Jag blev lite kär idag. Lite förälskad. I ungefär 25 minuter tyckte jag det var en helt rimlig föreställning att jag skulle träffa, bli kär i och sedan leva resten av livet med Hanna Hellqiust.
Fascinationen började när jag skulle skriva några rader om hennes nya bok "Karlstad Zoologiska". Som varje god journalist från min generation tillber jag google och föll vid dess fötter även denna gång för att kritiskt ta in information som sedan skulle omvandlas till journalistiskt motiverad text och därmed allmängiltig sanning.
Efter att jag cut'n'pasteat hela wikipediainlägget rakt in i min artikel kände jag mig nöjd med min research och hängav mig istället åt att beundra Hannas byline bild från DN På stan.
Har man förärats en byline bild ska den vara snygg. Om man fått en arena att visa upp sig inför X antal tusen människor på en reguljär basis är det banne mig ens förbannade skyldighet att se lagom kåt, glad och tacksam ut. Det är som att dejta online. Vem lägger ut bilder på sig själv berusad, hålögd och pluffsig? Vem visar sanningsenliga bilder där man står i mjukisbyxor vid spisen och torkar droppar av krossad tomatjuice på den redan solkiga t-shirten? Den biten kan sparas tills människan man ska träffa redan bildat sig en uppfattning om en.
(Själv har jag världens fulaste bylinebild. Detta må göra mig till en hycklare efter ovanstående mening men jag har sedan länge kommit till freds med den 3 år gamla styggelsen som varje vecka kan beskådas av cirka en halv miljon människor i vårt land. Bra så. Konsekvens är tråkigt.)
Hursom tittade jag på byline bilden och läste hennes krönikor som även efter förälskelsen lagt sig framstår som tänkvärda och snyggt skrivna.
Hon framstod vid det här laget som en 10-poängare.
Sen googlade jag mig vidare till SVT:s senaste "Babel" där Hanna på bred värmländska berättade om sin bok.
Förälskelsen var borta. Den sköra magin brast och jag insåg att jag nog inte skulle stå ut med människan.
Jag besparade oss båda en lång period av dating, nyförälskelse, parrelation, husköp och en skilsmässa där vi skulle bråka om vem som skulle få barnen på jul.
Skönt.
Jag känner att jag verkligen gör framsteg i mitt känslomässiga agerande.
Från det ena till det senaste.
Jessica sov här förra helgen. Maria den senaste. Båda är bara standins till något rikigt kommer och hälften av tiden är jag spyfärdig över mitt eget agerande och den andra hälften är jag lite lagom kåt och därför likgiltig inför konsekvenserna av mitt agerande. Slut på den självransakan.
En månad har förflutit med gips och sjukskrivning. Timmar framför datorn, en dygnsrytm som skulle vara normal på motsatta sidan planeten och väldigt få strån lagda i kors för att göra något produktivt. Kände att jag var lite värd det. Lite ledigt. Lite tid att bara totalt koppla bort annat och hänge mig åt meningslösheter. En liten paus från det vanliga livet. I like.
Den annalkande våren bjuder inte annars på några revolutioner. Båtsman har flyttat hem till stan vilket sätter guldkant på tillvaron. Annars varvas jobb, nörderi, fyllor och blasésex till den vanliga cocktail utan bär som får stå som symbol för mitt liv.
Rätt skönt på sina sätt. Förutsägbart och tråkigt på andra.
Så är det hursom och så får det vara. Återkommer när jag har något viktigare att säga. Kanske om det där debattinlägget som aldrig publicerades. Eller nått helt annat.
"Show me a smile then,
Don't be unhappy, can't remember
When I last saw you laughing
If this world makes you crazy
And you've taken all you can bear
You call me up
Because you know I'll be there
And I'll see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you"
/Ane Brun (Original: Cyndi Lauper) - True Colors
Fascinationen började när jag skulle skriva några rader om hennes nya bok "Karlstad Zoologiska". Som varje god journalist från min generation tillber jag google och föll vid dess fötter även denna gång för att kritiskt ta in information som sedan skulle omvandlas till journalistiskt motiverad text och därmed allmängiltig sanning.
Efter att jag cut'n'pasteat hela wikipediainlägget rakt in i min artikel kände jag mig nöjd med min research och hängav mig istället åt att beundra Hannas byline bild från DN På stan.
Har man förärats en byline bild ska den vara snygg. Om man fått en arena att visa upp sig inför X antal tusen människor på en reguljär basis är det banne mig ens förbannade skyldighet att se lagom kåt, glad och tacksam ut. Det är som att dejta online. Vem lägger ut bilder på sig själv berusad, hålögd och pluffsig? Vem visar sanningsenliga bilder där man står i mjukisbyxor vid spisen och torkar droppar av krossad tomatjuice på den redan solkiga t-shirten? Den biten kan sparas tills människan man ska träffa redan bildat sig en uppfattning om en.
(Själv har jag världens fulaste bylinebild. Detta må göra mig till en hycklare efter ovanstående mening men jag har sedan länge kommit till freds med den 3 år gamla styggelsen som varje vecka kan beskådas av cirka en halv miljon människor i vårt land. Bra så. Konsekvens är tråkigt.)
Hursom tittade jag på byline bilden och läste hennes krönikor som även efter förälskelsen lagt sig framstår som tänkvärda och snyggt skrivna.
Hon framstod vid det här laget som en 10-poängare.
Sen googlade jag mig vidare till SVT:s senaste "Babel" där Hanna på bred värmländska berättade om sin bok.
Förälskelsen var borta. Den sköra magin brast och jag insåg att jag nog inte skulle stå ut med människan.
Jag besparade oss båda en lång period av dating, nyförälskelse, parrelation, husköp och en skilsmässa där vi skulle bråka om vem som skulle få barnen på jul.
Skönt.
Jag känner att jag verkligen gör framsteg i mitt känslomässiga agerande.
Från det ena till det senaste.
Jessica sov här förra helgen. Maria den senaste. Båda är bara standins till något rikigt kommer och hälften av tiden är jag spyfärdig över mitt eget agerande och den andra hälften är jag lite lagom kåt och därför likgiltig inför konsekvenserna av mitt agerande. Slut på den självransakan.
En månad har förflutit med gips och sjukskrivning. Timmar framför datorn, en dygnsrytm som skulle vara normal på motsatta sidan planeten och väldigt få strån lagda i kors för att göra något produktivt. Kände att jag var lite värd det. Lite ledigt. Lite tid att bara totalt koppla bort annat och hänge mig åt meningslösheter. En liten paus från det vanliga livet. I like.
Den annalkande våren bjuder inte annars på några revolutioner. Båtsman har flyttat hem till stan vilket sätter guldkant på tillvaron. Annars varvas jobb, nörderi, fyllor och blasésex till den vanliga cocktail utan bär som får stå som symbol för mitt liv.
Rätt skönt på sina sätt. Förutsägbart och tråkigt på andra.
Så är det hursom och så får det vara. Återkommer när jag har något viktigare att säga. Kanske om det där debattinlägget som aldrig publicerades. Eller nått helt annat.
"Show me a smile then,
Don't be unhappy, can't remember
When I last saw you laughing
If this world makes you crazy
And you've taken all you can bear
You call me up
Because you know I'll be there
And I'll see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you"
/Ane Brun (Original: Cyndi Lauper) - True Colors
