En sorts nystart

Det krävs ändå så lite. Faktiskt nästan ingenting. Jag undrar om det verkligen finns några kriterier alls för folk som kan få mig att tappa fattningen.
C är den senaste.

L-historien avslutades i helgen. Vi hade inte setts på två veckor och det enda jag egentligen funderat över i förhållandet var hur jag skulle göra slut och när. Senast vi sågs åkte jag dit tjugo i sex en söndagsmorgon. Sprit och droger rusade fram i blodet. Dumt. Så oerhört dumt. Eller mer taskigt tror jag. Ville egentligen ingenting speciellt. Brydde mig inte om sex. Ville bara somna bredvid någon och vakna av att få håret bortsmekt från pannan. Somnade nästan så fort jag kom dit och gick därifrån 20 minuter efter jag vaknat. L tolkade det väl som ett tecken på tillgivenhet. Tror det var precis motsatsen.

I helgen förklarade jag iaf till slut att det inte fungerade. Att vi måste bryta. Skyllde på annat, men sanningen är att det inte finns några känslor där. Sen finns det saker som komplicerar. Kanske kunde det ha varit annorlunda, men det är knappast min plats att fundera i de banorna. Känns befriande att det är över.

Kommer sakna att hon smeker håret från pannan.

C är inte alls som L. Lite mer framåt, snyggare, längre och med lite mer bett i orden.
Som vanligt står jag redan på mållinjen och väntar innan vi ens träffats. Står där och tittar lite över axeln. Hoppas att hon ska jogga ifatt. Smart. Verkligen. Eller inte. Ska försöka ses i veckan innan midsommar, för helgen lär mest bli kaotisk. Hon är rätt märklig, men det brukar ju funka på mig.

Kanske blir det fart i bloggandet igen när något nytt är på g. Känns lite så. Behovet av att ventilera allt kommer tillbaka. Har saknat det.

Mer än en månad sen jag senast skrev. ”Fika med L”. Tjenare.

Tänker inte göra någon återblick över månaden som gått. Inget jag vill reflektera över. Rätt blasé.

Lyssnar på "Good morning Joan". Dagens låt.

Sitter och väntar på att C ska vakna och kanske höra av sig.

Just som jag sitter och skriver upptäcker jag ett pirr.

Fan.

Eller?

/P