vara lite vänlig ibland mot medmänniskor!"
P: "Som om någon någonsin har tjänat på att var vänlig."
T: "Det måste vara tråkigt att leva sitt liv så"
P: "Inte tråkigare än att gå runt och vara sur och bitter konstant".

Jag släpper i alla fall förbi kärringen som självklart inte kan släppa oförätten. Halvt mumlande till expediten:

T: "Jag tycker bara det är så trist att folk inte har respekt."
P: "Men seriöst, har du inte släppt det där än? Måste du tjata hål i öronen på folk? Du fick gå före, betala dina meningslösa varor och sluta tjafsa"
T: "Tänk att det bara är i det här landet folk försöker tränga sig i köer."
P: "Tänker du allvarligt hävda att det bara är i Sverige folk tränger sig? Saknar du totalt verkighetsförankring?!"
T: "Vissa har inge hyffs."
P: "God jul på dig också."

Det kanske inte var mitt livs modigaste stund att käfta mot en stackars Östermalmstant, men det kändes rätt att säga ifrån. Inte låta hennes uppdämda bitterhet gå oemotsagd.

Idag sa jag ifrån igen. Den här gången mot några som är mer än kapabla att försvara sig. Mina chefer. Arbetsvägran försökte de titulera det som och det flög hot om både skriftliga varningar och yttranden som "Ja, du är ju fri att lämna tidningen".

Men jag vann.

Opinionen svängde, vi nådde en kompromiss och jag fick i slutändan credd för att jag stått på mig och hävdat min rätt.

Det kanske inte gjorde nån skillnad att verbalt attackera en Konsumkärring, men dagens läxa är att det faktiskt kan löna sig att käfta ibland. För det man tror på. För sig själv.

Moralkaka alá Plastpappa!

Nu väntar en helg med glädje, middag, bowling, dans, häng och kanske lite romantik. Om den inte dött.

På återseende!

"When you'd hide your songs would die
So I'd hide yours with mine
All my words were bound to fail
But I know you won't fail

See, I can tell..."
Remy Zero - Fair

/P

Rustar för strid

"Hey darlin' don't you look fine,
so blue all the time,
when you're terrified."

Gårdagen fylldes av så mycket jobb att det började närma sig bristningsgränsen. Utmattad föll jag ihop i en liten liten hög så fort skorna nuddade hallmattan och vaknade till liv först halv nio på kvällen.

Dagen blev desto mer beskedlig till en början med sovmorgon och en inte speciellt betungande arbetsbörda som bara tog måttliga delar av kontorstiden i besittning.

Men tro inte att de rosa molnen infunnit sig för den sakens skull kära läsare. En ny strid har blossat upp och på horisonten samlas orosmoln. För en gångs skull är det varken vänner, familj eller det kvinnliga könet som ger mig huvudbry utan jobbet. Etiska dilemman som jag kommer tvingas ta strid för. Kanske riskera jobbet för. Situationen är lika förutsägbar som ett Etiopiskt minfält efter en tornado men jag måste lik förbannat ta striden. Kanske gå på en mina.

Dags att stå rakryggad för en gångs skull. Får se om det slutar med en spinalfraktur eller löneförhöjning. Allt är möjligt.

Måndagsölen med vänner och M blev något stel när hon andra gången vi träffas någonsin, och dessutom i sällskap av mina vänner, börjar treva efter min hand ovanpå bordet där vi sitter. Ellen gav Ms fingrar en förskräckt blick men lät det vara. Tack för den...

Tog en modig (not) sms-konversation om att sakta ned tempot vilket möttes med medhåll och ett "Jag ställer inga krav, jag bara finns här". Ett uttalande som i stunden tycktes bra, men som igårkväll visade sig vara en fint. En riktig praktlögn.
När jag förklarade att det redan fanns planer för både onsdag, torsdag och fredag kastades: "Ok, då lämnar jag d till dig. Sov gott!" i mitt ansikte. Bör inflikas för tydlighetens skull att vi avslutat mer eller mindre varenda sms i en vecka med "puss" och godnatt-sms ofta med tillägget "önskar du vore här" (vilket man klart kan ha åsikter om, men nu var det inte detta situationen gällde). Jag svarade att vi kunde höras till helgen och sa detsamma. Sedan dess har det rådit radiotystnad.

Kravlöst?

Kravmärkt!

Blir så trött, men just nu är det den stundande jobbstriden som tar min uppmärksamhet. Kärleken får vänta.

"Holding the hands of our crimes,
darlin' don't you look fine,
as brave as we were those days."
/Grand Archives - Torn Blue Foam Couch

/P

Mothugg

Jag tänker inte gå med på det senaste inläggets cynism. Orden behövdes sättas på papper för att tankarna skulle kunna vandra bland dem. För att jag skulle kunna opponera mot dem.

En av mina närmsta vänner har funnits vid min sida i snart tio år. I tio år har han varit en notorisk singel, alltid i steget från en erövring på väg till nästa.

Häromdagen ringde han och berättade att han var kär. Hals över huvud. De har en värld mellan sig men problemet tedde sig överkomligt.
Om det fanns hopp för honom finns det kanske så även för undertecknad?

Jag tror jag fortsätter gå runt och vänta på den där stora förälskelsen som jag tror mig anat. Som jag faktiskt tror finns där ute. Som just nu kanske står på ett 7-11 med räksallad i mungipan efter en tisdagsöl för mycket. Som just nu kanske sitter vid ett skrivbord med en glödande marlboro light som enda sällskap. Som just nu kanske tvivlar. Som just nu kanske undrar vart jag är.

Men hon kunde allt bra visa sig snart. Seriöst trött på att vänta.

På återseende.

/P

En mindre roman...

Det första decembermörkret har fallit över Stockholm och jag sitter ensam kvar på redaktionen och skriver.

Jag skriver och skriver och det utmynnar i den här självransakan om hur saker står till. Om hur saker varit. Inte om hur saker kommer bli.
Det kommer kanske inte bli det bästa inlägget och med största sannolikhet inte det mest intressanta. Troligen lätt förvirrat och tråden kanske tappas, men inlägget har just nu ett behov av att komma till, så så får det bli.

I mitt stilla sinne har jag många gånger vägt och begrundat varför jag egentligen har den här bloggen.

Är det ett uppmärksamhetsbehov? Delvis. Det går inte att försvara den här offentliga självutlämningen på annat sätt, men det ter sig en smula märkligt när de som jag vet läser kan räknas på ena handens fingrar. Inte två strån har lagts i kors för att försöka få fler folk att läsa. De som fått adressen har förvisso fått det efter att jag mer eller mindre snyggt låtit undslippa att jag bloggar, men skulle det bekräftelsebehovet varit en drivande faktor hade jag nog gjort mer för att locka.

Är det en dagbok? Delvis. Men hade det enkom varit för mina egna ögon jag samlat tankar hade det nog sett annorlunda ut. Det hade inte varit offentligt. Det hade inte censurerats, vilket det i ärlighetens namn gör. Det finns aspekter av min tillvaro som förvisso inte är hemliga för mina närmsta men som jag trots allt inte tycker skulle vara lämpligt att dryfta här. Känslomässigt har jag alltid varit uppriktig, det är mer värdsliga saker som utelämnas.

