Morgon...

Bomben lägger ner över vintern… På lördag är det sista chansen att uppleva euforin. Känns på något sätt rätt typiskt. De fina små sakerna försvinner oftast. Gelin & Co har gett oss galna lördagar som alltid inletts med en pianobar som nästan fått en att börja gråta. Känns tomt redan nu. Trodde jag hittat min lördagsoas för i vår. Man ska inte fästa sig. Gud vad det låter bittert, men det är på ett sätt fan så sant.

L… Ja. Hon får nog gå vidare, eller jag får det väl snarare. Har en känsla av att vi inte kommer träffas igen. Vi pratade lite i natt (när hon antingen vaknade eller kom hem, beroende på om man tror att hon ljög eller inte). Allting känns lite blasé. Jag orkar hurusom inte plöja ner mer energi utan att hon visar intresse. Då blir jag hellre bitter. Det ligger i hennes händer och jag tror hon kommer fumla bort det.
Det är trist, men jag vet inte riktigt vad jag kan göra. Spelet är inte riktigt gjort för mig. Jag orkar inte med ängslan.

Hör jag av mig för ofta? För sällan? Är jag för på? Är jag inte tillräckligt på? Hur snabbt ska allt gå? När ska man ses igen? Hur mycket är jag tillåten att känna efter en dejt? Hur mycket känner hon efter en dejt? Varför är hon kryptisk? Är hon alltid så eller är det jag? Ska jag backa av och låta henne ta initiativ? Spela svårfångad? Vara lite dissig? Vara känslosam? VAD?

Frågor som inte tenderar att få svar. Jag vill ha klara raka besked och kan man inte ge såna kan man iaf säga det uttryckligen istället för att vara svävande… Eller? Jag är rak, förtjänar jag inte det tillbaka?

Tydligen inte.

It’s out of my hands.

Jag tvår mina händer.

Gillar det inte.

/P