"Om himlen faller ner
Om alla dina problem
Bara blir fler
Då kommer du se
Allt blir lättare
Om du bara berättar det
För nån som jag
Det kommer bli bra"
– Jag läser din blogg. Den är så bra, skriver Lillan.
Hon gör det ibland, läser den här bloggen. Min trognaste läsare, mig själv inkluderat.
Efter några dagar ramlar jag själv in, två och ett halvt år senare. En märklig kontrast till livet. Jag läser och fnissar, kommer ihåg och stryker över ärr.
Det slår mig hur bra även jag tycker att det är, av mina skäl. Som att titta på tavlor. Någons tolkning av den jag varit. Vissa delar färgglada och förstärkta, andra förpassade till en suddig bakgrund.
Ser främst skavanker. Hur jag så fullständigt distanslöst försökt reflektera och hur jag snubblat. Hur tankar hamnat snett. Hur förvirrad jag varit. Hur fel jag haft.
Människor ursäktar sig ofta när deras förflutna kommer på tal. De vill inte se bakåt för att de skäms. För att de inte vill förväxlas med någon de varit. Jag är precis tvärtom. Gillar att jag haft fel. Gillar att jag varit dum i huvudet. Ser gärna bakåt, även om det sticker i ögonen.
Jag vill inte ta avstånd från, utan hålla om killen som 2006 hanterade två familjemedlemmars självmordsförsök genom att ha sex på en nattklubb. Som 2007 hade så ont att det inte ens gick att skriva utan istället flydde. Som 2008 försökte förstå varför han inte kunde älska. Som 2009 bytte drogrus mot endorfinkickar och styrde om. Som 2010 blev kär, gjorde slut och sen utmålade sig som martyr. Som 2011 försökte, men föll. Som 2012 klädde osäkerhet i ord och sen slutade.
Det är överdrivet och patetiskt, småsint och egocentrerat. Ärligt, om inte vackert. Men, det är jag. Eller, var jag. Vet inte om det är någon skillnad.
Ibland beklagar människor mitt liv och de som fattas det. Undrar hur jag orkat begrava en pappa, en lillebror och en mamma. Frågar hur man går vidare.
Till viss del kan jag inte svara, för jag vet inte vad jag annars skulle gjort. Det fanns aldrig ett alternativ. Och istället för att se det som en förlust har jag, kanske av nöd, valt att se det som en tillgång. För att allt som varit, allt som hänt, gjort mig till den jag är. Att sorg, saknad och storm inte bara lämnat ärr, utan också polerat. Lämnat efter sig empati, öppenhet och begrundan, utan vilka jag inte skulle vara den jag är. Den där jag trots allt är glad för att vara.
På samma sätt kan jag titta på tavlorna. Se att jag utan alla snedsteg och virriga tankar inte hade kommit fram till exakt där jag står och att det därför inte är en skam, utan något att hålla om.
Jag ber sällan om ursäkt. Jag kan vara ledsen om något jag gjort sårat, men att be om förlåtelse för handlingen i sig innebär, för mig, att inte ta ansvar. Att underkänna den version av mig själv jag var då jag handlade, som att skylla på tillfällig sinnesförvirring. Kanske handlar det om en rädsla för att inte ha kontroll? Jag vet faktiskt inte.
Felen i sig kan jag ju se. Titta tillbaka, ibland bara över axeln, och tänka "så jävla dumt". Rätt ofta. Rätt långt ifrån ofelbar. Men istället för att släta över med en ursäkt så vill jag lova att försöka bättra mig, sen verkligen göra det. Det är mitt förlåt.
Jag vill äga mina misstag. Hålla dem i handen, titta dem i ögonen och gå framåt.
Livet är inte perfekt. Alls. Jag snubblar fortfarande fram och det finns trådar jag nystat i längre än den här bloggen funnits utan att ha blivit klar. Men det är en behaglig insikt att åtminstone gå framåt och för att se det behöver jag kontrasten. Skavankerna.
Kanske dröjer det två och ett halvt år till innan jag skriver igen. Kanske ser jag då tillbaka på tavlan från 2014 och vill hålla om även den killen. Hoppas det.