När jag just nu denna decemberkväll försöker hitta ett svar så blir det kanske att bloggen är en sorts terapi. Att jag dels samlar tankarna för mig själv, men samtidigt kan få sparsamma reflektioner.
Det är i alla fall för mig lättare att först samla åsikter och händelseskildringar här än att rakt upp och ned diskutera. Tunga ämnen kan tacklas utan att jag behöver oroa mig för att gråt stockas i halsen eller för att jag inte ska hitta ord.

Vad är det då som jag har ett behov av att utreda? Vad i mina tankar vill jag egentligen få rätsida på? Svaret är tyvärr banalt. Precis som Bob Hansson vet jag inte hur kärlek fungerar och jag vet inte hur jag själv fungerar. Men jag vill innerligt veta. Innerligt.

Den rödaste tråden i alla mina relationer är att jag själv valt att avsluta dem. Alla förutom två. De måhända vara öppet för definition då det de två har gemensamt är att de aldrig startade. Jag blev ratad under den där perioden som alltid infinner sig när jag går runt och är lite tagen. Lite medryckt. Förutom dessa två har jag i varenda kärleksrelation själv på olika sätt valt att avsluta för att jag inte haft de rätta känslorna.

Något som ofta kastas runt i såna här sammanhang är att man sluter sig. Inte släpper in. Inte berättar, förklarar och gör den andre delaktig.

Jag tycker verkligen att jag försöker. Att jag öppnar dörren och bjuder intill min värld. Att jag gång på gång drar mitt livs bergochdalbana i så många ord att de nästan tar slut. Att jag vänder ut och in på mig själv för att kanske någon annan ska förstå sånt som jag inte ens själv kan greppa. Sånt som jag kanske inte vill greppa.
Men jag vill verkligen mer än någonting annat bjuda in människor till mig, till den jag är, till hur jag är och visa vad som erbjuds.

Men felet ligger nog inte där.

I många år gick jag (och går fortfarande då och då) i tankarna att det inte är mina känslor som är trasiga, att bristen låg/ligger i min benägenhet att bli älskad, inte att själv älska.
Den här bloggen står som ett ständigt växande bevis för att den teorin är gravt felaktig. Odiskutabelt så har det de två senaste åren funnits en hel rad med, i varierande grad, snygga, välutbildade, intelligenta, verbala, empatiska, innerliga, öppna, varma, trygga, otrygga, högljödda, blyga, framfusiga och passande tjejer som velat stå vid min sida. Förkortningarna för alla som velat gå in genom den där öppna dörren och ta del av mitt liv börjar ta slut.

Det är såklart inget sammanträffande att jag har svårt att på ett innerligt plan ta en annan människa till mig. En frånvarande pappa som slets ifrån mig då vi precis fått kontakt. En mamma som förutom bristande empati med sina barn inte kunde behålla en man för att kärleken till spriten sattes främst. Alltid främst.
Om ens föräldrar sätter ribban för barnens framtida relationer kan jag objektivt bedöma mina chanser att någonsin bli kär som jävligt små.
Lägg sen till att en av de människor vars kärlek jag inte kunde välja bort, en människa som min kärlek till inte visste några gränser och en människa jag skulle gjort precis vad som helst för själv valde att avsluta livet så kanske det är än mer uppenbart varför min hjärna nekar varenda tillfälle till djupare samhörighet.

Teorierna är lätta att sätta på papper. Lätta att formulera. Jag lever i villfarelsen att om jag upprepar problemen tillräckligt många gånger för mig själv kommer de lösas. Magiskt. Men allt eftersom tiden går och upprepningarna blir fler framträder bilden av att jag måste göra något.

För varför sitter jag i den här situationen?

För att jag inte går att älska? Det har måhända tagit 27 år, men jag inser i alla fall logiskt att så inte är fallet.

För att jag inte kan älska? Bara frågan gör ont.

Det kan tyckas besynnerligt att någon som trots allt vistats runt så många människor som mått dåligt och som så många gånger gett andra rådet att söka hjälp inte själv gör det ens när problemen är så handfasta att det sätts på pränt.

Fast samtidigt känns det så blasé. Jag brottas inte med nån depression. Jag överväger inte att slänga mig framför ett tåg. Jag har inte ätstörningar, fobier, demoner, hemska tankar eller några andra djupare psykiska sjukdomar.

Jag har bara svårt att bli kär.

Läste i en annans samlade tankar:

"Det handlar om att jag inte vet hur man gör.
Det handlar om att jag gått på så många nitar och betalat ett alldeles för högt pris för det. Jag har investerat allt och nu är jag pank. Jag har inget mer att ge. Jag behöver påfyllning. Och med kärlek är det så att det är svårt att få om man inte har något att ge tillbaks."

Kanske har jag inte gått på nitar utifrån, men väl från de jag inte kunnat säga nej till. Kanske har de destruktiva relationerna till min pappa, mamma och lillebror fått det att ta slut inombords?

Jag vet inte och därför fortsätter jag leta. En dag kanske det löser sig.

Magiskt.

/P

En vän blir ett M

"Change came in disguise of revelation
Set his soul on fire
She said she'd always knew he'd come around"

En snabb titt på kontot fem dagar efter att lönen kom in avslöjar att jag redan lyckats bränna femtio procent av månadens disponibla belopp.

Antal julklappar inhandlade: 0

Det finns en viss charm i att leva över sina tillgångar, de gånger man tvingas konfrontera kontoutdragen ter sig den charmen väldigt långt borta. Dags att börja leva på lunchlådor...

För femte helgen i rad blev det en suverän avslutning på veckan. För fjärde gången på fem helger hamnade jag i en ny kvinnas famn. De två har bara flyktigt med varandra att göra. Glasyr på kakan skulle vissa kalla det.

Fredagen tog sin början i öl och järn med Strumpan, fick lite kvinnlig färgring när hans potentiella flickvän dök upp med sin bästa vän och bar vidare till ett stökigt Riche där den bäste vännen blev ett M. En förkortning i bloggen.

En sömnlös men otroligt trevlig natt och en ensam natt senare undrar jag hur M passar in i mönstret. Tror inte hon gör det alls. Finns mängder med saker att hänga upp sig på, men när jag söndagssammanfattar så säger magen att jag vill träffa henne igen. Fast den där magen har jag redan konstaterat är en oseriös jävel så vad ska jag läsa in i det?

Måndagsöl imorn. M kommer. Får se vart det bär. Just nu mår jag bra över det mesta så ska göra en ansträngning att inte analysera sönder. Inte tänka för mycket.

Det får bli som det blir.

"And were the dreams roll high
And were the wind dont blow
Out here the good girls die
And the sky wont snow"
The Killers - A Dustland Fairytale

/P

Vrider om

"In the dark, for a while now
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home"

Brandon Flowers. I. Mitt. Hjärta.

Jag har lite svårt att hålla balansen. Jag sväljer och tänker till istället för att vara ärlig, och det på den enda arena jag hittills betraktat som helt öppen. Den enda ventil som kan lufta mina förvirrade tankar och där jag kan få rätsida på ibland ingenting och ibland på allt.

Den här bloggen var hanterbar när jag visste vilka som läste. Visste att de som läste kände mig och kunde filtrera eller att de inte alls kände mig och aldrig skulle göra det.

