Hjärthugg

I hope I cut myself shaving tomorrow
I hope it bleeds all day long
Our friends say it's darkest before the sun rises
We're pretty sure they're all wrong

Sen så gör det plötsligt så ont att revbenen viker sig inåt. På samma gång slår hjärtat extraslag och stannar. Kniven i bröstet som värkt och gjort ont dras ut, bara för att timmar senare på nytt huggas in. Rakt in med kärleken och svekets fulla kraft.
Luften går ur. Pulsen rusar. Tankarna exploderar i ett fyrverkeri av smärta, ångest och ensamhet.

Vi började treva, jag och J. Sträcka ut händer som ville hålla hårt. Kanske försöka igen, för vi hade ju inte gått vidare. Vi ville ju så mycket. Vi ville varandra så mycket. SMS under jul blev till en önskan att träffas, försöka reparera. Samtal om att börja från noll, ta det lugnt, hon sa att jag var värd att vänta på.

Men vänta, det hade hon inte gjort.

Nån dag efter jul la hon sig i någon annans säng. Lät någon annan fylla tomrummet jag hade bokat. Trots att vi börjat treva tillbaka vände hon ryggen. Valde ett förgängligt knull istället för att försöka igen.
Hur mycket var orden värda? Hur mycket ville hon?

Kniven sliter sönder ännu en bit av hjärtat.

Jag ville inte höra på någon förklaring. Hon skrev något om en soppa, att inte kunna ha det ogjort. Hon har rätt. Hon har ju det rätt ofta.

Kniven vrider sig ett varv till.

Det hade kanske gått att gå komma över. Även jag har sökt tröst och närhet i någon annan. Vi var inte tillsammans när det hände, inga löften är brutna och inga teoretiska gränser passerade.

Men pusslets sista bit raserar varje uns av hopp. För det var en vän. Någon hon umgås med varje vecka. Någon även jag känner, om än ytligt. Den vetskapen sliter fullkomligt sönder hoppet om försoning.
Bilden av dom två knullandes är inbränd på näthinnan trots att jag inte såg på. Hans händer över henne. Hennes mun över honom. Jag tvingar mig själv att spela upp det i huvudet och sväljer en kväljning. Ångesten växer i magen, men jag tittar en gång till.

Greppar själv kniven och drar den inåt. Rakt genom.

Där dör allt. I de tankarna byts förälskelse mot förakt.

Det skulle aldrig gå. Skulle aldrig kunna se dem tillsammans. Jag vägrar bli den killen som ringer sin tjej inte av omtanke utan oro. Vägrar misstro.

Så jag gör bokslut. Samma dag jag avlivar min katt dödar J vårt förhållande. Kissen fick en spruta, jag fick en kniv i bröstet.

Tittar framåt. Vänder blad. Nyår står för dörren. Come what may.

Kniven sticker rakt ut och jag låter den sitta. Någon kommer dra ut den tids nog. Någon som drar ut den för att läka, inte för att hugga igen.

I am drowning
There is no sign of land
You are coming down with me
Hand in unlovable hand
And I hope you die
I hope we both die
/The Mountain Goats - No Children

Halt, stopp, stanna.

Inget ljus utan mörker. Jag står i mitten nu
Jag kan se det från ovan fast jag är under dig
En prostituerad soluppgång där jag blickar ut
Jag vill kramas och kyssas men du vill knulla mig

Så tar det slut och mattan rycks undan. J krävde mer än jag kunde ge. Trots att jag gång på gång bett henne hålla jämn takt ökade hon och jag stannade istället för att försöka komma ifatt.

Det fanns outtalade problem. Svårt att hänge mig. Mina hjärnspöken.
Jag hade varit villig att försöka. Ge det tid. Låta något växa. Men när det började blåsa vek jag ner mig utan större strid.

