Höstambivalens

”And the winter moves about Illinois.
When my sister picks a fight,
With the Alexander boy.”

Sensommarens mest spelade låt i tid och otid, fylla och nykterhet, rus och avtändning. Sufjan är livlinan i ett höstaktigt Stockholm jag förbereder mig att lämna.

Ansökningshandlingarna till Jiao Tong University är skickade. En flyktig dröm som funnits sedan hösten 2005 då jag första gången förfördes av Shanghai har kommit ett steg närmare ett genomförande. Inte utan komplikationer…

Borde det vara lättare? Borde det inte vara odelat positivt att realisera en dröm, få fly landet, komma bort och släppa taget?
Jag ser framför mig glättiga människor i amerikanska collegetröjor som ler stomatolleenden och bedyrar hur kul det ska bli att åka utomlands, hur spännande de tycker resan ska bli och hur mycket de längtar. Själv går jag runt med en klump i magen.
Jag VILL till Shanghai. Jag VILL komma bort. Jag VILL släppa taget och bryta slentrianen. Tro inget annat. Men sen finns det en del av mig som pockar på uppmärksamhet och vill göra det jävligt klart att det är en osäker framtid som går mig till mötes.

”Arbetslöshet när du kommer hem, snyggt jobbat.”
”Vara med i bostadsrättsomvandlig som student i Shanghai? Tillåt mig hånskratta dig i ansiktet!”
”Kasta bort all trygghet för en liten kick? D-u-m i h-u-v-u-d-e-t!”

Men sen kommer drömska bilder av drinkar på New Heights, tapas, taxiresor i morgonrusning, nyheter och en kravlös tillvaro. Klumpen i magen byts ut mot en hoppfull förväntan.
Så ser hösten just nu ut. Skräckblandad förtjusning, the story of my life.

Cissi har gjort en totalt oväntat comeback i vardagen. Efter att ha lämnat samboliv på Ingarö flyttade ett av mitt livs kärlekar nyligen tillbaka till innerstan och kontakten har återupptagits. Senast jag nämnde henne i den här bloggen var det i referens till vårt uppbrott hösten 2006.

”C ringde igår och ville prata. Orkar inte. Trött på lögner, trött på henne. Märkligt hur uppfattningen om en person kan ändras så radikalt på 1 1/2 månad.”

Och nu har uppfattningen uppenbarligen svängt igen 2 år senare.

Det har inte varit ett trånande i tysthet. Tiden sen vi gjorde slut har tankarna aldrig vandrat i banorna att det ens skulle vara rimligt, önskat eller möjligt att känslorna skulle komma tillbaka. Men när jag nåddes av nyheten att hon var singel gjorde magen likväl inte bara ett litet hopp, den satte upp ett helt jävla trapetsnummer. Att bli tagen på sängen fick en ny innebörd.

Det är långt ifrån en definierad känsla, men i maggropen finns utan tvivel en nyfikenhet på vad som skulle kunna hända...
Det är förgängligt lätt att glömma bråk, skrik och tandagnissel. Det är förbannat svårt att glömma den trygga famnen, värmen och inte minst känslorna som för henne var starkare än för någon jag därefter det träffat. Som mina vänner påpekar kanske det bara är ett dumt påhitt. Men mot pirret i magen hjälper inte påminnelser om smärta och avsked.
Kanske är det ett gott tecken? Kanske borde jag glädjas att cynismen ännu inte tagit sig ner till magen och pirret som jag saknat? Kanske är det ett misstag eller kanske skulle det vara det bästa som hänt i livet?
Självklart går jag som vanligt händelserna i förväg. Två msn-konversationer och några alkoholstinna sms från bådas håll betyder ingenting. Hon har nyss blivit singel och prospektet att hon skulle vara intresserad av att ens ses och än mindre vara intresserad på något känslomässigt plan är såklart naivt. Hon får kontrollera takten, så med all sannolikhet rinner det ut i sanden, även om min mage just nu skriker för full hals att det inte är det den vill.
Blir osannolikt trött på den där magen ibland. Oseriös jävel.

Middag hos mormor ikväll.
Fest med högst troligt kemiska inslag på fredag när Emma och Johannes slår på stora trumman.
Fest nästa lördag hos tån, definitivt ingen kemisk glädje.

Både tårar och skratt ligger nära.

Tur att man kan lita på Sufjan Stevens…

”So we run back
Scrambling for cover
A mind that knows itself
Has a mind to kill the other”

/P