Common people

Efter en långhelg på landet känns tillvaron plötsligt stabilare. Att få byta G&T-kladdiga nattklubbsgolv och singelångest mot bebisgull, lugna öl på balkongen i Jönköping, en fantastisk familjemiddag hos Sörensens och en försmak av föräldralivet i Växjö var en ack så välbehövlig paus från karusellen i huvudstaden.

Nu återstår problemet att finna kärleken innan den biologiska klockan kan tystas. Har ju gått bra under de senaste 28 åren, så hur svårt kan det egentligen vara att hitta den rätta? Eller vänta nu…

Under sommarens färder runtom i landet har min läslust fått luft under vingarna. Förutom att avverka en hyffsat klyschig mammaroman på vägen ner till småland tog jag mig med iver igenom Moa Herngrens debut ”Allt är bara bra, tack”. Läskig krypande ångest. Förnekelse. Lögner för sig själv och andra. Liknelsen med mitt eget liv tog som en spark i magen.
Under tiden jag läste om den sönderslagna familjeidyllen kunde jag inte låta bli att undra hur mitt liv skulle te sig för någon som observerade det utifrån. Hur skulle förhållandet med min självmordsbenägna och alkoholiserade mamma framstå? Är jag en jävla idiot som står vid hennes sida trots att hon gång på gång lyckas slå mig till marken, om än inte fysiskt så definitivt psykiskt? Skulle det bästa vara att vända henne ryggen och bygga upp mitt eget liv, långt bort från skamkänslor och sår som aldrig läker?

Vem skickar jag de framtida terapiräkningarna till? Någon lär ju bli rik och skulle jag få tippa är ju oddsen på att det inte är jag…

En händelserik helg avslutar den korta arbetsveckan. Popaganda, svartklubbar, F12 och en annalkande dimma av droger och alkohol.
Vet inte om jag orkar, men heller inte om jag orkar stå emot.

And dance and drink and screw
Cause there’s nothing else to do.

/P

Lua

When everything is lonely I can be my own best friend
I'll get a coffee and the paper, have my own conversations

Jag vet inte om Conor Oberst är så skör och problemtyng som musiken gör gällande. Jag behöver nog inte veta heller. Musik är inte avhängt på känslan dess skapare hade när den skapades utan på den känsla som upplevs av den som lyssnar.
Kanske skrattade Conor natten han skrev Lua. Kanske fastnade den svarta luggen i tårar.

Saker behöver inte alltid utredas eller riskera att gå sönder för att man funderar över dem. Saker kan bara få vara. Få påverka som de påverkar och verka som de verkar.

Tyvärr var inte träffen med Lina en sån sak. Eller så kanske den var det, men på ett dåligt sätt. Måndagens träff med Örebrofröken gick hursom inte så lysande. En trevlig middag gled in i en bra film men sen var det hej då.

Så snabbt försvann en människa som de senaste två veckorna funnits i mitt liv på väldigt påtagliga sätt.
Kan sörja förlusten, men inte henne. Återigen går jag vidare relativt oberörd och orkar just nu inte fundera över varför. Det får vara som det är…

Som lök på laxen fortsätter problemen med familjen. Kära mor känner återigen ett behov av att extrovärt uttrycka sin sorg, ångest, depression eller vad det nu är som tynger henne.
Själv orkar jag inte rycka in. Orkar inte bära fram henne eller offra min egen bräckliga trygghet för att finnas där.
Trots det sitter jag och skakar medan jag skriver. Maktlös inför det faktum att hon alltid kan få mig ur balans med sina mail. Med sina problem. Med sitt ständiga sökande efter hjälp.

Suck.

Gör som vanligt och fokuserar på annat. En annalkande helg med kräftskiva och smålandsbesök. En välkommen paus från en stad som just nu känns väldigt liten och sliten.

Får lite tröst av Conor istället.
Vare sig han är glad eller ledsen.

I got a flask inside my pocket, we can share it on the train
And if you promise to stay conscious I will try and do the same
We might die from medication, but we sure killed all the pain
But what was normal in the evening by the morning seems insane

/P

480.. 481... Tillbaka

Det är 481 dagar sedan jag bloggade… Och så börjar jag med att ljuga.

Jag gjorde ett tafatt försök att flytta bloggen vilket resulterade i fem inlägg på annan ort. Kändes inte hemma. Om det ska finnas ett dokument över mitt liv och tankar så kan man i alla fall samla inkonsekvensen på ett och samma ställe.

481 dagar sedan jag skrev HÄR hursom. Tänkte inte tjata om det, men så är det.

Lillebror försvann för 479 dagar sedan. Vet inte om jag vill gå in djupare på det så jag snor en beskrivning som är lätt att skriva under på.

