"It's a good thing tears never show in the pouring rain,
as if a good thing ever could make up for all the pain"
Robyns akustiska pianoversion av "Be Mine" har blivit höstens avslappningslåt. Så fint så fint att det darrar till innanför revbenen och reser sig på armarna.
Kärlek.
Bröt all kontakt med C i onsdags. Blev för märkligt. Visste inte riktigt vart jag hade känslorna och att ge sig in i karusellen igen kändes måttligt lockande. Det skulle visa sig vara en genidrag som går utöver all väntad briljans...
Fredagskvällen började på en slumpvis vald wannabe-texas-krog med boysen och tog en vändning till Riche för att möta Strumpan varefter natten avslutades väldigt blött på Sture.
Strax efter tolv, mitt bland trendkåta mediakids på Riche, ringer telefonen. En okänd röst säger mitt namn och frågar om jag är jag. Tveklöst och nyfiken svarar jag ja. "Ring upp mig när du har tid så ska du få ditt livs mest intressanta samtal".
Det blev kanske inte mitt livs mest intressanta samtal, snarare en vandring nedför minnenas allé jag på många sätt kunnat vara utan.
Personen som ringer är Cissis ex/nuvarande pojkvän (vart de står är högst oklart då deras versioner går isär). Det visar sig hursom att han under sitt förhållande med C konstant blivit överröst med lögner, märkliga påhitt, historier som gått isär, psykotiskt beteende från hennes sida och så mycket märkligheter att han var totalt knäckt. Han visste inte vart han skulle vända sig och ringde mig för att möjligen räta ut ett par frågetecken.
Plötsligt sköljde igenkänningens vågor över mig. Det var som att slå på en strömbrytare jag vägrat gå i närheten av. Likheterna med mina egna 5 månader i C's sällskap var så träffande att det var svårt att hålla sig för skratt. Det är varken värt kraften eller mödan att lista alla hennes påhitt, men jag kan bara hoppas för killens skull att han precis som jag väljer att lämna psykot och söka lyckan på annat håll.
Lördagen spenderades sedan i sängen i vad jag trodde först var en enkel bakfylla... Efter att ha sovit/slumrat/feberyrat 14 timmar insåg jag att det var lite värre än en simpel dagen efter. Trots att jag hade en väldigt efterlängtad födelsedagsfest att gå på fick planerna tyvärr stryka på foten när jag klockan 22.00 fortfarande inte kommit upp ur sängen och knappt orkade lyfta huvudet från kudden. Att det sedan visade sig att lilla tån gjort sig besvär för att försöka para ihop mig med en till synes vettig journalisttjej gjorde inte bitterheten över den missade festligheten mindre. Suck. Hade behövt lite vett efter två veckors galenskap.
Vaknade i söndags halv tio efter drygt 30 timmar till sängs. Masade mig iväg på en oväntat trevlig familjemiddag och gör nu bokslut för helgen genom att läsa ut Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor".
Blir alldeles för gripen av böcker när jag väl börjar. Måste fan sluta läsa.
Det och att sluta vara en sucker står på att göra listan.
Lycka till.
"And now your helpless sometimes,
wishing's just no good.
Cause you don't see me,
like i wish you would"
/P
Sunday, October 19, 2008
Wednesday, October 15, 2008
Ge mig nått som känns
Dagarna går på en efter annan och det känns som jag satt livet på paus. Den möjliga utlandsvistelsen har fått allt att stanna av. Vill inte tänka på, hoppas eller föreställa mig vardagen om några månader. Kan inte planera framåt. Kan inte hänge mig åt nått beständigt i endera riktningen. Antingen vill jag rycka upp skiten med rötterna, börja fixa inför resan och dra, eller så får jag finna mig i slentrianen här hemma.
Papperena har inte anlänt till Shanghai. Min framtid ligger i ett litet brunt kuvert någonstans mellan Stockholm och en dröm. Tröttsamt men föga oväntat att nått skulle skita sig. Försvinner ansökningen är det klart tveksamt om jag hinner skicka in en ny.
Korsar väl den bron när jag kommer till den.
