Psykisk och fysisk sjukdom...

"It's a good thing tears never show in the pouring rain,
as if a good thing ever could make up for all the pain"

Robyns akustiska pianoversion av "Be Mine" har blivit höstens avslappningslåt. Så fint så fint att det darrar till innanför revbenen och reser sig på armarna.
Kärlek.

Bröt all kontakt med C i onsdags. Blev för märkligt. Visste inte riktigt vart jag hade känslorna och att ge sig in i karusellen igen kändes måttligt lockande. Det skulle visa sig vara en genidrag som går utöver all väntad briljans...

Fredagskvällen började på en slumpvis vald wannabe-texas-krog med boysen och tog en vändning till Riche för att möta Strumpan varefter natten avslutades väldigt blött på Sture.
Strax efter tolv, mitt bland trendkåta mediakids på Riche, ringer telefonen. En okänd röst säger mitt namn och frågar om jag är jag. Tveklöst och nyfiken svarar jag ja. "Ring upp mig när du har tid så ska du få ditt livs mest intressanta samtal".

Det blev kanske inte mitt livs mest intressanta samtal, snarare en vandring nedför minnenas allé jag på många sätt kunnat vara utan.
Personen som ringer är Cissis ex/nuvarande pojkvän (vart de står är högst oklart då deras versioner går isär). Det visar sig hursom att han under sitt förhållande med C konstant blivit överröst med lögner, märkliga påhitt, historier som gått isär, psykotiskt beteende från hennes sida och så mycket märkligheter att han var totalt knäckt. Han visste inte vart han skulle vända sig och ringde mig för att möjligen räta ut ett par frågetecken.
Plötsligt sköljde igenkänningens vågor över mig. Det var som att slå på en strömbrytare jag vägrat gå i närheten av. Likheterna med mina egna 5 månader i C's sällskap var så träffande att det var svårt att hålla sig för skratt. Det är varken värt kraften eller mödan att lista alla hennes påhitt, men jag kan bara hoppas för killens skull att han precis som jag väljer att lämna psykot och söka lyckan på annat håll.

Lördagen spenderades sedan i sängen i vad jag trodde först var en enkel bakfylla... Efter att ha sovit/slumrat/feberyrat 14 timmar insåg jag att det var lite värre än en simpel dagen efter. Trots att jag hade en väldigt efterlängtad födelsedagsfest att gå på fick planerna tyvärr stryka på foten när jag klockan 22.00 fortfarande inte kommit upp ur sängen och knappt orkade lyfta huvudet från kudden. Att det sedan visade sig att lilla tån gjort sig besvär för att försöka para ihop mig med en till synes vettig journalisttjej gjorde inte bitterheten över den missade festligheten mindre. Suck. Hade behövt lite vett efter två veckors galenskap.

Vaknade i söndags halv tio efter drygt 30 timmar till sängs. Masade mig iväg på en oväntat trevlig familjemiddag och gör nu bokslut för helgen genom att läsa ut Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor".

Blir alldeles för gripen av böcker när jag väl börjar. Måste fan sluta läsa.

Det och att sluta vara en sucker står på att göra listan.

Lycka till.

"And now your helpless sometimes,
wishing's just no good.
Cause you don't see me,
like i wish you would"

/P