” I helgen hände det som inte fick hända. Min lille M försvann. Han bestämde sig för att kliva upp på ett moln. Nu spelar han där istället för här. Fattar det fortfarande inte. Orkar inte. Det är obegränsad sorg. Och lite ilska. Värre blir det förmodligen. När jag fattar. Om jag fattar.
Vi satt för någon vecka sedan och drack vin. Jag spelade tamburin. Lyssnade på våra favoritlåtar. Lekte det vi brukade: rockstjärnor. Han var det. Vår rockstjärna. Inte jag. Jag lät bara ljuset fall på mig. Det var skönt. Vi dansade och hade kul. Trodde inte. Ville inte tro. Hoppades att det skulle bli bättre. Att allt skulle vända. Livet är inte som det verkar.

Saknar dig så mycket. Det finns inga ord och det är egentligen ingen idé att försöka. Men jag gjorde det i alla fall. Med varierande framgång kan jag tycka. Det finns bara en sak att säga: saknar och älskar dig lillebror. Och er alla andra. Ni vet mycket väl vilka ni är.”

Sorgeåret har passerat och livet är väl tillbaka på så rätt köl som det går.
Tiden efter upprepade jag ofta för mig själv att livet aldrig blir bra igen, men att det att det kommer bli bättre.

Hittills verkar den tesen stämma.

Det känns kanske som en petitess att följa upp det tidigare stycket med oreringar om kärleksliv, men just här har jag aldrig varit mycket för att skilja mellan högt och lågt så det får samsas även nu.

Sommaren och våren kantades av återfall. Behov av närhet och verklighetsflykt i form av både glömda bekantskaper och kemiska substanser. Toppar och dalar som långsamt planat ut och blivit bättre, men aldrig bra.

Förra årets sommarromans med A förbyttes i vintras till ett läskigt parförhållande med E där till slut en fransk bulldog satte stopp för förfallet.

Våren präglades av korta sejourer utan mer djup än en genomsnittlig onani. Sommaren förflyter i ett alkoholrusigt töcken där rött hår stått ut som en tendens. Märkligt.

Och sen en liten fröken från Örebro som än kanske inte satt hjärtat i brand, men påmint om att det än finns glöd och kanske potential. Återstår att se.

” Du älskar bara rött, och leker vacker romantik.
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik.
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik.
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik.”

Sensommaren står för dörren och kanske ser jag till att inte vänta 481 dagar till innan jag skriver igen.

Så länge jag slipper återuppleva de senaste 479 dagarna…

/P

Ett CV

The days just slip and slide
Like they allways did
The trouble is my head
Won’t let me forget

Den taktfasta basgången i ”Why do i keep counting” ackompanjerar fötternas resa över en morgonstel trottoar.
Efter många månader i ett gränsland utan toner har jag äntligen återerövrat musiken till mitt liv.

Jag har köpt en ny iPod!

Det är märkligt hur man kan hänga upp saker på varandra. Under en lite för lång tid har jag gått och funderat på att börja promenera, allt i hälsans tecken. Förevändningen för att inte än komma igång har varit att det är så otroligt jävla tråkigt. Lösningen på tråkproblematiken har varit att skjuta projektet framför sig, att hänga upp det på något annat.
Med lite list och klurighet kanske ni kan dra slutsatsen att mitt promenerande varit avhängt på införskaffandet av en ny iPod…

Så nu ska det promeneras hej vilt.

Jo.

Tjenare.

Jag kanske lyckas, men kanske inte. Å andra sidan spelar det nog mig mindre roll på det stora hela.


Så, känslolivet då…

För tillfället är jag tillbaka på ruta ett igen känns det som. Under de senaste 6 veckorna har en flicka, vi kan kalla henne Jess, dominerat vardagen med sin närvaro. Mysiga kvällar, sömnlösa nätter, intima middagar och som vanligt en avsaknad av djupare känslor från min sida.

Man blir trött…

Hade redan för 1 ½ vecka sedan bestämt mig för att det var ohållbart… I Torsdags tog vi ”snacket” och gjorde slut på det.

Så, tillbaka på ruta ett…

Om det är nått som känns jobbigt i den nuvarande situationen så är det inte direkt att vara ensam. Jag är övertygad om att jag kan hitta nån substitut, fysiskt, rätt fort om jag nu vill. Men det jobbiga är ändå att fixa det.

Det jobbiga är att behöva bygga upp en relation på nytt. Att ännu en gång berätta alla tradiga historier om sitt liv, att på nytt påskina sig vara lagom vitsig och intressant, att lyssna på den andra partens tråkiga (jaja, i bästa fall väldigt intressanta. Just med Jess var det dock inte så.) historier och nicka snällt under konversationer om saker jag bryr mig lika mycket om som vilken skolmat som råkar serveras i Stockholmsområdet den givna dagen.

