En årstid och en dröm...

När jag gick och la mig igår kväll var Stockholm fortfarande ett höstlandskap.

När jag gick och la mig igår kväll var jag rätt nöjd med de närmaste månadernas planering.

När jag gick och la mig igår kväll visste jag att Shanghai stod på agendan.


Halv tolv ringde telefonen för andra gången den här morgonen. 30 minuter senare upptäcker jag att det under natten fallit 10cm snö som förvandlat Stockholm till ett vinterland. 30 minuter senare har plötsligt förutsättningarna för en Kinavistelse ändrats radikalt.

Båtsman har efter fyra år i Shanghai mer eller mindre bestämt sig för att flytta hem. Jobb, kärlek och anledningar i långa banor, men förutom glädjen för hans skull är det bara en sak som snurrar i mitt förvirrade huvud: vad fan ska JAG göra?

Året/Halvåret i Shanghai har alltid varit på premissen att jag haft två av mina vapendragare nära till hands. Johan och Johan. Förändras allt nu för att en av dem inte kommer vara med i bilden? Vill jag lika mycket när situationen totalt ändrats? Varför gör det ont i magen plötsligt?

Jag vet inte...

Det jag med all säkerhet vet är att det gjorde ont i magen. I mitt huvud var scenariot så klart, så bra och så säkert. Luncher på Element Fresh med Båtis, plugg med Jojje, kolla film hemma hos Johan och Addebullen, kvällar och nätter i Shanghais nattliv med en av mina absolut bästa vänner vid min sida.
Shanghai skulle bli en paus. Pluggandet hade förvisso en stor del i det, men att få uppleva staden i sex månader och komma ifrån vardagslivet i Sverige var en minst lika stor del. En del som nu om än inte försvunnit så förändrats.

Det andra som förändrats är att situationen i Stockholm med ens blivit annorlunda. Att ha mina två älsklingar i samma land har inte hänt på de senaste fyra åren. Vad skulle det göra för Stockholmsmonotomin? Är det värt att stanna för?

Jag sa så klart inte till Båtis hur ont i magen jag fick. Jag kan inte göra det. Om det ens finns en minimal möjlighet att han skulle ändra sitt beslut för min skull kommer jag inte kunna bära det. Vi är alla ansvariga för våra egna öden och i det ingår även att ta beslut oberoende av andra. Men efter att ha kännt honom i snart tio år vet jag också att han alltid gör sitt yttersta för att människor ska må bra, och därför kan jag inget säga. Jag sa att det såklart förändrade allt för mig, men sen bet jag mig i tungan.

Det är svårt att inte tänka på hur förgängligt allt är. Hur snabbt planer, förutsättningar, förväntningar, agendor och årstider kan förändras.

Nu står jag här. 10 cm snö utanför fönstret och en handfull raserade drömmar inom lägenhetens fyra väggar.

När jag vaknade i morse var höstlöven begravda under snö.

När jag vaknade i morse gör det ont i magen att tänka på de närmsta månadernas planering.

När jag vaknade i morse vet jag inte ens om jag har nån agenda.

"en dag lämnade jag allt
man kunde låta tiden vara
det känns som andra sidan jorden
vi kanske hade alla svaren"
/Lars Winnerbäck - En tätort på en slätt

/P