Att ta tillvara

Min kollega Lotta svävar medicinskt fortfarande i gränslandet mellan levande och död. Cancern går inte att förutspå och det utstakade livet har tappat sina milstolpar.
Hon skrev just en krönika om hur hennes inställning till livet förändrats. Att sjukdomsbeskedet snarare betytt att hon lever mer. Mer innerligt, mer uppmärksamt och mer i varje ögonblick. Att det lilla har blivit det stora.

Jag känner igen tanken: Att ta tillvara på tiden, för man vet aldrig när den tar slut.
För lillebror klipptes den abrupt i sekunderna det tog att falla fem våningar.
För Lotta hoppas jag innerligt den inte tar slut än på många år, men det finns som sagt inga milstolpar.

I helgen tog jag tillvara på tiden. Kompade ut tidigt, mötte upp min älskade Erik, hans Frida och lilla Ludd. Middag och vindrickande hemma hos tån & ankan förbyttes i en ursinnig förfest hos Ellen som mynnade ut i krogbesök och efterfest till morgontimmarna.
En segstartad lördag ledde till ännu en middag, mer bebisgull, vin, uno, jeopardy och vidare till en rumptät hemmafest där Strumpan och Emmish gav sig hän.
Helgen kändes en vecka lång och när söndagen väl kom avrundades dagarna med middagsdejt, film och två timmars sömn innan måndagen som vanligt pockade på uppmärksamhet.

Det gäller att ta tillvara på tiden. Att göra det mesta, träffa de flesta och umgås med de bästa.

Pappren från Kina anlände i torsdags och ligger nu i ett kuvert på väg till CSN. Kändes väldigt behagligt att få några veckors respit. Just nu kan jag varken göra mer eller mindre för att planera våren. Det ligger inte i mina händer. Ingen kan skylla på mig. Untouchable.

Om några veckor står jag där med ett besked och tvingas handgripligen ta itu med mitt eget öde.
Är det verkligen så klokt? Är verkligen jag bäst lämpad att göra det? Finns det ingen annan som kan ta beslutet?

Får singla slant helt enkelt.

Eller så tar jag tillvara på tiden och lever mer.

Utan milstolpar.

/P