Man borde skriva ihop en relationsmässig CV. Den skulle nog bli något längre än ett vanligt, men man kanske kan begränsa sig till 4-5 sidor. Sen kan man utbyta dessa under första dejten, skumma igenom, sen har man alla fakta.
Inga mer frågor om stjärntecken, fastrar, syskon, tidigare jobb eller liknande. Allt i ett kompendium, svart på vitt...
Sen kan man ju självklart föra diskussioner utifrån CV:t, men det skulle ändå finnas där.
Dessutom kunde man spara det och fräscha upp minnet då och då. Föräldrars namnsdagar, viktiga händelser, syskonens namn osv.

Praktiskt.

Hurusom får jag finna mig i situationen att vara tillbaka på noll. Två nya kontakter har gjort… Vi kan kalla dem Amy och SL.
SL är söt, faktiskt bedårande söt. Lite fåordig hittills, men hon behöver nog bara lite tid.
Amy är också söt, men kanske inte lika bedårande. Dock finns det kanske lite mer gemensamt yrkesmässigt, men frågan är om man egentligen vill ha det?

Hur allt löser sig återstår att se. Jag ska försöka uppdatera.

Nu väntar lunch. Äntligen!

If all of our days are numbered
Then why do i keep counting?

/P

Sagan

”When you’r sleeping on the couch.
When love becomes sacrificing.”

Hon är så jävla söt.

I lördagskväll tårades ögonen.

Jag faller så platt.

Jag erkänner helt villigt att jag är en sucker. Askungesagan om Marie Lindberg går het på löpen och jag blir bara glad.

Den väna framtoningen, blygsamheten och hennes skelande öga.

Det behövs inte mer för att sälja in nått hos mig.

Låten är dessutom helt otroligt fin i sin Ternheim-anda.

Det kunde inte vara bättre. Hon kunde inte vara bättre. Sagan kunde inte vara bättre.

Tittat på reprisen säkerligen 10 gånger (bara under den senaste timmen) och blir lika glad varje gång.

Sure, hon kommer inte hålla hela vägen. Låten är inte schlager, men den står ut som den vackraste i årets startfält. Tippar på en andra eller tredje plats, utan att ens ha hört alla bidrag. Folket kommer bära fram henne. Bära fram den… Askungesagan.

Privat är allting lite förvirrat igen. KA är väldigt märklig. Hörts bara kort sen sist. Innan schlagern. Hon skulle iväg till nån vän och titta.
Ska se om jag gör något drastiskt. Trött på spelet för att vara ärlig.

Snabb träff.
Se om nått händer.
Sen vet man.
Wam, bam thank you mam.

Så lätt.

Så lätt är det aldrig tyvärr.

Önskar det var så dock. Så lätt. Lika lätt som man faller för en skelande skolfröken från Munkedal.

”I’m not sure it’s gonna be
You and me, anymore”

/P

Förväntan

Utandningsluften fryser i den ansade mustaschen.

Trasiga jeans skyddar dåligt mot kylan som återigen dragit in över staden.

Robyn sjunger om att bli lämnad.

En vintermorgon som alla andra.

Börjar tröttna på vintern för att vara helt ärlig. Krossade förväntningar på ett nytt år blandas med snöslask på byxslaget och stelfrusna händer under rökpauser.

Det är dags för vår. För nya förväntningar, för jeansjacka och gröna backar. För promenader utan förfrysningsskador och för Robyn att inte sjunga om att bli lämnad.


Har inte blivit bloggande den senaste månaden. Familjekatastrofen rullar vidare och jag har återigen inte orkar formulera tankar och känslor.
Kanske för att jag inte kan.
Kanske för att jag inte vill.

Jag lovar ingenting, men ska försöka skärpa mig helt enkelt. Om inte annat för de få, men kära, läsare jag har.
Lillan påpekade igår över en lunch att jag någon gång skrivit att jag sviker mig själv när jag inte bloggar. Kanske hade jag rätt.

Kanske spelar det iofs ingen roll.


Så, tillbaka från de filosofiska tankarna.

Mycket jobb senaste tiden. Premiärer att springa på, artiklar att fabulera och chefer att tillfredsställa. Blandat med familjen så har det inte funnits tid till allt för mycket annat.
Bara att acceptera ibland.

I förhållandefrågan känns det lite som att jag är tillbaka på noll, men på ett bra sätt. Gjort mig av med banden jag inte vill ha (AM, L och E) och siktar för tillfället mot KA.
Bokstavskombinationerna börjar bli jobbiga, jag vet, men det är bara att stå ut. Tänker fortsätta vara lite hemlig.

Hörde hursom av KA igår. Vi har sprungit om varandra lite, men nu får det fan vara slut med det. Ska styra upp det hoppas jag.
Ser bra ut på pappret.

Det har det gjort förut.

Men verkar dumt att sluta hoppas.

