Aslan by chance?

And I don't believe in the existence of angels
But looking at you I wonder if that's true
But if I did I would summon them together
And ask them to watch over you

Augusti brinner ut i rödarosa solnedgångar och sommaren vänder på klacken. Dörren mot hösten står på glänt och det blåser kallt över tröskeln.

Tittar i backspegeln på några månaders skörlevnad. Konsekvenslöst hånglande i Visbys gränder med lilla E, A och gifta F. Fula britter som kysstes för sakens skull och för unga göteborgsflörtar som skickades hem i taxi efter en stulen dans med tillhörande snopen kavaljer.

Och sen finns J.

Hon som var sval men blev het. Hon jag trodde inte gick att nå men som sträckte ut handen. Hon som fick mig att åka till Hökmossen med en folieblomma mellan h(t)änderna efter att Lillan och Tet komponerat sms. Hon som funnits där hela sommaren utan att bli jobbig.

När jag kom hem från WoW tog vi snacket. Snacket om hennes blogg. Snacket om exklusivitet. Kanske är det bara en ängslig moderningsering av att vara ihop. Att binda sig men hålla dörrarna öppna. När man inte vågar testa om benen bär och för säkerhetsskull tar med kryckan. Exklusivitet.
Men där står vi. Hon och jag. Är jag kär? Jag vet ärligt talat inte. Vet inte om jag behöver veta. Kanske är det grejen? Kanske är det MIN grej. Att inte veta. Men jag vill försöka. Försöka med exklusivitet. Försöka med henne.

Jag både glädjs och oroar mig. Glädjs över att jag hittat någon som inte gör att jag vill fly. Någon vars armar jag får vila ut i samtidigt som hon drar fingrarna genom mitt hår. Glädjs åt att hon skickar låtar som hittar rätt innanför revbenen. Som förstår att rysa till Gloria och som skrattar åt It's always sunny in Philadelphia.
Oroar mig för att hon går för fort fram. Att snacket katapulterade in oss i en självklarhet jag inte vet om jag är redo för. Där jag är rädd att säga nej till att träffas för att inte törna ömma tår och rädd för att säga ja för ofta och gå rakt in en klaustrofobi jag ser komma vid horistonen. Sommarens kravlösa träffar har vaggat in mig i en trygghet och bekvämlighet jag är rädd att bli av med. Att gå från trevande umgänge till förväntat samliv... Vettefan.

Jag är dålig på det här. Hon också. Kanske är det något bra... Att gå tillsammans och ta vägskälen som de kommer. Kanske är det hand i hand man hittar rätt istället för att jaga ifatt.

Sen har vi hennes blogg där hon skriver högt och lågt. Svårt att ta hänsyn. Skriver att hon vill kunna uttrycka sig fritt, men säger att det aldrig skulle fungerat om jag inte visste om den. Hyckleri? Mänskligt vill-äta-kakan-och-ha-den? Vettefan.

Jag vet att jag känner mig trygg i hennes armar. Att rökdoften inte gör mig nått med hennes läppar mot mina. Att jag imponeras och rörs av hennes ord. Att jag utan att reflektera skickar spontana meddelanden... Kanske får det räcka så just nu. Ska försöka få det att räcka. Just nu.

And if He felt He had to direct you
Then direct you into my arms
/Nick Cave - Into my arms

My way, or the highway.

Loving you isn't the right thing to do
How can I ever change things that I feel?
If I could, maybe I'd give you my world
How can I, when you won't take it from me?

Det snurrar när jag sluter ögonen. Ett virrvarr av bastubad, hångel, bordsdans i morgonljus, grillglöd i skymning, spritfrukostar, helikopterfärder, gräsmattehäng, nattbad, sömnlöshet, bakfylla, öl och snapshets flimrar framför ögonlockens svärta. Midsommarhelgens första öl pyste torsdag vid 16-tiden och den sista klunken Hallands Fläder slank ned i en överförfriskad strupe vid halv sju-tiden söndag morgon. Därmellan var alkoholen konstant närvarande med undantag för de 5 timmars diskutabelt god sömn vi fick per natt.

Det var helt enkelt fullkomligt fenomenalt. Allt från det lugna hänget runt grillen till dramat då jag bytte tvådagarsrelationen med midsommar-Åsa mot hångel med Ingrid och dessutom argt argumenterade emot Åsa då hon tyckte det var lite risigt gjort. Kanske inte mitt livs finaste ögonblick, men inte desto mindre minnesvärt.

Landar hemma i stan med tankarna bland molnen hög från midsommarens äventyr. Faller rakt i J:s twittrande famn som bjuder till date. Nyktra till Skansen är alltså sättet vi ska träffas första gången. Spännande om än inte okomplicerat.

Mitt fylleutlägg om polyamorösa ragg har bitit sig kvar. Har kanske anammat Lajvtjejens inställning, om än inte till förhållanden så till lösa förbindelser. Tänker inte hymla med att jag träffar flera och vill fortsätta göra det. Passar det inte kan jag med hela handen peka mot dörren och be raggen flyga och fara. Tänker inte vara desperat, rätta mig i ledet eller smyga med mina dejtingrelationer. Sommarens paroll är att göra vad som faller mig in och låta folk bestämma själva om de vill ta del av mitt liv eller kliva åt sidan.
Med det inte sagt att konsekvensneutraliteten är total även om midsommardagens fadäs skulle kunna ge det skenet. Jag tänker vare sig acceptera att behandlas hur som helst eller behandla andra som skit. Öppenhet och acceptans måste kunna stå fritt från sår i hjärtat. En insikt om att varje relation kan respekteras och få vara fin även om den inte leder långt. En insikt om att känslor ska få finnas och tas i beaktande, till viss gräns. Exakt hur det kommer spela ut återstår att se, men det känns som sommarens väg och den tänker jag ta varenda steg på och se vart jag till slut ställer skorna.

Ungefär så.

You can go your own way
You can call it another lonely day
You can go your own way

/Fleetwood Mac - Go your own way

p.s. Lajvtjejen, Nyazeeländskan, Koolingsragget, midsommar-Åsa, Emilia, Ingrid. Kan hinna smaka en tunga till innan juni är över. Kan ju hoppas.

Onödiga ord

Om det är sant att inget är evigt
Om det är sant att allting går sönder
Om allt vi bygger upp kommer vittra bort
Varför ska vi då bry oss om vårt liv är kort?

”Jag tror inte jag kan ge dig det förhållande du vill ha” säger Lajvtjejen när hon ligger på min arm.

Det låter kras inne i mitt huvud. Den lövtunna bubbla där vi delat andetag och skratt splittras i en miljon bitar som regnar ned över min säng.

Det handlar inte om att mina förhoppningar krossats. Det handlar inte om att hon förklarar att vårt förhållande aldrig kommer bli så normalt som hon tror jag vill ha det.

Jag har inte avkrävt henne några löften, ingen kärlek, inga förhoppningar. Det var kravlöst och vackert. Inga måsten som hängde över huvudet. När hon klev utanför min tröskel var mitt liv mitt och inte delat. Men det fanns en mystik, en ovisshet som gjorde det hela till mer. Genom att sätta ord och förklara försvann den ovissheten. Varje ord kastade ljus över ett landskap jag föredrog i mörker. Jag gillade att inte veta vart vi var på väg. Att långsamt gå framåt. Nu står målet där inom synhåll och plötsligt vill jag inte dit.
Vi kommer nog fortsätta träffas, bättre än så är jag inte. Tackar inte nej till ömheten och bekräftelsen. Men jag hade föredragit bubblan.

