"When i'm surrounded by friends
How could the silence be so loud
But i still go home knowing that i've got you
There's us when the lights go down"
Julafton har hittills bestått i att vakna fullt påklädd i en säng utan sängkläder. Städning av lägenhet. Betala räkningar. Fixa tvätten.
Men nej, det är ingen tragik. Familjen hämtar snart upp. Besöka lillebror och hälsa god jul. Sen mysig middag, rim, paket och kvällen avslutas troligen tillsammans med bästa Strumpan hemma hos Johannes med andra trasiga själar som anser aftonen vara en anledning att återigen bli fulla. Också en form av gemenskap. Fyllan.
Hoppas alla får vad de vill ha, gratulerar de som förtjänar det och häller cyanid i julmusten på de som inte gör det.
God jul!
"Sometimes love can come and pass you by
While your busy making plans
Suddenly hit you and then you realize
It's out of your hands, baby you got to understand
You are my heaven on earth
You are my last, my first
And then i hear this voice inside
Ave maria"
Beyoncé - Ave Maria
/P
p.s. Sagan om M är än inte riktigt slut. "Vill du dricka saft och äta popcorn någon kväll?". Yes i do babe. Yes i do. God Jul på dig Plastis.
Wednesday, December 24, 2008
Monday, December 22, 2008
Fyllemess
”Försöker med samma medel: Efterfest? :)”
Så löd det sista sms:et jag skickade 06:13 natten mot lördag. För två veckor sedan hade jag fått ”Efterfest?” skickat av Jess och det verkade inte mer än rätt att svara.
Fjorton dagar senare.
Snyggt. Desperat. Jävligt onödigt.
Svaret kom som vanligt snabbt. En fördel med att ha ett kk med begynnande insomnia.
”I en säng på Gotland tyvärr”
Damn.
Hur svältfödd på bekräftelse är jag tio dagar efter att jag låg senast och sedan dess dessutom dissat ett antal krogragg samt knutit ett antal nya SD-kontakter?
06:13 i fredags natt besvarades den frågan.
Det är bara en händelse att Billy lyckas pricka in namnet, eller är det ett tecken?
”Cause Jessica if you let me in,
then Jessica then I let you in.
Then I’m gonna throw myself
in the arms of yours tonight.”
/Billy the Vision & the Dancers - I let someone else in
/P - Blir trött på sig själv med skrämmande jämna mellanrum.
Så löd det sista sms:et jag skickade 06:13 natten mot lördag. För två veckor sedan hade jag fått ”Efterfest?” skickat av Jess och det verkade inte mer än rätt att svara.
Fjorton dagar senare.
Snyggt. Desperat. Jävligt onödigt.
Svaret kom som vanligt snabbt. En fördel med att ha ett kk med begynnande insomnia.
”I en säng på Gotland tyvärr”
Damn.
Hur svältfödd på bekräftelse är jag tio dagar efter att jag låg senast och sedan dess dessutom dissat ett antal krogragg samt knutit ett antal nya SD-kontakter?
06:13 i fredags natt besvarades den frågan.
Det är bara en händelse att Billy lyckas pricka in namnet, eller är det ett tecken?
”Cause Jessica if you let me in,
then Jessica then I let you in.
Then I’m gonna throw myself
in the arms of yours tonight.”
/Billy the Vision & the Dancers - I let someone else in
/P - Blir trött på sig själv med skrämmande jämna mellanrum.
The world according to Pablo
Winnerbäck hade nog beskrivit helgen som ett segertåg. Hummer och nubbe på fredagen lämnade en fadd bakfull smak i munnen på lördagsförmiddagen som vikts åt det sista pysslet i hemmet.
Lägenheten blev löjligt mysig med julpynt, glitter, tomtar, levande ljus, ljusslingor, pepparkakor och de bästa vännerna som i vanligt manér satte en lätt surrealistisk stämning på festen.
Vid mottagandet av ett frågespel om lyx:
– Gott och lyxigt! (sen viskande) men det är inte knark…
Frågespelet används:
– Vad är motsatsen till Prêt-à-porter?
– Är inte det À la carte?
– Motsatsen till À la carte är faktiskt lunch!
Kringlan argumenterar med sig själv en och en halv timme:
– Jag har kollat på alla avsnitt av Larry David på en vecka. Jag är Larry David. It’s good. I’m Larry David.
Appropå julen:
– Men Pelle känner jag ju från Sundsvall. Ta med en påse kiss och hälsa från mig.
Tror tyvärr det magnifika i kommentarerna faller bort om man inte satt i min lägenhet just den kvällen och hörde de visa tvista.
Blev även introducerad till lite oerhört söt gitarrpop som får det att bli alldeles varmt innanför revbenen.
”I don’t believe in ghosts
but there’s a ghost under my bed.
He keeps me awake at night
and he scares the shit out of me.
He said “I’m here to keep you worried
and I’m here to fight you.
I’m here to make you cry
I’m a ghost so I got the right to”.”
Julmyset förbyttes sedan i en konsert på Strand med Magic Numbers som var något av det finaste 2008. Versionen av Kate Bushs ”Running up that hill”, allsången i ”Stilla Natt” samt ”O Helga Natt” och när Romeo som sista låt gör en cover av ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger” utan att kunna ett ord svenska lämnade det eviga avtryck. Fan så fint!
Kvällen blev sen tidig. I säng vid två och en efterföljande lugn söndag där foten aldrig passerade yttertröskeln. Billy the Vision & the Dancers fortsatte ljudsätta mörkret utanför så vackert att jag undrar hur jag klarat mig utan det hittills.
Historien med M är över. Runnit ut i sanden på mitt initiativ. Behövdes ingen scen när vi träffats tre gånger. Eller? Tror budskapet var klart.
Siktar på sjuksköterskan I istället. Det verkar stämma in på väldigt många plan hittills. Tar en liten julönskan om att det fortsätter så.
”Once in a while when I fall asleep
then he comes to me in nightmares.
“You cannot escape from me
I’m a demon you got to deal with”.
I don’t expect any love from you
but could you leave me alone for a while:
Am I the only one around
who deserves the presence of demons?”
/Billy the Vision & the Dancers - Ghost
/P
Lägenheten blev löjligt mysig med julpynt, glitter, tomtar, levande ljus, ljusslingor, pepparkakor och de bästa vännerna som i vanligt manér satte en lätt surrealistisk stämning på festen.
Vid mottagandet av ett frågespel om lyx:
– Gott och lyxigt! (sen viskande) men det är inte knark…
Frågespelet används:
– Vad är motsatsen till Prêt-à-porter?
– Är inte det À la carte?
– Motsatsen till À la carte är faktiskt lunch!
Kringlan argumenterar med sig själv en och en halv timme:
– Jag har kollat på alla avsnitt av Larry David på en vecka. Jag är Larry David. It’s good. I’m Larry David.
Appropå julen:
– Men Pelle känner jag ju från Sundsvall. Ta med en påse kiss och hälsa från mig.
Tror tyvärr det magnifika i kommentarerna faller bort om man inte satt i min lägenhet just den kvällen och hörde de visa tvista.
Blev även introducerad till lite oerhört söt gitarrpop som får det att bli alldeles varmt innanför revbenen.
”I don’t believe in ghosts
but there’s a ghost under my bed.
He keeps me awake at night
and he scares the shit out of me.
He said “I’m here to keep you worried
and I’m here to fight you.
I’m here to make you cry
I’m a ghost so I got the right to”.”
Julmyset förbyttes sedan i en konsert på Strand med Magic Numbers som var något av det finaste 2008. Versionen av Kate Bushs ”Running up that hill”, allsången i ”Stilla Natt” samt ”O Helga Natt” och när Romeo som sista låt gör en cover av ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger” utan att kunna ett ord svenska lämnade det eviga avtryck. Fan så fint!
