Och jag förstår de
som sticker sig med nål i en nerpissad trappuppgång
Och jag vet hur det kan
träffa som skott i hjärtat av en M16
Och jag förstår de
som blir sjuka i huvet av alltihop
Ibland känns det som att rensa luften och förgifta den är ett och samma. Jag har någon gång refereat till Scrubs-scenen där Elliot resonerar kring att lägga all sin galenskap i någons knä och hoppas det bär. Att det inte funkar så. Att issues och problem ska portioneras ut istället för att släppas lös i ett katartiskt ursinnesvrål som riskerar att ge relationsmässig tinnitus.
Men ibland blir det nödvändigt att kräkas fram demonerna. Att dra fram dem likt troll i ljuset och hoppas de blir till sten istället för en dödsdom.
J frågade om vårt sexliv.
Oj så hands on det här inlägget plötsligt blev. På fler än ett sätt.
Men frågan letar sig så djupt ner bland lagren att jag knappt vet vart den ska börja besvaras. Ett svar som står att finna i trygghetsbrist, men som är så svårt att visa vägen till. En av mina största trösklar och den svaghet som mina grönbruna ögon minst av allt klarar att se på.
Hon tog hursom diskussionen. Med skakande fingrar och trevande formuleringar försökte jag förklarar, konkretisera och visa.
Kanske är det fel. Kanske borde min sexualitet får vara min. Kanske är vi inte bara kompatibla? Kanske borde jag hitta någon som kan uppskatta det jag ger i den takt jag gör det istället för att ifrågasätta.
Men. Det är ju henne jag nu vill ha. Henne jag vill göra glad. Mitt beteende som kanske är skevt. Ska jag skämmas och skyla över nått jag egentligen vill komma till rätta med eller försöka förändra?
Jag har svårt att slappna av. Prestationsångest, nojor och mindervärdeskomplex för något som borde vara så normalt, avslappnat och roligt. Kuken i fittan liksom. Och det ÄR roligt och allt det där andra, när jag väl bestämmer mig för att det är det. Men kanske blir fjädrarna till hönor först när jag bryr mig? Först när jag inte vill mista någon.
Jag önskar jag kunde bestämma själv, men det är nått som mitt underfundiga förhatliga psyke helt sonika själv väljer.
Jag hoppas hon ger mig tillfälle att landa i den trygghet jag tror hon kan ge. Jag hoppas jag kan bestämma mig.
Men vi pratade. Och reflekterade. Och pratade. Jag om mina problem samtidigt som hon delade ur sitt liv och sina mörka gömmor.
Kanske leder det oss framåt. Ett steg. Kanske står vi kvar men med mindre sotade glasögon.
Blåsa rent luften eller blåsa ut ljuset. Ibland är det ett enda andetag som gör all skillnad.
Funderar på om jag ska berätta om bloggen. Ge henne den insikten. Mina sporadiska tankefragment som inte ens bildar en helhet utan bara vaga konturer av ett liv. Skriver jag redan nu det här med tanken att hon ska läsa? Kanske. Kanske förhåller jag mig redan nu inte helt neutralt till det här. Min ventil. Mitt sällan sällan använda andningshål.
Fast hon kanske förtjänar att veta. Att ha samma insikt som jag fått i henne. Frågar jag henne om hon verkligen vill läsa lär hennes nyfikenhet gå bärsärk så att hoppas på rim och reson är nog döfött.
Kanske borde andningshållet få finnas hos henne istället för här? Eller hos Lillan, S, WC eller nån av de andra som har extranycklarna till mitt hjärta?
För här är det ju sporadiskt. Och mitt. På gott och ont.
För jag är hellre blind,
jag är hellre blind,
jag är hellre blind
Än ser mitt liv utan dig
Florence Valentine - Jag är hellre blind än ser mitt liv utan dig.
som sticker sig med nål i en nerpissad trappuppgång
Och jag vet hur det kan
träffa som skott i hjärtat av en M16
Och jag förstår de
som blir sjuka i huvet av alltihop
Ibland känns det som att rensa luften och förgifta den är ett och samma. Jag har någon gång refereat till Scrubs-scenen där Elliot resonerar kring att lägga all sin galenskap i någons knä och hoppas det bär. Att det inte funkar så. Att issues och problem ska portioneras ut istället för att släppas lös i ett katartiskt ursinnesvrål som riskerar att ge relationsmässig tinnitus.
Men ibland blir det nödvändigt att kräkas fram demonerna. Att dra fram dem likt troll i ljuset och hoppas de blir till sten istället för en dödsdom.
J frågade om vårt sexliv.
Oj så hands on det här inlägget plötsligt blev. På fler än ett sätt.
Men frågan letar sig så djupt ner bland lagren att jag knappt vet vart den ska börja besvaras. Ett svar som står att finna i trygghetsbrist, men som är så svårt att visa vägen till. En av mina största trösklar och den svaghet som mina grönbruna ögon minst av allt klarar att se på.
Hon tog hursom diskussionen. Med skakande fingrar och trevande formuleringar försökte jag förklarar, konkretisera och visa.
Kanske är det fel. Kanske borde min sexualitet får vara min. Kanske är vi inte bara kompatibla? Kanske borde jag hitta någon som kan uppskatta det jag ger i den takt jag gör det istället för att ifrågasätta.
Men. Det är ju henne jag nu vill ha. Henne jag vill göra glad. Mitt beteende som kanske är skevt. Ska jag skämmas och skyla över nått jag egentligen vill komma till rätta med eller försöka förändra?
Jag har svårt att slappna av. Prestationsångest, nojor och mindervärdeskomplex för något som borde vara så normalt, avslappnat och roligt. Kuken i fittan liksom. Och det ÄR roligt och allt det där andra, när jag väl bestämmer mig för att det är det. Men kanske blir fjädrarna till hönor först när jag bryr mig? Först när jag inte vill mista någon.
Jag önskar jag kunde bestämma själv, men det är nått som mitt underfundiga förhatliga psyke helt sonika själv väljer.
Jag hoppas hon ger mig tillfälle att landa i den trygghet jag tror hon kan ge. Jag hoppas jag kan bestämma mig.
Men vi pratade. Och reflekterade. Och pratade. Jag om mina problem samtidigt som hon delade ur sitt liv och sina mörka gömmor.
Kanske leder det oss framåt. Ett steg. Kanske står vi kvar men med mindre sotade glasögon.
Blåsa rent luften eller blåsa ut ljuset. Ibland är det ett enda andetag som gör all skillnad.
Funderar på om jag ska berätta om bloggen. Ge henne den insikten. Mina sporadiska tankefragment som inte ens bildar en helhet utan bara vaga konturer av ett liv. Skriver jag redan nu det här med tanken att hon ska läsa? Kanske. Kanske förhåller jag mig redan nu inte helt neutralt till det här. Min ventil. Mitt sällan sällan använda andningshål.
Fast hon kanske förtjänar att veta. Att ha samma insikt som jag fått i henne. Frågar jag henne om hon verkligen vill läsa lär hennes nyfikenhet gå bärsärk så att hoppas på rim och reson är nog döfött.
Kanske borde andningshållet få finnas hos henne istället för här? Eller hos Lillan, S, WC eller nån av de andra som har extranycklarna till mitt hjärta?
För här är det ju sporadiskt. Och mitt. På gott och ont.
För jag är hellre blind,
jag är hellre blind,
jag är hellre blind
Än ser mitt liv utan dig
Florence Valentine - Jag är hellre blind än ser mitt liv utan dig.
No comments:
Post a Comment