Så sommaren fortsätter bland parkhäng, fyllor, träningspass och kärlekar. Känner mig innerligt glad och förväntansfull. Låter det vara så. Behöver inte sätta fler ord.

Snart tänder dom i taket
Vi kan lika gärna gå
Men vart hamnar att stjärnor då?

/Parken - Ser du stjärnan i det grå

Hänga?

Just don't fall
recklessly, headlessly in love with me
Cause its gonna be
All heartbreak
blissfully painful and insanity

Vi satt i sofforna på redaktionen jag och B. Jag och hon. Hela sommaren hade hon vikarierat hos oss utan att jag lagt märke till henne. Sen var det som att öppna ögonen. Plötsligt fanns hon överallt. Hennes Bodyshopdoft som fortfarande får mina knän att mjukna, hennes skratt som ibland skär ibland lyfter, hennes ögon som får mig att skratta, smälta eller rygga undan.

Fem månader dansade vi kring varandra. Fem månader av missförstånd, dissar, spel och steg fram och tillbaka. Nätter utan sömn, hennes vackra späda händer som leder mig vart dom vill. Dagar av ovisshet med oförsiktiga ord som skrapar, tränger in och förstör.

Jag tror jag var kär. Kanske av fel anledningar. Kanske finns det inga fel anledningar.

Två månader försvann hon iväg och jag hoppades glömma. Hoppades förgäves. Saknar fortfarande hennes kisande ögon när hon satt grensle över mig i soffan. Saknar läpparna som inte kysste som jag ville men som jag alltid längtade till. Saknar att ha hennes huvuds tyngd på min arm.

Nu är hon tillbaka. Varje dag dessa möten. Magen drar ihop sig och försöker fly. Tankarna fokuseras och försöker nå.

Vi är inte menade för varandra. Passar inte ihop. Undrar hur det står till med mitt psyke som inte kan glömma henne. Men jag fortsätter. Dag för dag. Styr huvudet mot annat. Styr hjärtat mot andra.

Lajvtjejen med sitt öppna förhållande, precis lagom tillgänglig. Bekräftande, öm, innerlig, vacker, reflekterande och kåt.
Trodde jag skulle ta skada av hennes liv. Sambon i Västerås. De andra förhållandena jag inte ens vill veta om.
Hittills är det en befrielse. Kan lägga all energi på att vara med henne i stunden och slippa bli avkrävd känslor och ömhet när vi inte umgås. Hon har andra, jag har andra. Ibland har vi varandra. Det räcker så. Känns som Lajvtjejen kommer bli ett återkommande moment av bekräftelse i sommar.

Nya Zeeländskan. Vi fick en natt i Monaco. Ett löfte om besök i oktober. Kanske. Troligtvis inte. Men roligt. Hon stack ut och gjorde avtryck. Bara det.

Sporadiska ragg, twitterflirtar, SD-span och vänner som vill mer. Dansar runt. Finns några projekt som kan bli mer, finns andra projekt som kan bli mindre men ändå nått. Känner mig efter en natt med Lajvtjejen lugn och glad. Bekräftad och tillfreds. Trött och upplyft. Bra så. Räcker så nu.

And if you do me right
I'm gonna do right by you
And if you keep it tight
I'm gonna confide in you
I know what's on your mind
there will be time for that too

/Robyn - Hang with me

Auld Lang Syne

Jag ser, hur ljusen brinner ut.
Jag ser, hur varje liv tar slut.
Dom strålande bloss, som lyste för oss.
Tar slut.
Dom brinner alla ut.

Det regnar i Danmark. Små ettriga vindburna droppar smattrade i ansiktet medan den rangliga ståltrappan svajjade och lovade ond bråd död varje steg. Transfer. På väg till Monte Carlo. Fem dagars jobb bland fransoser och Hollywoodkändisar. Har haft det sämre. Har haft det bättre.

Fick en blogg igår. En adress. En inbjudan rakt in i J:s liv. Tankarna for hit, till mitt eget sporadiskt nedtecknade liv. Det där andningshålet som ibland blir för jobbigt att besöka. För jobbigt att det tvingar mig reflektera och analysera samtidigt som det låter tankarna fara fritt och fastna som de vill.

Det är på en höft 363 dagar sedan jag senast skrev.

Det är på en höft 324 dagar sedan jag satt vid mitt skrivbord på redaktionen när lillebror Albert ringde.

I min familj betyder inte telefonsamtal något bra.
I min familj betyder telefonsamtal att något hänt.
I min familj betyder telefonsamtal ont i magen.

I ärlighetens namn betyder oftast samtalen ingenting, men de allt för många gånger jag lyft luren och lagt på gråtandes sätter för djupa spår och överskuggar de meningslösa vardagshälsningarna.

Den 24 juli 2009 var det heller ingen meningslös vardagshälsning.

"Jag tror morsan är död."

Människor blir märkligt veliga när det handlar om döden. När min lillebror hoppade från sitt fönster för drygt tre år sedan lät samtalet jag fick av en av våra gemensamma vänner som upptäckte det näst intill identiskt. "Jag tror".

"Vad då tror?" frågade jag lillebror.

De vill så gärna lämna en möjlighet. En utväg. Ge en förhoppning om att det kan fixa sig. Men det fixar sig aldrig.

"Nej, jag tror inte. Det är så." konstaterar han med darr på rösten.

Jag grips av ett lugn i såna situationer, de två gånger det hänt de senaste åren. Pulsen höjs, allt är på helspänn, men tankarna är märkligt fokuserade och lugna. Jag sa att jag var på väg, gick ut till min chef, bad henne följa med mig in på sitt kontor och förklarade lugnt att jag var rätt övertygad om att min mamma just dött och att jag var tvungen att gå. Till och med jag smög in lite tvivel. Lite hopp. Jag försäkrade att texter var lämnade, lovade lägga över det jag inte hunnit på andra och packade sedan mina saker.
Kanske hade en naturlig reaktion vara att bryta ihop. Springa ut från redaktionen med tårarna rinnandes. Ingen hade protesterat. Ingen hade tyckt det var konstigt. För tredje gången i mitt liv hade jag just fått ta emot beskedet att jag aldrig skulle få träffa en av mina närmsta familjemedlemmar. Pappa. Mange. Mamma. Borta.

Vi spelade Björn Afzelius "Ljuset" på begravningen. Näsdukshögen under stolen växte medan jag krampaktigt höll lillebror Jens i handen. Ville skydda dom, mina älskade små bröder. Ta deras smärta. Tårarna träffade det kalla kyrkgolvet. Ögonen sved. Hjärtat... Ja. Hjärtat. Det höll.

Så står jag nu knappt ett år senare. 16 dagar till min 29:e födelsedag. Två föräldraformade hål i hjärtat och ett där lillebror Mange fanns.

Men livet är inte svart trots att det här inläggets ljusglimt kan vara svår att se. Livet pendlar mellan svart och vitt, ljusgrått och mörkare nyanser. Kanske kommer den här bloggen fortsätta handla om det. Kanske kommer nästa inlägg handla om allt annat som hänt under året. Alla fantastiska människor, de glada minnena och det lugn jag just nu känner. Kanske kommer jag tillbaka om ett år.

Flygplatspersonalen ropar. Flyget till Nice boardar.