De svåra är att förhålla sig till är människor som kanske hittar hit och vet vem jag är, som kanske känner mig ytligt, som kanske kommer att lära känna mig bättre. Hur framstår jag för dem? Är jag tillräckligt trygg för att vara konsekvensneutral?

Vet inte om jag vill veta...


Läser sista sidorna i "Livet på en kylskåpsdörr". Det smakar salt. Tårarna rinner och lämnar svidande spår på kinderna.

Det finns något befriande i att gråta. Vet inte om jag behöver bekräfta för mig själv att jag fortfarande kan bli ledsen. Vet inte varför jag skulle tveka på det men återigen går jag tillbaka till ett gammalt invant beteende när tårarna faller. Jag vrider om den där kniven som fortfarande sitter i bröstet och som lär sitta där resten av livet.

Tar fram albumet.
Det finns i albumet en bild från en utekväll där lillebror står med armen om mig.
En suddig bild tagen med mobilkamera där mitt hår spretar och ansiktet är fyllesvullet och blekt.
En bild där lillebror ser glad ut. Pigga ögon. Svettig frisyr. Halvöppen mun som att han just ska till att sjunga en refräng.
En bild där lillebror trycker mig mot sig. Nästan in i sig. Jag ser ut att vara tio centimeter kortare för att han trycker mig mot sig. Skyddar mig med kroppen.

Det borde varit jag som skyddade honom med kroppen.

Jag kan fortfarande sluta ögonen och nästan känna den där armen över axlarna. Eller känna saknaden av den.
Ett tryck. Mig mot sig. Ett tryck jag ända fram tills dagen han dog trodde skulle finnas där för alltid. Att han alltid skulle kunna komma in genom min olåsta dörr med samma självklarhet och glatt hojta "Hallå på dig din gamla fitta".

Fast så blev det inte.

Jag sluter ögonen och vrider om. Tänker tillbaka. Gräver djupt för att känna hur ont det gör, hur mycket kinderna kan svida, hur mycket jag kan sakna någon.

Sen slutar tårarna.

Det händer mer och mer sällan. Den skarpa smärtan av förlust har ersatts av en molande saknad. Men ibland sticker det till. Hugger nära hjärtat.

Det är då jag vrider om.

"In the dark, for a while now
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home
In the dark"
/The Killers - I can't stay

/P

Rakt på sak

Det blev ett snabbt bokslut med Charlotte. Hon bjöd via sms in till glöggkväll på onsdag och jag var för en gångs skull ärlig. Istället för att ge ursäkter i försök att få det hela att rinna ut i sanden klippte jag direkt.

"Ska vara rakt på sak. Har funderat och tror inte vi ska fortsätta ses. Har tyvärr inte känslorna som borde finnas... Ta hand om dig"

Om hon är intresserad (vilket hon ju uppenbarligen är) så är det klart det gör ont på ett väldigt direkt sätt, men kanske bättre än att dra ut på det? Komma med undanflykter. Inte vilja ses. Det blir bara förvirrat, fram och tillbaka. Känner jag mig själv rätt skulle vi säkert setts några alkoholstinna nätter framöver. Tillfällig bekräftelse för mig skulle tolkas som ömhet.

Hatar att göra människor illa. Blir illamående av bara tanken att vara på andra sidan. Den enda förmildrande omständigheten jag har att tillgå är att det...

Och där, mitt i blogginlägget, ringde hon. Hon undrade vad det var som saknades, om hon gjort nått fel.

Svarade så ärligt jag kunde, att jag inte har några känslor och inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var som saknades. Jag sa att våra världar kändes väldigt inkompatibla, men insåg i samma sekund som jag sa det att det såklart bara var en ursäkt. Hade känslorna funnits där hade det kvittat att hon aldrig sett en tv-serie, är oförstående inför popkulturella fenomen eller att vi saknar beröringspunkter. Sa även det, men vet inte om det hjälpte...

Hon sökte något mer konkret, men tyvärr hade jag inget att ge. Lika lite som jag kan förklara min brist på känslor kan jag sätta ord på vad det är jag söker. Vi kunde prata fritt, hade liknande värdingar och nog en del gemensamt, men det bleknar som klorintvättade jeans i ljuset av att känslorna saknas.

Trist.

Ville verkligen falla. Hårt.

Kanske nästa gång?

I wish.

I really do.

/P

Fairytale

”I've got a feeling

This year's for me and you

So happy Christmas
I love you baby

I can see a better time

When all our dreams come true”

Snön har slutat sitt ursinniga fall över Stockholm som nu är en stad klädd i vitt. Tankarna efter helgens samtal med Båtis börjar klarna, det lutar åt att stanna i Sverige. Shanghai finns kvar, och förvisso gör även den här staden det om jag lämnar den ett halvår, men när tryggheten i Kina med ens halverades bleknade resan betydligt.
Tror även det onda i magen börjar gå över. Återstår att se.

Charlotte kom över natten till lördag. Mitt i festen. De mest fantastiska vännerna, musik, sprit och glädje. Tror inte de rätta känslorna finns. Tror våra världar är för långt ifrån varandra. Visst kan motsatser attrahera, men går det verkligen att bygga på något som saknar så många beröringspunkter? Tveksamt. Tror vi gör bokslut och ser framåt.
Har en lite omöjlig crush att ta ställning till. Nått som inte skulle funka, som inte är bra, som har dåliga förutsättningar och som skulle kunna förstöra. Har det någonsin stoppat någon?

”You scumbag, you maggot

You cheap lousy faggot

Happy Christmas your arse

I pray God it's our last”

Shane McGowan och Kirsty MacColls julvisa sliter i bröstet. Min sparsmakade hårväxt på armarna reser varje gång. Livespelningen från St. Patricksday 1988 är så vacker på ett sätt som bara ledsamma saker kan vara. Den redan då nästan tandlösa Shane kontrasterar mot den 80-tals tuperade Kirsty så fint att det inte hade gått att regissera mer passande. Det andas destruktiv kärlek som trots allt fortgår. Trots allt hoppas. Trots allt delar drömmar.

”You took my dreams from me

When I first found you

I kept them with me babe

I put them with my own

Can't make it all alone

I've built my dreams around you”
/The Pogues - Fairytale of New York

/P

En årstid och en dröm...

När jag gick och la mig igår kväll var Stockholm fortfarande ett höstlandskap.

När jag gick och la mig igår kväll var jag rätt nöjd med de närmaste månadernas planering.

När jag gick och la mig igår kväll visste jag att Shanghai stod på agendan.


Halv tolv ringde telefonen för andra gången den här morgonen. 30 minuter senare upptäcker jag att det under natten fallit 10cm snö som förvandlat Stockholm till ett vinterland. 30 minuter senare har plötsligt förutsättningarna för en Kinavistelse ändrats radikalt.

Båtsman har efter fyra år i Shanghai mer eller mindre bestämt sig för att flytta hem. Jobb, kärlek och anledningar i långa banor, men förutom glädjen för hans skull är det bara en sak som snurrar i mitt förvirrade huvud: vad fan ska JAG göra?

Året/Halvåret i Shanghai har alltid varit på premissen att jag haft två av mina vapendragare nära till hands. Johan och Johan. Förändras allt nu för att en av dem inte kommer vara med i bilden? Vill jag lika mycket när situationen totalt ändrats? Varför gör det ont i magen plötsligt?

Jag vet inte...

