Vrider om

"In the dark, for a while now
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home"

Brandon Flowers. I. Mitt. Hjärta.

Jag har lite svårt att hålla balansen. Jag sväljer och tänker till istället för att vara ärlig, och det på den enda arena jag hittills betraktat som helt öppen. Den enda ventil som kan lufta mina förvirrade tankar och där jag kan få rätsida på ibland ingenting och ibland på allt.

Den här bloggen var hanterbar när jag visste vilka som läste. Visste att de som läste kände mig och kunde filtrera eller att de inte alls kände mig och aldrig skulle göra det.

De svåra är att förhålla sig till är människor som kanske hittar hit och vet vem jag är, som kanske känner mig ytligt, som kanske kommer att lära känna mig bättre. Hur framstår jag för dem? Är jag tillräckligt trygg för att vara konsekvensneutral?

Vet inte om jag vill veta...


Läser sista sidorna i "Livet på en kylskåpsdörr". Det smakar salt. Tårarna rinner och lämnar svidande spår på kinderna.

Det finns något befriande i att gråta. Vet inte om jag behöver bekräfta för mig själv att jag fortfarande kan bli ledsen. Vet inte varför jag skulle tveka på det men återigen går jag tillbaka till ett gammalt invant beteende när tårarna faller. Jag vrider om den där kniven som fortfarande sitter i bröstet och som lär sitta där resten av livet.

Tar fram albumet.
Det finns i albumet en bild från en utekväll där lillebror står med armen om mig.
En suddig bild tagen med mobilkamera där mitt hår spretar och ansiktet är fyllesvullet och blekt.
En bild där lillebror ser glad ut. Pigga ögon. Svettig frisyr. Halvöppen mun som att han just ska till att sjunga en refräng.
En bild där lillebror trycker mig mot sig. Nästan in i sig. Jag ser ut att vara tio centimeter kortare för att han trycker mig mot sig. Skyddar mig med kroppen.

Det borde varit jag som skyddade honom med kroppen.

Jag kan fortfarande sluta ögonen och nästan känna den där armen över axlarna. Eller känna saknaden av den.
Ett tryck. Mig mot sig. Ett tryck jag ända fram tills dagen han dog trodde skulle finnas där för alltid. Att han alltid skulle kunna komma in genom min olåsta dörr med samma självklarhet och glatt hojta "Hallå på dig din gamla fitta".

Fast så blev det inte.

Jag sluter ögonen och vrider om. Tänker tillbaka. Gräver djupt för att känna hur ont det gör, hur mycket kinderna kan svida, hur mycket jag kan sakna någon.

Sen slutar tårarna.

Det händer mer och mer sällan. Den skarpa smärtan av förlust har ersatts av en molande saknad. Men ibland sticker det till. Hugger nära hjärtat.

Det är då jag vrider om.

"In the dark, for a while now
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home
In the dark"
/The Killers - I can't stay

/P