Psykisk och fysisk sjukdom...

"It's a good thing tears never show in the pouring rain,
as if a good thing ever could make up for all the pain"

Robyns akustiska pianoversion av "Be Mine" har blivit höstens avslappningslåt. Så fint så fint att det darrar till innanför revbenen och reser sig på armarna.
Kärlek.

Bröt all kontakt med C i onsdags. Blev för märkligt. Visste inte riktigt vart jag hade känslorna och att ge sig in i karusellen igen kändes måttligt lockande. Det skulle visa sig vara en genidrag som går utöver all väntad briljans...

Fredagskvällen började på en slumpvis vald wannabe-texas-krog med boysen och tog en vändning till Riche för att möta Strumpan varefter natten avslutades väldigt blött på Sture.
Strax efter tolv, mitt bland trendkåta mediakids på Riche, ringer telefonen. En okänd röst säger mitt namn och frågar om jag är jag. Tveklöst och nyfiken svarar jag ja. "Ring upp mig när du har tid så ska du få ditt livs mest intressanta samtal".

Det blev kanske inte mitt livs mest intressanta samtal, snarare en vandring nedför minnenas allé jag på många sätt kunnat vara utan.
Personen som ringer är Cissis ex/nuvarande pojkvän (vart de står är högst oklart då deras versioner går isär). Det visar sig hursom att han under sitt förhållande med C konstant blivit överröst med lögner, märkliga påhitt, historier som gått isär, psykotiskt beteende från hennes sida och så mycket märkligheter att han var totalt knäckt. Han visste inte vart han skulle vända sig och ringde mig för att möjligen räta ut ett par frågetecken.
Plötsligt sköljde igenkänningens vågor över mig. Det var som att slå på en strömbrytare jag vägrat gå i närheten av. Likheterna med mina egna 5 månader i C's sällskap var så träffande att det var svårt att hålla sig för skratt. Det är varken värt kraften eller mödan att lista alla hennes påhitt, men jag kan bara hoppas för killens skull att han precis som jag väljer att lämna psykot och söka lyckan på annat håll.

Lördagen spenderades sedan i sängen i vad jag trodde först var en enkel bakfylla... Efter att ha sovit/slumrat/feberyrat 14 timmar insåg jag att det var lite värre än en simpel dagen efter. Trots att jag hade en väldigt efterlängtad födelsedagsfest att gå på fick planerna tyvärr stryka på foten när jag klockan 22.00 fortfarande inte kommit upp ur sängen och knappt orkade lyfta huvudet från kudden. Att det sedan visade sig att lilla tån gjort sig besvär för att försöka para ihop mig med en till synes vettig journalisttjej gjorde inte bitterheten över den missade festligheten mindre. Suck. Hade behövt lite vett efter två veckors galenskap.

Vaknade i söndags halv tio efter drygt 30 timmar till sängs. Masade mig iväg på en oväntat trevlig familjemiddag och gör nu bokslut för helgen genom att läsa ut Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor".

Blir alldeles för gripen av böcker när jag väl börjar. Måste fan sluta läsa.

Det och att sluta vara en sucker står på att göra listan.

Lycka till.

"And now your helpless sometimes,
wishing's just no good.
Cause you don't see me,
like i wish you would"

/P

Ge mig nått som känns

Dagarna går på en efter annan och det känns som jag satt livet på paus. Den möjliga utlandsvistelsen har fått allt att stanna av. Vill inte tänka på, hoppas eller föreställa mig vardagen om några månader. Kan inte planera framåt. Kan inte hänge mig åt nått beständigt i endera riktningen. Antingen vill jag rycka upp skiten med rötterna, börja fixa inför resan och dra, eller så får jag finna mig i slentrianen här hemma.

Papperena har inte anlänt till Shanghai. Min framtid ligger i ett litet brunt kuvert någonstans mellan Stockholm och en dröm. Tröttsamt men föga oväntat att nått skulle skita sig. Försvinner ansökningen är det klart tveksamt om jag hinner skicka in en ny.

Korsar väl den bron när jag kommer till den.

Knappt hört av C den senaste veckan men i natt fanns hon i en dröm. Ringde och skällde ut mig för någonting jag nu inte minns. Sånt som kallas ett tecken? Brukar vara dålig på att tyda sådana.
Nyfikenheten har dock inte gett med sig. Behöver kanske distraheras, men återkommer hela tiden till prospektet att jag kanske inte bor i det här landet efter januari. Kortsiktigt var ordet…

Svammel svammel svammel och tankarna går bara runt. Inser varför jag så många gånger lagt ned den här sorgliga ursäkten till blogg.

”Över plymerna, palmbladen och korsen 

Som skallrar där i vinden, som lät som hesa röster 

Från dom som gör reklamen, jagar zombies upp ur graven 

Ge mig nåt som känns”

/P

No one

Basen i takt med hjärtat.

Om man hör något tillräckligt många gånger, blir det en sanning?

Efter 40 minuters repeat av Alicia Keys (av alla jävla människor) fortsätter dagen i samma tema. Samma låt. Samma taktfasta bas som aldrig slutar.

Pundarbeteende.

Senaste gången jag lyssnade på en låt såhär många gånger i rad var en höstdag för närmre ett år sedan. Kemisk glädje. Akon på repeat i sex timmar.

Nu finns ingen kemisk glädje så långt ögat kan nå eller ådrorna känna. Blodet rusar utspätt med mellanöl. Lottas diagnos rev till i hjärtat. Alldeles för nära. Tankarna går både till henne och familjen. Efter att ha levt som anhörig till någon som stått i dödens väntrum kan jag ana hur det känns. Vill inte att andra ska behöva gå igenom det. Ett oroligt väntande på diagnoser, läkare, behandlingar, besked, förbättringar, förvärringar, klarhet och lösningar. Det gör ont på sätt som inte går att beskriva...