Kvällen blev sen tidig. I säng vid två och en efterföljande lugn söndag där foten aldrig passerade yttertröskeln. Billy the Vision & the Dancers fortsatte ljudsätta mörkret utanför så vackert att jag undrar hur jag klarat mig utan det hittills.
Historien med M är över. Runnit ut i sanden på mitt initiativ. Behövdes ingen scen när vi träffats tre gånger. Eller? Tror budskapet var klart.
Siktar på sjuksköterskan I istället. Det verkar stämma in på väldigt många plan hittills. Tar en liten julönskan om att det fortsätter så.
”Once in a while when I fall asleep
then he comes to me in nightmares.
“You cannot escape from me
I’m a demon you got to deal with”.
I don’t expect any love from you
but could you leave me alone for a while:
Am I the only one around
who deserves the presence of demons?”
/Billy the Vision & the Dancers - Ghost
/P
Friday, December 19, 2008
Feliz Navidad
Det må låta som en klyscha, men tid är förgänglig om den inte tas till vara. När jag ser tillbaka på den här veckan om ett halvår, kommer jag minnas tisdagen hemma i soffan eller onsdagen då Ellens halsband sprack på Ljunggrens och hela stället slöt upp i jakten på svartguldiga kulor?
Varje natt behöver inte vara ett fyrverkeri, varje kväll en monumental vinst eller varje minut en glädjeorgasm. Det räcker att göra det lilla. Orka dra sig upp ur soffan och ta en öl i goda vänner lag istället för att slentriana hemma.
Julbord med jobbet ikväll, Magic Numbers på Strand imorgon. Till konsertens ära bestämde jag mig för att dels bjuda mina vänner och även anordna en liten julförfest med glögg, alternativ julmusik, öl, paket och järn. De senaste dagarna har därför tillbringats till skrämmande stor del på Spotify i ett sökande efter de mest fantastiska jullåtarna, om nu sådana finns.
Till min stora förvåning har samlingen av julsånger som jag kan stå ut med växt. Och växt. Och växt.
Ett urval av musik som ackompanjerat dagarna:
Feliz Navidad - David Hasselhoff
If we make it through december - Merle Haggard
Santa Baby - Macy Gray
Maybe this Christmas - Ron Sexsmith
Put the lights on the tree - Sufjan Stevens
Ave Maria - Beyoncé
Last Christmas - Jimmy Eat World
Please Daddy (Don’t get drunk this christmas) - Vali Talbot
När får vi klapparna? - Lars Vegas Trio
Högt och lågt. I like.
Även lyckats läsa både ”Innan jag dör” av Jenny Downham och ”Vi i Villa” av Hans Koppel. Boktrenden håller i sig med andra ord. I like too.
Känner mig just nu tom på introverta analyser så jag lämnar därför detta dagbokslika skitinlägg till sitt öde.
/P
Varje natt behöver inte vara ett fyrverkeri, varje kväll en monumental vinst eller varje minut en glädjeorgasm. Det räcker att göra det lilla. Orka dra sig upp ur soffan och ta en öl i goda vänner lag istället för att slentriana hemma.
Julbord med jobbet ikväll, Magic Numbers på Strand imorgon. Till konsertens ära bestämde jag mig för att dels bjuda mina vänner och även anordna en liten julförfest med glögg, alternativ julmusik, öl, paket och järn. De senaste dagarna har därför tillbringats till skrämmande stor del på Spotify i ett sökande efter de mest fantastiska jullåtarna, om nu sådana finns.
Till min stora förvåning har samlingen av julsånger som jag kan stå ut med växt. Och växt. Och växt.
Ett urval av musik som ackompanjerat dagarna:
Feliz Navidad - David Hasselhoff
If we make it through december - Merle Haggard
Santa Baby - Macy Gray
Maybe this Christmas - Ron Sexsmith
Put the lights on the tree - Sufjan Stevens
Ave Maria - Beyoncé
Last Christmas - Jimmy Eat World
Please Daddy (Don’t get drunk this christmas) - Vali Talbot
När får vi klapparna? - Lars Vegas Trio
Högt och lågt. I like.
Även lyckats läsa både ”Innan jag dör” av Jenny Downham och ”Vi i Villa” av Hans Koppel. Boktrenden håller i sig med andra ord. I like too.
Känner mig just nu tom på introverta analyser så jag lämnar därför detta dagbokslika skitinlägg till sitt öde.
/P
Monday, December 15, 2008
En snöflinga föll och det kändes som en kyss
Det är så fint så fint att Shane och Kirsty fått sällskap av James Allen i den magra samlingen av jullåtar som faktiskt berör. Den skotska dialekten har kanske aldrig låtit vackrare än till kompet av ett piano och lite stråkar. Kärlek som det går att förlita sig på. För vad är väl en bal på slottet i jämförelse med "A snowflake fell (And it felt like a kiss)"?
”As i stand here all alone
in the cold wondering where im going today.
Then a snowflake fell and it felt like a kiss,
now i’m okay.
The ringing from the bells keep screaming out love.
A snow fell from heavens above.
Directionless no more.
Emptyness no more.
Now i don’t feel so all alone
in the cold wondering where i’m going today.
For a snowflake fell and it felt like a kiss,
now i’m okay”
God jul
/P
”As i stand here all alone
in the cold wondering where im going today.
Then a snowflake fell and it felt like a kiss,
now i’m okay.
The ringing from the bells keep screaming out love.
A snow fell from heavens above.
Directionless no more.
Emptyness no more.
Now i don’t feel so all alone
in the cold wondering where i’m going today.
For a snowflake fell and it felt like a kiss,
now i’m okay”
God jul
/P
Lucia utan Lucia
Lucia passerade utan så mycket som en tillstymmelse till lucior, tomtenissar eller lussekatter. Den enda indikationen på att en högtid firades var smutstrampat glitter på Spy Bars kladdiga golv där vi hamnade i den gryende söndagsmorgonen. Julstämningen får vänta.
Fredag i sängen med Kan Jang, alvedon, c-vitamin och bafucin som enda sällskap.
Lördag hos bästa Ellen med Anja, Strumpan och Harry Potter. Hostmedicinshots utbytta mot riktiga järn. Rusig glädje, kroppskontakt och munnar som formulerar ord lika oklara som tankarna de fötts ur. Det är svårt att inte bli drogromantisk. Förrädiskt, men ack så briljant verklighetsflykt. De gemytliga hemmafesterna avlöser varandra med samma gemensamma nämnare. Tända ljus, ölflak, shots och flykt.
En trött söndag ackompanjerades av Kringlans snarkande i soffan. Familjemiddag och en hemmakväll som avrundades med några kapitels läsning. Har försummat bokhögen som växer på nattduksbordet. Får ta mig tid.
Tempot på jobbet är fortsättningsvis dräpande. En vecka till av övertid och stress innan någon form av jullugn kan göra sitt intåg. Magic Numbers på Strand nästa lördag. Kan bli kärlek på fler än ett sätt.
Dåligt med tid att samla tankar, men kanske är bäst så. Blicken stadigt framåt, inga möjligheter att titta över axeln. Skönt ibland.
”kan dö för min fru men det är inte sanningen nu
jag kommer springa in i väggen o ba ramla itu
innan jag fattar va som hänt, vilka broar jag bränt
går 12-stegs programmet, dom o alla ja kännt
brukar va svartsjuk som få, men de va värre då
när du lämna mig ibland blev hela världen grå
jag vet knappt va som e bra med mig
varför du kämpar på o ba vill va med mig”
/Petter feat Säkert - Logiskt
/P
Fredag i sängen med Kan Jang, alvedon, c-vitamin och bafucin som enda sällskap.
