Mr Hyde...

Ibland känner jag mig pillemarisk. Lite ondsint. Jag gillar inte alltid den sidan hos mig själv, men på något sätt lever jag ut den hur som.

Ofta gör jag det genom att stalka folk. Jag vet egentligen inte om det har någon effekt, men jag har fått för mig det.

När jag själv ibland går ensam hemåt i stockholmsnatten händer det att jag hamnar framför någon person. Kanske är det ett fellow-fyllo på väg hem, kanske är det en tant på nattpromenad eller kanske är det en farlig och våldsam rånare.
Det sista alternativet är oftast det jag utgår ifrån. Jag är ofta helt övertygad om att personen bakom bara går och väntar på rätt ögonblick att kasta sig över mig och, troligtvis med en kniv, ta alla mina små pinaler för att sen pila iväg till nån mörk gränd.
Jag knyter nävarna i jackfickorna och tänker i mitt halvlulliga sinne ”Ska han ge sig på mig ska han få se på fan!”. Sen går jag med taktfasta steg och försöker se så nykter och farlig ut som möjligt, så att potentiella våldsverkare verkligen ska tänka sig för innan de försöker sno min plånbok.

Jag har aldrig blivit rånad på detta sätt. Jag har aldrig hamnat i bråk på väg hem från krogen. På Östermalm finns väldigt få farliga ungdomsgäng som lurpassar på fyllon på hemgång.

Ändå finns denna känsla. Denna totalt ogrundade rädsla.

Det är denna känsla jag försöker framkalla i mina små offer ibland. Det är inte så att jag LETAR efter dessa offer eller situationer, de uppkommer mest som av en slump. Jag svänger runt ett hörn och där 5m framför mig går en stackars östermalmsdam med handväska.

Det är då jag skrider till verket.

Jag anstränger mig för att se lite extra farlig ut. Kanske drar ned luggen lite extra framför ögonen och går med tunga steg. Kanske släpper jag ut en lite tyngre suck, för att påkalla uppmärksamhet.

Ibland får jag en reaktion. Offret tittar sig lite nervöst över axeln och börjar gå lite snabbare, eller lite närmare husväggen.

Då tar jag upp nyckelknippan och slänger lite med den. Ljudet av metall mot metall kanske skrämmer någon. Kanske får nackhåren att resa på sig och kanske snabbar på stegen lite mer.

Jag fylls av en märklig känsla av skadeglädje blandat med skuldkänslor.

Jag skulle aldrig råna någon på detta sätt. Jag skulle aldrig bråka med någon på vägen hem från krogen. Dessutom är jag absolut inte med i något farligt ungdomsgäng som överfaller fyllon.

Ändå gör jag det.

Lever ut min tvångstanke.

Ger igen lite på omvärlden för de gånger jag själv går där och undrar vad i helvete personen bakom sysslar med.

Kanske är det ett tecken på att något är fel. Kanske är jag helt skadad.

Men ändå…

Jag går ju bara där.

/P