Saknar skratten, tankarna, ömheten och reflektionerna. Saknar henne, men inte att vara ihop. Ändå gör det ont att hon ska vara med någon annan. Jag valde bort, ändå tar jag åt mig. Tack lilla ego.

Efterdyningarna har dikterats av henne. Orkar, vill och kan inte tävla i dramatiken. Blir mest trött. Hon har skaffat sig monopol på att vara ledsen och jag får stämpeln känslokall. Tar inte den striden heller. Viktigare för henne att få sympatier. De jag har närmast hjärtat vet hur jag känner, de andra kan dra åt helvete.

Tittar framåt mot ett nytt år. Det där att vända blad. En meningslös mental omstart vi tillskriver magi. Nyår.

Baddar rivet hjärta med hopp om romantik. Krönikören, nyårstjejen och vad som kommer i min väg. Just det. Min väg.

2011, give me your best shot.

Det var så länge sen sist jag kände hjärtat slå
Om det slår gnistor är det knappast dig jag tänder på
/Daniel Adams-Ray - Gryningspyromanen

All good in the hood

Now everyone dreams of a love lasting and true
But you and I know what this world can do
So lets make our steps clear that the other may see

Men så ibland böjs bara grenen istället för att knäckas. Spänstigt studsar tillbaka, fortfarande vid liv och mod.

Lillan klev in och sa det som behövdes. Bekräftade det jag visste och peppade att ta fighten. Begrundat bejakande. Och så klart höll J med. Klok. Måhända även hon vilsen på sina sätt, men klok även utan karta.
Missförstånd uppblandat med ångest och skam. Eftertänksamhet som ledde till samförstånd och lugn. Tillfälligt lugn.

Måste även lära mig att mina självklarheter inte är hennes, lika väl som motsatsen. Att min vana vid att dejta, det osäkra och outtalade inte är hennes vardag. Att vi ibland talar förbi varandra, men vill väl.

Så lägger till ännu en erfarenhet i bagaget och konstaterar att allt just nu är rätt fint. It's all good. All good in the hood.


And I'll wait for you
If I should fall behind
Wait for me
/Bruce Springsteen - If i should fall behind

Efter magen och kuken

Det är dags att tänka efter
och jag vill inte följa med
det har regnat hela sommaren
och jag känner med det

Gårdagens diskussion med J rörde upp dammet. Tankar och funderingar som länge legat oformulerade sattes på pränt och nu står jag med svid i ögonen och kan inte se klart. Att diskutera sexualitet, preferenser, lust, kåthet och inte minst problem man kan ha med dessa är som att tvångskräkas. Fingrarna i halsen, djupare och djupare, tills skiten bubblar upp och över.
Önskar jag kunde identifiera mig mer med den stereotypa mansbilden i just denna aspekt. Så innerligt skulle jag vilja ha det okomplicerat istället för dammigt.

Så, varför är det så här? Varför känner man 2010 fortfarande en skuld, ett obrytbart tabu mot att diskutera problem mellan lakanen? Varför är anonyma sexspalter som vi fnissar åt den, i alla fall i mitt liv, vanligaste kontakt med sexualrådgivning?

Fast det är inte om det den här bloggen handlar. Inte den här bloggen och inte det här inlägget.

Jag kommer inte ifrån tankarna som uppstod efter igår.

J's historia har skapat en otrygghet. Har fått mitt bristande sexuella självförtroende att höja garden och gå på defensiven.
Jag känner mig inte bekväm. Rädd för att inte räcka till. Rädd för att bli förminskad, dissad, lämnad och sårad.

Kanske skulle jag må bra av att reda ut mina hjärnspöken. Nej, definitivt skulle jag må bra av det. Blåsa rent, inte ut. Men om vägen dit går genom att ha ont i magen för att träffa någon för att det förväntas mer än jag är redo för? Kanske inte. Definitivt inte.

Så har jag genom ännu ett blogginlägg resonerat med mig själv. Låtit tankarna få fäste och först då kunnat reflektera över dem. Bra så. Dammigt, men bra så.

