No one

Basen i takt med hjärtat.

Om man hör något tillräckligt många gånger, blir det en sanning?

Efter 40 minuters repeat av Alicia Keys (av alla jävla människor) fortsätter dagen i samma tema. Samma låt. Samma taktfasta bas som aldrig slutar.

Pundarbeteende.

Senaste gången jag lyssnade på en låt såhär många gånger i rad var en höstdag för närmre ett år sedan. Kemisk glädje. Akon på repeat i sex timmar.

Nu finns ingen kemisk glädje så långt ögat kan nå eller ådrorna känna. Blodet rusar utspätt med mellanöl. Lottas diagnos rev till i hjärtat. Alldeles för nära. Tankarna går både till henne och familjen. Efter att ha levt som anhörig till någon som stått i dödens väntrum kan jag ana hur det känns. Vill inte att andra ska behöva gå igenom det. Ett oroligt väntande på diagnoser, läkare, behandlingar, besked, förbättringar, förvärringar, klarhet och lösningar. Det gör ont på sätt som inte går att beskriva...

Jag hoppas du har det bra i kväll älskade lillebror. Ge pappa och farfar en kram.

Höstregnsblöta kläder, våta kinder.

Fan.

"I just want you close
Where you can stay forever
You can be sure
That it will only get better
You and me together
Through the days and nights
I don't worry 'cuz
Everything's going to be alright"

Basen slår fortfarande i takt...

/P