Dagarna går på en efter annan och det känns som jag satt livet på paus. Den möjliga utlandsvistelsen har fått allt att stanna av. Vill inte tänka på, hoppas eller föreställa mig vardagen om några månader. Kan inte planera framåt. Kan inte hänge mig åt nått beständigt i endera riktningen. Antingen vill jag rycka upp skiten med rötterna, börja fixa inför resan och dra, eller så får jag finna mig i slentrianen här hemma.
Papperena har inte anlänt till Shanghai. Min framtid ligger i ett litet brunt kuvert någonstans mellan Stockholm och en dröm. Tröttsamt men föga oväntat att nått skulle skita sig. Försvinner ansökningen är det klart tveksamt om jag hinner skicka in en ny.
Korsar väl den bron när jag kommer till den.
Knappt hört av C den senaste veckan men i natt fanns hon i en dröm. Ringde och skällde ut mig för någonting jag nu inte minns. Sånt som kallas ett tecken? Brukar vara dålig på att tyda sådana.
Nyfikenheten har dock inte gett med sig. Behöver kanske distraheras, men återkommer hela tiden till prospektet att jag kanske inte bor i det här landet efter januari. Kortsiktigt var ordet…
Svammel svammel svammel och tankarna går bara runt. Inser varför jag så många gånger lagt ned den här sorgliga ursäkten till blogg.
”Över plymerna, palmbladen och korsen
Som skallrar där i vinden, som lät som hesa röster
Från dom som gör reklamen, jagar zombies upp ur graven
Ge mig nåt som känns”
/P
No comments:
Post a Comment