Knappt hört av C den senaste veckan men i natt fanns hon i en dröm. Ringde och skällde ut mig för någonting jag nu inte minns. Sånt som kallas ett tecken? Brukar vara dålig på att tyda sådana.
Nyfikenheten har dock inte gett med sig. Behöver kanske distraheras, men återkommer hela tiden till prospektet att jag kanske inte bor i det här landet efter januari. Kortsiktigt var ordet…
Svammel svammel svammel och tankarna går bara runt. Inser varför jag så många gånger lagt ned den här sorgliga ursäkten till blogg.
”Över plymerna, palmbladen och korsen
Som skallrar där i vinden, som lät som hesa röster
Från dom som gör reklamen, jagar zombies upp ur graven
Ge mig nåt som känns”
/P
Papperena har inte anlänt till Shanghai. Min framtid ligger i ett litet brunt kuvert någonstans mellan Stockholm och en dröm. Tröttsamt men föga oväntat att nått skulle skita sig. Försvinner ansökningen är det klart tveksamt om jag hinner skicka in en ny.
Korsar väl den bron när jag kommer till den.
Knappt hört av C den senaste veckan men i natt fanns hon i en dröm. Ringde och skällde ut mig för någonting jag nu inte minns. Sånt som kallas ett tecken? Brukar vara dålig på att tyda sådana.
Nyfikenheten har dock inte gett med sig. Behöver kanske distraheras, men återkommer hela tiden till prospektet att jag kanske inte bor i det här landet efter januari. Kortsiktigt var ordet…
Svammel svammel svammel och tankarna går bara runt. Inser varför jag så många gånger lagt ned den här sorgliga ursäkten till blogg.
”Över plymerna, palmbladen och korsen
Som skallrar där i vinden, som lät som hesa röster
Från dom som gör reklamen, jagar zombies upp ur graven
Ge mig nåt som känns”
/P
Thursday, October 09, 2008
No one
Basen i takt med hjärtat.
Om man hör något tillräckligt många gånger, blir det en sanning?
Efter 40 minuters repeat av Alicia Keys (av alla jävla människor) fortsätter dagen i samma tema. Samma låt. Samma taktfasta bas som aldrig slutar.
Pundarbeteende.
Senaste gången jag lyssnade på en låt såhär många gånger i rad var en höstdag för närmre ett år sedan. Kemisk glädje. Akon på repeat i sex timmar.
Nu finns ingen kemisk glädje så långt ögat kan nå eller ådrorna känna. Blodet rusar utspätt med mellanöl. Lottas diagnos rev till i hjärtat. Alldeles för nära. Tankarna går både till henne och familjen. Efter att ha levt som anhörig till någon som stått i dödens väntrum kan jag ana hur det känns. Vill inte att andra ska behöva gå igenom det. Ett oroligt väntande på diagnoser, läkare, behandlingar, besked, förbättringar, förvärringar, klarhet och lösningar. Det gör ont på sätt som inte går att beskriva...
Jag hoppas du har det bra i kväll älskade lillebror. Ge pappa och farfar en kram.
Höstregnsblöta kläder, våta kinder.
Fan.
"I just want you close
Where you can stay forever
You can be sure
That it will only get better
You and me together
Through the days and nights
I don't worry 'cuz
Everything's going to be alright"
Basen slår fortfarande i takt...
/P
Om man hör något tillräckligt många gånger, blir det en sanning?
Efter 40 minuters repeat av Alicia Keys (av alla jävla människor) fortsätter dagen i samma tema. Samma låt. Samma taktfasta bas som aldrig slutar.
Pundarbeteende.
Senaste gången jag lyssnade på en låt såhär många gånger i rad var en höstdag för närmre ett år sedan. Kemisk glädje. Akon på repeat i sex timmar.
Nu finns ingen kemisk glädje så långt ögat kan nå eller ådrorna känna. Blodet rusar utspätt med mellanöl. Lottas diagnos rev till i hjärtat. Alldeles för nära. Tankarna går både till henne och familjen. Efter att ha levt som anhörig till någon som stått i dödens väntrum kan jag ana hur det känns. Vill inte att andra ska behöva gå igenom det. Ett oroligt väntande på diagnoser, läkare, behandlingar, besked, förbättringar, förvärringar, klarhet och lösningar. Det gör ont på sätt som inte går att beskriva...