Det har tagit mig nästan ett år att få det här på pränt. Det har nog mindre med acceptans att göra och mer med att jag väljer att se framåt. Kan inte fastna, måste röra mig.

Det regnar fortfarande i Danmark när jag stiger på flight SK1793. Det regnar fortfarande men jag är på väg bort.

Så innan min låga flämtat ut.
Och skymningstimmen tiger still.
Vill jag vara ett bloss.
För dom som följer oss.
En tid.
Ett ljus på deras stig.
En tid.
Ett ljus i deras liv.

/ Mikael Wiehe, Björn Afzelius - Ljuset

Brått brott

”There's a lot to be done while your head is still young

If you put down your pen, leave your worries behind

Then the moment will come, and the memory will shine”

Det är en tröstande insikt att det faktiskt går att förändra. Mönster och vanor brytas. Istället för invanda hjulspår går det att höja blicken och titta vartåt man vill, istället för vart man råkar vara på väg.

Det smög sig nog på utan att jag riktigt själv förstod det. Kökskvällarna och avtändning var inte lika roliga. Helgernas frist förbyttes i en rutin som tog för stor plats. Som dämpade mer än lyfte. Som på många sätt var trygg och välkommen men på andra destruktiv och kall. Vännernas apatiskt glittrande ögon i drogrus tedde sig mindre romantiska och mer patetiska.

Till slut ville jag inte ha det längre. Kanske finns det en symbolik i att jag nyförälskat mig i Belle and Sebastian. Tillbakagång till en tid när både helger och musik var okomplicerade och snälla saker.

Bakfylla har sedan 6 veckor bytts ut mot träningsvärk. Fyllemat mot kalorikoll. Rökning mot flås. Drogrus mot endorfinkickar. Fyra kilo fett mot muskler.

Det är en märklig känsla som inbiten träningshatare att sakna gymmet. Att varje dag längta tills jag får komma dit och köra skiten ur musklerna tills det knappt går att lyfta armarna. Att sakna känslan i duschen efteråt när det inte går att torka håret för att handduken inte går att lyfta och man tvingas böja sig ned för att inte lockarna ska förbi blöta. Att se fram emot träningsvärken som förlamar men även erinrar om ansträngningen.

Det skulle vara en än finare historia om denna helomvänding även lett mig till kärleken, men den står fortfarande ingenstans att finna. Legat med Maria. Vaknat bredvid Jessica. Somnat med armen runt Anna. Men fortfarande ensam när det verkligen gäller. Ingen stress. Just nu ligger fokus på tillräckligt annat för att det ska vara en stor grej. Kanske kan blir nått med den 22-åriga blivande psykologstudenten/modellen. Who knows.

Sommaren möts med ett leende fläckat av proteinshakes och sen får dagarna komma som de kommer.

Bra så.

”Now the trouble is over, everybody got paid

Everybody is happy, they are glad that they came

Then you go to the place where you've finally found

You can look at yourself sleep the clock around”
/Belle and Sebastian - Sleep the clock around

Spretigt lite till mans

Jag blev lite kär idag. Lite förälskad. I ungefär 25 minuter tyckte jag det var en helt rimlig föreställning att jag skulle träffa, bli kär i och sedan leva resten av livet med Hanna Hellqiust.

Fascinationen började när jag skulle skriva några rader om hennes nya bok "Karlstad Zoologiska". Som varje god journalist från min generation tillber jag google och föll vid dess fötter även denna gång för att kritiskt ta in information som sedan skulle omvandlas till journalistiskt motiverad text och därmed allmängiltig sanning.
Efter att jag cut'n'pasteat hela wikipediainlägget rakt in i min artikel kände jag mig nöjd med min research och hängav mig istället åt att beundra Hannas byline bild från DN På stan.
Har man förärats en byline bild ska den vara snygg. Om man fått en arena att visa upp sig inför X antal tusen människor på en reguljär basis är det banne mig ens förbannade skyldighet att se lagom kåt, glad och tacksam ut. Det är som att dejta online. Vem lägger ut bilder på sig själv berusad, hålögd och pluffsig? Vem visar sanningsenliga bilder där man står i mjukisbyxor vid spisen och torkar droppar av krossad tomatjuice på den redan solkiga t-shirten? Den biten kan sparas tills människan man ska träffa redan bildat sig en uppfattning om en.

(Själv har jag världens fulaste bylinebild. Detta må göra mig till en hycklare efter ovanstående mening men jag har sedan länge kommit till freds med den 3 år gamla styggelsen som varje vecka kan beskådas av cirka en halv miljon människor i vårt land. Bra så. Konsekvens är tråkigt.)

Hursom tittade jag på byline bilden och läste hennes krönikor som även efter förälskelsen lagt sig framstår som tänkvärda och snyggt skrivna.

Hon framstod vid det här laget som en 10-poängare.

Sen googlade jag mig vidare till SVT:s senaste "Babel" där Hanna på bred värmländska berättade om sin bok.

Förälskelsen var borta. Den sköra magin brast och jag insåg att jag nog inte skulle stå ut med människan.

Jag besparade oss båda en lång period av dating, nyförälskelse, parrelation, husköp och en skilsmässa där vi skulle bråka om vem som skulle få barnen på jul.

Skönt.

Jag känner att jag verkligen gör framsteg i mitt känslomässiga agerande.

Från det ena till det senaste.

Jessica sov här förra helgen. Maria den senaste. Båda är bara standins till något rikigt kommer och hälften av tiden är jag spyfärdig över mitt eget agerande och den andra hälften är jag lite lagom kåt och därför likgiltig inför konsekvenserna av mitt agerande. Slut på den självransakan.

En månad har förflutit med gips och sjukskrivning. Timmar framför datorn, en dygnsrytm som skulle vara normal på motsatta sidan planeten och väldigt få strån lagda i kors för att göra något produktivt. Kände att jag var lite värd det. Lite ledigt. Lite tid att bara totalt koppla bort annat och hänge mig åt meningslösheter. En liten paus från det vanliga livet. I like.

Den annalkande våren bjuder inte annars på några revolutioner. Båtsman har flyttat hem till stan vilket sätter guldkant på tillvaron. Annars varvas jobb, nörderi, fyllor och blasésex till den vanliga cocktail utan bär som får stå som symbol för mitt liv.

Rätt skönt på sina sätt. Förutsägbart och tråkigt på andra.

Så är det hursom och så får det vara. Återkommer när jag har något viktigare att säga. Kanske om det där debattinlägget som aldrig publicerades. Eller nått helt annat.

"Show me a smile then,
Don't be unhappy, can't remember
When I last saw you laughing
If this world makes you crazy
And you've taken all you can bear
You call me up
Because you know I'll be there

And I'll see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you"
/Ane Brun (Original: Cyndi Lauper) - True Colors

Aj och El

7 dagar i Egypten.

2 frakturer i vänster handled.

1 blogg som får lida.

Svårt att låta tankar och ord flöda när jag inte kan skriva obehindrat...

Hade ett snack med El natten efter jag kom hem i fyllan och villan. Vi gillar varandra som mer än vänner, så mycket är klart från båda håll. Attraktion. Stulna kyssar då ingen såg. Mys.
Men det är lika långt ifrån problemfritt som invasionen av Polen. Hon har även andra i tankarna och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till allt.

Vi tar det lugnt. Lite som det kommer. Vi får se.

Så avslutades intimiteten i lördags. Bra så.

Operation av handen väntar i veckan. Det sporadiska uppdaterandet av bloggen fortsätter således.