Det jag med all säkerhet vet är att det gjorde ont i magen. I mitt huvud var scenariot så klart, så bra och så säkert. Luncher på Element Fresh med Båtis, plugg med Jojje, kolla film hemma hos Johan och Addebullen, kvällar och nätter i Shanghais nattliv med en av mina absolut bästa vänner vid min sida.
Shanghai skulle bli en paus. Pluggandet hade förvisso en stor del i det, men att få uppleva staden i sex månader och komma ifrån vardagslivet i Sverige var en minst lika stor del. En del som nu om än inte försvunnit så förändrats.

Det andra som förändrats är att situationen i Stockholm med ens blivit annorlunda. Att ha mina två älsklingar i samma land har inte hänt på de senaste fyra åren. Vad skulle det göra för Stockholmsmonotomin? Är det värt att stanna för?

Jag sa så klart inte till Båtis hur ont i magen jag fick. Jag kan inte göra det. Om det ens finns en minimal möjlighet att han skulle ändra sitt beslut för min skull kommer jag inte kunna bära det. Vi är alla ansvariga för våra egna öden och i det ingår även att ta beslut oberoende av andra. Men efter att ha kännt honom i snart tio år vet jag också att han alltid gör sitt yttersta för att människor ska må bra, och därför kan jag inget säga. Jag sa att det såklart förändrade allt för mig, men sen bet jag mig i tungan.

Det är svårt att inte tänka på hur förgängligt allt är. Hur snabbt planer, förutsättningar, förväntningar, agendor och årstider kan förändras.

Nu står jag här. 10 cm snö utanför fönstret och en handfull raserade drömmar inom lägenhetens fyra väggar.

När jag vaknade i morse var höstlöven begravda under snö.

När jag vaknade i morse gör det ont i magen att tänka på de närmsta månadernas planering.

När jag vaknade i morse vet jag inte ens om jag har nån agenda.

"en dag lämnade jag allt
man kunde låta tiden vara
det känns som andra sidan jorden
vi kanske hade alla svaren"
/Lars Winnerbäck - En tätort på en slätt

/P

Att ta tillvara

Min kollega Lotta svävar medicinskt fortfarande i gränslandet mellan levande och död. Cancern går inte att förutspå och det utstakade livet har tappat sina milstolpar.
Hon skrev just en krönika om hur hennes inställning till livet förändrats. Att sjukdomsbeskedet snarare betytt att hon lever mer. Mer innerligt, mer uppmärksamt och mer i varje ögonblick. Att det lilla har blivit det stora.

Jag känner igen tanken: Att ta tillvara på tiden, för man vet aldrig när den tar slut.
För lillebror klipptes den abrupt i sekunderna det tog att falla fem våningar.
För Lotta hoppas jag innerligt den inte tar slut än på många år, men det finns som sagt inga milstolpar.

I helgen tog jag tillvara på tiden. Kompade ut tidigt, mötte upp min älskade Erik, hans Frida och lilla Ludd. Middag och vindrickande hemma hos tån & ankan förbyttes i en ursinnig förfest hos Ellen som mynnade ut i krogbesök och efterfest till morgontimmarna.
En segstartad lördag ledde till ännu en middag, mer bebisgull, vin, uno, jeopardy och vidare till en rumptät hemmafest där Strumpan och Emmish gav sig hän.
Helgen kändes en vecka lång och när söndagen väl kom avrundades dagarna med middagsdejt, film och två timmars sömn innan måndagen som vanligt pockade på uppmärksamhet.

Det gäller att ta tillvara på tiden. Att göra det mesta, träffa de flesta och umgås med de bästa.

Pappren från Kina anlände i torsdags och ligger nu i ett kuvert på väg till CSN. Kändes väldigt behagligt att få några veckors respit. Just nu kan jag varken göra mer eller mindre för att planera våren. Det ligger inte i mina händer. Ingen kan skylla på mig. Untouchable.

Om några veckor står jag där med ett besked och tvingas handgripligen ta itu med mitt eget öde.
Är det verkligen så klokt? Är verkligen jag bäst lämpad att göra det? Finns det ingen annan som kan ta beslutet?

Får singla slant helt enkelt.

Eller så tar jag tillvara på tiden och lever mer.

Utan milstolpar.

/P

Bob o anna-kombo

” I hope you feel the way I do
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
to fall so hard
for you”
/Anna Ternheim – What have i done

Bob Hansson och Anna Ternheim gick igår kväll runt runt i lägenheten. Hand i hand. Bob intervjuade människor om kärlek och Anna sjöng säkert om den. Ärligt talat var jag för inne i boken för att riktigt märka.
Samtal om tvåsamhet, känslor, separation, kärlek, besvikelse, tillit, nåd, smärta och ilska. Imponerad över den öppenhet han bemöttes med, hur nära det ändå ligger människor att prata om det svåra i relationer, om det som gärna sopas under mattan på parmiddagar.

Böcker lämnar mig ofta med en känsla, men sällan med faktiska ord. Skulle någon be mig att citera från boken skulle det bli knapphändigt, men någon form av andemening klänger sig kvar inombords.
Bland de ord som trots allt fastnade kom de finaste oväntat nog från Jacob, sångare i The Poodles. Han sa att när människor sa till honom att ”Inte ta ut lyckan i förskott” svarade han ”Visst fan ska man göra det, för man vet aldrig om den verkliga lyckan kommer”. Hellre våga bli besviken än aldrig vara glad.

Sket genast i mina uppsatta pretentioner och skickade ett sms till Charlotte som besvarades glatt. Vet fortfarande såklart inte vart jag har henne, men hade hon vid det tillfället legat bredvid mig och matat mig med vindruvor endast iklädd en av mina skjortor hade jag med största sannolikhet inte heller vetat vart jag hade haft henne. Det där med tillit kanske Bob får lära mig mer om.

Om några timmar anländer Erik, Frida och världens sötaste Ludvig (föräldrarna får ursäkta, Ludd är sötare än ni någonsin kan bli) till el Stockholmo. Slipper fundera på tillit, den bara finns. I like.
Strumpan har laddat upp rejält inför kvällen. Vet inte om jag orkar med en kväll som förra helgen, men vi får se vart det landar. Om det landar.

/P

Hur fan gör man?

Redaktionen töms så sakteligen på människor när arbetsdagen går mot sitt slut. Två personer kvar som måste svara i telefon innan jag får packa ihop och styra kosan hemåt. Fan fan fan.

Tänkte göra en allvarlig ansträngning att börja läsa mer istället för att tiden ska ätas upp av skval på tv:n eller från datorn. Vet inte om det bara är en annan form av verklighetsflykt, men det skrivna ordet stannar i alla fall kvar längre. Har en chans att ge avtryck.

Inleder med Bob Hanssons ”Kärlek – Hur fan gör man?” vars första kapitel redan avklarats på jobbet. Vackra funderingar av K-G Bergström vars religiösa övertygelse jag måhända inte delar men som hade ett och annat klokt att bidra till i mina förvirrade tankegångar.

Mer kärlek och funderingar, är det verkligen vad jag behöver?

Avslutar med en sedvanlig suck.