Jag hoppas du har det bra i kväll älskade lillebror. Ge pappa och farfar en kram.

Höstregnsblöta kläder, våta kinder.

Fan.

"I just want you close
Where you can stay forever
You can be sure
That it will only get better
You and me together
Through the days and nights
I don't worry 'cuz
Everything's going to be alright"

Basen slår fortfarande i takt...

/P

Höstcancer

Höstregnet fortsätter falla på ruttnande löv och tar med sig fler nyheter jag kunde varit utan.

En vän och kollega fick i våras beskedet att hon drabbats av cancer. En klementinstor tumör hade växt på tjocktarmen och innan hon visste ordet av låg hon på operationsbordet och vaknade med ett ärr som evigt minnesmärke.
Läkarna lät glatt meddela att hon inte hade några spåra av cancern i kroppen men ville ändå att hon skulle genomgå cellgiftsbehandlng för att vara på den säkra sidan. Efter 2 ½ månad återvände hon till jobbet. Några dagar i månaden ledigt för cellgifterna, annars buisness as usual med jobb, man, barn, vimmel och liv i förorten. Mellan gråtattacker och mardrömmar ville hon leva livet som vanligt. Till det yttersta.

I dag 4 ½ månad senare fick hon besked att läkarna hittat fyra tumörer på levern. Cancern har spridit sig i kroppen och framtiden blev i ett slag oviss.
En operation är inte möjlig mitt i cellgiftsbehandlingen. Till våren säger expertisen.

Trots att jag fler gånger än jag hade önskat har berörts av döden under mina 27 år har jag aldrig behövt leva med den så påtaligt. Så personligt. Så nära. Aldrig behövt oroa mig för mig själv, om än för andra.

Livet går inte att förutse, planera eller styra. Läxan från det senaste 1 ½ året blir återigen smärtsamt tydlig.
Mina tankar går till Lotta, Trest och lille Lennox…

Uppdatering på ett sällan berört ämne, kärlekslivet. Filmkväll med Jess på hennes initiativ. Återigen en gammal bekantskap som tagit sig till ytan. Kunde snabbt konstatera att ingenting förändrats. Soffmys men inget mer. Har inget behov av att utforska den relationen igen och riskera att såra utan gott motiv. Låter det vara.
Fortfarande C i tankarna, även om Jessicas andetag nära nära tog tankarna några timmar. Måste komma ifrån föreställningen om en återförening, även om min ambivalenta mage säger annat.


På repeat i 40 minuter:
”People keep talking
They could say what they like
But all i know is
Everything’s gonna be alright”

Är 66 miljoner youtubeträffar ett tecken på att något är fel eller rätt?

/P

Vad jag bryr mig om

"Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn"

Det snurrar ständigt i huvudet. Tankebanorna har de senaste veckorna nöts ut i en rasande fart av funderingar som vägrar stillas. Att rycka upp sitt liv med rötterna och byta kontinent är svindlande. Stort. Skrämmande. Att samtidigt tvingas hantera sedan länge glömda känslor för någon gör bara hösten än mer förvirrad.

Kanske är det bäst att låta historien vara skriven och inte riva i sår jag börjar inse en gång gjorde väldigt ont? Min vän Oskar sa en gång att brytningar helst görs med vass kniv. I meningen att kapa känslomässiga band, inte karva in sorgen i handlederna. Uppenbarligen föll det rådet på döva öron när jag ändå ställts inför den här situationen, men det kanske är bäst att två år för sent följa visdomen och inte bege sig ner en redan upptrampad väg.

Vet inte om hjärtat orkar med fler förluster.

Vet inte om hjärtat tänker ge mig något val.

"Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut"

Bitter Göteborgspop när den är som bäst. Håkan i mitt hjärta.

/P

p.s. Inlägg 100. Borde det firas eller beklagas?

Höstambivalens

”And the winter moves about Illinois.
When my sister picks a fight,
With the Alexander boy.”

Sensommarens mest spelade låt i tid och otid, fylla och nykterhet, rus och avtändning. Sufjan är livlinan i ett höstaktigt Stockholm jag förbereder mig att lämna.

Ansökningshandlingarna till Jiao Tong University är skickade. En flyktig dröm som funnits sedan hösten 2005 då jag första gången förfördes av Shanghai har kommit ett steg närmare ett genomförande. Inte utan komplikationer…

Borde det vara lättare? Borde det inte vara odelat positivt att realisera en dröm, få fly landet, komma bort och släppa taget?
Jag ser framför mig glättiga människor i amerikanska collegetröjor som ler stomatolleenden och bedyrar hur kul det ska bli att åka utomlands, hur spännande de tycker resan ska bli och hur mycket de längtar. Själv går jag runt med en klump i magen.
Jag VILL till Shanghai. Jag VILL komma bort. Jag VILL släppa taget och bryta slentrianen. Tro inget annat. Men sen finns det en del av mig som pockar på uppmärksamhet och vill göra det jävligt klart att det är en osäker framtid som går mig till mötes.

”Arbetslöshet när du kommer hem, snyggt jobbat.”
”Vara med i bostadsrättsomvandlig som student i Shanghai? Tillåt mig hånskratta dig i ansiktet!”
”Kasta bort all trygghet för en liten kick? D-u-m i h-u-v-u-d-e-t!”

