Det första decembermörkret har fallit över Stockholm och jag sitter ensam kvar på redaktionen och skriver.
Jag skriver och skriver och det utmynnar i den här självransakan om hur saker står till. Om hur saker varit. Inte om hur saker kommer bli.
Det kommer kanske inte bli det bästa inlägget och med största sannolikhet inte det mest intressanta. Troligen lätt förvirrat och tråden kanske tappas, men inlägget har just nu ett behov av att komma till, så så får det bli.
I mitt stilla sinne har jag många gånger vägt och begrundat varför jag egentligen har den här bloggen.
Är det ett uppmärksamhetsbehov? Delvis. Det går inte att försvara den här offentliga självutlämningen på annat sätt, men det ter sig en smula märkligt när de som jag vet läser kan räknas på ena handens fingrar. Inte två strån har lagts i kors för att försöka få fler folk att läsa. De som fått adressen har förvisso fått det efter att jag mer eller mindre snyggt låtit undslippa att jag bloggar, men skulle det bekräftelsebehovet varit en drivande faktor hade jag nog gjort mer för att locka.
Är det en dagbok? Delvis. Men hade det enkom varit för mina egna ögon jag samlat tankar hade det nog sett annorlunda ut. Det hade inte varit offentligt. Det hade inte censurerats, vilket det i ärlighetens namn gör. Det finns aspekter av min tillvaro som förvisso inte är hemliga för mina närmsta men som jag trots allt inte tycker skulle vara lämpligt att dryfta här. Känslomässigt har jag alltid varit uppriktig, det är mer värdsliga saker som utelämnas.
När jag just nu denna decemberkväll försöker hitta ett svar så blir det kanske att bloggen är en sorts terapi. Att jag dels samlar tankarna för mig själv, men samtidigt kan få sparsamma reflektioner.
Det är i alla fall för mig lättare att först samla åsikter och händelseskildringar här än att rakt upp och ned diskutera. Tunga ämnen kan tacklas utan att jag behöver oroa mig för att gråt stockas i halsen eller för att jag inte ska hitta ord.
Vad är det då som jag har ett behov av att utreda? Vad i mina tankar vill jag egentligen få rätsida på? Svaret är tyvärr banalt. Precis som Bob Hansson vet jag inte hur kärlek fungerar och jag vet inte hur jag själv fungerar. Men jag vill innerligt veta. Innerligt.
Den rödaste tråden i alla mina relationer är att jag själv valt att avsluta dem. Alla förutom två. De måhända vara öppet för definition då det de två har gemensamt är att de aldrig startade. Jag blev ratad under den där perioden som alltid infinner sig när jag går runt och är lite tagen. Lite medryckt. Förutom dessa två har jag i varenda kärleksrelation själv på olika sätt valt att avsluta för att jag inte haft de rätta känslorna.
Något som ofta kastas runt i såna här sammanhang är att man sluter sig. Inte släpper in. Inte berättar, förklarar och gör den andre delaktig.
Jag tycker verkligen att jag försöker. Att jag öppnar dörren och bjuder intill min värld. Att jag gång på gång drar mitt livs bergochdalbana i så många ord att de nästan tar slut. Att jag vänder ut och in på mig själv för att kanske någon annan ska förstå sånt som jag inte ens själv kan greppa. Sånt som jag kanske inte vill greppa.
Men jag vill verkligen mer än någonting annat bjuda in människor till mig, till den jag är, till hur jag är och visa vad som erbjuds.
Men felet ligger nog inte där.
I många år gick jag (och går fortfarande då och då) i tankarna att det inte är mina känslor som är trasiga, att bristen låg/ligger i min benägenhet att bli älskad, inte att själv älska.
Den här bloggen står som ett ständigt växande bevis för att den teorin är gravt felaktig. Odiskutabelt så har det de två senaste åren funnits en hel rad med, i varierande grad, snygga, välutbildade, intelligenta, verbala, empatiska, innerliga, öppna, varma, trygga, otrygga, högljödda, blyga, framfusiga och passande tjejer som velat stå vid min sida. Förkortningarna för alla som velat gå in genom den där öppna dörren och ta del av mitt liv börjar ta slut.
Det är såklart inget sammanträffande att jag har svårt att på ett innerligt plan ta en annan människa till mig. En frånvarande pappa som slets ifrån mig då vi precis fått kontakt. En mamma som förutom bristande empati med sina barn inte kunde behålla en man för att kärleken till spriten sattes främst. Alltid främst.
Om ens föräldrar sätter ribban för barnens framtida relationer kan jag objektivt bedöma mina chanser att någonsin bli kär som jävligt små.
Lägg sen till att en av de människor vars kärlek jag inte kunde välja bort, en människa som min kärlek till inte visste några gränser och en människa jag skulle gjort precis vad som helst för själv valde att avsluta livet så kanske det är än mer uppenbart varför min hjärna nekar varenda tillfälle till djupare samhörighet.
Teorierna är lätta att sätta på papper. Lätta att formulera. Jag lever i villfarelsen att om jag upprepar problemen tillräckligt många gånger för mig själv kommer de lösas. Magiskt. Men allt eftersom tiden går och upprepningarna blir fler framträder bilden av att jag måste göra något.
För varför sitter jag i den här situationen?
För att jag inte går att älska? Det har måhända tagit 27 år, men jag inser i alla fall logiskt att så inte är fallet.
För att jag inte kan älska? Bara frågan gör ont.
Det kan tyckas besynnerligt att någon som trots allt vistats runt så många människor som mått dåligt och som så många gånger gett andra rådet att söka hjälp inte själv gör det ens när problemen är så handfasta att det sätts på pränt.
Fast samtidigt känns det så blasé. Jag brottas inte med nån depression. Jag överväger inte att slänga mig framför ett tåg. Jag har inte ätstörningar, fobier, demoner, hemska tankar eller några andra djupare psykiska sjukdomar.
Jag har bara svårt att bli kär.
Läste i en annans samlade tankar:
"Det handlar om att jag inte vet hur man gör.
Det handlar om att jag gått på så många nitar och betalat ett alldeles för högt pris för det. Jag har investerat allt och nu är jag pank. Jag har inget mer att ge. Jag behöver påfyllning. Och med kärlek är det så att det är svårt att få om man inte har något att ge tillbaks."
Kanske har jag inte gått på nitar utifrån, men väl från de jag inte kunnat säga nej till. Kanske har de destruktiva relationerna till min pappa, mamma och lillebror fått det att ta slut inombords?
Jag vet inte och därför fortsätter jag leta. En dag kanske det löser sig.
Magiskt.
/P
No comments:
Post a Comment