Jag hoppas du har det bra i kväll älskade lillebror. Ge pappa och farfar en kram.
Höstregnsblöta kläder, våta kinder.
Fan.
"I just want you close
Where you can stay forever
You can be sure
That it will only get better
You and me together
Through the days and nights
I don't worry 'cuz
Everything's going to be alright"
Basen slår fortfarande i takt...
/P
Höstcancer
Höstregnet fortsätter falla på ruttnande löv och tar med sig fler nyheter jag kunde varit utan.
En vän och kollega fick i våras beskedet att hon drabbats av cancer. En klementinstor tumör hade växt på tjocktarmen och innan hon visste ordet av låg hon på operationsbordet och vaknade med ett ärr som evigt minnesmärke.
Läkarna lät glatt meddela att hon inte hade några spåra av cancern i kroppen men ville ändå att hon skulle genomgå cellgiftsbehandlng för att vara på den säkra sidan. Efter 2 ½ månad återvände hon till jobbet. Några dagar i månaden ledigt för cellgifterna, annars buisness as usual med jobb, man, barn, vimmel och liv i förorten. Mellan gråtattacker och mardrömmar ville hon leva livet som vanligt. Till det yttersta.
I dag 4 ½ månad senare fick hon besked att läkarna hittat fyra tumörer på levern. Cancern har spridit sig i kroppen och framtiden blev i ett slag oviss.
En operation är inte möjlig mitt i cellgiftsbehandlingen. Till våren säger expertisen.
Trots att jag fler gånger än jag hade önskat har berörts av döden under mina 27 år har jag aldrig behövt leva med den så påtaligt. Så personligt. Så nära. Aldrig behövt oroa mig för mig själv, om än för andra.
Livet går inte att förutse, planera eller styra. Läxan från det senaste 1 ½ året blir återigen smärtsamt tydlig.
Mina tankar går till Lotta, Trest och lille Lennox…
Uppdatering på ett sällan berört ämne, kärlekslivet. Filmkväll med Jess på hennes initiativ. Återigen en gammal bekantskap som tagit sig till ytan. Kunde snabbt konstatera att ingenting förändrats. Soffmys men inget mer. Har inget behov av att utforska den relationen igen och riskera att såra utan gott motiv. Låter det vara.
Fortfarande C i tankarna, även om Jessicas andetag nära nära tog tankarna några timmar. Måste komma ifrån föreställningen om en återförening, även om min ambivalenta mage säger annat.
På repeat i 40 minuter:
”People keep talking
They could say what they like
But all i know is
Everything’s gonna be alright”
Är 66 miljoner youtubeträffar ett tecken på att något är fel eller rätt?
/P
En vän och kollega fick i våras beskedet att hon drabbats av cancer. En klementinstor tumör hade växt på tjocktarmen och innan hon visste ordet av låg hon på operationsbordet och vaknade med ett ärr som evigt minnesmärke.
Läkarna lät glatt meddela att hon inte hade några spåra av cancern i kroppen men ville ändå att hon skulle genomgå cellgiftsbehandlng för att vara på den säkra sidan. Efter 2 ½ månad återvände hon till jobbet. Några dagar i månaden ledigt för cellgifterna, annars buisness as usual med jobb, man, barn, vimmel och liv i förorten. Mellan gråtattacker och mardrömmar ville hon leva livet som vanligt. Till det yttersta.
I dag 4 ½ månad senare fick hon besked att läkarna hittat fyra tumörer på levern. Cancern har spridit sig i kroppen och framtiden blev i ett slag oviss.
En operation är inte möjlig mitt i cellgiftsbehandlingen. Till våren säger expertisen.
Trots att jag fler gånger än jag hade önskat har berörts av döden under mina 27 år har jag aldrig behövt leva med den så påtaligt. Så personligt. Så nära. Aldrig behövt oroa mig för mig själv, om än för andra.