/P

Via Dolorosa

Snooze. Snooze. Snooze. Mobilens ihärdiga försök att väcka mig resulterar i en allt bryskare behandling av snoozeknappen. Den gråa morgonen gör det inte lättare att slänga benen över sängkanten och omfamna en ny dag. Precis tvärtom. Blir som vanligt en snabbdusch och kombinerad tandborstning. Allt för att spara tid.
Tunga steg, en ofokuserad blick och distade gitarrer är mina följeslagare nedför den regnvåta trottoaren som ter sig som min egen Via Dolorosa. Redaktionen, mitt Golgata, tornar upp sig när jag svänger runt det sista hörnet och snart sitter jag åter bakom mitt skrivbord och tvingas se Malou vara klimakterieobstinat på TV4.

Det kunde varit vilken morgon i januari som helst.

Inte ett ord från Charlotte. Måste vänta.
Det är ett spel, vad än folk säger. Det måste vara så. Många talar sig varma för att de är så trötta på att spela just detta spel, men utan det skulle dejtingscenen falla samman. Känslor får inte släppas fria, allt blir för impulsivt, påträngande och destruktivt. Istället får jag vänta.
Känslan i magen är fortfarande relativt odefinierad, men det finns i alla fall något. Kanske rinner det ut i sanden, kanske inte. Tänk om hon är God only knows?

Lunch hos kära mor. Gratis. Bra i dessa kärva ekonomiska tider.

Imorgon välkomnar vi med öppna armar familjen från de småländska skogarna. Rödvin, ”Idol”, tacos och samkväm. Sen spårar vi på Marie Laveau.

November är nog inte så pjåkigt, men det kan jag aldrig erkänna.

/P

Visst

"Det är ju lite kul också. Visst?" säger lilla tån när jag utan hämningar redogör för den känsloanstorm gårdagens dejt anbringat.

Jo, visst är det så. Visst är det kul att känna, beröras, beröra.

Det var ganska exakt ett år sedan jag träffade någon jag ville hålla kvar. Den gången kullkastades planerna av en ful fransk bulldog med platt tryne som gjorde det omöjligt för varelsen att andas ordentligt och därför gav den lilla hårbollen ifrån sig konstanta blåsljud som drev mig till vansinnets gräns. Antagligen var det väl fler bitar som inte föll på plats, men det känns behändigt att skylla på hunden.

Novemberkvällen fördrivs i sällskap av Lars Winnerbäck, tvättstugepassning och med ett evigt sneglande på mobilen som verkar bestämt sig för att gå i vild strejk. Mitt senaste sms till Charlotte innehöll iofs inget som är uppenbart att svara på:

"Så lämpligt, för det gör gärna jag också :) Hoppas onsdagen är trevlig trots det föga uppmuntrande vädret! Kram"

En liten (stor) del av mig tycker dock att hon borde kunna klämma ur sig nånting iaf. Nånting litet. Nånting som visar att hon bryr sig. Jaja, hon har sagt att hon gärna gör om det och vad mer kan man begära efter en 3 timmars dejt? Halva kungariket? Yes please!

Men visst är det kul också trots att det inte alltid är uppenbart. Det är kul att gå runt och vara lite nyfiken, förväntansfull och förhoppningsfull. Det är kul att snegla på mobilen för när det där meddelandet kommer är det desto mer efterlängtat. Det är kul att tankarna fylls av förväntan istället för förtvivlan (usch, nu lät jag bitter men det föll så rätt på tungan att det får stå kvar). Det är kul att inte veta vad som kommer hända.

En novemberkväll i vånda är kanske inte så farlig när allt kommer omkring.

Så visst tån. Visst.

"Men vem skulle få mig att tänka såhär,
och vem ska kunna få mig att drömma?
Vilka tankar skulle hålla mig vaken om natten,
inga tankar kan få mig att glömma.
Så snälla ta den sista lotten,
jag gör ju så gott jag kan.
Det ligger tusen hjärtan i potten,
för det var så länge sedan nån vann."

Fint Lars. Fint.

/P - Som just i denna stund är rätt glad.

Back in the game

Svaret kom efter 68 minuter.

På
"Tack för igår Charlotte, jag hade väldigt trevligt i ditt sällskap. Kram"

Fick jag svaret
"Detsamma, gör gärna om det! Kram"

Nu återstår bara att fundera ut vad det betyder. Jävla fruntimmer och deras mindgames!

/P

Glasgow i mitt hjärta

”I tally up tonight’s strangers
and stragglers that I’ve kissed
training ground notches, perfectly executed notches
and near misses
its all about going out and getting pissed with eagle eyes
and sincerity bottom on my list”

Det går knappt att höra vad James Allan sjunger. Glasgowdialekten förvandlar I till A och det är bara början på språkförbistringarna.
Men det gör ingenting. Det gör ingenting alls. Gitarrerna som manglar får obarmhärtigt fram budskapet att allting är skit och hur mycket mer behöver förklaras? Otrohet, meningslöst våld, frånvarande fadersgestalter, depression och utanförskap trycks in i tio fantastiska låtar som ger indierocken en adrenalinspruta rakt i ventrikeln. Varje gång verserna i ”It’s my own cheating heart that makes me cry” förbyts i gitarrslammer går en rysning av välbehag genom kroppen. En rysning för att den sortens ångesturladdningen aldrig går att missta sig på. Dränk oss i känslor och låt det explodera. Det går inte att hitta ett bättre soundtrack till hösten. Glasvegas snurrar runt runt runt…

Om förförra helgens dejt inte rörde mig i ryggen tog gårdagens träff igen det med råge. Förutom att pricka in lång, snygg och vackra naglar visade sig Charlotte även vara lättpratad, djupsinnig och väldigt intresseväckande. Trodde mig i hennes ögon se spår av intresse men som vanligt när den här karusellen börjar snurra slängs jag mellan hopp och förtvivlan i en rasande takt. Ett sms som inte besvarats på 61 minuter är självklart inte ett sammanträffande i min värld, det är en krigsförklaring. Ett svek. Ett slag i ansiktet.
Sjuk? Jag? Käft. ;)

Helgen blev en bergochdalbana där en rätt oskyldig natt i en säng förvandlades till ett tragiskt svek från flera håll.
Vill hålla mig ifrån dramatiken, men den vill inte hålla sig ifrån mig. I alla fall inte när dramatiken innehåller djupa depressioner från kärlekskranka flickors sida.

Suck.

64 minuter. Jag känner mig kränkt.

”So this is the grand finale
the crescendo of demise
this is the happy ending
where the bad guy goes down and dies
this is the end
with me on my knees and wondering why?
cross my heart, hope to die
its my own cheating heart that makes me cry”

65.

/P

God only knows...

"People are like songs, I swear
Some found you as a child and still they're always there
A boy that I knew was Anarchy in the UK
Burned out too quickly but in such a beautiful way"

Fina Annika Norlin vaggar in höstkylan så vackert att det ibland inte gör något att löven gulnar på marken.

Fast det gör det.

Folk som hävdar att hösten är en härlig årstid förtjänar att ställas mot väggen när revolutionen kommer. De där mytomspunna höstpromenaderna som sägs vara ett fyrverkeri i gult, rött och oranget är en lögn påhittad av klädindustrin som skulle förlora massa pengar om vi gick i ide under den här skitårstiden. Istället klaffsar människor omkring i en sörja av regnblöta löv och smuts som plötsligt gör oron för lårbensbrott befogad.

