Det är märkligt hur saker kan komma tillbaka och påminna. Inte alltid slita upp såren, men nagga i kanten. Peta. Irritera.
Det är drygt ett och ett halvt år sedan min lilla Mange tog steget från sitt fönster och frös fast i tiden.
Det är lätt att tro att det är slutgiltigt. Att han skulle sluta existera och endast leva kvar i fotoalbum och minnen. Att man skulle slippa påminnas.
Idag kom hans skatteåterbäring.
4500:- som han på något sätt lyckats betala i överskott på sin sjukpenning under det sista året. 4500:- som annars hade gått till Filippa K, Carmen, Systembolaget eller någon rusig kväll.
Mamma och hans pappa ger oss bröder 500:- var. ”Gör något för pengarna som Mankan skulle ha gillat!”.
Jag skulle gilla att ha honom tillbaka och vara 500:- fattigare...
För dig Magnus. Alltid nära hjärtat.
”Although I'll soon be gone
I'll still think of you
oh I'll think of you
and I will soon be gone”
/Broder Daniel – I’ll be gone
/P
No comments:
Post a Comment