"Du är inte så fin
Men det är nåt med dig
Som att komma hem
Första gången ja, du sa hej"
"Hallå! E du vaken?"
"Japp"
"Skulle säga ska jag komma förbi"
Två veckor efter vi gick ut från min dörr tillsammans ramlar A in genom den igen. Lite berusad. Lite söt. Lite sig själv.
Allt jag kände den där helgen var inte för mig, det var också för henne. En del. Jag vet ärligt inte hur mycket, känslorna snavar fortfarande över sig själva.
När det slutade vina i öronen efter några dagar insåg jag att det fanns en saknad där. Efter henne.
Men, saknaden var ny. Jag minns hur saknad har känts, den som river. Som förstör. Den här saknaden var mjukare. Kändes, men lämnade inte sår. Gick att resonera med.
Kom på mig själv med att inte fly från den. Distansera mig från henne, men inte fly.
Är det tack vare S? Gjorde 5 år av att vara någons val mig... trygg? Lite? Lite mer?
Vi dricker öl i soffan. Hon frågar hur jag känt sen sist. Jag säger att det är okej, för det är det. Jag förklarar för henne mer om det som hände i mig. Musiken, känslorna, texterna och om det sommarljumna vattnet, fast utan att berätta om det sommarljumna vattnet. Jag är ärlig och säger att jag har svårt att skilja på känslor för det som hände och för henne. Men att det är okej.
Berättar om bubblan jag kände sprack. Hur jag kände att det var en avgrund mellan söndag kväll och måndag morgon. Säger att det kändes okej att inte ses mer.
"Så det betydde inget för dig, det var ju bra", säger hon och snörper på munnen som att det inte var hon som backade.
Jag förklarar att det visst betydde något. Att jag hade velat ses igen, men att hennes val att inte göra det är hennes. Något måste få vara okej, och inte okej, samtidigt?
Hon pratar om sitt flyktbeteende. Är ärlig. Om att stöta bort de hon träffar. Om hur fin hon tycker jag är, men...
Hon gråter. "Jag kan inte".
Jag känner mig trygg i situationen. Va? Det gör ju ont att höra att någon man vill mer med inte vill, men det är okej. Hur blev jag trygg i det här? Va?
Tröstar. Frågar om hon vill berätta vad hon känner, men det vill hon inte och jag låter henne tystna. Håller om. Tycker om hennes tyngd, trots att den inte är min.
A sover kvar. Det blir morgon, men inte måndag morgon. Det finns ingen avgrund. Jag vet inte om det är för att hon varit ärlig som hon inte flyr, eller för att hon inte vill. Just där kan jag vila i vilket som.
Hon kryper nära. Lägger sig på. Jag undrar om hon hör.
Vi skiljs åt på torget. "Tycker du jag är knäpp?", frågar hon. "Ja, men det är väl okej".
"Du får fundera på vad du kan", säger jag medan hon inte släpper kramen. Hon skrattar, kysser mig och går.
Och sen känns allt ännu mer okej. För saknaden är ännu mjukare, och för att det inte var jag. Jag behöver inte fly från det.
Jag sträcker mig åt nya håll. Gif:ar med L. Kanske?
Tror inte sagan med A är slut. Hoppas inte det. Men, jag behöver inte sätta punkt. Kan låta dörren stå på glänt och gå vidare på samma gång? Den kanske glider igen innan hon hinner in igen, men jag behöver inte stänga den. Hur blev jag den trygga?
"Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv"
Säkert! - Någon gång måste du bli själv