Som att sluta hoppas på att Robyn ska sluta sjunga om att inte bli lämnad.

Eller att sluta hoppas på att mustaschen inte ska frysa.

Eller att sluta ha förväntningar.

/P

Nytt år

Åtta dagar av det nya året passerade som man hoppats.

Åtta dagar där man inbillade sig att saker skulle ändras.

Åtta dagar där "Det är ju ett nytt år, tänk positivt!" betydde nått.

Åtta dagar där man trodde man hade en chans.

På den nionde dagen slog verkligheten till.

Jag borde sett det komma. Jag borde inte inbillat mig att ett nytt år betyder nya chanser. Jag borde lyssnat på den gnällande rösten i bröstet som sa att det snart skulle vara detsamma. Jag borde aldrig hoppats.

Lillebror ligger på medicinska intensiven efter att ha svalt en karta sömntabletter. Jag undrar om han någonsin hoppades. Om han önskade att det nya året skulle innebära en förändring även för honom. Om han siktade på ett år där han skulle bli frisk, glad och kanske bli den lillebror jag vill komma ihåg och glädjas med. Om han lyssnade på folk som sa "Det är ett nytt år... Nu gör vi det bättre än det förra".

Kanske insåg han att han inte hade en chans.

Tankarna irrar runt i huvudet utan någonstans att ta vägen. Ältar. "Vad kan man göra?".

Inget?

Så får det inte vara. Det är ju ett nytt år, allt ska ju bli bra!

Jag vet inte. Vet inte om jag orkar, men har ingenting att göra åt det.

Kanske ska försöka sova en hel natt utan att vakna genomsvettig. En hel natt utan ångest.

Man kan ju alltid hoppas.

Det är ju ändå ett nytt år.

/P

Måndag på en tisdag

Helgen var som vanligt ett töcken. Skräll.

AM kom över i fredags efter sin utgång och sov. Mysigt. Väldigt mysigt. Ska ses i veckan nyktra för en gångs skull, känns som det är dags.

Lördagen. Shit. Utgång, kom hem 11.00 söndag förmiddag efter efterfest. Bra.

Var hemma igår. Sjukdomen vägar ge upp helt enkelt. Vaknade i natt upprepade gånger genomsvettig med dunkande huvud. Tvungen att jobba hursom. Man borde se till sig själv först, vara hemma och bli frisk.

Jobbet går först.

Smart prioritering.

/P

Bakom mina solglasögon

Ögonlocken är tyngre i dag än på länge.

Den sköna sortens tyngd.

Den tyngd de bara kan få av att sömnen förstörts av en annan människa som ligger bredvid.

Någon som rör sig så man vaknar till. En snabb kyss, en arm runt midjan.

Somnar om.

Att sova dåligt av denna orsak gör inte att man blir mindre trött, men det gör det värt. Så värt.

Dejten med AM igår gick således bra. Fem krogar, lite för mycket dricka, lite för trevligt sällskap.

Nu ska jag absolut inte säga för mycket, främst från min egen sida. Vet hur det kan gå. Vet hur det gått. Men det var åtminstone väldigt trevligt, mysigt och sött.

Nu fortsätter jobbet i rasande fart.

Njuter av de tunga ögonlocken.

Blundar en sekund.

Minns natten.

/P

Så. Nytt.

Ett nytt år och jag kan bara hoppas att det blir något bättre än det förra. Känner att jag kan förtjäna ett år utan familjetragedier, märkliga ex och ont i magen som standard.

Tänker inte summera året något ytterligare. Vill bara lägga det till handlingarna och gå vidare.

Nyår var som vanligt upphåsat. Dagen efter vaknar man och tänker ”Jaha, var det här allt?”. Det var ett perfekt nyår i det mesta, men en månads planering och laddande hade bäddat för mer.

Likadant varje år.

Nu, framåt.

AM vill gå ut och dricka öl. Som vanligt är jag några steg före. Skräll.

Har två 27-åriga lärarinnor att dejta, ren tillfällighet dessutom, undra varför dom dras till mig?
Läskigt när man börjar träffa folk som är ”stadgade”, jobbmässigt, på något sätt. Inga studenter eller arbetslösa slackers. Kanske är dags?

Vet inte.

Dags att inleda året genom att vara positivt.

Får se hur det går.

Säkert åt helvete.

Förkyld och trött. Jobbar ändå.

Suck

Gott nytt år.

Eller nått.

/P

Mr Hyde...

Ibland känner jag mig pillemarisk. Lite ondsint. Jag gillar inte alltid den sidan hos mig själv, men på något sätt lever jag ut den hur som.

Ofta gör jag det genom att stalka folk. Jag vet egentligen inte om det har någon effekt, men jag har fått för mig det.