Livet går inte att förutse, planera eller styra. Läxan från det senaste 1 ½ året blir återigen smärtsamt tydlig.
Mina tankar går till Lotta, Trest och lille Lennox…
Uppdatering på ett sällan berört ämne, kärlekslivet. Filmkväll med Jess på hennes initiativ. Återigen en gammal bekantskap som tagit sig till ytan. Kunde snabbt konstatera att ingenting förändrats. Soffmys men inget mer. Har inget behov av att utforska den relationen igen och riskera att såra utan gott motiv. Låter det vara.
Fortfarande C i tankarna, även om Jessicas andetag nära nära tog tankarna några timmar. Måste komma ifrån föreställningen om en återförening, även om min ambivalenta mage säger annat.
På repeat i 40 minuter:
”People keep talking
They could say what they like
But all i know is
Everything’s gonna be alright”
Är 66 miljoner youtubeträffar ett tecken på att något är fel eller rätt?
/P
Monday, October 06, 2008
Vad jag bryr mig om
"Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn"
Det snurrar ständigt i huvudet. Tankebanorna har de senaste veckorna nöts ut i en rasande fart av funderingar som vägrar stillas. Att rycka upp sitt liv med rötterna och byta kontinent är svindlande. Stort. Skrämmande. Att samtidigt tvingas hantera sedan länge glömda känslor för någon gör bara hösten än mer förvirrad.
Kanske är det bäst att låta historien vara skriven och inte riva i sår jag börjar inse en gång gjorde väldigt ont? Min vän Oskar sa en gång att brytningar helst görs med vass kniv. I meningen att kapa känslomässiga band, inte karva in sorgen i handlederna. Uppenbarligen föll det rådet på döva öron när jag ändå ställts inför den här situationen, men det kanske är bäst att två år för sent följa visdomen och inte bege sig ner en redan upptrampad väg.
Vet inte om hjärtat orkar med fler förluster.
Vet inte om hjärtat tänker ge mig något val.
"Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut"
Bitter Göteborgspop när den är som bäst. Håkan i mitt hjärta.
/P
p.s. Inlägg 100. Borde det firas eller beklagas?
är att från samma säng
lyssna till samma regn"
Det snurrar ständigt i huvudet. Tankebanorna har de senaste veckorna nöts ut i en rasande fart av funderingar som vägrar stillas. Att rycka upp sitt liv med rötterna och byta kontinent är svindlande. Stort. Skrämmande. Att samtidigt tvingas hantera sedan länge glömda känslor för någon gör bara hösten än mer förvirrad.
Kanske är det bäst att låta historien vara skriven och inte riva i sår jag börjar inse en gång gjorde väldigt ont? Min vän Oskar sa en gång att brytningar helst görs med vass kniv. I meningen att kapa känslomässiga band, inte karva in sorgen i handlederna. Uppenbarligen föll det rådet på döva öron när jag ändå ställts inför den här situationen, men det kanske är bäst att två år för sent följa visdomen och inte bege sig ner en redan upptrampad väg.
Vet inte om hjärtat orkar med fler förluster.
Vet inte om hjärtat tänker ge mig något val.
"Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut"
Bitter Göteborgspop när den är som bäst. Håkan i mitt hjärta.
/P
p.s. Inlägg 100. Borde det firas eller beklagas?
Höstambivalens
”And the winter moves about Illinois.
When my sister picks a fight,
With the Alexander boy.”
Sensommarens mest spelade låt i tid och otid, fylla och nykterhet, rus och avtändning. Sufjan är livlinan i ett höstaktigt Stockholm jag förbereder mig att lämna.
Ansökningshandlingarna till Jiao Tong University är skickade. En flyktig dröm som funnits sedan hösten 2005 då jag första gången förfördes av Shanghai har kommit ett steg närmare ett genomförande. Inte utan komplikationer…
Borde det vara lättare? Borde det inte vara odelat positivt att realisera en dröm, få fly landet, komma bort och släppa taget?