Helgen bjöd dock på den senaste tidens andra middag i goda vänners lag och fick mig att inse att man verkligen borde äta oftare tillsammans med människor man tycker om. Sen att kvällen totalt spårade ur på Lemon bar med 2 direkt olämpliga närkontakter och 1 som inte har några konsekvenser alls är en annan sak. Värt att notera att jag bara var en del av den sistnämnda vilket gjorde kvällen än roligare för undertecknad.

Står fortfarande på stället och trampar vad gäller Kina. Pappren från skolan vägrar komma och jag får lite mer ont i magen varje dag över att de inte ska komma i tid.

Står fortfarande på stället och trampar vad gäller kärleken. Tycker det kunde vara dags för någon fenomenal att komma och hitta mig. Någon som är som en fantastisk låt, som Annika hade uttryckt det... Kanske som en Beach Boys låt...

"And you are the only one I've met who's God Only Knows
I liked you the first time I met you, and it grows and grows and grows"

/P

Psykisk och fysisk sjukdom...

"It's a good thing tears never show in the pouring rain,
as if a good thing ever could make up for all the pain"

Robyns akustiska pianoversion av "Be Mine" har blivit höstens avslappningslåt. Så fint så fint att det darrar till innanför revbenen och reser sig på armarna.
Kärlek.

Bröt all kontakt med C i onsdags. Blev för märkligt. Visste inte riktigt vart jag hade känslorna och att ge sig in i karusellen igen kändes måttligt lockande. Det skulle visa sig vara en genidrag som går utöver all väntad briljans...

Fredagskvällen började på en slumpvis vald wannabe-texas-krog med boysen och tog en vändning till Riche för att möta Strumpan varefter natten avslutades väldigt blött på Sture.
Strax efter tolv, mitt bland trendkåta mediakids på Riche, ringer telefonen. En okänd röst säger mitt namn och frågar om jag är jag. Tveklöst och nyfiken svarar jag ja. "Ring upp mig när du har tid så ska du få ditt livs mest intressanta samtal".

Det blev kanske inte mitt livs mest intressanta samtal, snarare en vandring nedför minnenas allé jag på många sätt kunnat vara utan.
Personen som ringer är Cissis ex/nuvarande pojkvän (vart de står är högst oklart då deras versioner går isär). Det visar sig hursom att han under sitt förhållande med C konstant blivit överröst med lögner, märkliga påhitt, historier som gått isär, psykotiskt beteende från hennes sida och så mycket märkligheter att han var totalt knäckt. Han visste inte vart han skulle vända sig och ringde mig för att möjligen räta ut ett par frågetecken.
Plötsligt sköljde igenkänningens vågor över mig. Det var som att slå på en strömbrytare jag vägrat gå i närheten av. Likheterna med mina egna 5 månader i C's sällskap var så träffande att det var svårt att hålla sig för skratt. Det är varken värt kraften eller mödan att lista alla hennes påhitt, men jag kan bara hoppas för killens skull att han precis som jag väljer att lämna psykot och söka lyckan på annat håll.

Lördagen spenderades sedan i sängen i vad jag trodde först var en enkel bakfylla... Efter att ha sovit/slumrat/feberyrat 14 timmar insåg jag att det var lite värre än en simpel dagen efter. Trots att jag hade en väldigt efterlängtad födelsedagsfest att gå på fick planerna tyvärr stryka på foten när jag klockan 22.00 fortfarande inte kommit upp ur sängen och knappt orkade lyfta huvudet från kudden. Att det sedan visade sig att lilla tån gjort sig besvär för att försöka para ihop mig med en till synes vettig journalisttjej gjorde inte bitterheten över den missade festligheten mindre. Suck. Hade behövt lite vett efter två veckors galenskap.

Vaknade i söndags halv tio efter drygt 30 timmar till sängs. Masade mig iväg på en oväntat trevlig familjemiddag och gör nu bokslut för helgen genom att läsa ut Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor".

Blir alldeles för gripen av böcker när jag väl börjar. Måste fan sluta läsa.

Det och att sluta vara en sucker står på att göra listan.

Lycka till.

"And now your helpless sometimes,
wishing's just no good.
Cause you don't see me,
like i wish you would"

/P

Ge mig nått som känns

Dagarna går på en efter annan och det känns som jag satt livet på paus. Den möjliga utlandsvistelsen har fått allt att stanna av. Vill inte tänka på, hoppas eller föreställa mig vardagen om några månader. Kan inte planera framåt. Kan inte hänge mig åt nått beständigt i endera riktningen. Antingen vill jag rycka upp skiten med rötterna, börja fixa inför resan och dra, eller så får jag finna mig i slentrianen här hemma.

Papperena har inte anlänt till Shanghai. Min framtid ligger i ett litet brunt kuvert någonstans mellan Stockholm och en dröm. Tröttsamt men föga oväntat att nått skulle skita sig. Försvinner ansökningen är det klart tveksamt om jag hinner skicka in en ny.

Korsar väl den bron när jag kommer till den.

Knappt hört av C den senaste veckan men i natt fanns hon i en dröm. Ringde och skällde ut mig för någonting jag nu inte minns. Sånt som kallas ett tecken? Brukar vara dålig på att tyda sådana.
Nyfikenheten har dock inte gett med sig. Behöver kanske distraheras, men återkommer hela tiden till prospektet att jag kanske inte bor i det här landet efter januari. Kortsiktigt var ordet…

Svammel svammel svammel och tankarna går bara runt. Inser varför jag så många gånger lagt ned den här sorgliga ursäkten till blogg.

”Över plymerna, palmbladen och korsen 

Som skallrar där i vinden, som lät som hesa röster 

Från dom som gör reklamen, jagar zombies upp ur graven 

Ge mig nåt som känns”

/P

No one

Basen i takt med hjärtat.

Om man hör något tillräckligt många gånger, blir det en sanning?

Efter 40 minuters repeat av Alicia Keys (av alla jävla människor) fortsätter dagen i samma tema. Samma låt. Samma taktfasta bas som aldrig slutar.

Pundarbeteende.

Senaste gången jag lyssnade på en låt såhär många gånger i rad var en höstdag för närmre ett år sedan. Kemisk glädje. Akon på repeat i sex timmar.

Nu finns ingen kemisk glädje så långt ögat kan nå eller ådrorna känna. Blodet rusar utspätt med mellanöl. Lottas diagnos rev till i hjärtat. Alldeles för nära. Tankarna går både till henne och familjen. Efter att ha levt som anhörig till någon som stått i dödens väntrum kan jag ana hur det känns. Vill inte att andra ska behöva gå igenom det. Ett oroligt väntande på diagnoser, läkare, behandlingar, besked, förbättringar, förvärringar, klarhet och lösningar. Det gör ont på sätt som inte går att beskriva...

Jag hoppas du har det bra i kväll älskade lillebror. Ge pappa och farfar en kram.

Höstregnsblöta kläder, våta kinder.

Fan.

"I just want you close
Where you can stay forever
You can be sure
That it will only get better
You and me together
Through the days and nights
I don't worry 'cuz
Everything's going to be alright"

Basen slår fortfarande i takt...

/P

Höstcancer

Höstregnet fortsätter falla på ruttnande löv och tar med sig fler nyheter jag kunde varit utan.

