Jag som var så bra...

Jag har alltid varit rätt bra på att sova. Jag har alltid gillat att sova. Att sova har alltid fallit mig naturligt. Det finns tillfällen då man sover sämre, när man sover bredvid någon till exempel. Men då vaknar man oftast trött, men glad istället och så klarar man dagen på det. Det är som om kroppen kände av ”Woho, jag sov bredvid någon. Då är det evolutionsmässigt försvarbart att jag är pigg i dag ändå”.

Just nu sover jag dåligt, trots att jag är helt ensam. Två nätter i rad. Det är förjävligt. Svårt att somna, sen svettas man. Sen vaknar jag ett antal gånger under natten, känner mig rätt pigg, tittar på klockan och konstaterar att den är typ 3… Sen 3:35 osv.

Nu ska jag komma tillrätta med det här. Följa medicinsk expertis. Utan inbördes ordning ska jag:

Inte äta efter 21
Inte röka eller snusa efter 22
Dricka lugnande te (tror jag har sånt hemma) innan jag ska somna
Vädra ut bättre
Skaka ut sängkläderna innan jag ska lägga mig

Jag återkommer med rapport.

I morse fick jag en liten craving. Jag tillfredsställde den genom att lyssna på Vivaldis de fyra årstiderna 3 gånger i följd. Inte för att 3 gånger var så speciellt, det var mest så många gånger jag hann med innan jag stressade iväg till jobbet. Då jag inte direkt kan citera så får ni helt enkelt tänka er. Fiolerna. Mmmm. Man blir lite varm. Och lugn.

Förresten: Jag sätter alltid mig själv i jobbiga situationer. Nu är jag i ännu en. Jag kanske utvecklar senare.

/P