När jag själv ibland går ensam hemåt i stockholmsnatten händer det att jag hamnar framför någon person. Kanske är det ett fellow-fyllo på väg hem, kanske är det en tant på nattpromenad eller kanske är det en farlig och våldsam rånare.
Det sista alternativet är oftast det jag utgår ifrån. Jag är ofta helt övertygad om att personen bakom bara går och väntar på rätt ögonblick att kasta sig över mig och, troligtvis med en kniv, ta alla mina små pinaler för att sen pila iväg till nån mörk gränd.
Jag knyter nävarna i jackfickorna och tänker i mitt halvlulliga sinne ”Ska han ge sig på mig ska han få se på fan!”. Sen går jag med taktfasta steg och försöker se så nykter och farlig ut som möjligt, så att potentiella våldsverkare verkligen ska tänka sig för innan de försöker sno min plånbok.

Jag har aldrig blivit rånad på detta sätt. Jag har aldrig hamnat i bråk på väg hem från krogen. På Östermalm finns väldigt få farliga ungdomsgäng som lurpassar på fyllon på hemgång.

Ändå finns denna känsla. Denna totalt ogrundade rädsla.

Det är denna känsla jag försöker framkalla i mina små offer ibland. Det är inte så att jag LETAR efter dessa offer eller situationer, de uppkommer mest som av en slump. Jag svänger runt ett hörn och där 5m framför mig går en stackars östermalmsdam med handväska.

Det är då jag skrider till verket.

Jag anstränger mig för att se lite extra farlig ut. Kanske drar ned luggen lite extra framför ögonen och går med tunga steg. Kanske släpper jag ut en lite tyngre suck, för att påkalla uppmärksamhet.

Ibland får jag en reaktion. Offret tittar sig lite nervöst över axeln och börjar gå lite snabbare, eller lite närmare husväggen.

Då tar jag upp nyckelknippan och slänger lite med den. Ljudet av metall mot metall kanske skrämmer någon. Kanske får nackhåren att resa på sig och kanske snabbar på stegen lite mer.

Jag fylls av en märklig känsla av skadeglädje blandat med skuldkänslor.

Jag skulle aldrig råna någon på detta sätt. Jag skulle aldrig bråka med någon på vägen hem från krogen. Dessutom är jag absolut inte med i något farligt ungdomsgäng som överfaller fyllon.

Ändå gör jag det.

Lever ut min tvångstanke.

Ger igen lite på omvärlden för de gånger jag själv går där och undrar vad i helvete personen bakom sysslar med.

Kanske är det ett tecken på att något är fel. Kanske är jag helt skadad.

Men ändå…

Jag går ju bara där.

/P

Runt, runt...

Tillbaka på jobbet igen efter den fantastiska julhelgen.

Vill helst ligga hemma och vänta på nyår som har alla möjligheter att bli årets fest. Som vanligt hypas väl dagen upp för mycket, men det är svårt att hejda sig när allt drar igång.

Även tillbaka till kvinnokarusellen som man sluppit några dagar. En resumé hur det känns just nu:

Tror jag skriver av E helt för att vara ärlig. Lite för ung, även om modellandet är ett klart plus.
Y vill träffas igen, jag orkar då rakt inte med henne.
AM fortsätter vara lite svår men söt, något att jobba på.
Kanske kan JE vara ett nytt intresse?
S kommer aldrig hålla i längden, måste väl prata med henne om det dock. Några kvällars mys till är väl inte fel dock. Får se.
L? Nja. Skulle kanske vara mysigt ett tag igen, men inte nog tror jag.

Så det är precis som vanligt, alldeles förvirrat och härligt. Kanske kan sikta på att fixa någon ny nyårsbekantskap?

Nämnde jag sex med EV inne på Solidaritet? Klart spännande upplevelse. Ett litet paket ;)

Just nu är jag ändå rätt nöjd, eller snarare utbränd. Ska kanske sikta på celibat ett tag?

I wish.

/P

Jul trots allt...

Nyligen hemkommen från en helt sagolik jul. Vet inte hur det gick till. Katastrofalt år, fenomenalt avslut. Hoppas bara den goda trenden håller i sig till nyår.

Julen har (bland mycket) bestått av: Lerduveskytte, anklever, congac, brasmys, julklappar, ljuvliga middagar, gemenskap, värme, stjärnklara himlar, tystnad, promenader, sömn, samtal sent in på morgonkvisten och helt fantastiska människor.

Ett ofattbart stort tack till familjen F. Shit.

Imorn är det tillbaka till verkligheten. Tre dagars jobb innan nyår. Orkar knappt, men tror iaf att det kommer bli lugna dagar.

Nu ska jag sova.

Drömma om anklever och lerduvor.

Så fint.

/P

Årets anda

Innan detta fenomenalt jävla kassa år är slut hade iaf familjen ytterligare en överraskning att bjuda på. En annan familjemedlem försökte avsluta livet i förtid. Två inom fem månader. Undra om psyket erbjuder familjerabatt på nått sätt.