Men sen kommer drömska bilder av drinkar på New Heights, tapas, taxiresor i morgonrusning, nyheter och en kravlös tillvaro. Klumpen i magen byts ut mot en hoppfull förväntan.
Så ser hösten just nu ut. Skräckblandad förtjusning, the story of my life.

Cissi har gjort en totalt oväntat comeback i vardagen. Efter att ha lämnat samboliv på Ingarö flyttade ett av mitt livs kärlekar nyligen tillbaka till innerstan och kontakten har återupptagits. Senast jag nämnde henne i den här bloggen var det i referens till vårt uppbrott hösten 2006.

”C ringde igår och ville prata. Orkar inte. Trött på lögner, trött på henne. Märkligt hur uppfattningen om en person kan ändras så radikalt på 1 1/2 månad.”

Och nu har uppfattningen uppenbarligen svängt igen 2 år senare.

Det har inte varit ett trånande i tysthet. Tiden sen vi gjorde slut har tankarna aldrig vandrat i banorna att det ens skulle vara rimligt, önskat eller möjligt att känslorna skulle komma tillbaka. Men när jag nåddes av nyheten att hon var singel gjorde magen likväl inte bara ett litet hopp, den satte upp ett helt jävla trapetsnummer. Att bli tagen på sängen fick en ny innebörd.

Det är långt ifrån en definierad känsla, men i maggropen finns utan tvivel en nyfikenhet på vad som skulle kunna hända...
Det är förgängligt lätt att glömma bråk, skrik och tandagnissel. Det är förbannat svårt att glömma den trygga famnen, värmen och inte minst känslorna som för henne var starkare än för någon jag därefter det träffat. Som mina vänner påpekar kanske det bara är ett dumt påhitt. Men mot pirret i magen hjälper inte påminnelser om smärta och avsked.
Kanske är det ett gott tecken? Kanske borde jag glädjas att cynismen ännu inte tagit sig ner till magen och pirret som jag saknat? Kanske är det ett misstag eller kanske skulle det vara det bästa som hänt i livet?
Självklart går jag som vanligt händelserna i förväg. Två msn-konversationer och några alkoholstinna sms från bådas håll betyder ingenting. Hon har nyss blivit singel och prospektet att hon skulle vara intresserad av att ens ses och än mindre vara intresserad på något känslomässigt plan är såklart naivt. Hon får kontrollera takten, så med all sannolikhet rinner det ut i sanden, även om min mage just nu skriker för full hals att det inte är det den vill.
Blir osannolikt trött på den där magen ibland. Oseriös jävel.

Middag hos mormor ikväll.
Fest med högst troligt kemiska inslag på fredag när Emma och Johannes slår på stora trumman.
Fest nästa lördag hos tån, definitivt ingen kemisk glädje.

Både tårar och skratt ligger nära.

Tur att man kan lita på Sufjan Stevens…

”So we run back
Scrambling for cover
A mind that knows itself
Has a mind to kill the other”

/P

Common people

Efter en långhelg på landet känns tillvaron plötsligt stabilare. Att få byta G&T-kladdiga nattklubbsgolv och singelångest mot bebisgull, lugna öl på balkongen i Jönköping, en fantastisk familjemiddag hos Sörensens och en försmak av föräldralivet i Växjö var en ack så välbehövlig paus från karusellen i huvudstaden.

Nu återstår problemet att finna kärleken innan den biologiska klockan kan tystas. Har ju gått bra under de senaste 28 åren, så hur svårt kan det egentligen vara att hitta den rätta? Eller vänta nu…

Under sommarens färder runtom i landet har min läslust fått luft under vingarna. Förutom att avverka en hyffsat klyschig mammaroman på vägen ner till småland tog jag mig med iver igenom Moa Herngrens debut ”Allt är bara bra, tack”. Läskig krypande ångest. Förnekelse. Lögner för sig själv och andra. Liknelsen med mitt eget liv tog som en spark i magen.
Under tiden jag läste om den sönderslagna familjeidyllen kunde jag inte låta bli att undra hur mitt liv skulle te sig för någon som observerade det utifrån. Hur skulle förhållandet med min självmordsbenägna och alkoholiserade mamma framstå? Är jag en jävla idiot som står vid hennes sida trots att hon gång på gång lyckas slå mig till marken, om än inte fysiskt så definitivt psykiskt? Skulle det bästa vara att vända henne ryggen och bygga upp mitt eget liv, långt bort från skamkänslor och sår som aldrig läker?

Vem skickar jag de framtida terapiräkningarna till? Någon lär ju bli rik och skulle jag få tippa är ju oddsen på att det inte är jag…

En händelserik helg avslutar den korta arbetsveckan. Popaganda, svartklubbar, F12 och en annalkande dimma av droger och alkohol.
Vet inte om jag orkar, men heller inte om jag orkar stå emot.

And dance and drink and screw
Cause there’s nothing else to do.

/P

Lua

When everything is lonely I can be my own best friend
I'll get a coffee and the paper, have my own conversations

Jag vet inte om Conor Oberst är så skör och problemtyng som musiken gör gällande. Jag behöver nog inte veta heller. Musik är inte avhängt på känslan dess skapare hade när den skapades utan på den känsla som upplevs av den som lyssnar.
Kanske skrattade Conor natten han skrev Lua. Kanske fastnade den svarta luggen i tårar.

Saker behöver inte alltid utredas eller riskera att gå sönder för att man funderar över dem. Saker kan bara få vara. Få påverka som de påverkar och verka som de verkar.