Jag ser framför mig glättiga människor i amerikanska collegetröjor som ler stomatolleenden och bedyrar hur kul det ska bli att åka utomlands, hur spännande de tycker resan ska bli och hur mycket de längtar. Själv går jag runt med en klump i magen.
Jag VILL till Shanghai. Jag VILL komma bort. Jag VILL släppa taget och bryta slentrianen. Tro inget annat. Men sen finns det en del av mig som pockar på uppmärksamhet och vill göra det jävligt klart att det är en osäker framtid som går mig till mötes.
”Arbetslöshet när du kommer hem, snyggt jobbat.”
”Vara med i bostadsrättsomvandlig som student i Shanghai? Tillåt mig hånskratta dig i ansiktet!”
”Kasta bort all trygghet för en liten kick? D-u-m i h-u-v-u-d-e-t!”
Men sen kommer drömska bilder av drinkar på New Heights, tapas, taxiresor i morgonrusning, nyheter och en kravlös tillvaro. Klumpen i magen byts ut mot en hoppfull förväntan.
Så ser hösten just nu ut. Skräckblandad förtjusning, the story of my life.
Cissi har gjort en totalt oväntat comeback i vardagen. Efter att ha lämnat samboliv på Ingarö flyttade ett av mitt livs kärlekar nyligen tillbaka till innerstan och kontakten har återupptagits. Senast jag nämnde henne i den här bloggen var det i referens till vårt uppbrott hösten 2006.
”C ringde igår och ville prata. Orkar inte. Trött på lögner, trött på henne. Märkligt hur uppfattningen om en person kan ändras så radikalt på 1 1/2 månad.”
Och nu har uppfattningen uppenbarligen svängt igen 2 år senare.
Det har inte varit ett trånande i tysthet. Tiden sen vi gjorde slut har tankarna aldrig vandrat i banorna att det ens skulle vara rimligt, önskat eller möjligt att känslorna skulle komma tillbaka. Men när jag nåddes av nyheten att hon var singel gjorde magen likväl inte bara ett litet hopp, den satte upp ett helt jävla trapetsnummer. Att bli tagen på sängen fick en ny innebörd.
Det är långt ifrån en definierad känsla, men i maggropen finns utan tvivel en nyfikenhet på vad som skulle kunna hända...
Det är förgängligt lätt att glömma bråk, skrik och tandagnissel. Det är förbannat svårt att glömma den trygga famnen, värmen och inte minst känslorna som för henne var starkare än för någon jag därefter det träffat. Som mina vänner påpekar kanske det bara är ett dumt påhitt. Men mot pirret i magen hjälper inte påminnelser om smärta och avsked.
Kanske är det ett gott tecken? Kanske borde jag glädjas att cynismen ännu inte tagit sig ner till magen och pirret som jag saknat? Kanske är det ett misstag eller kanske skulle det vara det bästa som hänt i livet?
Självklart går jag som vanligt händelserna i förväg. Två msn-konversationer och några alkoholstinna sms från bådas håll betyder ingenting. Hon har nyss blivit singel och prospektet att hon skulle vara intresserad av att ens ses och än mindre vara intresserad på något känslomässigt plan är såklart naivt. Hon får kontrollera takten, så med all sannolikhet rinner det ut i sanden, även om min mage just nu skriker för full hals att det inte är det den vill.
Blir osannolikt trött på den där magen ibland. Oseriös jävel.
Middag hos mormor ikväll.
Fest med högst troligt kemiska inslag på fredag när Emma och Johannes slår på stora trumman.
Fest nästa lördag hos tån, definitivt ingen kemisk glädje.
Både tårar och skratt ligger nära.
Tur att man kan lita på Sufjan Stevens…
”So we run back
Scrambling for cover
A mind that knows itself
Has a mind to kill the other”
/P
When my sister picks a fight,
With the Alexander boy.”
Sensommarens mest spelade låt i tid och otid, fylla och nykterhet, rus och avtändning. Sufjan är livlinan i ett höstaktigt Stockholm jag förbereder mig att lämna.