Lördag hos bästa Ellen med Anja, Strumpan och Harry Potter. Hostmedicinshots utbytta mot riktiga järn. Rusig glädje, kroppskontakt och munnar som formulerar ord lika oklara som tankarna de fötts ur. Det är svårt att inte bli drogromantisk. Förrädiskt, men ack så briljant verklighetsflykt. De gemytliga hemmafesterna avlöser varandra med samma gemensamma nämnare. Tända ljus, ölflak, shots och flykt.
En trött söndag ackompanjerades av Kringlans snarkande i soffan. Familjemiddag och en hemmakväll som avrundades med några kapitels läsning. Har försummat bokhögen som växer på nattduksbordet. Får ta mig tid.
Tempot på jobbet är fortsättningsvis dräpande. En vecka till av övertid och stress innan någon form av jullugn kan göra sitt intåg. Magic Numbers på Strand nästa lördag. Kan bli kärlek på fler än ett sätt.
Dåligt med tid att samla tankar, men kanske är bäst så. Blicken stadigt framåt, inga möjligheter att titta över axeln. Skönt ibland.
”kan dö för min fru men det är inte sanningen nu
jag kommer springa in i väggen o ba ramla itu
innan jag fattar va som hänt, vilka broar jag bränt
går 12-stegs programmet, dom o alla ja kännt
brukar va svartsjuk som få, men de va värre då
när du lämna mig ibland blev hela världen grå
jag vet knappt va som e bra med mig
varför du kämpar på o ba vill va med mig”
/Petter feat Säkert - Logiskt
/P
Thursday, December 11, 2008
Påminnelse
Det är märkligt hur saker kan komma tillbaka och påminna. Inte alltid slita upp såren, men nagga i kanten. Peta. Irritera.
Det är drygt ett och ett halvt år sedan min lilla Mange tog steget från sitt fönster och frös fast i tiden.
Det är lätt att tro att det är slutgiltigt. Att han skulle sluta existera och endast leva kvar i fotoalbum och minnen. Att man skulle slippa påminnas.
Idag kom hans skatteåterbäring.
4500:- som han på något sätt lyckats betala i överskott på sin sjukpenning under det sista året. 4500:- som annars hade gått till Filippa K, Carmen, Systembolaget eller någon rusig kväll.
Mamma och hans pappa ger oss bröder 500:- var. ”Gör något för pengarna som Mankan skulle ha gillat!”.
Jag skulle gilla att ha honom tillbaka och vara 500:- fattigare...
För dig Magnus. Alltid nära hjärtat.
”Although I'll soon be gone
I'll still think of you
oh I'll think of you
and I will soon be gone”
/Broder Daniel – I’ll be gone
/P
Det är drygt ett och ett halvt år sedan min lilla Mange tog steget från sitt fönster och frös fast i tiden.
Det är lätt att tro att det är slutgiltigt. Att han skulle sluta existera och endast leva kvar i fotoalbum och minnen. Att man skulle slippa påminnas.
Idag kom hans skatteåterbäring.
4500:- som han på något sätt lyckats betala i överskott på sin sjukpenning under det sista året. 4500:- som annars hade gått till Filippa K, Carmen, Systembolaget eller någon rusig kväll.
Mamma och hans pappa ger oss bröder 500:- var. ”Gör något för pengarna som Mankan skulle ha gillat!”.
Jag skulle gilla att ha honom tillbaka och vara 500:- fattigare...
För dig Magnus. Alltid nära hjärtat.
”Although I'll soon be gone
I'll still think of you
oh I'll think of you
and I will soon be gone”
/Broder Daniel – I’ll be gone
/P
Sjukdom som sjukdom
Det känns lite som att svälja grus. Ondsint grus som repar halsen på vägen ner.
Det känns lite som att hosta rakblad. Elaka rakblad som passar på att ge lungorna ett tjuvnyp varje gång min kropp försöker stöta ifrån sig bakterier.
Uppenbarligen utsatte jag min späda kropp för en viss risk när jag sov med M två nätter trots att hon legat nedbäddad i en näst intill dödlig halssjukdom veckan innan och fortfarande inte kände sig frisk. Men att jag verkligen skulle bli sjuk hade jag redan avfärdat som högst otroligt.
Näst intill omöjligt.
Varför jag intog denna ignoranta inställning är klart något jag ska prata med mig själv om när jag kan tänka på annat än halstabletter, varmt te och min säng. Än så länge har farbror feber inte knackat på dörren så tills vidare biter jag ihop och jobbar trots att jag tidigare idag bjussade skrivbordet på en halv munfull kaffe som jag lyckades tajma perfekt med en hostattack.
Inläggets låt får Dave Gahan stå för. Trots att sjukdomen som hänvisas till inte kan botas av halstabletter.
”Here is a plea
From my heart to you
Nobody knows me
As well as you do
You know how hard it is for me
To shake the disease
That takes hold of my tongue
In situations like these”
/Depeche Mode – Shake the disease
Host host
/P
Det känns lite som att hosta rakblad. Elaka rakblad som passar på att ge lungorna ett tjuvnyp varje gång min kropp försöker stöta ifrån sig bakterier.
Uppenbarligen utsatte jag min späda kropp för en viss risk när jag sov med M två nätter trots att hon legat nedbäddad i en näst intill dödlig halssjukdom veckan innan och fortfarande inte kände sig frisk. Men att jag verkligen skulle bli sjuk hade jag redan avfärdat som högst otroligt.
Näst intill omöjligt.
Varför jag intog denna ignoranta inställning är klart något jag ska prata med mig själv om när jag kan tänka på annat än halstabletter, varmt te och min säng. Än så länge har farbror feber inte knackat på dörren så tills vidare biter jag ihop och jobbar trots att jag tidigare idag bjussade skrivbordet på en halv munfull kaffe som jag lyckades tajma perfekt med en hostattack.
Inläggets låt får Dave Gahan stå för. Trots att sjukdomen som hänvisas till inte kan botas av halstabletter.
”Here is a plea
From my heart to you
Nobody knows me
As well as you do
You know how hard it is for me
To shake the disease
That takes hold of my tongue
In situations like these”
/Depeche Mode – Shake the disease
Host host
/P
Wednesday, December 10, 2008
Ensamhet är bättre när man inte är själv
Skymfad.
Förnedrad.
Bortglömd.
Lilla Tån tappade bort vår öl bland viktiga utrikesartiklar, ankdammen och sina julrim. Istället för en varm krog på söder tar min tilltufsade självkänsla flykt till fröken Norlin. Som sjunger så vackert. Som värmer bort smärtan.
”If I told you my stories and sang you my songs
Would you laugh at me?
Would you pity me?
What would you say if I asked of you
Not out of accident, out of loneliness
Would you shelter me?
Will you shelter me?
I will be gone when you wake up
No awkward breakfasts, I swear
And don’t you look for me, because I could be anywhere
In someone else’s house
In someone else’s arms
With someone else to warm the pain away”
/Hello Saferide – Loneliness is better when you’re not alone
Tänk om jag verkligen hade varit så tragisk. Och lilla Tån så elak. Usch.
Fast låten är fin. Så fin.
Siktar på en välbehövlig kväll i ensamhet. Har haft fullt upp varenda kväll i över en vecka så en andningspaus kommer lägligare än skinkan på julafton.
Fick dessutom en stund över att pilla här. Ville förnya, men ändå inte göra mig av med den chockrosa inredningen som följt mig i snart tre år. Tre år med kraftigt varierande perioditet, men trots allt tre år av mitt liv som på något sätt samlats i denna skrikiga pseudoverklighet. Det rosa får därför samsas med en bild. Nyskapande nog.
På återseende.
/P
Förnedrad.
Bortglömd.