En vän och kollega fick i våras beskedet att hon drabbats av cancer. En klementinstor tumör hade växt på tjocktarmen och innan hon visste ordet av låg hon på operationsbordet och vaknade med ett ärr som evigt minnesmärke.
Läkarna lät glatt meddela att hon inte hade några spåra av cancern i kroppen men ville ändå att hon skulle genomgå cellgiftsbehandlng för att vara på den säkra sidan. Efter 2 ½ månad återvände hon till jobbet. Några dagar i månaden ledigt för cellgifterna, annars buisness as usual med jobb, man, barn, vimmel och liv i förorten. Mellan gråtattacker och mardrömmar ville hon leva livet som vanligt. Till det yttersta.

I dag 4 ½ månad senare fick hon besked att läkarna hittat fyra tumörer på levern. Cancern har spridit sig i kroppen och framtiden blev i ett slag oviss.
En operation är inte möjlig mitt i cellgiftsbehandlingen. Till våren säger expertisen.

Trots att jag fler gånger än jag hade önskat har berörts av döden under mina 27 år har jag aldrig behövt leva med den så påtaligt. Så personligt. Så nära. Aldrig behövt oroa mig för mig själv, om än för andra.

Livet går inte att förutse, planera eller styra. Läxan från det senaste 1 ½ året blir återigen smärtsamt tydlig.
Mina tankar går till Lotta, Trest och lille Lennox…

Uppdatering på ett sällan berört ämne, kärlekslivet. Filmkväll med Jess på hennes initiativ. Återigen en gammal bekantskap som tagit sig till ytan. Kunde snabbt konstatera att ingenting förändrats. Soffmys men inget mer. Har inget behov av att utforska den relationen igen och riskera att såra utan gott motiv. Låter det vara.
Fortfarande C i tankarna, även om Jessicas andetag nära nära tog tankarna några timmar. Måste komma ifrån föreställningen om en återförening, även om min ambivalenta mage säger annat.


På repeat i 40 minuter:
”People keep talking
They could say what they like
But all i know is
Everything’s gonna be alright”

Är 66 miljoner youtubeträffar ett tecken på att något är fel eller rätt?

/P

Vad jag bryr mig om

"Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn"

Det snurrar ständigt i huvudet. Tankebanorna har de senaste veckorna nöts ut i en rasande fart av funderingar som vägrar stillas. Att rycka upp sitt liv med rötterna och byta kontinent är svindlande. Stort. Skrämmande. Att samtidigt tvingas hantera sedan länge glömda känslor för någon gör bara hösten än mer förvirrad.

Kanske är det bäst att låta historien vara skriven och inte riva i sår jag börjar inse en gång gjorde väldigt ont? Min vän Oskar sa en gång att brytningar helst görs med vass kniv. I meningen att kapa känslomässiga band, inte karva in sorgen i handlederna. Uppenbarligen föll det rådet på döva öron när jag ändå ställts inför den här situationen, men det kanske är bäst att två år för sent följa visdomen och inte bege sig ner en redan upptrampad väg.

Vet inte om hjärtat orkar med fler förluster.

Vet inte om hjärtat tänker ge mig något val.

"Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut"

Bitter Göteborgspop när den är som bäst. Håkan i mitt hjärta.

/P

p.s. Inlägg 100. Borde det firas eller beklagas?

Höstambivalens

”And the winter moves about Illinois.
When my sister picks a fight,
With the Alexander boy.”

Sensommarens mest spelade låt i tid och otid, fylla och nykterhet, rus och avtändning. Sufjan är livlinan i ett höstaktigt Stockholm jag förbereder mig att lämna.

Ansökningshandlingarna till Jiao Tong University är skickade. En flyktig dröm som funnits sedan hösten 2005 då jag första gången förfördes av Shanghai har kommit ett steg närmare ett genomförande. Inte utan komplikationer…

Borde det vara lättare? Borde det inte vara odelat positivt att realisera en dröm, få fly landet, komma bort och släppa taget?
Jag ser framför mig glättiga människor i amerikanska collegetröjor som ler stomatolleenden och bedyrar hur kul det ska bli att åka utomlands, hur spännande de tycker resan ska bli och hur mycket de längtar. Själv går jag runt med en klump i magen.
Jag VILL till Shanghai. Jag VILL komma bort. Jag VILL släppa taget och bryta slentrianen. Tro inget annat. Men sen finns det en del av mig som pockar på uppmärksamhet och vill göra det jävligt klart att det är en osäker framtid som går mig till mötes.

”Arbetslöshet när du kommer hem, snyggt jobbat.”
”Vara med i bostadsrättsomvandlig som student i Shanghai? Tillåt mig hånskratta dig i ansiktet!”
”Kasta bort all trygghet för en liten kick? D-u-m i h-u-v-u-d-e-t!”

Men sen kommer drömska bilder av drinkar på New Heights, tapas, taxiresor i morgonrusning, nyheter och en kravlös tillvaro. Klumpen i magen byts ut mot en hoppfull förväntan.
Så ser hösten just nu ut. Skräckblandad förtjusning, the story of my life.

Cissi har gjort en totalt oväntat comeback i vardagen. Efter att ha lämnat samboliv på Ingarö flyttade ett av mitt livs kärlekar nyligen tillbaka till innerstan och kontakten har återupptagits. Senast jag nämnde henne i den här bloggen var det i referens till vårt uppbrott hösten 2006.

”C ringde igår och ville prata. Orkar inte. Trött på lögner, trött på henne. Märkligt hur uppfattningen om en person kan ändras så radikalt på 1 1/2 månad.”

Och nu har uppfattningen uppenbarligen svängt igen 2 år senare.

Det har inte varit ett trånande i tysthet. Tiden sen vi gjorde slut har tankarna aldrig vandrat i banorna att det ens skulle vara rimligt, önskat eller möjligt att känslorna skulle komma tillbaka. Men när jag nåddes av nyheten att hon var singel gjorde magen likväl inte bara ett litet hopp, den satte upp ett helt jävla trapetsnummer. Att bli tagen på sängen fick en ny innebörd.

Det är långt ifrån en definierad känsla, men i maggropen finns utan tvivel en nyfikenhet på vad som skulle kunna hända...
Det är förgängligt lätt att glömma bråk, skrik och tandagnissel. Det är förbannat svårt att glömma den trygga famnen, värmen och inte minst känslorna som för henne var starkare än för någon jag därefter det träffat. Som mina vänner påpekar kanske det bara är ett dumt påhitt. Men mot pirret i magen hjälper inte påminnelser om smärta och avsked.
Kanske är det ett gott tecken? Kanske borde jag glädjas att cynismen ännu inte tagit sig ner till magen och pirret som jag saknat? Kanske är det ett misstag eller kanske skulle det vara det bästa som hänt i livet?
Självklart går jag som vanligt händelserna i förväg. Två msn-konversationer och några alkoholstinna sms från bådas håll betyder ingenting. Hon har nyss blivit singel och prospektet att hon skulle vara intresserad av att ens ses och än mindre vara intresserad på något känslomässigt plan är såklart naivt. Hon får kontrollera takten, så med all sannolikhet rinner det ut i sanden, även om min mage just nu skriker för full hals att det inte är det den vill.
Blir osannolikt trött på den där magen ibland. Oseriös jävel.

Middag hos mormor ikväll.
Fest med högst troligt kemiska inslag på fredag när Emma och Johannes slår på stora trumman.
Fest nästa lördag hos tån, definitivt ingen kemisk glädje.

Både tårar och skratt ligger nära.

