Spelar med...

Today must have been one of the strangest days
Some would say that you won’t find love that way
The best days are not planned by common sense
By lack of time
You just happen to be where everything feels fine

Anna Ternheim vaggar in mig i nån form av falsk trygghet. Somnar med stereon på. Vaknar mitt i natten och stänger av. Har inte somnat med musik på ett tag. Saknat det.

Som vanligt kastades jag av och an igår. Pratade med L från det att jag kom hem till sent. Började nojja runt 12. Hon kändes avvisande. Så jag skrev nått småmärkligt och ursäktade mig. Började SMSa. Hon undrade vad jag nojjade över. Jag kunde inte svara. Sen pratade vi i telefon två timmar. Märkligt. Hon lät inte som jag tänkt mig. Vet inte om det var helt positivt. Vi pratade om nojjor och svagheter. Fan, tror inte jag borde gjort det. Man ska inte outa att man är galen, trots att alla är det.
Hon sa att hon också nojjar, men inte förrän hon träffat någon och blivit intresserad. Jag nojjar tidigare än så. Eller, jag blir intresserad tidigare än så. Långt tidigare.
Från att ha skitit i känslor i åratal har jag plötsligt börjat gå med hjärta på utsidan. Förstår inte varför. Varför börjar jag känna massa saker för dom nu? Jag har inte ens träffat människan och redan ser jag ”oss” i ögonvrån.
Som vanligt drar jag på för stora växlar på saker även om jag inte borde. Tror det alltid blir mitt fall.

Bladet har i dag två artiklar som träffar rätt på. Först Ronnies krönika. Killen har en bra penna, det visste jag redan när jag var där.

Mitt starkaste minne är en kväll när jag av nervositet kräktes rakt ut över parkettgolvet i väntan på att hon skulle ringa.
Det var inte heller så jävla trevligt.
Men det kändes.

Ronnie är också känslojunkie. Jag är inte ensam. Vi är inte ensamma.

Den andra är singel-dagboken. Anna slår nog huvudet på spiken.

Jag blir galen av att inte veta vad han vill, känner och menar. Men som vanligt låter jag bli att fråga och fortsätter kastas mellan hopp och förtvivlan.
Ville skrika åt honom. Att det här är bra, att vi är bra. Att han inte får kasta bort det.
Jag känner nästan aldrig så.

Så känner jag rätt ofta.

Kom på det när jag pratade med en väninna igår. Det stora problemet är att jag slår ur underläge. Jag går in med ett intresse från början istället för att vara kall och se vad som händer. Jag har inget att ”vinna” på att träffas. Jag är redan fast. Jag kan bli förkrossad eller glad, men inte intresserad. Den striden är redan förlorad. Hon har redan vunnit. Avgörandet ligger helt i hennes händer. Jag tvingas bara spela med.

Får se hur bra jag spelar.

/P