Nu känner man att det är jul.

Imorn bär det hursom av upp till Hudiksvall. Skönt att komma ifrån stan känns det som. Skulle helst stanna borta till 2007.

Nu tänkte jag försöka få i mig lite sprit.

Tur att jag klarar det bättre än resten av familjen.

;)

/P

Vinter06

Och du känner att staden är precis som staden alltid varit
I väntan på en lång kall vinter
Och du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland
Genom en iskall vinter

Igår spenderade jag tre timmar på stan och handlade julklappar. Jag hatar att handla julklappar. Varenda gång jag tvingas göra det önskar jag innerligt att jag var knarkare så jag kunde gå runt hög som hötorgsskrapan och skratta åt alla jävla idioter som trängs överallt. Istället är jag bara en av dem.

Det började iaf snöa. Idag är det bara is kvar. Is som pensionärer halkar på. Is som jag halkar på.

Man kan bli glad för mindre.

Sover dåligt för tillfället. Vet inte om det är allt som händer som är svårt att släppa eller något annat. Går runt lite disträ halva dagarna och skyller på sömnbrist. Borde kanske kollas upp, men vem fan vågar.

Var hos min bedårande mormor och fick lunch. Köttfärslimpa. Inte igår kan jag säga.

Det är roligt med gamla människor.

När sinnena trubbas av måste det vägas upp. Köttfärslimpan innehöll troligen 50% salt. Eftersom jag råkar gilla salt mat var det visserligen inget problem.
Mormor hade även fått en bukett med vita och klarröda blommor. Mormor tyckte det liknade en begravning med de "blek-rosa" blandat med de vita.
Att föra ett samtal blir klart mer intressant när man måste halvskrika och ändå går bara max hälften av det man säger fram.

Jag gillar mormor. Trots avtrubbningen.

Dagens drog: mormor

Ska tvätta ikväll. Har inte börjat än. Försöker glömma, men kommer få ångest om jag inte gör det.

Ska väl vara duktig och ta tag i saker.

Bara en låt till...

Snälla.

/P

Prästens lilla kråka...

Somnade ovanpå sängen med tv:n på vid halv nio efter att ha jobbat på stan. Fick iaf hem ett jobb, så det får sägas vara värt det. På en höft…
Vaknade vid 11-tiden och kunde inte somna om. Hatar att vrida mig i sängen… Av…An… Tog lite sovmorgon vilket knappt hjälpte. Är fortfarande död.

Inte så mycket på jobbet iaf veckan före jul. Skönt. Vill ha jullov. NU.

Fick ett smaskigt nu-ska-du-få-skuldkänslor-för-att-du-skippar-julen-mail av min mor. Tack för det. Orkar inte ens svara. Hon har satt sig i situationen helt själv och jag känner bara en oerhörd lättnad över att slippa julångest med familjen.

På hjärtefronten inget nytt. Inte sen igår. Skulle vilja träffa AM, men vet inte om hon vill. Tar det lite lugnt. Kanske ska föreslå en videokväll med S i veckan. Iofs har jag inte tid till det. Julhets och shit. Önskar allt kunde lösa sig utan en massa fungeringar och ångest.

No such luck.

Dagens drog: Das Arbeit

Kul jul.

/P

En vit jul?

Dagens drog: Soffmys

En helg senare…

S kom över på lördagsnatten. Låg och mös i soffan och kollade på briljanta ”24 hour party people”. Fint. En mysig natt följde, i like.

Får se hur det kommer arta sig. Hon ska iväg på resor, kanske jobba utomlands. Ska försöka hålla mig borta från pirr, men några mysiga nätter tackar man inte nej till. Sucker? Absolut.

Det går som vanligt som en berg och dalbana. Ena dagen är jag nöjd med att vakna upp med folk utan större ambitioner, nästa dag längtar jag efter nått nytt beständigt. Som vanligt lär det komma när man minst anar det. Just denna minut är jag iaf nöjd tro det eller ej.

Julen blir märklig i år. Firar utan familjen, nog första gången någonsin. Orkar bara inte med dramatik. Åker i väg norrut till Hudiksvall. Öl vid en brasa, 4-hjulingar i snön och lite familjärt, även om det inte är min egen familj. Ska bli spännande att se hur det känns.

En väninna har fått i uppdrag av sin tidning att inte tvätta håret på 2 veckor. Jag ser lätt fram emot dreads och ångestattacker så man kan tracka henne. Själv tvättade jag håret senast i morse. Tihi.

Tröttheten gör sig som vanligt påmind. Ännu en måndag…

Ska försöka råda bot med mer kaffe och nikotin.

Same procedure as last week.

I don’t like.

/P

Sicken skröna

Två märkliga saker.