Tur att man kan lita på Sufjan Stevens…

”So we run back
Scrambling for cover
A mind that knows itself
Has a mind to kill the other”

/P

Common people

Efter en långhelg på landet känns tillvaron plötsligt stabilare. Att få byta G&T-kladdiga nattklubbsgolv och singelångest mot bebisgull, lugna öl på balkongen i Jönköping, en fantastisk familjemiddag hos Sörensens och en försmak av föräldralivet i Växjö var en ack så välbehövlig paus från karusellen i huvudstaden.

Nu återstår problemet att finna kärleken innan den biologiska klockan kan tystas. Har ju gått bra under de senaste 28 åren, så hur svårt kan det egentligen vara att hitta den rätta? Eller vänta nu…

Under sommarens färder runtom i landet har min läslust fått luft under vingarna. Förutom att avverka en hyffsat klyschig mammaroman på vägen ner till småland tog jag mig med iver igenom Moa Herngrens debut ”Allt är bara bra, tack”. Läskig krypande ångest. Förnekelse. Lögner för sig själv och andra. Liknelsen med mitt eget liv tog som en spark i magen.
Under tiden jag läste om den sönderslagna familjeidyllen kunde jag inte låta bli att undra hur mitt liv skulle te sig för någon som observerade det utifrån. Hur skulle förhållandet med min självmordsbenägna och alkoholiserade mamma framstå? Är jag en jävla idiot som står vid hennes sida trots att hon gång på gång lyckas slå mig till marken, om än inte fysiskt så definitivt psykiskt? Skulle det bästa vara att vända henne ryggen och bygga upp mitt eget liv, långt bort från skamkänslor och sår som aldrig läker?

Vem skickar jag de framtida terapiräkningarna till? Någon lär ju bli rik och skulle jag få tippa är ju oddsen på att det inte är jag…

En händelserik helg avslutar den korta arbetsveckan. Popaganda, svartklubbar, F12 och en annalkande dimma av droger och alkohol.
Vet inte om jag orkar, men heller inte om jag orkar stå emot.

And dance and drink and screw
Cause there’s nothing else to do.

/P

Lua

When everything is lonely I can be my own best friend
I'll get a coffee and the paper, have my own conversations

Jag vet inte om Conor Oberst är så skör och problemtyng som musiken gör gällande. Jag behöver nog inte veta heller. Musik är inte avhängt på känslan dess skapare hade när den skapades utan på den känsla som upplevs av den som lyssnar.
Kanske skrattade Conor natten han skrev Lua. Kanske fastnade den svarta luggen i tårar.

Saker behöver inte alltid utredas eller riskera att gå sönder för att man funderar över dem. Saker kan bara få vara. Få påverka som de påverkar och verka som de verkar.

Tyvärr var inte träffen med Lina en sån sak. Eller så kanske den var det, men på ett dåligt sätt. Måndagens träff med Örebrofröken gick hursom inte så lysande. En trevlig middag gled in i en bra film men sen var det hej då.

Så snabbt försvann en människa som de senaste två veckorna funnits i mitt liv på väldigt påtagliga sätt.
Kan sörja förlusten, men inte henne. Återigen går jag vidare relativt oberörd och orkar just nu inte fundera över varför. Det får vara som det är…

Som lök på laxen fortsätter problemen med familjen. Kära mor känner återigen ett behov av att extrovärt uttrycka sin sorg, ångest, depression eller vad det nu är som tynger henne.
Själv orkar jag inte rycka in. Orkar inte bära fram henne eller offra min egen bräckliga trygghet för att finnas där.
Trots det sitter jag och skakar medan jag skriver. Maktlös inför det faktum att hon alltid kan få mig ur balans med sina mail. Med sina problem. Med sitt ständiga sökande efter hjälp.

Suck.

Gör som vanligt och fokuserar på annat. En annalkande helg med kräftskiva och smålandsbesök. En välkommen paus från en stad som just nu känns väldigt liten och sliten.

Får lite tröst av Conor istället.
Vare sig han är glad eller ledsen.

I got a flask inside my pocket, we can share it on the train
And if you promise to stay conscious I will try and do the same
We might die from medication, but we sure killed all the pain
But what was normal in the evening by the morning seems insane

/P

480.. 481... Tillbaka

Det är 481 dagar sedan jag bloggade… Och så börjar jag med att ljuga.

Jag gjorde ett tafatt försök att flytta bloggen vilket resulterade i fem inlägg på annan ort. Kändes inte hemma. Om det ska finnas ett dokument över mitt liv och tankar så kan man i alla fall samla inkonsekvensen på ett och samma ställe.

481 dagar sedan jag skrev HÄR hursom. Tänkte inte tjata om det, men så är det.

Lillebror försvann för 479 dagar sedan. Vet inte om jag vill gå in djupare på det så jag snor en beskrivning som är lätt att skriva under på.

” I helgen hände det som inte fick hända. Min lille M försvann. Han bestämde sig för att kliva upp på ett moln. Nu spelar han där istället för här. Fattar det fortfarande inte. Orkar inte. Det är obegränsad sorg. Och lite ilska. Värre blir det förmodligen. När jag fattar. Om jag fattar.
Vi satt för någon vecka sedan och drack vin. Jag spelade tamburin. Lyssnade på våra favoritlåtar. Lekte det vi brukade: rockstjärnor. Han var det. Vår rockstjärna. Inte jag. Jag lät bara ljuset fall på mig. Det var skönt. Vi dansade och hade kul. Trodde inte. Ville inte tro. Hoppades att det skulle bli bättre. Att allt skulle vända. Livet är inte som det verkar.

Saknar dig så mycket. Det finns inga ord och det är egentligen ingen idé att försöka. Men jag gjorde det i alla fall. Med varierande framgång kan jag tycka. Det finns bara en sak att säga: saknar och älskar dig lillebror. Och er alla andra. Ni vet mycket väl vilka ni är.”

Sorgeåret har passerat och livet är väl tillbaka på så rätt köl som det går.
Tiden efter upprepade jag ofta för mig själv att livet aldrig blir bra igen, men att det att det kommer bli bättre.

Hittills verkar den tesen stämma.

Det känns kanske som en petitess att följa upp det tidigare stycket med oreringar om kärleksliv, men just här har jag aldrig varit mycket för att skilja mellan högt och lågt så det får samsas även nu.

Sommaren och våren kantades av återfall. Behov av närhet och verklighetsflykt i form av både glömda bekantskaper och kemiska substanser. Toppar och dalar som långsamt planat ut och blivit bättre, men aldrig bra.

Förra årets sommarromans med A förbyttes i vintras till ett läskigt parförhållande med E där till slut en fransk bulldog satte stopp för förfallet.

Våren präglades av korta sejourer utan mer djup än en genomsnittlig onani. Sommaren förflyter i ett alkoholrusigt töcken där rött hår stått ut som en tendens. Märkligt.

Och sen en liten fröken från Örebro som än kanske inte satt hjärtat i brand, men påmint om att det än finns glöd och kanske potential. Återstår att se.

” Du älskar bara rött, och leker vacker romantik.
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik.
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik.
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik.”

Sensommaren står för dörren och kanske ser jag till att inte vänta 481 dagar till innan jag skriver igen.

Så länge jag slipper återuppleva de senaste 479 dagarna…

/P