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig
Melissa Horn - Jag kan inte skilja på.

Blåsa rent, blåsa ut.

Och jag förstår de
som sticker sig med nål i en nerpissad trappuppgång
Och jag vet hur det kan
träffa som skott i hjärtat av en M16
Och jag förstår de
som blir sjuka i huvet av alltihop

Ibland känns det som att rensa luften och förgifta den är ett och samma. Jag har någon gång refereat till Scrubs-scenen där Elliot resonerar kring att lägga all sin galenskap i någons knä och hoppas det bär. Att det inte funkar så. Att issues och problem ska portioneras ut istället för att släppas lös i ett katartiskt ursinnesvrål som riskerar att ge relationsmässig tinnitus.

Men ibland blir det nödvändigt att kräkas fram demonerna. Att dra fram dem likt troll i ljuset och hoppas de blir till sten istället för en dödsdom.

J frågade om vårt sexliv.

Oj så hands on det här inlägget plötsligt blev. På fler än ett sätt.

Men frågan letar sig så djupt ner bland lagren att jag knappt vet vart den ska börja besvaras. Ett svar som står att finna i trygghetsbrist, men som är så svårt att visa vägen till. En av mina största trösklar och den svaghet som mina grönbruna ögon minst av allt klarar att se på.
Hon tog hursom diskussionen. Med skakande fingrar och trevande formuleringar försökte jag förklarar, konkretisera och visa.

Kanske är det fel. Kanske borde min sexualitet får vara min. Kanske är vi inte bara kompatibla? Kanske borde jag hitta någon som kan uppskatta det jag ger i den takt jag gör det istället för att ifrågasätta.

Men. Det är ju henne jag nu vill ha. Henne jag vill göra glad. Mitt beteende som kanske är skevt. Ska jag skämmas och skyla över nått jag egentligen vill komma till rätta med eller försöka förändra?

Jag har svårt att slappna av. Prestationsångest, nojor och mindervärdeskomplex för något som borde vara så normalt, avslappnat och roligt. Kuken i fittan liksom. Och det ÄR roligt och allt det där andra, när jag väl bestämmer mig för att det är det. Men kanske blir fjädrarna till hönor först när jag bryr mig? Först när jag inte vill mista någon.

Jag önskar jag kunde bestämma själv, men det är nått som mitt underfundiga förhatliga psyke helt sonika själv väljer.
Jag hoppas hon ger mig tillfälle att landa i den trygghet jag tror hon kan ge. Jag hoppas jag kan bestämma mig.

Men vi pratade. Och reflekterade. Och pratade. Jag om mina problem samtidigt som hon delade ur sitt liv och sina mörka gömmor.

Kanske leder det oss framåt. Ett steg. Kanske står vi kvar men med mindre sotade glasögon.

Blåsa rent luften eller blåsa ut ljuset. Ibland är det ett enda andetag som gör all skillnad.

Funderar på om jag ska berätta om bloggen. Ge henne den insikten. Mina sporadiska tankefragment som inte ens bildar en helhet utan bara vaga konturer av ett liv. Skriver jag redan nu det här med tanken att hon ska läsa? Kanske. Kanske förhåller jag mig redan nu inte helt neutralt till det här. Min ventil. Mitt sällan sällan använda andningshål.

Fast hon kanske förtjänar att veta. Att ha samma insikt som jag fått i henne. Frågar jag henne om hon verkligen vill läsa lär hennes nyfikenhet gå bärsärk så att hoppas på rim och reson är nog döfött.

Kanske borde andningshållet få finnas hos henne istället för här? Eller hos Lillan, S, WC eller nån av de andra som har extranycklarna till mitt hjärta?

För här är det ju sporadiskt. Och mitt. På gott och ont.

För jag är hellre blind,
jag är hellre blind,
jag är hellre blind
Än ser mitt liv utan dig
Florence Valentine - Jag är hellre blind än ser mitt liv utan dig.