Först svarade S på sms:et. Lite överraskande för en pessimist, men väldigt trevligt. Svarade och skrev att hon gärna fick komma över, fick ett "Kanske det..." tillbaka. Gulligt? Ja. Pirr? You bet.

Det andra är mer stört... C sms:ade för en vecka sen ungefär och sa att hennes väninna A var allvarligt sjuk. Hon ville att jag skulle hålla det för mig själv. Jag sket i det och frågade A hur det stod till, varvid det visar sig att hon inte alls är sjuk...
Ingenting skulle fan förvåna mig längre gällande C. Känner mig väldigt glad att det tog slut när det gjorde, såhär i efterhand inser jag att det inte var så bra som jag då trodde. Suck.

Får hoppas på nått nytt... Kanske S? Kanske inte?

Känner mig i kväll rätt glad och tillfreds iaf.

Det kan jag vara värd.

Ett tag.

/P

Sagostund

Dagens drog: Kvinnfolk.

Hur man kommer från Ankaret till Loranga, Masarin och Dartanjang kan tyckas vara en gåta, men det är inte alls så svårt som det kan verka.

Förfest...Ankaret...Medusa...Efterfest. Sen var klockan plötsligt halv sex och vi låg och lyssnade på när tigrar åt varmkorv och slagsmål med krigkniven samtidigt som vi drack rödvin. Helt fenomenalt.

S var med... En gammal bekant jag tyvärr inte träffat så mycket. Har varit lite tagen av henne länge, förra helgen träffades vi och det kändes som det fanns vissa vibbar. Igår visade det sig stämma. Väldig mysigt. Känner lite pirr, vilket inte var igår. Shit. Har smsat... Vill ha svar... Helst NU.

Kanske inte kommer alls... Skulle knappast förvåna mig.

Shit.

Pirr.

Suck.

/P

Ett fan!

Jag har fått ett fan till min blogg. Kanske kan det tyckas vara fusk då jag redan känner den lilla människan (som hädanefter kommer kallas Lillan), men det är ack så skoj.

Dessutom har jag ett uppdrag till Lillan som jag inte avslöjat än. Hon kommer bli hemskt nyfiken nu och vilja veta, men det är än bara i planeringsstadiet. Jag håller det för mig själv.

Jag har i 2 timmar nu försökt hitta "I hope i don't fall in love with you". På Youtube fanns bara dåliga covers (helst inspelade av retarderade emo-freaks. Kan dom SLUTA förstöra fina låtar? Serro (hahaha, jag var tvungen), ingen bryr sig om era försök att vara svåra. Ingen kommer ge er skivkontrakt och ni kommer aldrig få ligga på det.), på google video fanns den inte alls och att googla generellt var ju helt poänglöst.
Suck. Jag ger upp. Får vänta tills jag kommer hem. Då ska den på repeat. Sanna mina ord.

Snart dags för en rökpaus.

Då mår jag som bäst.

Yeah right.

/P

Drug of choise

Now it's closing time, the music's fading out
Last call for drinks, I'll have another stout.
Turn around to look at you,
you're nowhere to be found,
I search the place for your lost face,
guess I'll have another round.

Dagens drog: Tom Waits – I hope i don’t fall in love with you.

Allt sedan en väninna skickad mig låten har den inte lämnat min playlist. Låten funkar i alla möjliga sammanhang, hittills har jag använt den som morgonlåt, depplåt, glad flörtlåt och förfestlåt. Egentligen är den ju tragisk, ett misslyckat ragg som killen aldrig tog tag i. Men den är fin. Så fin.

Språkröret har lämnat stan för att åka ner till sin Skånska. Således blir det en helg utan min vapendragare. Har istället styrt upp en utgång med andra vänner i kväll, brukar kunna spåra duktigt det också. Ankaret (The anchor) är målet för kvällen. Öl, hårdrock och farliga människor i en rustik miljö…

Rustik?

Hihihi

I dag ska jag även till tingsrätten. Som tur var (eller, kanske tyvärr) är det inte jag som ska stå till svars utan min lillebror. Hade faktiskt hellre tagit smällen än att låta honom göra det… Får väl försöka vara där och stötta.

Det är märkligt att ens småsyskon betyder så mycket och att det sitter så oerhört djupt rotat att försvara dem. Jag vet inte om det finns något som skulle kunna få mig att svika, att inte vara där, att inte backa upp dem till 100% vad fan det än gäller. Läskigt på ett sätt.

Sen ska jag bli full, hur det än går i tingsrätten. Full och snygg.

Sweet.

/P

One...

Är helt slut idag. Sov nästan 8 timmar men har trots det gått runt och kvävt gäspningar till höger och vänster. Tur att jag inte har det så stressigt iaf, då skulle jag få ett anfall.

