Snooze. Snooze. Snooze. Mobilens ihärdiga försök att väcka mig resulterar i en allt bryskare behandling av snoozeknappen. Den gråa morgonen gör det inte lättare att slänga benen över sängkanten och omfamna en ny dag. Precis tvärtom. Blir som vanligt en snabbdusch och kombinerad tandborstning. Allt för att spara tid.
Tunga steg, en ofokuserad blick och distade gitarrer är mina följeslagare nedför den regnvåta trottoaren som ter sig som min egen Via Dolorosa. Redaktionen, mitt Golgata, tornar upp sig när jag svänger runt det sista hörnet och snart sitter jag åter bakom mitt skrivbord och tvingas se Malou vara klimakterieobstinat på TV4.
Det kunde varit vilken morgon i januari som helst.
Inte ett ord från Charlotte. Måste vänta.
Det är ett spel, vad än folk säger. Det måste vara så. Många talar sig varma för att de är så trötta på att spela just detta spel, men utan det skulle dejtingscenen falla samman. Känslor får inte släppas fria, allt blir för impulsivt, påträngande och destruktivt. Istället får jag vänta.
Känslan i magen är fortfarande relativt odefinierad, men det finns i alla fall något. Kanske rinner det ut i sanden, kanske inte. Tänk om hon är God only knows?
Lunch hos kära mor. Gratis. Bra i dessa kärva ekonomiska tider.
Imorgon välkomnar vi med öppna armar familjen från de småländska skogarna. Rödvin, ”Idol”, tacos och samkväm. Sen spårar vi på Marie Laveau.
November är nog inte så pjåkigt, men det kan jag aldrig erkänna.
/P
No comments:
Post a Comment