Suck.

/P

Att uppfinna sig själv

"Fait accompli
Allting är sagt
Jag måste ge mig för en stenhård övermakt
Jag ville tro, på vår kärlek ändå
Du står i vår hall och blicken är kall
Och nu vill du gå"

Cigaretten glöder förstrött i askfatet. Årets sämsta dag att bryta traditionen att inte röka inne. Taxin anländer om sju timmar för färd till Arlanda och resväskan gapar tom. Jobbresa till Egypten sju dagar. Ansvar. Aldrig varit bra på att hantera sånt. Inte för att jag kommer göra någon besviken, men för att jag själv på förhand oroar mig för att göra det. Märkligt det där självförtroendet som inte borde saknas.

Dagarna sedan julafton kan bäst beskrivas som ett töcken. Sena nätter, vintersoliga mornar, vita drömmar, ölstinna strupar.

Dagen före nyår hos Jesper - landar hemma hos Strumpan 07. Nyår hos Jenny och vidare till Jeremy - landar hemma hos mig 08. Efter det kökshäng hos Harry med El och Strumpan. Virriga nätter på Berns. Ångestattacker för vissa, segertåg för andra. Jobb. Stress. Mer häng hos Harry. Samma tematik, att få bort allting, att slippa fundera lite och bara vara med de bästa människorna i den bästa samvaron.

Sagan om M har sporadiskt berättats vidare. Sms. Telefonsamtal. Inget ligga... Definitivt för det bättre, även om jag saknar hennes närhet.

Vet inte vart jag står med El. Kanske vill hon mer? Kanske vill jag? Kanske är det dumt, men kanske ska jag skita i det. Tar det nog lungt och ser hur det utvecklar sig, saker har en tendens att lösa sig fast det inte framstår så. Ska sluta oroa mig för saker jag inte vill/kan påverka.

Lillan gick och gjorde slut med Ankan men hittade en ny. Avundsjuk på att hitta någon, men känner med hennes smärta att bryta upp från något stadgat och bra. Livet måste fortgå och den som vågar mest vinner. Man får ständigt uppfinna sig själv på nytt. Nya relationer att vara hemma i, nya tillfällen att se fram emot, nya känslor med nya människor. Stagnation är fienden.

Taxin anländer om sex och en halv timme. Spännande, nervöst och välförtjänt.

Vet inte om jag orkar vara mer sammanhängande just nu. Den senaste tidens konstanta rörelse utan reflektioner har varit ganska behaglig, därav det bristande bloggandet. Får se vart jag hamnar.

Kanske uppdaterar från ett luftkonditionerat rum på Röda havskusten. Så får det blir.

"Och slagen i spillror ligger min värld,
Hopplöst för alltid försvunnen, förbrunnen av lågor förtärd
Ur askan går du, pånyttfödd och nu
Flyger du ut, fågel Fenix till slut
Nu är du fri, det är fait accompli
Fait accompli"
/Benny Anderssons Orkester - Fait accompli

/P

God Jul

"When i'm surrounded by friends
How could the silence be so loud
But i still go home knowing that i've got you
There's us when the lights go down"

Julafton har hittills bestått i att vakna fullt påklädd i en säng utan sängkläder. Städning av lägenhet. Betala räkningar. Fixa tvätten.

Men nej, det är ingen tragik. Familjen hämtar snart upp. Besöka lillebror och hälsa god jul. Sen mysig middag, rim, paket och kvällen avslutas troligen tillsammans med bästa Strumpan hemma hos Johannes med andra trasiga själar som anser aftonen vara en anledning att återigen bli fulla. Också en form av gemenskap. Fyllan.

Hoppas alla får vad de vill ha, gratulerar de som förtjänar det och häller cyanid i julmusten på de som inte gör det.

God jul!

"Sometimes love can come and pass you by
While your busy making plans
Suddenly hit you and then you realize
It's out of your hands, baby you got to understand

You are my heaven on earth
You are my last, my first
And then i hear this voice inside
Ave maria"
Beyoncé - Ave Maria

/P

p.s. Sagan om M är än inte riktigt slut. "Vill du dricka saft och äta popcorn någon kväll?". Yes i do babe. Yes i do. God Jul på dig Plastis.

Fyllemess

”Försöker med samma medel: Efterfest? :)”

Så löd det sista sms:et jag skickade 06:13 natten mot lördag. För två veckor sedan hade jag fått ”Efterfest?” skickat av Jess och det verkade inte mer än rätt att svara.

Fjorton dagar senare.

Snyggt. Desperat. Jävligt onödigt.

Svaret kom som vanligt snabbt. En fördel med att ha ett kk med begynnande insomnia.

”I en säng på Gotland tyvärr”

Damn.

Hur svältfödd på bekräftelse är jag tio dagar efter att jag låg senast och sedan dess dessutom dissat ett antal krogragg samt knutit ett antal nya SD-kontakter?

06:13 i fredags natt besvarades den frågan.

Det är bara en händelse att Billy lyckas pricka in namnet, eller är det ett tecken?

”Cause Jessica if you let me in,
then Jessica then I let you in.
Then I’m gonna throw myself
in the arms of yours tonight.”
/Billy the Vision & the Dancers - I let someone else in

/P - Blir trött på sig själv med skrämmande jämna mellanrum.

The world according to Pablo

Winnerbäck hade nog beskrivit helgen som ett segertåg. Hummer och nubbe på fredagen lämnade en fadd bakfull smak i munnen på lördagsförmiddagen som vikts åt det sista pysslet i hemmet.
Lägenheten blev löjligt mysig med julpynt, glitter, tomtar, levande ljus, ljusslingor, pepparkakor och de bästa vännerna som i vanligt manér satte en lätt surrealistisk stämning på festen.

Vid mottagandet av ett frågespel om lyx:
– Gott och lyxigt! (sen viskande) men det är inte knark…

Frågespelet används:
– Vad är motsatsen till Prêt-à-porter?
– Är inte det À la carte?
– Motsatsen till À la carte är faktiskt lunch!

Kringlan argumenterar med sig själv en och en halv timme:
– Jag har kollat på alla avsnitt av Larry David på en vecka. Jag är Larry David. It’s good. I’m Larry David.

Appropå julen:
– Men Pelle känner jag ju från Sundsvall. Ta med en påse kiss och hälsa från mig.

Tror tyvärr det magnifika i kommentarerna faller bort om man inte satt i min lägenhet just den kvällen och hörde de visa tvista.

Blev även introducerad till lite oerhört söt gitarrpop som får det att bli alldeles varmt innanför revbenen.

”I don’t believe in ghosts
but there’s a ghost under my bed.
He keeps me awake at night
and he scares the shit out of me.
He said “I’m here to keep you worried
and I’m here to fight you.
I’m here to make you cry
I’m a ghost so I got the right to”.”

Julmyset förbyttes sedan i en konsert på Strand med Magic Numbers som var något av det finaste 2008. Versionen av Kate Bushs ”Running up that hill”, allsången i ”Stilla Natt” samt ”O Helga Natt” och när Romeo som sista låt gör en cover av ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger” utan att kunna ett ord svenska lämnade det eviga avtryck. Fan så fint!

Kvällen blev sen tidig. I säng vid två och en efterföljande lugn söndag där foten aldrig passerade yttertröskeln. Billy the Vision & the Dancers fortsatte ljudsätta mörkret utanför så vackert att jag undrar hur jag klarat mig utan det hittills.

