Redan vid de första anslagen sträcker fransmännen upp händerna i den svettfuktiga luften. Den röda heltäckningsmattan får en chock när dansgolvet lyfter för att snabbt dunsa tillbaka ner i verkligheten igen.
Just look to the rainbow you will see,
The sun will shine till eternity
I've got so much love in my heart
No one can tear it apart
Jag står vid ett panoramafönster på 36:e våningen i Shanghai. Stadsdelen Pudong breder ut sig nedanför och över floden stoltserar bar-gatan The Bund i den andra halvan av staden. Housebasen slår nästan hål i ryggraden och jag blir kär. Kär i en låt, kär i ett ögonblick eller kär i en stad. Vet inte vilket och bryr mig inte. Kanske är det bara dom inhumant starka Gin&Tonicsen, kanske är det det trånga dansgolvet med en syrebrist som rivaliserar vakum, kanske är det bara en ny kärlek. Vet inte och bryr mig inte.
Lyssnade på Bob Sinclair – Love Generation på väg till jobbet. När jag kom hem från Shanghai visste inte en jävla människa om låten. Nu spelas den sönder på Berzeli bar och mitt hjärta går sönder varenda gång. Trots det tvekar jag inte en sekund på att varenda gång flyga upp och kasta mig in i frenesin. Kanske i jakt på ett svunnet ögonblick eller i jakt på en kärlek som fortfarande bränner hål i hjärtat.
Vissa låtar kommer alltid förknippas med vissa tillfällen. Love Generation kommer i min värld för alltid betyda Shanghai. Jag kommer alltid bli lite kär när jag hör den.
Annars är det en rätt lugn dag. Sov ganska dåligt, trött på jobbet. Fest i kväll verkar det som. Shit. Vad har jag dragit igång?
Blundar kort och står på 36:e våningen.
Kan fortfarande känna basen.
Kan fortfarande bli kär.
/P
No comments:
Post a Comment