Tyvärr var inte träffen med Lina en sån sak. Eller så kanske den var det, men på ett dåligt sätt. Måndagens träff med Örebrofröken gick hursom inte så lysande. En trevlig middag gled in i en bra film men sen var det hej då.

Så snabbt försvann en människa som de senaste två veckorna funnits i mitt liv på väldigt påtagliga sätt.
Kan sörja förlusten, men inte henne. Återigen går jag vidare relativt oberörd och orkar just nu inte fundera över varför. Det får vara som det är…

Som lök på laxen fortsätter problemen med familjen. Kära mor känner återigen ett behov av att extrovärt uttrycka sin sorg, ångest, depression eller vad det nu är som tynger henne.
Själv orkar jag inte rycka in. Orkar inte bära fram henne eller offra min egen bräckliga trygghet för att finnas där.
Trots det sitter jag och skakar medan jag skriver. Maktlös inför det faktum att hon alltid kan få mig ur balans med sina mail. Med sina problem. Med sitt ständiga sökande efter hjälp.

Suck.

Gör som vanligt och fokuserar på annat. En annalkande helg med kräftskiva och smålandsbesök. En välkommen paus från en stad som just nu känns väldigt liten och sliten.

Får lite tröst av Conor istället.
Vare sig han är glad eller ledsen.

I got a flask inside my pocket, we can share it on the train
And if you promise to stay conscious I will try and do the same
We might die from medication, but we sure killed all the pain
But what was normal in the evening by the morning seems insane

/P

480.. 481... Tillbaka

Det är 481 dagar sedan jag bloggade… Och så börjar jag med att ljuga.

Jag gjorde ett tafatt försök att flytta bloggen vilket resulterade i fem inlägg på annan ort. Kändes inte hemma. Om det ska finnas ett dokument över mitt liv och tankar så kan man i alla fall samla inkonsekvensen på ett och samma ställe.

481 dagar sedan jag skrev HÄR hursom. Tänkte inte tjata om det, men så är det.

Lillebror försvann för 479 dagar sedan. Vet inte om jag vill gå in djupare på det så jag snor en beskrivning som är lätt att skriva under på.

” I helgen hände det som inte fick hända. Min lille M försvann. Han bestämde sig för att kliva upp på ett moln. Nu spelar han där istället för här. Fattar det fortfarande inte. Orkar inte. Det är obegränsad sorg. Och lite ilska. Värre blir det förmodligen. När jag fattar. Om jag fattar.
Vi satt för någon vecka sedan och drack vin. Jag spelade tamburin. Lyssnade på våra favoritlåtar. Lekte det vi brukade: rockstjärnor. Han var det. Vår rockstjärna. Inte jag. Jag lät bara ljuset fall på mig. Det var skönt. Vi dansade och hade kul. Trodde inte. Ville inte tro. Hoppades att det skulle bli bättre. Att allt skulle vända. Livet är inte som det verkar.

Saknar dig så mycket. Det finns inga ord och det är egentligen ingen idé att försöka. Men jag gjorde det i alla fall. Med varierande framgång kan jag tycka. Det finns bara en sak att säga: saknar och älskar dig lillebror. Och er alla andra. Ni vet mycket väl vilka ni är.”

Sorgeåret har passerat och livet är väl tillbaka på så rätt köl som det går.
Tiden efter upprepade jag ofta för mig själv att livet aldrig blir bra igen, men att det att det kommer bli bättre.

Hittills verkar den tesen stämma.

Det känns kanske som en petitess att följa upp det tidigare stycket med oreringar om kärleksliv, men just här har jag aldrig varit mycket för att skilja mellan högt och lågt så det får samsas även nu.

Sommaren och våren kantades av återfall. Behov av närhet och verklighetsflykt i form av både glömda bekantskaper och kemiska substanser. Toppar och dalar som långsamt planat ut och blivit bättre, men aldrig bra.

Förra årets sommarromans med A förbyttes i vintras till ett läskigt parförhållande med E där till slut en fransk bulldog satte stopp för förfallet.

Våren präglades av korta sejourer utan mer djup än en genomsnittlig onani. Sommaren förflyter i ett alkoholrusigt töcken där rött hår stått ut som en tendens. Märkligt.

Och sen en liten fröken från Örebro som än kanske inte satt hjärtat i brand, men påmint om att det än finns glöd och kanske potential. Återstår att se.

” Du älskar bara rött, och leker vacker romantik.
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik.
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik.
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik.”

Sensommaren står för dörren och kanske ser jag till att inte vänta 481 dagar till innan jag skriver igen.

Så länge jag slipper återuppleva de senaste 479 dagarna…

/P

Ett CV

The days just slip and slide
Like they allways did
The trouble is my head
Won’t let me forget

Den taktfasta basgången i ”Why do i keep counting” ackompanjerar fötternas resa över en morgonstel trottoar.
Efter många månader i ett gränsland utan toner har jag äntligen återerövrat musiken till mitt liv.

Jag har köpt en ny iPod!

Det är märkligt hur man kan hänga upp saker på varandra. Under en lite för lång tid har jag gått och funderat på att börja promenera, allt i hälsans tecken. Förevändningen för att inte än komma igång har varit att det är så otroligt jävla tråkigt. Lösningen på tråkproblematiken har varit att skjuta projektet framför sig, att hänga upp det på något annat.
Med lite list och klurighet kanske ni kan dra slutsatsen att mitt promenerande varit avhängt på införskaffandet av en ny iPod…

Så nu ska det promeneras hej vilt.

Jo.

Tjenare.

Jag kanske lyckas, men kanske inte. Å andra sidan spelar det nog mig mindre roll på det stora hela.