Historien med M är över. Runnit ut i sanden på mitt initiativ. Behövdes ingen scen när vi träffats tre gånger. Eller? Tror budskapet var klart.
Siktar på sjuksköterskan I istället. Det verkar stämma in på väldigt många plan hittills. Tar en liten julönskan om att det fortsätter så.

”Once in a while when I fall asleep
then he comes to me in nightmares.
“You cannot escape from me
I’m a demon you got to deal with”.
I don’t expect any love from you
but could you leave me alone for a while:
Am I the only one around
who deserves the presence of demons?”
/Billy the Vision & the Dancers - Ghost

/P

Feliz Navidad

Det må låta som en klyscha, men tid är förgänglig om den inte tas till vara. När jag ser tillbaka på den här veckan om ett halvår, kommer jag minnas tisdagen hemma i soffan eller onsdagen då Ellens halsband sprack på Ljunggrens och hela stället slöt upp i jakten på svartguldiga kulor?
Varje natt behöver inte vara ett fyrverkeri, varje kväll en monumental vinst eller varje minut en glädjeorgasm. Det räcker att göra det lilla. Orka dra sig upp ur soffan och ta en öl i goda vänner lag istället för att slentriana hemma.

Julbord med jobbet ikväll, Magic Numbers på Strand imorgon. Till konsertens ära bestämde jag mig för att dels bjuda mina vänner och även anordna en liten julförfest med glögg, alternativ julmusik, öl, paket och järn. De senaste dagarna har därför tillbringats till skrämmande stor del på Spotify i ett sökande efter de mest fantastiska jullåtarna, om nu sådana finns.
Till min stora förvåning har samlingen av julsånger som jag kan stå ut med växt. Och växt. Och växt.

Ett urval av musik som ackompanjerat dagarna:

Feliz Navidad - David Hasselhoff
If we make it through december - Merle Haggard
Santa Baby - Macy Gray
Maybe this Christmas - Ron Sexsmith
Put the lights on the tree - Sufjan Stevens
Ave Maria - Beyoncé
Last Christmas - Jimmy Eat World
Please Daddy (Don’t get drunk this christmas) - Vali Talbot
När får vi klapparna? - Lars Vegas Trio

Högt och lågt. I like.

Även lyckats läsa både ”Innan jag dör” av Jenny Downham och ”Vi i Villa” av Hans Koppel. Boktrenden håller i sig med andra ord. I like too.

Känner mig just nu tom på introverta analyser så jag lämnar därför detta dagbokslika skitinlägg till sitt öde.

/P

En snöflinga föll och det kändes som en kyss

Det är så fint så fint att Shane och Kirsty fått sällskap av James Allen i den magra samlingen av jullåtar som faktiskt berör. Den skotska dialekten har kanske aldrig låtit vackrare än till kompet av ett piano och lite stråkar. Kärlek som det går att förlita sig på. För vad är väl en bal på slottet i jämförelse med "A snowflake fell (And it felt like a kiss)"?

”As i stand here all alone
in the cold wondering where im going today.
Then a snowflake fell and it felt like a kiss,
now i’m okay.

The ringing from the bells keep screaming out love.
A snow fell from heavens above.
Directionless no more.
Emptyness no more.

Now i don’t feel so all alone
in the cold wondering where i’m going today.
For a snowflake fell and it felt like a kiss,
now i’m okay”

God jul

/P

Lucia utan Lucia

Lucia passerade utan så mycket som en tillstymmelse till lucior, tomtenissar eller lussekatter. Den enda indikationen på att en högtid firades var smutstrampat glitter på Spy Bars kladdiga golv där vi hamnade i den gryende söndagsmorgonen. Julstämningen får vänta.

Fredag i sängen med Kan Jang, alvedon, c-vitamin och bafucin som enda sällskap.

Lördag hos bästa Ellen med Anja, Strumpan och Harry Potter. Hostmedicinshots utbytta mot riktiga järn. Rusig glädje, kroppskontakt och munnar som formulerar ord lika oklara som tankarna de fötts ur. Det är svårt att inte bli drogromantisk. Förrädiskt, men ack så briljant verklighetsflykt. De gemytliga hemmafesterna avlöser varandra med samma gemensamma nämnare. Tända ljus, ölflak, shots och flykt.

En trött söndag ackompanjerades av Kringlans snarkande i soffan. Familjemiddag och en hemmakväll som avrundades med några kapitels läsning. Har försummat bokhögen som växer på nattduksbordet. Får ta mig tid.

Tempot på jobbet är fortsättningsvis dräpande. En vecka till av övertid och stress innan någon form av jullugn kan göra sitt intåg. Magic Numbers på Strand nästa lördag. Kan bli kärlek på fler än ett sätt.

Dåligt med tid att samla tankar, men kanske är bäst så. Blicken stadigt framåt, inga möjligheter att titta över axeln. Skönt ibland.

”kan dö för min fru men det är inte sanningen nu
jag kommer springa in i väggen o ba ramla itu
innan jag fattar va som hänt, vilka broar jag bränt
går 12-stegs programmet, dom o alla ja kännt
brukar va svartsjuk som få, men de va värre då
när du lämna mig ibland blev hela världen grå
jag vet knappt va som e bra med mig
varför du kämpar på o ba vill va med mig”
/Petter feat Säkert - Logiskt

/P

Påminnelse

Det är märkligt hur saker kan komma tillbaka och påminna. Inte alltid slita upp såren, men nagga i kanten. Peta. Irritera.

Det är drygt ett och ett halvt år sedan min lilla Mange tog steget från sitt fönster och frös fast i tiden.

Det är lätt att tro att det är slutgiltigt. Att han skulle sluta existera och endast leva kvar i fotoalbum och minnen. Att man skulle slippa påminnas.

Idag kom hans skatteåterbäring.

4500:- som han på något sätt lyckats betala i överskott på sin sjukpenning under det sista året. 4500:- som annars hade gått till Filippa K, Carmen, Systembolaget eller någon rusig kväll.

Mamma och hans pappa ger oss bröder 500:- var. ”Gör något för pengarna som Mankan skulle ha gillat!”.

Jag skulle gilla att ha honom tillbaka och vara 500:- fattigare...

För dig Magnus. Alltid nära hjärtat.

”Although I'll soon be gone
I'll still think of you
oh I'll think of you
and I will soon be gone”
/Broder Daniel – I’ll be gone

/P

Sjukdom som sjukdom

Det känns lite som att svälja grus. Ondsint grus som repar halsen på vägen ner.
Det känns lite som att hosta rakblad. Elaka rakblad som passar på att ge lungorna ett tjuvnyp varje gång min kropp försöker stöta ifrån sig bakterier.

Uppenbarligen utsatte jag min späda kropp för en viss risk när jag sov med M två nätter trots att hon legat nedbäddad i en näst intill dödlig halssjukdom veckan innan och fortfarande inte kände sig frisk. Men att jag verkligen skulle bli sjuk hade jag redan avfärdat som högst otroligt.

Näst intill omöjligt.

Varför jag intog denna ignoranta inställning är klart något jag ska prata med mig själv om när jag kan tänka på annat än halstabletter, varmt te och min säng. Än så länge har farbror feber inte knackat på dörren så tills vidare biter jag ihop och jobbar trots att jag tidigare idag bjussade skrivbordet på en halv munfull kaffe som jag lyckades tajma perfekt med en hostattack.

Inläggets låt får Dave Gahan stå för. Trots att sjukdomen som hänvisas till inte kan botas av halstabletter.