Did I disappoint you?
Or leave a bad taste in your mouth?
You act like you never had love
And you want me to go without

Johnny Cash versionen av ”One” är hiskeligt vacker. Lyssnat på den ett par mornar i rad för att vakna till liv med stil. Oslagbart.

Försöker sakta ner karusellen som är mitt kärleksliv. Orkar inte. Dras dock ständigt tillbaka. Måste ha lite tid, men ger mig sällan det.

Med förhoppning om en lugn kväll

/P

Lucia... Woho?

Min mage var nog den som tog mest illa upp efter gårdagens utgång. Den har bestämt sig för att göra min dag till ett helvete, vilket jag iofs förtjänar.

Först jobb, sen bokrelease, sen efterfest, sen O-Baren, Riche och tillbaka till O-Baren för att avrunda.

Blev tagen för homosexuell 2 ggr.
Blev erbjuden en filmroll (I Marocko)
Blev frågad om jag var rockstjärna
Blev informerad om mitt stjärntecken
Blev sur på Språkröret som var oresonlig gällande ljusarrangemang.
Blev rätt packad
Blev väckt för tidigt

Så kan vi väl sammanfatta gårdagen iaf. Shit…

Har inget att göra i dag heller faktiskt, vilket känns väldigt märkligt i jämförelse med förra veckans totala ursinnesjobbande. Men en bakisdag som denna kan jag bara tacka och ta emot och hoppas jag får gå hem tidigt.

M har seglat upp som en ny potentiell, lite skoj iaf.

I kväll är det luciafester på stan. Måste...Motstå...Frestelsen...

Nu ska jag sätta mig och ojja ett tag till. Kanske röka.

Ja, definitivt röka.

Nu.

/P

När jag blir grå...

Jag har fått lite ångest. Som tur var är det av den väldigt milda sorten… Det slog mig just att mitt uppehåll i bloggen kanske kommer att göra den framtida plastpappa arg och besviken.
Jag skriver mest bloggen för mig själv och gör mig inga illusioner om att speciellt många egentligen läser. Det gör mig inget. Verkligen inte. Den är MIN ventil att skriva av mig tankar och funderingar och så kommer det förbli. Men den fungerar även som en dagbok. Jag kan gå tillbaka (inte speciellt långt än) och kolla vad jag gjorde och vad jag tänkte under perioder i mitt liv. Nu kommer det uppstå en glipa mellan sisådär juli och december 2006. Vad gjorde jag då? Vad tänkte jag? Vem tänkte jag på? Alla frågor som inte kommer få nått svar när jag väl glömt det.

Det känns lite tragiskt. Som att jag har förrått mig själv, eller i alla fall då en framtida version av mig själv.

Nu över till något helt annat.

Vi har en hund på redaktionen, eller rättare sagt så har vi två. Den minsta av dem springer omkring som en vettvilling, hoppar upp och ner och är ofta rätt mycke i vägen. Dock kan jag inte riktigt låta bli att tycka om henne. Sådär så jag själv skulle vilja ha en hund.

Jag dejtade L med hund för ett tag sedan. Det sög. Låter kanske krasst, men det var precis så det var. Allting var tvunget att planeras efter de jävla hundarna, hur gulliga de än var. Aldrig sova borta, inte vara ute sent, inga spontana resor. Helt enkelt sög det.

Jag är rädd för att bli fast. Att ha tvång. Att någon ska vara beroende av mig på det totala och utlämnande sätt som både en hund eller ett barn är. Att jag ska bli tvungen att anpassa mitt liv efter någon. Jag inser att det finns en liknelse med att ha flickvän, men beroendesituationen är väldigt annorlunda och en flickvän kan man resonera med om man ska åka bort, vara ute eller inte sova hemma.

Tror jag skiter i att skaffa hund, även om de är söta.

I kväll ska vi jobba och dricka en skvätt. Kul hoppas jag, men man vet aldrig. Får se vad språkröret kan styra upp.

Först nån timme till på jobbet.

Achtung!

/P

Soul meets body

Allt du får är det du drömmer om


Lyckades sova nästan 8 timmar i natt. Alltid något.

Kommer till jobbet och inser att internet ligger nere och att det inte går att jobba. Tröttsamt. Nästan lika tröttsamt som att stiga upp.

Singellivet har börjat tappa nyhetens behag. Börjar känna samma apatiska avsky för att vakna upp bredvid människor jag inte vill vakna bredvid. Finns tyvärr ingen lätt lösning, bara att fortsätta vakna bredvid folk vars kroppar man känner bättre än de själva.

Ska jag träffa Y eller E? Försöka fixa dejt med K eller O? Gå tillbaka till L? Trött i själen.

Dagens bästa: Julbonus! December räddad.
Dagens sämsta: Inget att göra på jobbet.

Nu ska jag sitta och vara lite äckligt glad över att jag fått massa pengar av mitt företag.

/P