Så, känslolivet då…

För tillfället är jag tillbaka på ruta ett igen känns det som. Under de senaste 6 veckorna har en flicka, vi kan kalla henne Jess, dominerat vardagen med sin närvaro. Mysiga kvällar, sömnlösa nätter, intima middagar och som vanligt en avsaknad av djupare känslor från min sida.

Man blir trött…

Hade redan för 1 ½ vecka sedan bestämt mig för att det var ohållbart… I Torsdags tog vi ”snacket” och gjorde slut på det.

Så, tillbaka på ruta ett…

Om det är nått som känns jobbigt i den nuvarande situationen så är det inte direkt att vara ensam. Jag är övertygad om att jag kan hitta nån substitut, fysiskt, rätt fort om jag nu vill. Men det jobbiga är ändå att fixa det.

Det jobbiga är att behöva bygga upp en relation på nytt. Att ännu en gång berätta alla tradiga historier om sitt liv, att på nytt påskina sig vara lagom vitsig och intressant, att lyssna på den andra partens tråkiga (jaja, i bästa fall väldigt intressanta. Just med Jess var det dock inte så.) historier och nicka snällt under konversationer om saker jag bryr mig lika mycket om som vilken skolmat som råkar serveras i Stockholmsområdet den givna dagen.

Man borde skriva ihop en relationsmässig CV. Den skulle nog bli något längre än ett vanligt, men man kanske kan begränsa sig till 4-5 sidor. Sen kan man utbyta dessa under första dejten, skumma igenom, sen har man alla fakta.
Inga mer frågor om stjärntecken, fastrar, syskon, tidigare jobb eller liknande. Allt i ett kompendium, svart på vitt...
Sen kan man ju självklart föra diskussioner utifrån CV:t, men det skulle ändå finnas där.
Dessutom kunde man spara det och fräscha upp minnet då och då. Föräldrars namnsdagar, viktiga händelser, syskonens namn osv.

Praktiskt.

Hurusom får jag finna mig i situationen att vara tillbaka på noll. Två nya kontakter har gjort… Vi kan kalla dem Amy och SL.
SL är söt, faktiskt bedårande söt. Lite fåordig hittills, men hon behöver nog bara lite tid.
Amy är också söt, men kanske inte lika bedårande. Dock finns det kanske lite mer gemensamt yrkesmässigt, men frågan är om man egentligen vill ha det?

Hur allt löser sig återstår att se. Jag ska försöka uppdatera.

Nu väntar lunch. Äntligen!

If all of our days are numbered
Then why do i keep counting?

/P

Sagan

”When you’r sleeping on the couch.
When love becomes sacrificing.”

Hon är så jävla söt.

I lördagskväll tårades ögonen.

Jag faller så platt.

Jag erkänner helt villigt att jag är en sucker. Askungesagan om Marie Lindberg går het på löpen och jag blir bara glad.

Den väna framtoningen, blygsamheten och hennes skelande öga.

Det behövs inte mer för att sälja in nått hos mig.

Låten är dessutom helt otroligt fin i sin Ternheim-anda.

Det kunde inte vara bättre. Hon kunde inte vara bättre. Sagan kunde inte vara bättre.

Tittat på reprisen säkerligen 10 gånger (bara under den senaste timmen) och blir lika glad varje gång.

Sure, hon kommer inte hålla hela vägen. Låten är inte schlager, men den står ut som den vackraste i årets startfält. Tippar på en andra eller tredje plats, utan att ens ha hört alla bidrag. Folket kommer bära fram henne. Bära fram den… Askungesagan.

Privat är allting lite förvirrat igen. KA är väldigt märklig. Hörts bara kort sen sist. Innan schlagern. Hon skulle iväg till nån vän och titta.
Ska se om jag gör något drastiskt. Trött på spelet för att vara ärlig.

Snabb träff.
Se om nått händer.
Sen vet man.
Wam, bam thank you mam.

Så lätt.

Så lätt är det aldrig tyvärr.

Önskar det var så dock. Så lätt. Lika lätt som man faller för en skelande skolfröken från Munkedal.

”I’m not sure it’s gonna be
You and me, anymore”

/P

Förväntan

Utandningsluften fryser i den ansade mustaschen.

Trasiga jeans skyddar dåligt mot kylan som återigen dragit in över staden.

Robyn sjunger om att bli lämnad.

En vintermorgon som alla andra.

Börjar tröttna på vintern för att vara helt ärlig. Krossade förväntningar på ett nytt år blandas med snöslask på byxslaget och stelfrusna händer under rökpauser.

Det är dags för vår. För nya förväntningar, för jeansjacka och gröna backar. För promenader utan förfrysningsskador och för Robyn att inte sjunga om att bli lämnad.


Har inte blivit bloggande den senaste månaden. Familjekatastrofen rullar vidare och jag har återigen inte orkar formulera tankar och känslor.
Kanske för att jag inte kan.
Kanske för att jag inte vill.

Jag lovar ingenting, men ska försöka skärpa mig helt enkelt. Om inte annat för de få, men kära, läsare jag har.
Lillan påpekade igår över en lunch att jag någon gång skrivit att jag sviker mig själv när jag inte bloggar. Kanske hade jag rätt.

Kanske spelar det iofs ingen roll.


Så, tillbaka från de filosofiska tankarna.

Mycket jobb senaste tiden. Premiärer att springa på, artiklar att fabulera och chefer att tillfredsställa. Blandat med familjen så har det inte funnits tid till allt för mycket annat.
Bara att acceptera ibland.

