God only knows...

"People are like songs, I swear
Some found you as a child and still they're always there
A boy that I knew was Anarchy in the UK
Burned out too quickly but in such a beautiful way"

Fina Annika Norlin vaggar in höstkylan så vackert att det ibland inte gör något att löven gulnar på marken.

Fast det gör det.

Folk som hävdar att hösten är en härlig årstid förtjänar att ställas mot väggen när revolutionen kommer. De där mytomspunna höstpromenaderna som sägs vara ett fyrverkeri i gult, rött och oranget är en lögn påhittad av klädindustrin som skulle förlora massa pengar om vi gick i ide under den här skitårstiden. Istället klaffsar människor omkring i en sörja av regnblöta löv och smuts som plötsligt gör oron för lårbensbrott befogad.

Helgen bjöd dock på den senaste tidens andra middag i goda vänners lag och fick mig att inse att man verkligen borde äta oftare tillsammans med människor man tycker om. Sen att kvällen totalt spårade ur på Lemon bar med 2 direkt olämpliga närkontakter och 1 som inte har några konsekvenser alls är en annan sak. Värt att notera att jag bara var en del av den sistnämnda vilket gjorde kvällen än roligare för undertecknad.

Står fortfarande på stället och trampar vad gäller Kina. Pappren från skolan vägrar komma och jag får lite mer ont i magen varje dag över att de inte ska komma i tid.

Står fortfarande på stället och trampar vad gäller kärleken. Tycker det kunde vara dags för någon fenomenal att komma och hitta mig. Någon som är som en fantastisk låt, som Annika hade uttryckt det... Kanske som en Beach Boys låt...

"And you are the only one I've met who's God Only Knows
I liked you the first time I met you, and it grows and grows and grows"

/P