"Allt som är skit
Går över och förbi
Och var du än är
Så lovar jag och svär
Att allt som är skit
Allt det sämsta i ditt liv
Det går över och förbi"
Faråker - Allt som är skit
Om alla dina problem
Bara blir fler
Då kommer du se
Allt blir lättare
Om du bara berättar det
För nån som jag
Det kommer bli bra"
– Jag läser din blogg. Den är så bra, skriver Lillan.
Hon gör det ibland, läser den här bloggen. Min trognaste läsare, mig själv inkluderat.
Efter några dagar ramlar jag själv in, två och ett halvt år senare. En märklig kontrast till livet. Jag läser och fnissar, kommer ihåg och stryker över ärr.
Det slår mig hur bra även jag tycker att det är, av mina skäl. Som att titta på tavlor. Någons tolkning av den jag varit. Vissa delar färgglada och förstärkta, andra förpassade till en suddig bakgrund.
Ser främst skavanker. Hur jag så fullständigt distanslöst försökt reflektera och hur jag snubblat. Hur tankar hamnat snett. Hur förvirrad jag varit. Hur fel jag haft.
Människor ursäktar sig ofta när deras förflutna kommer på tal. De vill inte se bakåt för att de skäms. För att de inte vill förväxlas med någon de varit. Jag är precis tvärtom. Gillar att jag haft fel. Gillar att jag varit dum i huvudet. Ser gärna bakåt, även om det sticker i ögonen.
Jag vill inte ta avstånd från, utan hålla om killen som 2006 hanterade två familjemedlemmars självmordsförsök genom att ha sex på en nattklubb. Som 2007 hade så ont att det inte ens gick att skriva utan istället flydde. Som 2008 försökte förstå varför han inte kunde älska. Som 2009 bytte drogrus mot endorfinkickar och styrde om. Som 2010 blev kär, gjorde slut och sen utmålade sig som martyr. Som 2011 försökte, men föll. Som 2012 klädde osäkerhet i ord och sen slutade.
Det är överdrivet och patetiskt, småsint och egocentrerat. Ärligt, om inte vackert. Men, det är jag. Eller, var jag. Vet inte om det är någon skillnad.
Ibland beklagar människor mitt liv och de som fattas det. Undrar hur jag orkat begrava en pappa, en lillebror och en mamma. Frågar hur man går vidare.
Till viss del kan jag inte svara, för jag vet inte vad jag annars skulle gjort. Det fanns aldrig ett alternativ. Och istället för att se det som en förlust har jag, kanske av nöd, valt att se det som en tillgång. För att allt som varit, allt som hänt, gjort mig till den jag är. Att sorg, saknad och storm inte bara lämnat ärr, utan också polerat. Lämnat efter sig empati, öppenhet och begrundan, utan vilka jag inte skulle vara den jag är. Den där jag trots allt är glad för att vara.
På samma sätt kan jag titta på tavlorna. Se att jag utan alla snedsteg och virriga tankar inte hade kommit fram till exakt där jag står och att det därför inte är en skam, utan något att hålla om.
Jag ber sällan om ursäkt. Jag kan vara ledsen om något jag gjort sårat, men att be om förlåtelse för handlingen i sig innebär, för mig, att inte ta ansvar. Att underkänna den version av mig själv jag var då jag handlade, som att skylla på tillfällig sinnesförvirring. Kanske handlar det om en rädsla för att inte ha kontroll? Jag vet faktiskt inte.
Felen i sig kan jag ju se. Titta tillbaka, ibland bara över axeln, och tänka "så jävla dumt". Rätt ofta. Rätt långt ifrån ofelbar. Men istället för att släta över med en ursäkt så vill jag lova att försöka bättra mig, sen verkligen göra det. Det är mitt förlåt.
Jag vill äga mina misstag. Hålla dem i handen, titta dem i ögonen och gå framåt.
Livet är inte perfekt. Alls. Jag snubblar fortfarande fram och det finns trådar jag nystat i längre än den här bloggen funnits utan att ha blivit klar. Men det är en behaglig insikt att åtminstone gå framåt och för att se det behöver jag kontrasten. Skavankerna.
Kanske dröjer det två och ett halvt år till innan jag skriver igen. Kanske ser jag då tillbaka på tavlan från 2014 och vill hålla om även den killen. Hoppas det.
"Allt som är skit
Går över och förbi
Och var du än är
Så lovar jag och svär
Att allt som är skit
Allt det sämsta i ditt liv
Det går över och förbi"
Faråker - Allt som är skit