Lilla Tån tappade bort vår öl bland viktiga utrikesartiklar, ankdammen och sina julrim. Istället för en varm krog på söder tar min tilltufsade självkänsla flykt till fröken Norlin. Som sjunger så vackert. Som värmer bort smärtan.
”If I told you my stories and sang you my songs
Would you laugh at me?
Would you pity me?
What would you say if I asked of you
Not out of accident, out of loneliness
Would you shelter me?
Will you shelter me?
I will be gone when you wake up
No awkward breakfasts, I swear
And don’t you look for me, because I could be anywhere
In someone else’s house
In someone else’s arms
With someone else to warm the pain away”
/Hello Saferide – Loneliness is better when you’re not alone
Tänk om jag verkligen hade varit så tragisk. Och lilla Tån så elak. Usch.
Fast låten är fin. Så fin.
Siktar på en välbehövlig kväll i ensamhet. Har haft fullt upp varenda kväll i över en vecka så en andningspaus kommer lägligare än skinkan på julafton.
Fick dessutom en stund över att pilla här. Ville förnya, men ändå inte göra mig av med den chockrosa inredningen som följt mig i snart tre år. Tre år med kraftigt varierande perioditet, men trots allt tre år av mitt liv som på något sätt samlats i denna skrikiga pseudoverklighet. Det rosa får därför samsas med en bild. Nyskapande nog.
På återseende.
/P
Rimjob
”It's like my heart can't take
My fall in love every day
And I feel like a fool
I have to face the truth
That no one could ever look at me like you do
Like I'm something worth holding on to”
Spotify fortsätter uppmuntra till spontana musikaliska (ut)flykter när arbetstristessen blir outhärdlig. Gamla kärlekar, nya förälskelser och förströelser blandas till mitt livs soundtrack medan fingrarna oupphörligen far över tangenterna.
Under elva timmar igår fann drygt 12000 tecken sin plats i fem artiklar. Arbetsdagen flöt nästan obemärkt in i en stilla hemmakväll med Napoleon Dynamite, tvättstuga och M på nattligt besök. Förvisso mysigt, men måste sakta ned tempot. Ta reda på vilket ben som bär. Om ens något.
Har lyckats med bedriften att bli redaktionens officiella rimmare. Om detta är en bestraffning eller välsignelse är högst oklart. Tvingades igår skriva julrim till en ask kondomer som en kollega skulle ge sin son.
En låda med gummin till honom och henne,
eftersom du uppenbarligen torskat din svenne.
Jag förväntar mig dock största diskretion
och kommer det ett barnbarn innan min pension
lär du få uppleva ett helvete i huset.
Ägna dig därför åt det ansvarsfulla buset!
Det uppskattades i alla fall. Sättet att leka med ord faller mig i smaken. Betoningar, syftningar och obehindrad frihet att rycka sönder och sätta ihop. Språket får ett flöde.
Högtravande måhända, men det kan jag unna mig ibland. Såhär till jul.
Ikväll väntar öl med lilla tån. Imorn en lugn kväll sen en intensiv helg med herrmiddag, Ellenhäng, bowling och glädje i ljusskygga former. Återigen för tidigt att säga om det är en bestraffning eller välsignelse.
”These times I think of leaving
But it's something I'll never do
'Cause you can do better than me
But I can't do better than you”
/Death Cab for Cutie – You can do better than me
/P
My fall in love every day
And I feel like a fool
I have to face the truth
That no one could ever look at me like you do
Like I'm something worth holding on to”
Spotify fortsätter uppmuntra till spontana musikaliska (ut)flykter när arbetstristessen blir outhärdlig. Gamla kärlekar, nya förälskelser och förströelser blandas till mitt livs soundtrack medan fingrarna oupphörligen far över tangenterna.
Under elva timmar igår fann drygt 12000 tecken sin plats i fem artiklar. Arbetsdagen flöt nästan obemärkt in i en stilla hemmakväll med Napoleon Dynamite, tvättstuga och M på nattligt besök. Förvisso mysigt, men måste sakta ned tempot. Ta reda på vilket ben som bär. Om ens något.
Har lyckats med bedriften att bli redaktionens officiella rimmare. Om detta är en bestraffning eller välsignelse är högst oklart. Tvingades igår skriva julrim till en ask kondomer som en kollega skulle ge sin son.
En låda med gummin till honom och henne,
eftersom du uppenbarligen torskat din svenne.
Jag förväntar mig dock största diskretion
och kommer det ett barnbarn innan min pension
lär du få uppleva ett helvete i huset.
Ägna dig därför åt det ansvarsfulla buset!
Det uppskattades i alla fall. Sättet att leka med ord faller mig i smaken. Betoningar, syftningar och obehindrad frihet att rycka sönder och sätta ihop. Språket får ett flöde.
Högtravande måhända, men det kan jag unna mig ibland. Såhär till jul.
Ikväll väntar öl med lilla tån. Imorn en lugn kväll sen en intensiv helg med herrmiddag, Ellenhäng, bowling och glädje i ljusskygga former. Återigen för tidigt att säga om det är en bestraffning eller välsignelse.
”These times I think of leaving
But it's something I'll never do
'Cause you can do better than me
But I can't do better than you”
/Death Cab for Cutie – You can do better than me
/P
Tuesday, December 09, 2008
Ogenerad - Inte jag inte
”Jag vill aldrig va något tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp”
Jag drömde i natt att jag var i Antarktis, möjligen Arktis. Min förmåga att navigera på polerna är även i vaket tillstånd något begränsad och under nattens timmar verkade det särdeles ointressant att skilja mellan dem.
Jag drömde att jag gång på gång var nära att ramla ner i isvakar. Jag övade på att rädda mig själv genom att kravla runt på isen, men insåg rätt snabbt att det av någon anledning var stört omöjligt för mig att ta mig upp ur en vak, om jag skulle hamna där.
Så där låg jag på isen. Funderandes på att dö i en vak.
Jag träffade M i lördags. Spartanskt lagad mat, film och för lite sömn.
Trots att hon är märklig och har fler issues än en typisk mentalpatient har hon en sak jag inser att jag behöver, en öppen och ogenerad inställning till sex utan att det blir burdust.
Det mest avtändande jag hört i hela mitt liv kom från Jess för snart två år sedan. Även det en person med en öppen och ogenerad inställning till sexualitet, men på fel sätt.
Jag vaknade en morgon och kände lusten bubbla upp. Hon vaknade till och sa:
Du kan väl bara ta lite saliv och blöta upp där nere så behöver du inte sätta igång mig.
Jag var nära att kräkas.
Kanske är det min inställning till sex som är onödigt pryd, i alla fall i närhet av personer jag ligger med. Kanske är jag färgad efter år av osäkerhet så till den grad att jag gärna behåller sex som något fint, som något man i alla fall delar. Inte något där saliv ersätter upphetsning.
Jag hade sex med Jess den morgonen, men hennes ord har förföljt mig i snart två år och svärtat minnet av både henne, samlaget och mig själv. I dag önskar jag att jag hade vägrat. Eller, sagt nej. Men av någon anledning den där aprilmorgonen kändes det okej. Kanske behövde jag i svallvågorna efter lillebrors död mer minuters flykt än äkthet. Kändes bra med saliv.
Jag är fortfarande nära att kräkas när jag tänker på det.
M har hursom den öppna inställningen fast på det bra sättet. Hon får mig att berätta, förklara och sätta ord på saker jag tidigare förpassat långt bak i huvudet. Osäkerhet, tvivel och förbud mot mig själv.
Vi får se vart det tar vägen. Flickan är som vanligt söt och än så länge finns en längtan att träffa henne igen. Bara det…
Jobbet kommer den närmsta veckan ta det mesta av min lediga tid. Kombinerat med ölträff, herrmiddag, bowling och utgångar är dagarna så bokade att jag nästan får cellskräck. Inte riktigt bestämt om jag verkligen gillar det eller saknar en stunds ensamhet.