”Here is a plea
From my heart to you
Nobody knows me
As well as you do
You know how hard it is for me
To shake the disease
That takes hold of my tongue
In situations like these”
/Depeche Mode – Shake the disease

Host host

/P

Ensamhet är bättre när man inte är själv

Skymfad.

Förnedrad.

Bortglömd.

Lilla Tån tappade bort vår öl bland viktiga utrikesartiklar, ankdammen och sina julrim. Istället för en varm krog på söder tar min tilltufsade självkänsla flykt till fröken Norlin. Som sjunger så vackert. Som värmer bort smärtan.

”If I told you my stories and sang you my songs

Would you laugh at me?

Would you pity me?
What would you say if I asked of you
Not out of accident, out of loneliness
Would you shelter me?
Will you shelter me?

I will be gone when you wake up

No awkward breakfasts, I swear

And don’t you look for me, because I could be anywhere

In someone else’s house

In someone else’s arms

With someone else to warm the pain away”
/Hello Saferide – Loneliness is better when you’re not alone

Tänk om jag verkligen hade varit så tragisk. Och lilla Tån så elak. Usch.

Fast låten är fin. Så fin.

Siktar på en välbehövlig kväll i ensamhet. Har haft fullt upp varenda kväll i över en vecka så en andningspaus kommer lägligare än skinkan på julafton.

Fick dessutom en stund över att pilla här. Ville förnya, men ändå inte göra mig av med den chockrosa inredningen som följt mig i snart tre år. Tre år med kraftigt varierande perioditet, men trots allt tre år av mitt liv som på något sätt samlats i denna skrikiga pseudoverklighet. Det rosa får därför samsas med en bild. Nyskapande nog.

På återseende.

/P

Rimjob

”It's like my heart can't take
My fall in love every day
And I feel like a fool
I have to face the truth
That no one could ever look at me like you do
Like I'm something worth holding on to”

Spotify fortsätter uppmuntra till spontana musikaliska (ut)flykter när arbetstristessen blir outhärdlig. Gamla kärlekar, nya förälskelser och förströelser blandas till mitt livs soundtrack medan fingrarna oupphörligen far över tangenterna.

Under elva timmar igår fann drygt 12000 tecken sin plats i fem artiklar. Arbetsdagen flöt nästan obemärkt in i en stilla hemmakväll med Napoleon Dynamite, tvättstuga och M på nattligt besök. Förvisso mysigt, men måste sakta ned tempot. Ta reda på vilket ben som bär. Om ens något.

Har lyckats med bedriften att bli redaktionens officiella rimmare. Om detta är en bestraffning eller välsignelse är högst oklart. Tvingades igår skriva julrim till en ask kondomer som en kollega skulle ge sin son.

En låda med gummin till honom och henne,
eftersom du uppenbarligen torskat din svenne.
Jag förväntar mig dock största diskretion
och kommer det ett barnbarn innan min pension
lär du få uppleva ett helvete i huset.
Ägna dig därför åt det ansvarsfulla buset!

Det uppskattades i alla fall. Sättet att leka med ord faller mig i smaken. Betoningar, syftningar och obehindrad frihet att rycka sönder och sätta ihop. Språket får ett flöde.
Högtravande måhända, men det kan jag unna mig ibland. Såhär till jul.

Ikväll väntar öl med lilla tån. Imorn en lugn kväll sen en intensiv helg med herrmiddag, Ellenhäng, bowling och glädje i ljusskygga former. Återigen för tidigt att säga om det är en bestraffning eller välsignelse.

”These times I think of leaving
But it's something I'll never do
'Cause you can do better than me
But I can't do better than you”
/Death Cab for Cutie – You can do better than me

/P

Ogenerad - Inte jag inte

”Jag vill aldrig va något tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp”

Jag drömde i natt att jag var i Antarktis, möjligen Arktis. Min förmåga att navigera på polerna är även i vaket tillstånd något begränsad och under nattens timmar verkade det särdeles ointressant att skilja mellan dem.
Jag drömde att jag gång på gång var nära att ramla ner i isvakar. Jag övade på att rädda mig själv genom att kravla runt på isen, men insåg rätt snabbt att det av någon anledning var stört omöjligt för mig att ta mig upp ur en vak, om jag skulle hamna där.
Så där låg jag på isen. Funderandes på att dö i en vak.

Jag träffade M i lördags. Spartanskt lagad mat, film och för lite sömn.
Trots att hon är märklig och har fler issues än en typisk mentalpatient har hon en sak jag inser att jag behöver, en öppen och ogenerad inställning till sex utan att det blir burdust.

Det mest avtändande jag hört i hela mitt liv kom från Jess för snart två år sedan. Även det en person med en öppen och ogenerad inställning till sexualitet, men på fel sätt.
Jag vaknade en morgon och kände lusten bubbla upp. Hon vaknade till och sa:

Du kan väl bara ta lite saliv och blöta upp där nere så behöver du inte sätta igång mig.

Jag var nära att kräkas.

Kanske är det min inställning till sex som är onödigt pryd, i alla fall i närhet av personer jag ligger med. Kanske är jag färgad efter år av osäkerhet så till den grad att jag gärna behåller sex som något fint, som något man i alla fall delar. Inte något där saliv ersätter upphetsning.

Jag hade sex med Jess den morgonen, men hennes ord har förföljt mig i snart två år och svärtat minnet av både henne, samlaget och mig själv. I dag önskar jag att jag hade vägrat. Eller, sagt nej. Men av någon anledning den där aprilmorgonen kändes det okej. Kanske behövde jag i svallvågorna efter lillebrors död mer minuters flykt än äkthet. Kändes bra med saliv.

Jag är fortfarande nära att kräkas när jag tänker på det.

M har hursom den öppna inställningen fast på det bra sättet. Hon får mig att berätta, förklara och sätta ord på saker jag tidigare förpassat långt bak i huvudet. Osäkerhet, tvivel och förbud mot mig själv.

Vi får se vart det tar vägen. Flickan är som vanligt söt och än så länge finns en längtan att träffa henne igen. Bara det…

Jobbet kommer den närmsta veckan ta det mesta av min lediga tid. Kombinerat med ölträff, herrmiddag, bowling och utgångar är dagarna så bokade att jag nästan får cellskräck. Inte riktigt bestämt om jag verkligen gillar det eller saknar en stunds ensamhet.

Återstår att se.

”Jag vill inte snärja dig, binda dig
Även om du säjer att jag får
Nej jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säja tack för allt innan jag går”
/Lisa Ekdahl & Lars Winnerbäck – Dom band som binder mig

p.s.: Spotify är en fullständigt briljant uppfinning. Inte en revolution, inte helt nya tankar, men genomfört så magnifikt att jag baxnar. Tänk bara att få inleda morgonen med Lisa Ekdahl utan att behöva ladda ner, youtuba eller mecka. Det bara finns där. Ett knapptryck bort.

I like.

Alot.

/P

p.s.2: Drömmar om att drunkna, en visa om att klippa band och M. Skulle kunna vara en rebus. Om mitt undermedvetna försöker säga mig nått kunde det ju vara lite mer subtilt!

p.s.3: Borde skriva om fredagen. Om motgångar, glädje, dåligt hångel, massagecirklar, ömma tår som trampades på, efterfester till halv åtta på morgonen, missförstånd och sömnlöshet. Men jag låter det nog vara.

