I hope I cut myself shaving tomorrow
I hope it bleeds all day long
Our friends say it's darkest before the sun rises
We're pretty sure they're all wrong
Sen så gör det plötsligt så ont att revbenen viker sig inåt. På samma gång slår hjärtat extraslag och stannar. Kniven i bröstet som värkt och gjort ont dras ut, bara för att timmar senare på nytt huggas in. Rakt in med kärleken och svekets fulla kraft.
Luften går ur. Pulsen rusar. Tankarna exploderar i ett fyrverkeri av smärta, ångest och ensamhet.
Vi började treva, jag och J. Sträcka ut händer som ville hålla hårt. Kanske försöka igen, för vi hade ju inte gått vidare. Vi ville ju så mycket. Vi ville varandra så mycket. SMS under jul blev till en önskan att träffas, försöka reparera. Samtal om att börja från noll, ta det lugnt, hon sa att jag var värd att vänta på.
Men vänta, det hade hon inte gjort.
Nån dag efter jul la hon sig i någon annans säng. Lät någon annan fylla tomrummet jag hade bokat. Trots att vi börjat treva tillbaka vände hon ryggen. Valde ett förgängligt knull istället för att försöka igen.
Hur mycket var orden värda? Hur mycket ville hon?
Kniven sliter sönder ännu en bit av hjärtat.
Jag ville inte höra på någon förklaring. Hon skrev något om en soppa, att inte kunna ha det ogjort. Hon har rätt. Hon har ju det rätt ofta.
Kniven vrider sig ett varv till.
Det hade kanske gått att gå komma över. Även jag har sökt tröst och närhet i någon annan. Vi var inte tillsammans när det hände, inga löften är brutna och inga teoretiska gränser passerade.
Men pusslets sista bit raserar varje uns av hopp. För det var en vän. Någon hon umgås med varje vecka. Någon även jag känner, om än ytligt. Den vetskapen sliter fullkomligt sönder hoppet om försoning.
Bilden av dom två knullandes är inbränd på näthinnan trots att jag inte såg på. Hans händer över henne. Hennes mun över honom. Jag tvingar mig själv att spela upp det i huvudet och sväljer en kväljning. Ångesten växer i magen, men jag tittar en gång till.
Greppar själv kniven och drar den inåt. Rakt genom.
Där dör allt. I de tankarna byts förälskelse mot förakt.
Det skulle aldrig gå. Skulle aldrig kunna se dem tillsammans. Jag vägrar bli den killen som ringer sin tjej inte av omtanke utan oro. Vägrar misstro.
Så jag gör bokslut. Samma dag jag avlivar min katt dödar J vårt förhållande. Kissen fick en spruta, jag fick en kniv i bröstet.
Tittar framåt. Vänder blad. Nyår står för dörren. Come what may.
Kniven sticker rakt ut och jag låter den sitta. Någon kommer dra ut den tids nog. Någon som drar ut den för att läka, inte för att hugga igen.
I am drowning
There is no sign of land
You are coming down with me
Hand in unlovable hand
And I hope you die
I hope we both die
/The Mountain Goats - No Children
I hope it bleeds all day long
Our friends say it's darkest before the sun rises
We're pretty sure they're all wrong
Sen så gör det plötsligt så ont att revbenen viker sig inåt. På samma gång slår hjärtat extraslag och stannar. Kniven i bröstet som värkt och gjort ont dras ut, bara för att timmar senare på nytt huggas in. Rakt in med kärleken och svekets fulla kraft.
Luften går ur. Pulsen rusar. Tankarna exploderar i ett fyrverkeri av smärta, ångest och ensamhet.
Vi började treva, jag och J. Sträcka ut händer som ville hålla hårt. Kanske försöka igen, för vi hade ju inte gått vidare. Vi ville ju så mycket. Vi ville varandra så mycket. SMS under jul blev till en önskan att träffas, försöka reparera. Samtal om att börja från noll, ta det lugnt, hon sa att jag var värd att vänta på.
Men vänta, det hade hon inte gjort.
Nån dag efter jul la hon sig i någon annans säng. Lät någon annan fylla tomrummet jag hade bokat. Trots att vi börjat treva tillbaka vände hon ryggen. Valde ett förgängligt knull istället för att försöka igen.
Hur mycket var orden värda? Hur mycket ville hon?
Kniven sliter sönder ännu en bit av hjärtat.
Jag ville inte höra på någon förklaring. Hon skrev något om en soppa, att inte kunna ha det ogjort. Hon har rätt. Hon har ju det rätt ofta.
Kniven vrider sig ett varv till.
Det hade kanske gått att gå komma över. Även jag har sökt tröst och närhet i någon annan. Vi var inte tillsammans när det hände, inga löften är brutna och inga teoretiska gränser passerade.
Men pusslets sista bit raserar varje uns av hopp. För det var en vän. Någon hon umgås med varje vecka. Någon även jag känner, om än ytligt. Den vetskapen sliter fullkomligt sönder hoppet om försoning.
Bilden av dom två knullandes är inbränd på näthinnan trots att jag inte såg på. Hans händer över henne. Hennes mun över honom. Jag tvingar mig själv att spela upp det i huvudet och sväljer en kväljning. Ångesten växer i magen, men jag tittar en gång till.
Greppar själv kniven och drar den inåt. Rakt genom.
Där dör allt. I de tankarna byts förälskelse mot förakt.
Det skulle aldrig gå. Skulle aldrig kunna se dem tillsammans. Jag vägrar bli den killen som ringer sin tjej inte av omtanke utan oro. Vägrar misstro.
Så jag gör bokslut. Samma dag jag avlivar min katt dödar J vårt förhållande. Kissen fick en spruta, jag fick en kniv i bröstet.
Tittar framåt. Vänder blad. Nyår står för dörren. Come what may.
Kniven sticker rakt ut och jag låter den sitta. Någon kommer dra ut den tids nog. Någon som drar ut den för att läka, inte för att hugga igen.
I am drowning
There is no sign of land
You are coming down with me
Hand in unlovable hand
And I hope you die
I hope we both die
/The Mountain Goats - No Children
No comments:
Post a Comment