Aslan by chance?

And I don't believe in the existence of angels
But looking at you I wonder if that's true
But if I did I would summon them together
And ask them to watch over you

Augusti brinner ut i rödarosa solnedgångar och sommaren vänder på klacken. Dörren mot hösten står på glänt och det blåser kallt över tröskeln.

Tittar i backspegeln på några månaders skörlevnad. Konsekvenslöst hånglande i Visbys gränder med lilla E, A och gifta F. Fula britter som kysstes för sakens skull och för unga göteborgsflörtar som skickades hem i taxi efter en stulen dans med tillhörande snopen kavaljer.

Och sen finns J.

Hon som var sval men blev het. Hon jag trodde inte gick att nå men som sträckte ut handen. Hon som fick mig att åka till Hökmossen med en folieblomma mellan h(t)änderna efter att Lillan och Tet komponerat sms. Hon som funnits där hela sommaren utan att bli jobbig.

När jag kom hem från WoW tog vi snacket. Snacket om hennes blogg. Snacket om exklusivitet. Kanske är det bara en ängslig moderningsering av att vara ihop. Att binda sig men hålla dörrarna öppna. När man inte vågar testa om benen bär och för säkerhetsskull tar med kryckan. Exklusivitet.
Men där står vi. Hon och jag. Är jag kär? Jag vet ärligt talat inte. Vet inte om jag behöver veta. Kanske är det grejen? Kanske är det MIN grej. Att inte veta. Men jag vill försöka. Försöka med exklusivitet. Försöka med henne.

Jag både glädjs och oroar mig. Glädjs över att jag hittat någon som inte gör att jag vill fly. Någon vars armar jag får vila ut i samtidigt som hon drar fingrarna genom mitt hår. Glädjs åt att hon skickar låtar som hittar rätt innanför revbenen. Som förstår att rysa till Gloria och som skrattar åt It's always sunny in Philadelphia.
Oroar mig för att hon går för fort fram. Att snacket katapulterade in oss i en självklarhet jag inte vet om jag är redo för. Där jag är rädd att säga nej till att träffas för att inte törna ömma tår och rädd för att säga ja för ofta och gå rakt in en klaustrofobi jag ser komma vid horistonen. Sommarens kravlösa träffar har vaggat in mig i en trygghet och bekvämlighet jag är rädd att bli av med. Att gå från trevande umgänge till förväntat samliv... Vettefan.

Jag är dålig på det här. Hon också. Kanske är det något bra... Att gå tillsammans och ta vägskälen som de kommer. Kanske är det hand i hand man hittar rätt istället för att jaga ifatt.

Sen har vi hennes blogg där hon skriver högt och lågt. Svårt att ta hänsyn. Skriver att hon vill kunna uttrycka sig fritt, men säger att det aldrig skulle fungerat om jag inte visste om den. Hyckleri? Mänskligt vill-äta-kakan-och-ha-den? Vettefan.

Jag vet att jag känner mig trygg i hennes armar. Att rökdoften inte gör mig nått med hennes läppar mot mina. Att jag imponeras och rörs av hennes ord. Att jag utan att reflektera skickar spontana meddelanden... Kanske får det räcka så just nu. Ska försöka få det att räcka. Just nu.

And if He felt He had to direct you
Then direct you into my arms
/Nick Cave - Into my arms

My way, or the highway.

Loving you isn't the right thing to do
How can I ever change things that I feel?
If I could, maybe I'd give you my world
How can I, when you won't take it from me?

Det snurrar när jag sluter ögonen. Ett virrvarr av bastubad, hångel, bordsdans i morgonljus, grillglöd i skymning, spritfrukostar, helikopterfärder, gräsmattehäng, nattbad, sömnlöshet, bakfylla, öl och snapshets flimrar framför ögonlockens svärta. Midsommarhelgens första öl pyste torsdag vid 16-tiden och den sista klunken Hallands Fläder slank ned i en överförfriskad strupe vid halv sju-tiden söndag morgon. Därmellan var alkoholen konstant närvarande med undantag för de 5 timmars diskutabelt god sömn vi fick per natt.