Rätt ska vara rätt

"We found the ground
And that damage was done
It's cold as you fade into the sun"

Jag stod i en ringlande Konsumkö tidigare i veckan. Arbetsdagen hade varit säreget jävlig och humöret var nära i botten. Precis som jag kommer fram till kön öppnar en ny kassa och smidigt som en gasell tar jag ett snabbt kliv och hamnar tvåa. Bakom mig kommer en bitterfitta i 50-års åldern och snäser:

T: "Nähä du, jag stod faktiskt i den kön!!"
P: "Så du stod i kön till en stängd kassa?"
T: "Ja, jag antog faktiskt att det skulle öppna en till"
P: "Så du stod alltså inte i den kön du stod i, till kassan som är öppen?"
T: "Måste du tjafsa om det, jag stod i kön till kassan"
P: "Det där är ju uppenbart en lögn. Det finns ju inte en rimlig chans att du stod i kön till en kassa som inte fanns!"
T: "Tänk att man kan vara lite vänlig ibland mot medmänniskor!"
P: "Som om någon någonsin har tjänat på att var vänlig."
T: "Det måste vara tråkigt att leva sitt liv så"
P: "Inte tråkigare än att gå runt och vara sur och bitter konstant".

Jag släpper i alla fall förbi kärringen som självklart inte kan släppa oförätten. Halvt mumlande till expediten:

T: "Jag tycker bara det är så trist att folk inte har respekt."
P: "Men seriöst, har du inte släppt det där än? Måste du tjata hål i öronen på folk? Du fick gå före, betala dina meningslösa varor och sluta tjafsa"
T: "Tänk att det bara är i det här landet folk försöker tränga sig i köer."
P: "Tänker du allvarligt hävda att det bara är i Sverige folk tränger sig? Saknar du totalt verkighetsförankring?!"
T: "Vissa har inge hyffs."
P: "God jul på dig också."

Det kanske inte var mitt livs modigaste stund att käfta mot en stackars Östermalmstant, men det kändes rätt att säga ifrån. Inte låta hennes uppdämda bitterhet gå oemotsagd.

Idag sa jag ifrån igen. Den här gången mot några som är mer än kapabla att försvara sig. Mina chefer. Arbetsvägran försökte de titulera det som och det flög hot om både skriftliga varningar och yttranden som "Ja, du är ju fri att lämna tidningen".

Men jag vann.

Opinionen svängde, vi nådde en kompromiss och jag fick i slutändan credd för att jag stått på mig och hävdat min rätt.

Det kanske inte gjorde nån skillnad att verbalt attackera en Konsumkärring, men dagens läxa är att det faktiskt kan löna sig att käfta ibland. För det man tror på. För sig själv.

Moralkaka alá Plastpappa!

Nu väntar en helg med glädje, middag, bowling, dans, häng och kanske lite romantik. Om den inte dött.

På återseende!

"When you'd hide your songs would die
So I'd hide yours with mine
All my words were bound to fail
But I know you won't fail

See, I can tell..."
Remy Zero - Fair

/P

Rustar för strid

"Hey darlin' don't you look fine,
so blue all the time,
when you're terrified."

Gårdagen fylldes av så mycket jobb att det började närma sig bristningsgränsen. Utmattad föll jag ihop i en liten liten hög så fort skorna nuddade hallmattan och vaknade till liv först halv nio på kvällen.

Dagen blev desto mer beskedlig till en början med sovmorgon och en inte speciellt betungande arbetsbörda som bara tog måttliga delar av kontorstiden i besittning.

Men tro inte att de rosa molnen infunnit sig för den sakens skull kära läsare. En ny strid har blossat upp och på horisonten samlas orosmoln. För en gångs skull är det varken vänner, familj eller det kvinnliga könet som ger mig huvudbry utan jobbet. Etiska dilemman som jag kommer tvingas ta strid för. Kanske riskera jobbet för. Situationen är lika förutsägbar som ett Etiopiskt minfält efter en tornado men jag måste lik förbannat ta striden. Kanske gå på en mina.

Dags att stå rakryggad för en gångs skull. Får se om det slutar med en spinalfraktur eller löneförhöjning. Allt är möjligt.

Måndagsölen med vänner och M blev något stel när hon andra gången vi träffas någonsin, och dessutom i sällskap av mina vänner, börjar treva efter min hand ovanpå bordet där vi sitter. Ellen gav Ms fingrar en förskräckt blick men lät det vara. Tack för den...

Tog en modig (not) sms-konversation om att sakta ned tempot vilket möttes med medhåll och ett "Jag ställer inga krav, jag bara finns här". Ett uttalande som i stunden tycktes bra, men som igårkväll visade sig vara en fint. En riktig praktlögn.
När jag förklarade att det redan fanns planer för både onsdag, torsdag och fredag kastades: "Ok, då lämnar jag d till dig. Sov gott!" i mitt ansikte. Bör inflikas för tydlighetens skull att vi avslutat mer eller mindre varenda sms i en vecka med "puss" och godnatt-sms ofta med tillägget "önskar du vore här" (vilket man klart kan ha åsikter om, men nu var det inte detta situationen gällde). Jag svarade att vi kunde höras till helgen och sa detsamma. Sedan dess har det rådit radiotystnad.

Kravlöst?

Kravmärkt!

Blir så trött, men just nu är det den stundande jobbstriden som tar min uppmärksamhet. Kärleken får vänta.

"Holding the hands of our crimes,
darlin' don't you look fine,
as brave as we were those days."
/Grand Archives - Torn Blue Foam Couch

/P

Mothugg

Jag tänker inte gå med på det senaste inläggets cynism. Orden behövdes sättas på papper för att tankarna skulle kunna vandra bland dem. För att jag skulle kunna opponera mot dem.

En av mina närmsta vänner har funnits vid min sida i snart tio år. I tio år har han varit en notorisk singel, alltid i steget från en erövring på väg till nästa.

Häromdagen ringde han och berättade att han var kär. Hals över huvud. De har en värld mellan sig men problemet tedde sig överkomligt.
Om det fanns hopp för honom finns det kanske så även för undertecknad?

Jag tror jag fortsätter gå runt och vänta på den där stora förälskelsen som jag tror mig anat. Som jag faktiskt tror finns där ute. Som just nu kanske står på ett 7-11 med räksallad i mungipan efter en tisdagsöl för mycket. Som just nu kanske sitter vid ett skrivbord med en glödande marlboro light som enda sällskap. Som just nu kanske tvivlar. Som just nu kanske undrar vart jag är.

Men hon kunde allt bra visa sig snart. Seriöst trött på att vänta.

På återseende.

/P

En mindre roman...

Det första decembermörkret har fallit över Stockholm och jag sitter ensam kvar på redaktionen och skriver.

Jag skriver och skriver och det utmynnar i den här självransakan om hur saker står till. Om hur saker varit. Inte om hur saker kommer bli.
Det kommer kanske inte bli det bästa inlägget och med största sannolikhet inte det mest intressanta. Troligen lätt förvirrat och tråden kanske tappas, men inlägget har just nu ett behov av att komma till, så så får det bli.

I mitt stilla sinne har jag många gånger vägt och begrundat varför jag egentligen har den här bloggen.

Är det ett uppmärksamhetsbehov? Delvis. Det går inte att försvara den här offentliga självutlämningen på annat sätt, men det ter sig en smula märkligt när de som jag vet läser kan räknas på ena handens fingrar. Inte två strån har lagts i kors för att försöka få fler folk att läsa. De som fått adressen har förvisso fått det efter att jag mer eller mindre snyggt låtit undslippa att jag bloggar, men skulle det bekräftelsebehovet varit en drivande faktor hade jag nog gjort mer för att locka.