Ansökningshandlingarna till Jiao Tong University är skickade. En flyktig dröm som funnits sedan hösten 2005 då jag första gången förfördes av Shanghai har kommit ett steg närmare ett genomförande. Inte utan komplikationer…
Borde det vara lättare? Borde det inte vara odelat positivt att realisera en dröm, få fly landet, komma bort och släppa taget?
Jag ser framför mig glättiga människor i amerikanska collegetröjor som ler stomatolleenden och bedyrar hur kul det ska bli att åka utomlands, hur spännande de tycker resan ska bli och hur mycket de längtar. Själv går jag runt med en klump i magen.
Jag VILL till Shanghai. Jag VILL komma bort. Jag VILL släppa taget och bryta slentrianen. Tro inget annat. Men sen finns det en del av mig som pockar på uppmärksamhet och vill göra det jävligt klart att det är en osäker framtid som går mig till mötes.
”Arbetslöshet när du kommer hem, snyggt jobbat.”
”Vara med i bostadsrättsomvandlig som student i Shanghai? Tillåt mig hånskratta dig i ansiktet!”
”Kasta bort all trygghet för en liten kick? D-u-m i h-u-v-u-d-e-t!”
Men sen kommer drömska bilder av drinkar på New Heights, tapas, taxiresor i morgonrusning, nyheter och en kravlös tillvaro. Klumpen i magen byts ut mot en hoppfull förväntan.
Så ser hösten just nu ut. Skräckblandad förtjusning, the story of my life.
Cissi har gjort en totalt oväntat comeback i vardagen. Efter att ha lämnat samboliv på Ingarö flyttade ett av mitt livs kärlekar nyligen tillbaka till innerstan och kontakten har återupptagits. Senast jag nämnde henne i den här bloggen var det i referens till vårt uppbrott hösten 2006.
”C ringde igår och ville prata. Orkar inte. Trött på lögner, trött på henne. Märkligt hur uppfattningen om en person kan ändras så radikalt på 1 1/2 månad.”
Och nu har uppfattningen uppenbarligen svängt igen 2 år senare.
Det har inte varit ett trånande i tysthet. Tiden sen vi gjorde slut har tankarna aldrig vandrat i banorna att det ens skulle vara rimligt, önskat eller möjligt att känslorna skulle komma tillbaka. Men när jag nåddes av nyheten att hon var singel gjorde magen likväl inte bara ett litet hopp, den satte upp ett helt jävla trapetsnummer. Att bli tagen på sängen fick en ny innebörd.
Det är långt ifrån en definierad känsla, men i maggropen finns utan tvivel en nyfikenhet på vad som skulle kunna hända...
Det är förgängligt lätt att glömma bråk, skrik och tandagnissel. Det är förbannat svårt att glömma den trygga famnen, värmen och inte minst känslorna som för henne var starkare än för någon jag därefter det träffat. Som mina vänner påpekar kanske det bara är ett dumt påhitt. Men mot pirret i magen hjälper inte påminnelser om smärta och avsked.
Kanske är det ett gott tecken? Kanske borde jag glädjas att cynismen ännu inte tagit sig ner till magen och pirret som jag saknat? Kanske är det ett misstag eller kanske skulle det vara det bästa som hänt i livet?
Självklart går jag som vanligt händelserna i förväg. Två msn-konversationer och några alkoholstinna sms från bådas håll betyder ingenting. Hon har nyss blivit singel och prospektet att hon skulle vara intresserad av att ens ses och än mindre vara intresserad på något känslomässigt plan är såklart naivt. Hon får kontrollera takten, så med all sannolikhet rinner det ut i sanden, även om min mage just nu skriker för full hals att det inte är det den vill.
Blir osannolikt trött på den där magen ibland. Oseriös jävel.
Middag hos mormor ikväll.
Fest med högst troligt kemiska inslag på fredag när Emma och Johannes slår på stora trumman.
Fest nästa lördag hos tån, definitivt ingen kemisk glädje.
Både tårar och skratt ligger nära.
Tur att man kan lita på Sufjan Stevens…
”So we run back
Scrambling for cover
A mind that knows itself
Has a mind to kill the other”
/P
Subscribe to:
Posts (Atom)