Det var helt enkelt fullkomligt fenomenalt. Allt från det lugna hänget runt grillen till dramat då jag bytte tvådagarsrelationen med midsommar-Åsa mot hångel med Ingrid och dessutom argt argumenterade emot Åsa då hon tyckte det var lite risigt gjort. Kanske inte mitt livs finaste ögonblick, men inte desto mindre minnesvärt.

Landar hemma i stan med tankarna bland molnen hög från midsommarens äventyr. Faller rakt i J:s twittrande famn som bjuder till date. Nyktra till Skansen är alltså sättet vi ska träffas första gången. Spännande om än inte okomplicerat.

Mitt fylleutlägg om polyamorösa ragg har bitit sig kvar. Har kanske anammat Lajvtjejens inställning, om än inte till förhållanden så till lösa förbindelser. Tänker inte hymla med att jag träffar flera och vill fortsätta göra det. Passar det inte kan jag med hela handen peka mot dörren och be raggen flyga och fara. Tänker inte vara desperat, rätta mig i ledet eller smyga med mina dejtingrelationer. Sommarens paroll är att göra vad som faller mig in och låta folk bestämma själva om de vill ta del av mitt liv eller kliva åt sidan.
Med det inte sagt att konsekvensneutraliteten är total även om midsommardagens fadäs skulle kunna ge det skenet. Jag tänker vare sig acceptera att behandlas hur som helst eller behandla andra som skit. Öppenhet och acceptans måste kunna stå fritt från sår i hjärtat. En insikt om att varje relation kan respekteras och få vara fin även om den inte leder långt. En insikt om att känslor ska få finnas och tas i beaktande, till viss gräns. Exakt hur det kommer spela ut återstår att se, men det känns som sommarens väg och den tänker jag ta varenda steg på och se vart jag till slut ställer skorna.

Ungefär så.

You can go your own way
You can call it another lonely day
You can go your own way

/Fleetwood Mac - Go your own way

p.s. Lajvtjejen, Nyazeeländskan, Koolingsragget, midsommar-Åsa, Emilia, Ingrid. Kan hinna smaka en tunga till innan juni är över. Kan ju hoppas.

Onödiga ord

Om det är sant att inget är evigt
Om det är sant att allting går sönder
Om allt vi bygger upp kommer vittra bort
Varför ska vi då bry oss om vårt liv är kort?

”Jag tror inte jag kan ge dig det förhållande du vill ha” säger Lajvtjejen när hon ligger på min arm.

Det låter kras inne i mitt huvud. Den lövtunna bubbla där vi delat andetag och skratt splittras i en miljon bitar som regnar ned över min säng.

Det handlar inte om att mina förhoppningar krossats. Det handlar inte om att hon förklarar att vårt förhållande aldrig kommer bli så normalt som hon tror jag vill ha det.

Jag har inte avkrävt henne några löften, ingen kärlek, inga förhoppningar. Det var kravlöst och vackert. Inga måsten som hängde över huvudet. När hon klev utanför min tröskel var mitt liv mitt och inte delat. Men det fanns en mystik, en ovisshet som gjorde det hela till mer. Genom att sätta ord och förklara försvann den ovissheten. Varje ord kastade ljus över ett landskap jag föredrog i mörker. Jag gillade att inte veta vart vi var på väg. Att långsamt gå framåt. Nu står målet där inom synhåll och plötsligt vill jag inte dit.
Vi kommer nog fortsätta träffas, bättre än så är jag inte. Tackar inte nej till ömheten och bekräftelsen. Men jag hade föredragit bubblan.

Så sommaren fortsätter bland parkhäng, fyllor, träningspass och kärlekar. Känner mig innerligt glad och förväntansfull. Låter det vara så. Behöver inte sätta fler ord.