I förhållandefrågan känns det lite som att jag är tillbaka på noll, men på ett bra sätt. Gjort mig av med banden jag inte vill ha (AM, L och E) och siktar för tillfället mot KA.
Bokstavskombinationerna börjar bli jobbiga, jag vet, men det är bara att stå ut. Tänker fortsätta vara lite hemlig.

Hörde hursom av KA igår. Vi har sprungit om varandra lite, men nu får det fan vara slut med det. Ska styra upp det hoppas jag.
Ser bra ut på pappret.

Det har det gjort förut.

Men verkar dumt att sluta hoppas.

Som att sluta hoppas på att Robyn ska sluta sjunga om att inte bli lämnad.

Eller att sluta hoppas på att mustaschen inte ska frysa.

Eller att sluta ha förväntningar.

/P

Nytt år

Åtta dagar av det nya året passerade som man hoppats.

Åtta dagar där man inbillade sig att saker skulle ändras.

Åtta dagar där "Det är ju ett nytt år, tänk positivt!" betydde nått.

Åtta dagar där man trodde man hade en chans.

På den nionde dagen slog verkligheten till.

Jag borde sett det komma. Jag borde inte inbillat mig att ett nytt år betyder nya chanser. Jag borde lyssnat på den gnällande rösten i bröstet som sa att det snart skulle vara detsamma. Jag borde aldrig hoppats.

Lillebror ligger på medicinska intensiven efter att ha svalt en karta sömntabletter. Jag undrar om han någonsin hoppades. Om han önskade att det nya året skulle innebära en förändring även för honom. Om han siktade på ett år där han skulle bli frisk, glad och kanske bli den lillebror jag vill komma ihåg och glädjas med. Om han lyssnade på folk som sa "Det är ett nytt år... Nu gör vi det bättre än det förra".

Kanske insåg han att han inte hade en chans.

Tankarna irrar runt i huvudet utan någonstans att ta vägen. Ältar. "Vad kan man göra?".

Inget?

Så får det inte vara. Det är ju ett nytt år, allt ska ju bli bra!

Jag vet inte. Vet inte om jag orkar, men har ingenting att göra åt det.

Kanske ska försöka sova en hel natt utan att vakna genomsvettig. En hel natt utan ångest.

Man kan ju alltid hoppas.

Det är ju ändå ett nytt år.

/P

Måndag på en tisdag

Helgen var som vanligt ett töcken. Skräll.

AM kom över i fredags efter sin utgång och sov. Mysigt. Väldigt mysigt. Ska ses i veckan nyktra för en gångs skull, känns som det är dags.

Lördagen. Shit. Utgång, kom hem 11.00 söndag förmiddag efter efterfest. Bra.

Var hemma igår. Sjukdomen vägar ge upp helt enkelt. Vaknade i natt upprepade gånger genomsvettig med dunkande huvud. Tvungen att jobba hursom. Man borde se till sig själv först, vara hemma och bli frisk.

Jobbet går först.

Smart prioritering.

/P

Bakom mina solglasögon

Ögonlocken är tyngre i dag än på länge.

Den sköna sortens tyngd.

Den tyngd de bara kan få av att sömnen förstörts av en annan människa som ligger bredvid.

Någon som rör sig så man vaknar till. En snabb kyss, en arm runt midjan.

Somnar om.

Att sova dåligt av denna orsak gör inte att man blir mindre trött, men det gör det värt. Så värt.

Dejten med AM igår gick således bra. Fem krogar, lite för mycket dricka, lite för trevligt sällskap.

Nu ska jag absolut inte säga för mycket, främst från min egen sida. Vet hur det kan gå. Vet hur det gått. Men det var åtminstone väldigt trevligt, mysigt och sött.

Nu fortsätter jobbet i rasande fart.

Njuter av de tunga ögonlocken.

Blundar en sekund.

Minns natten.

/P

Så. Nytt.

Ett nytt år och jag kan bara hoppas att det blir något bättre än det förra. Känner att jag kan förtjäna ett år utan familjetragedier, märkliga ex och ont i magen som standard.

Tänker inte summera året något ytterligare. Vill bara lägga det till handlingarna och gå vidare.

Nyår var som vanligt upphåsat. Dagen efter vaknar man och tänker ”Jaha, var det här allt?”. Det var ett perfekt nyår i det mesta, men en månads planering och laddande hade bäddat för mer.

Likadant varje år.

Nu, framåt.

AM vill gå ut och dricka öl. Som vanligt är jag några steg före. Skräll.

Har två 27-åriga lärarinnor att dejta, ren tillfällighet dessutom, undra varför dom dras till mig?
Läskigt när man börjar träffa folk som är ”stadgade”, jobbmässigt, på något sätt. Inga studenter eller arbetslösa slackers. Kanske är dags?

Vet inte.

Dags att inleda året genom att vara positivt.

Får se hur det går.

Säkert åt helvete.

Förkyld och trött. Jobbar ändå.

Suck

Gott nytt år.

Eller nått.

/P

Mr Hyde...

Ibland känner jag mig pillemarisk. Lite ondsint. Jag gillar inte alltid den sidan hos mig själv, men på något sätt lever jag ut den hur som.

Ofta gör jag det genom att stalka folk. Jag vet egentligen inte om det har någon effekt, men jag har fått för mig det.