Återstår att se.
”Jag vill inte snärja dig, binda dig
Även om du säjer att jag får
Nej jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säja tack för allt innan jag går”
/Lisa Ekdahl & Lars Winnerbäck – Dom band som binder mig
p.s.: Spotify är en fullständigt briljant uppfinning. Inte en revolution, inte helt nya tankar, men genomfört så magnifikt att jag baxnar. Tänk bara att få inleda morgonen med Lisa Ekdahl utan att behöva ladda ner, youtuba eller mecka. Det bara finns där. Ett knapptryck bort.
I like.
Alot.
/P
p.s.2: Drömmar om att drunkna, en visa om att klippa band och M. Skulle kunna vara en rebus. Om mitt undermedvetna försöker säga mig nått kunde det ju vara lite mer subtilt!
p.s.3: Borde skriva om fredagen. Om motgångar, glädje, dåligt hångel, massagecirklar, ömma tår som trampades på, efterfester till halv åtta på morgonen, missförstånd och sömnlöshet. Men jag låter det nog vara.
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp”
Jag drömde i natt att jag var i Antarktis, möjligen Arktis. Min förmåga att navigera på polerna är även i vaket tillstånd något begränsad och under nattens timmar verkade det särdeles ointressant att skilja mellan dem.
Jag drömde att jag gång på gång var nära att ramla ner i isvakar. Jag övade på att rädda mig själv genom att kravla runt på isen, men insåg rätt snabbt att det av någon anledning var stört omöjligt för mig att ta mig upp ur en vak, om jag skulle hamna där.
Så där låg jag på isen. Funderandes på att dö i en vak.
Jag träffade M i lördags. Spartanskt lagad mat, film och för lite sömn.
Trots att hon är märklig och har fler issues än en typisk mentalpatient har hon en sak jag inser att jag behöver, en öppen och ogenerad inställning till sex utan att det blir burdust.
Det mest avtändande jag hört i hela mitt liv kom från Jess för snart två år sedan. Även det en person med en öppen och ogenerad inställning till sexualitet, men på fel sätt.
Jag vaknade en morgon och kände lusten bubbla upp. Hon vaknade till och sa:
Du kan väl bara ta lite saliv och blöta upp där nere så behöver du inte sätta igång mig.
Jag var nära att kräkas.
Kanske är det min inställning till sex som är onödigt pryd, i alla fall i närhet av personer jag ligger med. Kanske är jag färgad efter år av osäkerhet så till den grad att jag gärna behåller sex som något fint, som något man i alla fall delar. Inte något där saliv ersätter upphetsning.
Jag hade sex med Jess den morgonen, men hennes ord har förföljt mig i snart två år och svärtat minnet av både henne, samlaget och mig själv. I dag önskar jag att jag hade vägrat. Eller, sagt nej. Men av någon anledning den där aprilmorgonen kändes det okej. Kanske behövde jag i svallvågorna efter lillebrors död mer minuters flykt än äkthet. Kändes bra med saliv.
Jag är fortfarande nära att kräkas när jag tänker på det.
M har hursom den öppna inställningen fast på det bra sättet. Hon får mig att berätta, förklara och sätta ord på saker jag tidigare förpassat långt bak i huvudet. Osäkerhet, tvivel och förbud mot mig själv.
Vi får se vart det tar vägen. Flickan är som vanligt söt och än så länge finns en längtan att träffa henne igen. Bara det…
Jobbet kommer den närmsta veckan ta det mesta av min lediga tid. Kombinerat med ölträff, herrmiddag, bowling och utgångar är dagarna så bokade att jag nästan får cellskräck. Inte riktigt bestämt om jag verkligen gillar det eller saknar en stunds ensamhet.
Återstår att se.
”Jag vill inte snärja dig, binda dig
Även om du säjer att jag får
Nej jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säja tack för allt innan jag går”
/Lisa Ekdahl & Lars Winnerbäck – Dom band som binder mig
p.s.: Spotify är en fullständigt briljant uppfinning. Inte en revolution, inte helt nya tankar, men genomfört så magnifikt att jag baxnar. Tänk bara att få inleda morgonen med Lisa Ekdahl utan att behöva ladda ner, youtuba eller mecka. Det bara finns där. Ett knapptryck bort.
I like.
Alot.
/P
p.s.2: Drömmar om att drunkna, en visa om att klippa band och M. Skulle kunna vara en rebus. Om mitt undermedvetna försöker säga mig nått kunde det ju vara lite mer subtilt!
p.s.3: Borde skriva om fredagen. Om motgångar, glädje, dåligt hångel, massagecirklar, ömma tår som trampades på, efterfester till halv åtta på morgonen, missförstånd och sömnlöshet. Men jag låter det nog vara.
Friday, December 05, 2008
Rätt ska vara rätt
"We found the ground
And that damage was done
It's cold as you fade into the sun"
Jag stod i en ringlande Konsumkö tidigare i veckan. Arbetsdagen hade varit säreget jävlig och humöret var nära i botten. Precis som jag kommer fram till kön öppnar en ny kassa och smidigt som en gasell tar jag ett snabbt kliv och hamnar tvåa. Bakom mig kommer en bitterfitta i 50-års åldern och snäser:
T: "Nähä du, jag stod faktiskt i den kön!!"
P: "Så du stod i kön till en stängd kassa?"
T: "Ja, jag antog faktiskt att det skulle öppna en till"
P: "Så du stod alltså inte i den kön du stod i, till kassan som är öppen?"
T: "Måste du tjafsa om det, jag stod i kön till kassan"
P: "Det där är ju uppenbart en lögn. Det finns ju inte en rimlig chans att du stod i kön till en kassa som inte fanns!"
T: "Tänk att man kan vara lite vänlig ibland mot medmänniskor!"
P: "Som om någon någonsin har tjänat på att var vänlig."
T: "Det måste vara tråkigt att leva sitt liv så"
P: "Inte tråkigare än att gå runt och vara sur och bitter konstant".
Jag släpper i alla fall förbi kärringen som självklart inte kan släppa oförätten. Halvt mumlande till expediten:
T: "Jag tycker bara det är så trist att folk inte har respekt."
P: "Men seriöst, har du inte släppt det där än? Måste du tjata hål i öronen på folk? Du fick gå före, betala dina meningslösa varor och sluta tjafsa"
T: "Tänk att det bara är i det här landet folk försöker tränga sig i köer."
P: "Tänker du allvarligt hävda att det bara är i Sverige folk tränger sig? Saknar du totalt verkighetsförankring?!"
T: "Vissa har inge hyffs."
P: "God jul på dig också."
Det kanske inte var mitt livs modigaste stund att käfta mot en stackars Östermalmstant, men det kändes rätt att säga ifrån. Inte låta hennes uppdämda bitterhet gå oemotsagd.
Idag sa jag ifrån igen. Den här gången mot några som är mer än kapabla att försvara sig. Mina chefer. Arbetsvägran försökte de titulera det som och det flög hot om både skriftliga varningar och yttranden som "Ja, du är ju fri att lämna tidningen".
Men jag vann.
Opinionen svängde, vi nådde en kompromiss och jag fick i slutändan credd för att jag stått på mig och hävdat min rätt.
Det kanske inte gjorde nån skillnad att verbalt attackera en Konsumkärring, men dagens läxa är att det faktiskt kan löna sig att käfta ibland. För det man tror på. För sig själv.
Moralkaka alá Plastpappa!
Nu väntar en helg med glädje, middag, bowling, dans, häng och kanske lite romantik. Om den inte dött.
På återseende!