Snart tänder dom i taket
Vi kan lika gärna gå
Men vart hamnar att stjärnor då?

/Parken - Ser du stjärnan i det grå

Hänga?

Just don't fall
recklessly, headlessly in love with me
Cause its gonna be
All heartbreak
blissfully painful and insanity

Vi satt i sofforna på redaktionen jag och B. Jag och hon. Hela sommaren hade hon vikarierat hos oss utan att jag lagt märke till henne. Sen var det som att öppna ögonen. Plötsligt fanns hon överallt. Hennes Bodyshopdoft som fortfarande får mina knän att mjukna, hennes skratt som ibland skär ibland lyfter, hennes ögon som får mig att skratta, smälta eller rygga undan.

Fem månader dansade vi kring varandra. Fem månader av missförstånd, dissar, spel och steg fram och tillbaka. Nätter utan sömn, hennes vackra späda händer som leder mig vart dom vill. Dagar av ovisshet med oförsiktiga ord som skrapar, tränger in och förstör.

Jag tror jag var kär. Kanske av fel anledningar. Kanske finns det inga fel anledningar.

Två månader försvann hon iväg och jag hoppades glömma. Hoppades förgäves. Saknar fortfarande hennes kisande ögon när hon satt grensle över mig i soffan. Saknar läpparna som inte kysste som jag ville men som jag alltid längtade till. Saknar att ha hennes huvuds tyngd på min arm.

Nu är hon tillbaka. Varje dag dessa möten. Magen drar ihop sig och försöker fly. Tankarna fokuseras och försöker nå.

Vi är inte menade för varandra. Passar inte ihop. Undrar hur det står till med mitt psyke som inte kan glömma henne. Men jag fortsätter. Dag för dag. Styr huvudet mot annat. Styr hjärtat mot andra.

Lajvtjejen med sitt öppna förhållande, precis lagom tillgänglig. Bekräftande, öm, innerlig, vacker, reflekterande och kåt.
Trodde jag skulle ta skada av hennes liv. Sambon i Västerås. De andra förhållandena jag inte ens vill veta om.
Hittills är det en befrielse. Kan lägga all energi på att vara med henne i stunden och slippa bli avkrävd känslor och ömhet när vi inte umgås. Hon har andra, jag har andra. Ibland har vi varandra. Det räcker så. Känns som Lajvtjejen kommer bli ett återkommande moment av bekräftelse i sommar.

Nya Zeeländskan. Vi fick en natt i Monaco. Ett löfte om besök i oktober. Kanske. Troligtvis inte. Men roligt. Hon stack ut och gjorde avtryck. Bara det.

Sporadiska ragg, twitterflirtar, SD-span och vänner som vill mer. Dansar runt. Finns några projekt som kan bli mer, finns andra projekt som kan bli mindre men ändå nått. Känner mig efter en natt med Lajvtjejen lugn och glad. Bekräftad och tillfreds. Trött och upplyft. Bra så. Räcker så nu.

And if you do me right
I'm gonna do right by you
And if you keep it tight
I'm gonna confide in you
I know what's on your mind
there will be time for that too

/Robyn - Hang with me

Auld Lang Syne

Jag ser, hur ljusen brinner ut.
Jag ser, hur varje liv tar slut.
Dom strålande bloss, som lyste för oss.
Tar slut.
Dom brinner alla ut.

Det regnar i Danmark. Små ettriga vindburna droppar smattrade i ansiktet medan den rangliga ståltrappan svajjade och lovade ond bråd död varje steg. Transfer. På väg till Monte Carlo. Fem dagars jobb bland fransoser och Hollywoodkändisar. Har haft det sämre. Har haft det bättre.

Fick en blogg igår. En adress. En inbjudan rakt in i J:s liv. Tankarna for hit, till mitt eget sporadiskt nedtecknade liv. Det där andningshålet som ibland blir för jobbigt att besöka. För jobbigt att det tvingar mig reflektera och analysera samtidigt som det låter tankarna fara fritt och fastna som de vill.