När jag själv ibland går ensam hemåt i stockholmsnatten händer det att jag hamnar framför någon person. Kanske är det ett fellow-fyllo på väg hem, kanske är det en tant på nattpromenad eller kanske är det en farlig och våldsam rånare.
Det sista alternativet är oftast det jag utgår ifrån. Jag är ofta helt övertygad om att personen bakom bara går och väntar på rätt ögonblick att kasta sig över mig och, troligtvis med en kniv, ta alla mina små pinaler för att sen pila iväg till nån mörk gränd.
Jag knyter nävarna i jackfickorna och tänker i mitt halvlulliga sinne ”Ska han ge sig på mig ska han få se på fan!”. Sen går jag med taktfasta steg och försöker se så nykter och farlig ut som möjligt, så att potentiella våldsverkare verkligen ska tänka sig för innan de försöker sno min plånbok.

Jag har aldrig blivit rånad på detta sätt. Jag har aldrig hamnat i bråk på väg hem från krogen. På Östermalm finns väldigt få farliga ungdomsgäng som lurpassar på fyllon på hemgång.

Ändå finns denna känsla. Denna totalt ogrundade rädsla.

Det är denna känsla jag försöker framkalla i mina små offer ibland. Det är inte så att jag LETAR efter dessa offer eller situationer, de uppkommer mest som av en slump. Jag svänger runt ett hörn och där 5m framför mig går en stackars östermalmsdam med handväska.

Det är då jag skrider till verket.

Jag anstränger mig för att se lite extra farlig ut. Kanske drar ned luggen lite extra framför ögonen och går med tunga steg. Kanske släpper jag ut en lite tyngre suck, för att påkalla uppmärksamhet.

Ibland får jag en reaktion. Offret tittar sig lite nervöst över axeln och börjar gå lite snabbare, eller lite närmare husväggen.

Då tar jag upp nyckelknippan och slänger lite med den. Ljudet av metall mot metall kanske skrämmer någon. Kanske får nackhåren att resa på sig och kanske snabbar på stegen lite mer.

Jag fylls av en märklig känsla av skadeglädje blandat med skuldkänslor.

Jag skulle aldrig råna någon på detta sätt. Jag skulle aldrig bråka med någon på vägen hem från krogen. Dessutom är jag absolut inte med i något farligt ungdomsgäng som överfaller fyllon.

Ändå gör jag det.

Lever ut min tvångstanke.

Ger igen lite på omvärlden för de gånger jag själv går där och undrar vad i helvete personen bakom sysslar med.

Kanske är det ett tecken på att något är fel. Kanske är jag helt skadad.

Men ändå…

Jag går ju bara där.

/P

Runt, runt...

Tillbaka på jobbet igen efter den fantastiska julhelgen.

Vill helst ligga hemma och vänta på nyår som har alla möjligheter att bli årets fest. Som vanligt hypas väl dagen upp för mycket, men det är svårt att hejda sig när allt drar igång.

Även tillbaka till kvinnokarusellen som man sluppit några dagar. En resumé hur det känns just nu:

Tror jag skriver av E helt för att vara ärlig. Lite för ung, även om modellandet är ett klart plus.
Y vill träffas igen, jag orkar då rakt inte med henne.
AM fortsätter vara lite svår men söt, något att jobba på.
Kanske kan JE vara ett nytt intresse?
S kommer aldrig hålla i längden, måste väl prata med henne om det dock. Några kvällars mys till är väl inte fel dock. Får se.
L? Nja. Skulle kanske vara mysigt ett tag igen, men inte nog tror jag.

Så det är precis som vanligt, alldeles förvirrat och härligt. Kanske kan sikta på att fixa någon ny nyårsbekantskap?

Nämnde jag sex med EV inne på Solidaritet? Klart spännande upplevelse. Ett litet paket ;)

Just nu är jag ändå rätt nöjd, eller snarare utbränd. Ska kanske sikta på celibat ett tag?

I wish.

/P

Jul trots allt...

Nyligen hemkommen från en helt sagolik jul. Vet inte hur det gick till. Katastrofalt år, fenomenalt avslut. Hoppas bara den goda trenden håller i sig till nyår.

Julen har (bland mycket) bestått av: Lerduveskytte, anklever, congac, brasmys, julklappar, ljuvliga middagar, gemenskap, värme, stjärnklara himlar, tystnad, promenader, sömn, samtal sent in på morgonkvisten och helt fantastiska människor.

Ett ofattbart stort tack till familjen F. Shit.

Imorn är det tillbaka till verkligheten. Tre dagars jobb innan nyår. Orkar knappt, men tror iaf att det kommer bli lugna dagar.

Nu ska jag sova.

Drömma om anklever och lerduvor.

Så fint.

/P

Årets anda

Innan detta fenomenalt jävla kassa år är slut hade iaf familjen ytterligare en överraskning att bjuda på. En annan familjemedlem försökte avsluta livet i förtid. Två inom fem månader. Undra om psyket erbjuder familjerabatt på nått sätt.

Nu känner man att det är jul.

Imorn bär det hursom av upp till Hudiksvall. Skönt att komma ifrån stan känns det som. Skulle helst stanna borta till 2007.

Nu tänkte jag försöka få i mig lite sprit.

Tur att jag klarar det bättre än resten av familjen.

;)

/P

Vinter06

Och du känner att staden är precis som staden alltid varit
I väntan på en lång kall vinter
Och du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland
Genom en iskall vinter

Igår spenderade jag tre timmar på stan och handlade julklappar. Jag hatar att handla julklappar. Varenda gång jag tvingas göra det önskar jag innerligt att jag var knarkare så jag kunde gå runt hög som hötorgsskrapan och skratta åt alla jävla idioter som trängs överallt. Istället är jag bara en av dem.

Det började iaf snöa. Idag är det bara is kvar. Is som pensionärer halkar på. Is som jag halkar på.

Man kan bli glad för mindre.