Är det en dagbok? Delvis. Men hade det enkom varit för mina egna ögon jag samlat tankar hade det nog sett annorlunda ut. Det hade inte varit offentligt. Det hade inte censurerats, vilket det i ärlighetens namn gör. Det finns aspekter av min tillvaro som förvisso inte är hemliga för mina närmsta men som jag trots allt inte tycker skulle vara lämpligt att dryfta här. Känslomässigt har jag alltid varit uppriktig, det är mer värdsliga saker som utelämnas.

När jag just nu denna decemberkväll försöker hitta ett svar så blir det kanske att bloggen är en sorts terapi. Att jag dels samlar tankarna för mig själv, men samtidigt kan få sparsamma reflektioner.
Det är i alla fall för mig lättare att först samla åsikter och händelseskildringar här än att rakt upp och ned diskutera. Tunga ämnen kan tacklas utan att jag behöver oroa mig för att gråt stockas i halsen eller för att jag inte ska hitta ord.

Vad är det då som jag har ett behov av att utreda? Vad i mina tankar vill jag egentligen få rätsida på? Svaret är tyvärr banalt. Precis som Bob Hansson vet jag inte hur kärlek fungerar och jag vet inte hur jag själv fungerar. Men jag vill innerligt veta. Innerligt.

Den rödaste tråden i alla mina relationer är att jag själv valt att avsluta dem. Alla förutom två. De måhända vara öppet för definition då det de två har gemensamt är att de aldrig startade. Jag blev ratad under den där perioden som alltid infinner sig när jag går runt och är lite tagen. Lite medryckt. Förutom dessa två har jag i varenda kärleksrelation själv på olika sätt valt att avsluta för att jag inte haft de rätta känslorna.

Något som ofta kastas runt i såna här sammanhang är att man sluter sig. Inte släpper in. Inte berättar, förklarar och gör den andre delaktig.

Jag tycker verkligen att jag försöker. Att jag öppnar dörren och bjuder intill min värld. Att jag gång på gång drar mitt livs bergochdalbana i så många ord att de nästan tar slut. Att jag vänder ut och in på mig själv för att kanske någon annan ska förstå sånt som jag inte ens själv kan greppa. Sånt som jag kanske inte vill greppa.
Men jag vill verkligen mer än någonting annat bjuda in människor till mig, till den jag är, till hur jag är och visa vad som erbjuds.

Men felet ligger nog inte där.

I många år gick jag (och går fortfarande då och då) i tankarna att det inte är mina känslor som är trasiga, att bristen låg/ligger i min benägenhet att bli älskad, inte att själv älska.
Den här bloggen står som ett ständigt växande bevis för att den teorin är gravt felaktig. Odiskutabelt så har det de två senaste åren funnits en hel rad med, i varierande grad, snygga, välutbildade, intelligenta, verbala, empatiska, innerliga, öppna, varma, trygga, otrygga, högljödda, blyga, framfusiga och passande tjejer som velat stå vid min sida. Förkortningarna för alla som velat gå in genom den där öppna dörren och ta del av mitt liv börjar ta slut.

Det är såklart inget sammanträffande att jag har svårt att på ett innerligt plan ta en annan människa till mig. En frånvarande pappa som slets ifrån mig då vi precis fått kontakt. En mamma som förutom bristande empati med sina barn inte kunde behålla en man för att kärleken till spriten sattes främst. Alltid främst.
Om ens föräldrar sätter ribban för barnens framtida relationer kan jag objektivt bedöma mina chanser att någonsin bli kär som jävligt små.
Lägg sen till att en av de människor vars kärlek jag inte kunde välja bort, en människa som min kärlek till inte visste några gränser och en människa jag skulle gjort precis vad som helst för själv valde att avsluta livet så kanske det är än mer uppenbart varför min hjärna nekar varenda tillfälle till djupare samhörighet.

Teorierna är lätta att sätta på papper. Lätta att formulera. Jag lever i villfarelsen att om jag upprepar problemen tillräckligt många gånger för mig själv kommer de lösas. Magiskt. Men allt eftersom tiden går och upprepningarna blir fler framträder bilden av att jag måste göra något.

För varför sitter jag i den här situationen?

För att jag inte går att älska? Det har måhända tagit 27 år, men jag inser i alla fall logiskt att så inte är fallet.

För att jag inte kan älska? Bara frågan gör ont.

Det kan tyckas besynnerligt att någon som trots allt vistats runt så många människor som mått dåligt och som så många gånger gett andra rådet att söka hjälp inte själv gör det ens när problemen är så handfasta att det sätts på pränt.

Fast samtidigt känns det så blasé. Jag brottas inte med nån depression. Jag överväger inte att slänga mig framför ett tåg. Jag har inte ätstörningar, fobier, demoner, hemska tankar eller några andra djupare psykiska sjukdomar.

Jag har bara svårt att bli kär.

Läste i en annans samlade tankar:

"Det handlar om att jag inte vet hur man gör.
Det handlar om att jag gått på så många nitar och betalat ett alldeles för högt pris för det. Jag har investerat allt och nu är jag pank. Jag har inget mer att ge. Jag behöver påfyllning. Och med kärlek är det så att det är svårt att få om man inte har något att ge tillbaks."

Kanske har jag inte gått på nitar utifrån, men väl från de jag inte kunnat säga nej till. Kanske har de destruktiva relationerna till min pappa, mamma och lillebror fått det att ta slut inombords?

Jag vet inte och därför fortsätter jag leta. En dag kanske det löser sig.

Magiskt.

/P

En vän blir ett M

"Change came in disguise of revelation
Set his soul on fire
She said she'd always knew he'd come around"

En snabb titt på kontot fem dagar efter att lönen kom in avslöjar att jag redan lyckats bränna femtio procent av månadens disponibla belopp.

Antal julklappar inhandlade: 0

Det finns en viss charm i att leva över sina tillgångar, de gånger man tvingas konfrontera kontoutdragen ter sig den charmen väldigt långt borta. Dags att börja leva på lunchlådor...

För femte helgen i rad blev det en suverän avslutning på veckan. För fjärde gången på fem helger hamnade jag i en ny kvinnas famn. De två har bara flyktigt med varandra att göra. Glasyr på kakan skulle vissa kalla det.

Fredagen tog sin början i öl och järn med Strumpan, fick lite kvinnlig färgring när hans potentiella flickvän dök upp med sin bästa vän och bar vidare till ett stökigt Riche där den bäste vännen blev ett M. En förkortning i bloggen.

En sömnlös men otroligt trevlig natt och en ensam natt senare undrar jag hur M passar in i mönstret. Tror inte hon gör det alls. Finns mängder med saker att hänga upp sig på, men när jag söndagssammanfattar så säger magen att jag vill träffa henne igen. Fast den där magen har jag redan konstaterat är en oseriös jävel så vad ska jag läsa in i det?

Måndagsöl imorn. M kommer. Får se vart det bär. Just nu mår jag bra över det mesta så ska göra en ansträngning att inte analysera sönder. Inte tänka för mycket.

Det får bli som det blir.

"And were the dreams roll high
And were the wind dont blow
Out here the good girls die
And the sky wont snow"
The Killers - A Dustland Fairytale

/P