Det är på en höft 363 dagar sedan jag senast skrev.

Det är på en höft 324 dagar sedan jag satt vid mitt skrivbord på redaktionen när lillebror Albert ringde.

I min familj betyder inte telefonsamtal något bra.
I min familj betyder telefonsamtal att något hänt.
I min familj betyder telefonsamtal ont i magen.

I ärlighetens namn betyder oftast samtalen ingenting, men de allt för många gånger jag lyft luren och lagt på gråtandes sätter för djupa spår och överskuggar de meningslösa vardagshälsningarna.

Den 24 juli 2009 var det heller ingen meningslös vardagshälsning.

"Jag tror morsan är död."

Människor blir märkligt veliga när det handlar om döden. När min lillebror hoppade från sitt fönster för drygt tre år sedan lät samtalet jag fick av en av våra gemensamma vänner som upptäckte det näst intill identiskt. "Jag tror".

"Vad då tror?" frågade jag lillebror.

De vill så gärna lämna en möjlighet. En utväg. Ge en förhoppning om att det kan fixa sig. Men det fixar sig aldrig.

"Nej, jag tror inte. Det är så." konstaterar han med darr på rösten.

Jag grips av ett lugn i såna situationer, de två gånger det hänt de senaste åren. Pulsen höjs, allt är på helspänn, men tankarna är märkligt fokuserade och lugna. Jag sa att jag var på väg, gick ut till min chef, bad henne följa med mig in på sitt kontor och förklarade lugnt att jag var rätt övertygad om att min mamma just dött och att jag var tvungen att gå. Till och med jag smög in lite tvivel. Lite hopp. Jag försäkrade att texter var lämnade, lovade lägga över det jag inte hunnit på andra och packade sedan mina saker.
Kanske hade en naturlig reaktion vara att bryta ihop. Springa ut från redaktionen med tårarna rinnandes. Ingen hade protesterat. Ingen hade tyckt det var konstigt. För tredje gången i mitt liv hade jag just fått ta emot beskedet att jag aldrig skulle få träffa en av mina närmsta familjemedlemmar. Pappa. Mange. Mamma. Borta.

Vi spelade Björn Afzelius "Ljuset" på begravningen. Näsdukshögen under stolen växte medan jag krampaktigt höll lillebror Jens i handen. Ville skydda dom, mina älskade små bröder. Ta deras smärta. Tårarna träffade det kalla kyrkgolvet. Ögonen sved. Hjärtat... Ja. Hjärtat. Det höll.

Så står jag nu knappt ett år senare. 16 dagar till min 29:e födelsedag. Två föräldraformade hål i hjärtat och ett där lillebror Mange fanns.

Men livet är inte svart trots att det här inläggets ljusglimt kan vara svår att se. Livet pendlar mellan svart och vitt, ljusgrått och mörkare nyanser. Kanske kommer den här bloggen fortsätta handla om det. Kanske kommer nästa inlägg handla om allt annat som hänt under året. Alla fantastiska människor, de glada minnena och det lugn jag just nu känner. Kanske kommer jag tillbaka om ett år.

Flygplatspersonalen ropar. Flyget till Nice boardar.

Det har tagit mig nästan ett år att få det här på pränt. Det har nog mindre med acceptans att göra och mer med att jag väljer att se framåt. Kan inte fastna, måste röra mig.

Det regnar fortfarande i Danmark när jag stiger på flight SK1793. Det regnar fortfarande men jag är på väg bort.

Så innan min låga flämtat ut.
Och skymningstimmen tiger still.
Vill jag vara ett bloss.
För dom som följer oss.
En tid.
Ett ljus på deras stig.
En tid.
Ett ljus i deras liv.

/ Mikael Wiehe, Björn Afzelius - Ljuset