Sover dåligt för tillfället. Vet inte om det är allt som händer som är svårt att släppa eller något annat. Går runt lite disträ halva dagarna och skyller på sömnbrist. Borde kanske kollas upp, men vem fan vågar.

Var hos min bedårande mormor och fick lunch. Köttfärslimpa. Inte igår kan jag säga.

Det är roligt med gamla människor.

När sinnena trubbas av måste det vägas upp. Köttfärslimpan innehöll troligen 50% salt. Eftersom jag råkar gilla salt mat var det visserligen inget problem.
Mormor hade även fått en bukett med vita och klarröda blommor. Mormor tyckte det liknade en begravning med de "blek-rosa" blandat med de vita.
Att föra ett samtal blir klart mer intressant när man måste halvskrika och ändå går bara max hälften av det man säger fram.

Jag gillar mormor. Trots avtrubbningen.

Dagens drog: mormor

Ska tvätta ikväll. Har inte börjat än. Försöker glömma, men kommer få ångest om jag inte gör det.

Ska väl vara duktig och ta tag i saker.

Bara en låt till...

Snälla.

/P

Prästens lilla kråka...

Somnade ovanpå sängen med tv:n på vid halv nio efter att ha jobbat på stan. Fick iaf hem ett jobb, så det får sägas vara värt det. På en höft…
Vaknade vid 11-tiden och kunde inte somna om. Hatar att vrida mig i sängen… Av…An… Tog lite sovmorgon vilket knappt hjälpte. Är fortfarande död.

Inte så mycket på jobbet iaf veckan före jul. Skönt. Vill ha jullov. NU.

Fick ett smaskigt nu-ska-du-få-skuldkänslor-för-att-du-skippar-julen-mail av min mor. Tack för det. Orkar inte ens svara. Hon har satt sig i situationen helt själv och jag känner bara en oerhörd lättnad över att slippa julångest med familjen.

På hjärtefronten inget nytt. Inte sen igår. Skulle vilja träffa AM, men vet inte om hon vill. Tar det lite lugnt. Kanske ska föreslå en videokväll med S i veckan. Iofs har jag inte tid till det. Julhets och shit. Önskar allt kunde lösa sig utan en massa fungeringar och ångest.

No such luck.

Dagens drog: Das Arbeit

Kul jul.

/P

En vit jul?

Dagens drog: Soffmys

En helg senare…

S kom över på lördagsnatten. Låg och mös i soffan och kollade på briljanta ”24 hour party people”. Fint. En mysig natt följde, i like.

Får se hur det kommer arta sig. Hon ska iväg på resor, kanske jobba utomlands. Ska försöka hålla mig borta från pirr, men några mysiga nätter tackar man inte nej till. Sucker? Absolut.

Det går som vanligt som en berg och dalbana. Ena dagen är jag nöjd med att vakna upp med folk utan större ambitioner, nästa dag längtar jag efter nått nytt beständigt. Som vanligt lär det komma när man minst anar det. Just denna minut är jag iaf nöjd tro det eller ej.

Julen blir märklig i år. Firar utan familjen, nog första gången någonsin. Orkar bara inte med dramatik. Åker i väg norrut till Hudiksvall. Öl vid en brasa, 4-hjulingar i snön och lite familjärt, även om det inte är min egen familj. Ska bli spännande att se hur det känns.

En väninna har fått i uppdrag av sin tidning att inte tvätta håret på 2 veckor. Jag ser lätt fram emot dreads och ångestattacker så man kan tracka henne. Själv tvättade jag håret senast i morse. Tihi.

Tröttheten gör sig som vanligt påmind. Ännu en måndag…

Ska försöka råda bot med mer kaffe och nikotin.

Same procedure as last week.

I don’t like.

/P

Sicken skröna

Två märkliga saker.

Först svarade S på sms:et. Lite överraskande för en pessimist, men väldigt trevligt. Svarade och skrev att hon gärna fick komma över, fick ett "Kanske det..." tillbaka. Gulligt? Ja. Pirr? You bet.

Det andra är mer stört... C sms:ade för en vecka sen ungefär och sa att hennes väninna A var allvarligt sjuk. Hon ville att jag skulle hålla det för mig själv. Jag sket i det och frågade A hur det stod till, varvid det visar sig att hon inte alls är sjuk...
Ingenting skulle fan förvåna mig längre gällande C. Känner mig väldigt glad att det tog slut när det gjorde, såhär i efterhand inser jag att det inte var så bra som jag då trodde. Suck.

Får hoppas på nått nytt... Kanske S? Kanske inte?

Känner mig i kväll rätt glad och tillfreds iaf.

Det kan jag vara värd.

Ett tag.

/P

Sagostund

Dagens drog: Kvinnfolk.

Hur man kommer från Ankaret till Loranga, Masarin och Dartanjang kan tyckas vara en gåta, men det är inte alls så svårt som det kan verka.

Förfest...Ankaret...Medusa...Efterfest. Sen var klockan plötsligt halv sex och vi låg och lyssnade på när tigrar åt varmkorv och slagsmål med krigkniven samtidigt som vi drack rödvin. Helt fenomenalt.

S var med... En gammal bekant jag tyvärr inte träffat så mycket. Har varit lite tagen av henne länge, förra helgen träffades vi och det kändes som det fanns vissa vibbar. Igår visade det sig stämma. Väldig mysigt. Känner lite pirr, vilket inte var igår. Shit. Har smsat... Vill ha svar... Helst NU.

Kanske inte kommer alls... Skulle knappast förvåna mig.

Shit.

Pirr.

Suck.

/P