Mothugg

Jag tänker inte gå med på det senaste inläggets cynism. Orden behövdes sättas på papper för att tankarna skulle kunna vandra bland dem. För att jag skulle kunna opponera mot dem.

En av mina närmsta vänner har funnits vid min sida i snart tio år. I tio år har han varit en notorisk singel, alltid i steget från en erövring på väg till nästa.

Häromdagen ringde han och berättade att han var kär. Hals över huvud. De har en värld mellan sig men problemet tedde sig överkomligt.
Om det fanns hopp för honom finns det kanske så även för undertecknad?

Jag tror jag fortsätter gå runt och vänta på den där stora förälskelsen som jag tror mig anat. Som jag faktiskt tror finns där ute. Som just nu kanske står på ett 7-11 med räksallad i mungipan efter en tisdagsöl för mycket. Som just nu kanske sitter vid ett skrivbord med en glödande marlboro light som enda sällskap. Som just nu kanske tvivlar. Som just nu kanske undrar vart jag är.

Men hon kunde allt bra visa sig snart. Seriöst trött på att vänta.

På återseende.

/P