"When you'd hide your songs would die
So I'd hide yours with mine
All my words were bound to fail
But I know you won't fail
See, I can tell..."
Remy Zero - Fair
/P
And that damage was done
It's cold as you fade into the sun"
Jag stod i en ringlande Konsumkö tidigare i veckan. Arbetsdagen hade varit säreget jävlig och humöret var nära i botten. Precis som jag kommer fram till kön öppnar en ny kassa och smidigt som en gasell tar jag ett snabbt kliv och hamnar tvåa. Bakom mig kommer en bitterfitta i 50-års åldern och snäser:
T: "Nähä du, jag stod faktiskt i den kön!!"
P: "Så du stod i kön till en stängd kassa?"
T: "Ja, jag antog faktiskt att det skulle öppna en till"
P: "Så du stod alltså inte i den kön du stod i, till kassan som är öppen?"
T: "Måste du tjafsa om det, jag stod i kön till kassan"
P: "Det där är ju uppenbart en lögn. Det finns ju inte en rimlig chans att du stod i kön till en kassa som inte fanns!"
T: "Tänk att man kan vara lite vänlig ibland mot medmänniskor!"
P: "Som om någon någonsin har tjänat på att var vänlig."
T: "Det måste vara tråkigt att leva sitt liv så"
P: "Inte tråkigare än att gå runt och vara sur och bitter konstant".
Jag släpper i alla fall förbi kärringen som självklart inte kan släppa oförätten. Halvt mumlande till expediten:
T: "Jag tycker bara det är så trist att folk inte har respekt."
P: "Men seriöst, har du inte släppt det där än? Måste du tjata hål i öronen på folk? Du fick gå före, betala dina meningslösa varor och sluta tjafsa"
T: "Tänk att det bara är i det här landet folk försöker tränga sig i köer."
P: "Tänker du allvarligt hävda att det bara är i Sverige folk tränger sig? Saknar du totalt verkighetsförankring?!"
T: "Vissa har inge hyffs."
P: "God jul på dig också."
Det kanske inte var mitt livs modigaste stund att käfta mot en stackars Östermalmstant, men det kändes rätt att säga ifrån. Inte låta hennes uppdämda bitterhet gå oemotsagd.
Idag sa jag ifrån igen. Den här gången mot några som är mer än kapabla att försvara sig. Mina chefer. Arbetsvägran försökte de titulera det som och det flög hot om både skriftliga varningar och yttranden som "Ja, du är ju fri att lämna tidningen".
Men jag vann.
Opinionen svängde, vi nådde en kompromiss och jag fick i slutändan credd för att jag stått på mig och hävdat min rätt.
Det kanske inte gjorde nån skillnad att verbalt attackera en Konsumkärring, men dagens läxa är att det faktiskt kan löna sig att käfta ibland. För det man tror på. För sig själv.
Moralkaka alá Plastpappa!
Nu väntar en helg med glädje, middag, bowling, dans, häng och kanske lite romantik. Om den inte dött.
På återseende!
"When you'd hide your songs would die
So I'd hide yours with mine
All my words were bound to fail
But I know you won't fail
See, I can tell..."
Remy Zero - Fair
/P
Wednesday, December 03, 2008
Rustar för strid
"Hey darlin' don't you look fine,
so blue all the time,
when you're terrified."
Gårdagen fylldes av så mycket jobb att det började närma sig bristningsgränsen. Utmattad föll jag ihop i en liten liten hög så fort skorna nuddade hallmattan och vaknade till liv först halv nio på kvällen.
Dagen blev desto mer beskedlig till en början med sovmorgon och en inte speciellt betungande arbetsbörda som bara tog måttliga delar av kontorstiden i besittning.
Men tro inte att de rosa molnen infunnit sig för den sakens skull kära läsare. En ny strid har blossat upp och på horisonten samlas orosmoln. För en gångs skull är det varken vänner, familj eller det kvinnliga könet som ger mig huvudbry utan jobbet. Etiska dilemman som jag kommer tvingas ta strid för. Kanske riskera jobbet för. Situationen är lika förutsägbar som ett Etiopiskt minfält efter en tornado men jag måste lik förbannat ta striden. Kanske gå på en mina.
Dags att stå rakryggad för en gångs skull. Får se om det slutar med en spinalfraktur eller löneförhöjning. Allt är möjligt.
Måndagsölen med vänner och M blev något stel när hon andra gången vi träffas någonsin, och dessutom i sällskap av mina vänner, börjar treva efter min hand ovanpå bordet där vi sitter. Ellen gav Ms fingrar en förskräckt blick men lät det vara. Tack för den...
Tog en modig (not) sms-konversation om att sakta ned tempot vilket möttes med medhåll och ett "Jag ställer inga krav, jag bara finns här". Ett uttalande som i stunden tycktes bra, men som igårkväll visade sig vara en fint. En riktig praktlögn.
När jag förklarade att det redan fanns planer för både onsdag, torsdag och fredag kastades: "Ok, då lämnar jag d till dig. Sov gott!" i mitt ansikte. Bör inflikas för tydlighetens skull att vi avslutat mer eller mindre varenda sms i en vecka med "puss" och godnatt-sms ofta med tillägget "önskar du vore här" (vilket man klart kan ha åsikter om, men nu var det inte detta situationen gällde). Jag svarade att vi kunde höras till helgen och sa detsamma. Sedan dess har det rådit radiotystnad.
Kravlöst?
Kravmärkt!
Blir så trött, men just nu är det den stundande jobbstriden som tar min uppmärksamhet. Kärleken får vänta.
"Holding the hands of our crimes,
darlin' don't you look fine,
as brave as we were those days."
/Grand Archives - Torn Blue Foam Couch
/P
so blue all the time,
when you're terrified."
Gårdagen fylldes av så mycket jobb att det började närma sig bristningsgränsen. Utmattad föll jag ihop i en liten liten hög så fort skorna nuddade hallmattan och vaknade till liv först halv nio på kvällen.
Dagen blev desto mer beskedlig till en början med sovmorgon och en inte speciellt betungande arbetsbörda som bara tog måttliga delar av kontorstiden i besittning.
Men tro inte att de rosa molnen infunnit sig för den sakens skull kära läsare. En ny strid har blossat upp och på horisonten samlas orosmoln. För en gångs skull är det varken vänner, familj eller det kvinnliga könet som ger mig huvudbry utan jobbet. Etiska dilemman som jag kommer tvingas ta strid för. Kanske riskera jobbet för. Situationen är lika förutsägbar som ett Etiopiskt minfält efter en tornado men jag måste lik förbannat ta striden. Kanske gå på en mina.
Dags att stå rakryggad för en gångs skull. Får se om det slutar med en spinalfraktur eller löneförhöjning. Allt är möjligt.
Måndagsölen med vänner och M blev något stel när hon andra gången vi träffas någonsin, och dessutom i sällskap av mina vänner, börjar treva efter min hand ovanpå bordet där vi sitter. Ellen gav Ms fingrar en förskräckt blick men lät det vara. Tack för den...
Tog en modig (not) sms-konversation om att sakta ned tempot vilket möttes med medhåll och ett "Jag ställer inga krav, jag bara finns här". Ett uttalande som i stunden tycktes bra, men som igårkväll visade sig vara en fint. En riktig praktlögn.
När jag förklarade att det redan fanns planer för både onsdag, torsdag och fredag kastades: "Ok, då lämnar jag d till dig. Sov gott!" i mitt ansikte. Bör inflikas för tydlighetens skull att vi avslutat mer eller mindre varenda sms i en vecka med "puss" och godnatt-sms ofta med tillägget "önskar du vore här" (vilket man klart kan ha åsikter om, men nu var det inte detta situationen gällde). Jag svarade att vi kunde höras till helgen och sa detsamma. Sedan dess har det rådit radiotystnad.
Kravlöst?
Kravmärkt!
Blir så trött, men just nu är det den stundande jobbstriden som tar min uppmärksamhet. Kärleken får vänta.
"Holding the hands of our crimes,
darlin' don't you look fine,
as brave as we were those days."
/Grand Archives - Torn Blue Foam Couch
/P
Tuesday, December 02, 2008
Mothugg
Jag tänker inte gå med på det senaste inläggets cynism. Orden behövdes sättas på papper för att tankarna skulle kunna vandra bland dem. För att jag skulle kunna opponera mot dem.
En av mina närmsta vänner har funnits vid min sida i snart tio år. I tio år har han varit en notorisk singel, alltid i steget från en erövring på väg till nästa.
Häromdagen ringde han och berättade att han var kär. Hals över huvud. De har en värld mellan sig men problemet tedde sig överkomligt.
Om det fanns hopp för honom finns det kanske så även för undertecknad?
Jag tror jag fortsätter gå runt och vänta på den där stora förälskelsen som jag tror mig anat. Som jag faktiskt tror finns där ute. Som just nu kanske står på ett 7-11 med räksallad i mungipan efter en tisdagsöl för mycket. Som just nu kanske sitter vid ett skrivbord med en glödande marlboro light som enda sällskap. Som just nu kanske tvivlar. Som just nu kanske undrar vart jag är.
Men hon kunde allt bra visa sig snart. Seriöst trött på att vänta.
På återseende.
/P
En av mina närmsta vänner har funnits vid min sida i snart tio år. I tio år har han varit en notorisk singel, alltid i steget från en erövring på väg till nästa.
Häromdagen ringde han och berättade att han var kär. Hals över huvud. De har en värld mellan sig men problemet tedde sig överkomligt.
Om det fanns hopp för honom finns det kanske så även för undertecknad?
Jag tror jag fortsätter gå runt och vänta på den där stora förälskelsen som jag tror mig anat. Som jag faktiskt tror finns där ute. Som just nu kanske står på ett 7-11 med räksallad i mungipan efter en tisdagsöl för mycket. Som just nu kanske sitter vid ett skrivbord med en glödande marlboro light som enda sällskap. Som just nu kanske tvivlar. Som just nu kanske undrar vart jag är.
Men hon kunde allt bra visa sig snart. Seriöst trött på att vänta.
På återseende.
/P
Monday, December 01, 2008
En mindre roman...
Det första decembermörkret har fallit över Stockholm och jag sitter ensam kvar på redaktionen och skriver.
Jag skriver och skriver och det utmynnar i den här självransakan om hur saker står till. Om hur saker varit. Inte om hur saker kommer bli.
Det kommer kanske inte bli det bästa inlägget och med största sannolikhet inte det mest intressanta. Troligen lätt förvirrat och tråden kanske tappas, men inlägget har just nu ett behov av att komma till, så så får det bli.
I mitt stilla sinne har jag många gånger vägt och begrundat varför jag egentligen har den här bloggen.
Är det ett uppmärksamhetsbehov? Delvis. Det går inte att försvara den här offentliga självutlämningen på annat sätt, men det ter sig en smula märkligt när de som jag vet läser kan räknas på ena handens fingrar. Inte två strån har lagts i kors för att försöka få fler folk att läsa. De som fått adressen har förvisso fått det efter att jag mer eller mindre snyggt låtit undslippa att jag bloggar, men skulle det bekräftelsebehovet varit en drivande faktor hade jag nog gjort mer för att locka.
Är det en dagbok? Delvis. Men hade det enkom varit för mina egna ögon jag samlat tankar hade det nog sett annorlunda ut. Det hade inte varit offentligt. Det hade inte censurerats, vilket det i ärlighetens namn gör. Det finns aspekter av min tillvaro som förvisso inte är hemliga för mina närmsta men som jag trots allt inte tycker skulle vara lämpligt att dryfta här. Känslomässigt har jag alltid varit uppriktig, det är mer värdsliga saker som utelämnas.
När jag just nu denna decemberkväll försöker hitta ett svar så blir det kanske att bloggen är en sorts terapi. Att jag dels samlar tankarna för mig själv, men samtidigt kan få sparsamma reflektioner.
Det är i alla fall för mig lättare att först samla åsikter och händelseskildringar här än att rakt upp och ned diskutera. Tunga ämnen kan tacklas utan att jag behöver oroa mig för att gråt stockas i halsen eller för att jag inte ska hitta ord.
Vad är det då som jag har ett behov av att utreda? Vad i mina tankar vill jag egentligen få rätsida på? Svaret är tyvärr banalt. Precis som Bob Hansson vet jag inte hur kärlek fungerar och jag vet inte hur jag själv fungerar. Men jag vill innerligt veta. Innerligt.
Den rödaste tråden i alla mina relationer är att jag själv valt att avsluta dem. Alla förutom två. De måhända vara öppet för definition då det de två har gemensamt är att de aldrig startade. Jag blev ratad under den där perioden som alltid infinner sig när jag går runt och är lite tagen. Lite medryckt. Förutom dessa två har jag i varenda kärleksrelation själv på olika sätt valt att avsluta för att jag inte haft de rätta känslorna.
Något som ofta kastas runt i såna här sammanhang är att man sluter sig. Inte släpper in. Inte berättar, förklarar och gör den andre delaktig.
Jag tycker verkligen att jag försöker. Att jag öppnar dörren och bjuder intill min värld. Att jag gång på gång drar mitt livs bergochdalbana i så många ord att de nästan tar slut. Att jag vänder ut och in på mig själv för att kanske någon annan ska förstå sånt som jag inte ens själv kan greppa. Sånt som jag kanske inte vill greppa.
Men jag vill verkligen mer än någonting annat bjuda in människor till mig, till den jag är, till hur jag är och visa vad som erbjuds.
Men felet ligger nog inte där.
I många år gick jag (och går fortfarande då och då) i tankarna att det inte är mina känslor som är trasiga, att bristen låg/ligger i min benägenhet att bli älskad, inte att själv älska.
Den här bloggen står som ett ständigt växande bevis för att den teorin är gravt felaktig. Odiskutabelt så har det de två senaste åren funnits en hel rad med, i varierande grad, snygga, välutbildade, intelligenta, verbala, empatiska, innerliga, öppna, varma, trygga, otrygga, högljödda, blyga, framfusiga och passande tjejer som velat stå vid min sida. Förkortningarna för alla som velat gå in genom den där öppna dörren och ta del av mitt liv börjar ta slut.
Det är såklart inget sammanträffande att jag har svårt att på ett innerligt plan ta en annan människa till mig. En frånvarande pappa som slets ifrån mig då vi precis fått kontakt. En mamma som förutom bristande empati med sina barn inte kunde behålla en man för att kärleken till spriten sattes främst. Alltid främst.
Om ens föräldrar sätter ribban för barnens framtida relationer kan jag objektivt bedöma mina chanser att någonsin bli kär som jävligt små.
Lägg sen till att en av de människor vars kärlek jag inte kunde välja bort, en människa som min kärlek till inte visste några gränser och en människa jag skulle gjort precis vad som helst för själv valde att avsluta livet så kanske det är än mer uppenbart varför min hjärna nekar varenda tillfälle till djupare samhörighet.
Teorierna är lätta att sätta på papper. Lätta att formulera. Jag lever i villfarelsen att om jag upprepar problemen tillräckligt många gånger för mig själv kommer de lösas. Magiskt. Men allt eftersom tiden går och upprepningarna blir fler framträder bilden av att jag måste göra något.
För varför sitter jag i den här situationen?
För att jag inte går att älska? Det har måhända tagit 27 år, men jag inser i alla fall logiskt att så inte är fallet.
För att jag inte kan älska? Bara frågan gör ont.
Det kan tyckas besynnerligt att någon som trots allt vistats runt så många människor som mått dåligt och som så många gånger gett andra rådet att söka hjälp inte själv gör det ens när problemen är så handfasta att det sätts på pränt.
Fast samtidigt känns det så blasé. Jag brottas inte med nån depression. Jag överväger inte att slänga mig framför ett tåg. Jag har inte ätstörningar, fobier, demoner, hemska tankar eller några andra djupare psykiska sjukdomar.
Jag har bara svårt att bli kär.
Läste i en annans samlade tankar:
"Det handlar om att jag inte vet hur man gör.
Det handlar om att jag gått på så många nitar och betalat ett alldeles för högt pris för det. Jag har investerat allt och nu är jag pank. Jag har inget mer att ge. Jag behöver påfyllning. Och med kärlek är det så att det är svårt att få om man inte har något att ge tillbaks."
Kanske har jag inte gått på nitar utifrån, men väl från de jag inte kunnat säga nej till. Kanske har de destruktiva relationerna till min pappa, mamma och lillebror fått det att ta slut inombords?
Jag vet inte och därför fortsätter jag leta. En dag kanske det löser sig.
Magiskt.
/P
Jag skriver och skriver och det utmynnar i den här självransakan om hur saker står till. Om hur saker varit. Inte om hur saker kommer bli.
Det kommer kanske inte bli det bästa inlägget och med största sannolikhet inte det mest intressanta. Troligen lätt förvirrat och tråden kanske tappas, men inlägget har just nu ett behov av att komma till, så så får det bli.
I mitt stilla sinne har jag många gånger vägt och begrundat varför jag egentligen har den här bloggen.
Är det ett uppmärksamhetsbehov? Delvis. Det går inte att försvara den här offentliga självutlämningen på annat sätt, men det ter sig en smula märkligt när de som jag vet läser kan räknas på ena handens fingrar. Inte två strån har lagts i kors för att försöka få fler folk att läsa. De som fått adressen har förvisso fått det efter att jag mer eller mindre snyggt låtit undslippa att jag bloggar, men skulle det bekräftelsebehovet varit en drivande faktor hade jag nog gjort mer för att locka.
Är det en dagbok? Delvis. Men hade det enkom varit för mina egna ögon jag samlat tankar hade det nog sett annorlunda ut. Det hade inte varit offentligt. Det hade inte censurerats, vilket det i ärlighetens namn gör. Det finns aspekter av min tillvaro som förvisso inte är hemliga för mina närmsta men som jag trots allt inte tycker skulle vara lämpligt att dryfta här. Känslomässigt har jag alltid varit uppriktig, det är mer värdsliga saker som utelämnas.
När jag just nu denna decemberkväll försöker hitta ett svar så blir det kanske att bloggen är en sorts terapi. Att jag dels samlar tankarna för mig själv, men samtidigt kan få sparsamma reflektioner.
Det är i alla fall för mig lättare att först samla åsikter och händelseskildringar här än att rakt upp och ned diskutera. Tunga ämnen kan tacklas utan att jag behöver oroa mig för att gråt stockas i halsen eller för att jag inte ska hitta ord.
Vad är det då som jag har ett behov av att utreda? Vad i mina tankar vill jag egentligen få rätsida på? Svaret är tyvärr banalt. Precis som Bob Hansson vet jag inte hur kärlek fungerar och jag vet inte hur jag själv fungerar. Men jag vill innerligt veta. Innerligt.
Den rödaste tråden i alla mina relationer är att jag själv valt att avsluta dem. Alla förutom två. De måhända vara öppet för definition då det de två har gemensamt är att de aldrig startade. Jag blev ratad under den där perioden som alltid infinner sig när jag går runt och är lite tagen. Lite medryckt. Förutom dessa två har jag i varenda kärleksrelation själv på olika sätt valt att avsluta för att jag inte haft de rätta känslorna.
Något som ofta kastas runt i såna här sammanhang är att man sluter sig. Inte släpper in. Inte berättar, förklarar och gör den andre delaktig.
Jag tycker verkligen att jag försöker. Att jag öppnar dörren och bjuder intill min värld. Att jag gång på gång drar mitt livs bergochdalbana i så många ord att de nästan tar slut. Att jag vänder ut och in på mig själv för att kanske någon annan ska förstå sånt som jag inte ens själv kan greppa. Sånt som jag kanske inte vill greppa.
Men jag vill verkligen mer än någonting annat bjuda in människor till mig, till den jag är, till hur jag är och visa vad som erbjuds.
Men felet ligger nog inte där.
I många år gick jag (och går fortfarande då och då) i tankarna att det inte är mina känslor som är trasiga, att bristen låg/ligger i min benägenhet att bli älskad, inte att själv älska.
Den här bloggen står som ett ständigt växande bevis för att den teorin är gravt felaktig. Odiskutabelt så har det de två senaste åren funnits en hel rad med, i varierande grad, snygga, välutbildade, intelligenta, verbala, empatiska, innerliga, öppna, varma, trygga, otrygga, högljödda, blyga, framfusiga och passande tjejer som velat stå vid min sida. Förkortningarna för alla som velat gå in genom den där öppna dörren och ta del av mitt liv börjar ta slut.
Det är såklart inget sammanträffande att jag har svårt att på ett innerligt plan ta en annan människa till mig. En frånvarande pappa som slets ifrån mig då vi precis fått kontakt. En mamma som förutom bristande empati med sina barn inte kunde behålla en man för att kärleken till spriten sattes främst. Alltid främst.
Om ens föräldrar sätter ribban för barnens framtida relationer kan jag objektivt bedöma mina chanser att någonsin bli kär som jävligt små.
Lägg sen till att en av de människor vars kärlek jag inte kunde välja bort, en människa som min kärlek till inte visste några gränser och en människa jag skulle gjort precis vad som helst för själv valde att avsluta livet så kanske det är än mer uppenbart varför min hjärna nekar varenda tillfälle till djupare samhörighet.
Teorierna är lätta att sätta på papper. Lätta att formulera. Jag lever i villfarelsen att om jag upprepar problemen tillräckligt många gånger för mig själv kommer de lösas. Magiskt. Men allt eftersom tiden går och upprepningarna blir fler framträder bilden av att jag måste göra något.
För varför sitter jag i den här situationen?
För att jag inte går att älska? Det har måhända tagit 27 år, men jag inser i alla fall logiskt att så inte är fallet.
För att jag inte kan älska? Bara frågan gör ont.
Det kan tyckas besynnerligt att någon som trots allt vistats runt så många människor som mått dåligt och som så många gånger gett andra rådet att söka hjälp inte själv gör det ens när problemen är så handfasta att det sätts på pränt.
Fast samtidigt känns det så blasé. Jag brottas inte med nån depression. Jag överväger inte att slänga mig framför ett tåg. Jag har inte ätstörningar, fobier, demoner, hemska tankar eller några andra djupare psykiska sjukdomar.
Jag har bara svårt att bli kär.
Läste i en annans samlade tankar:
"Det handlar om att jag inte vet hur man gör.
Det handlar om att jag gått på så många nitar och betalat ett alldeles för högt pris för det. Jag har investerat allt och nu är jag pank. Jag har inget mer att ge. Jag behöver påfyllning. Och med kärlek är det så att det är svårt att få om man inte har något att ge tillbaks."
Kanske har jag inte gått på nitar utifrån, men väl från de jag inte kunnat säga nej till. Kanske har de destruktiva relationerna till min pappa, mamma och lillebror fått det att ta slut inombords?
Jag vet inte och därför fortsätter jag leta. En dag kanske det löser sig.
Magiskt.
/P
Subscribe to:
Posts (Atom)