Det må låta som en klyscha, men tid är förgänglig om den inte tas till vara. När jag ser tillbaka på den här veckan om ett halvår, kommer jag minnas tisdagen hemma i soffan eller onsdagen då Ellens halsband sprack på Ljunggrens och hela stället slöt upp i jakten på svartguldiga kulor?
Varje natt behöver inte vara ett fyrverkeri, varje kväll en monumental vinst eller varje minut en glädjeorgasm. Det räcker att göra det lilla. Orka dra sig upp ur soffan och ta en öl i goda vänner lag istället för att slentriana hemma.
Julbord med jobbet ikväll, Magic Numbers på Strand imorgon. Till konsertens ära bestämde jag mig för att dels bjuda mina vänner och även anordna en liten julförfest med glögg, alternativ julmusik, öl, paket och järn. De senaste dagarna har därför tillbringats till skrämmande stor del på Spotify i ett sökande efter de mest fantastiska jullåtarna, om nu sådana finns.
Till min stora förvåning har samlingen av julsånger som jag kan stå ut med växt. Och växt. Och växt.
Ett urval av musik som ackompanjerat dagarna:
Feliz Navidad - David Hasselhoff
If we make it through december - Merle Haggard
Santa Baby - Macy Gray
Maybe this Christmas - Ron Sexsmith
Put the lights on the tree - Sufjan Stevens
Ave Maria - Beyoncé
Last Christmas - Jimmy Eat World
Please Daddy (Don’t get drunk this christmas) - Vali Talbot
När får vi klapparna? - Lars Vegas Trio
Högt och lågt. I like.
Även lyckats läsa både ”Innan jag dör” av Jenny Downham och ”Vi i Villa” av Hans Koppel. Boktrenden håller i sig med andra ord. I like too.
Känner mig just nu tom på introverta analyser så jag lämnar därför detta dagbokslika skitinlägg till sitt öde.
/P
Friday, December 19, 2008
Monday, December 15, 2008
En snöflinga föll och det kändes som en kyss
Det är så fint så fint att Shane och Kirsty fått sällskap av James Allen i den magra samlingen av jullåtar som faktiskt berör. Den skotska dialekten har kanske aldrig låtit vackrare än till kompet av ett piano och lite stråkar. Kärlek som det går att förlita sig på. För vad är väl en bal på slottet i jämförelse med "A snowflake fell (And it felt like a kiss)"?
”As i stand here all alone
in the cold wondering where im going today.
Then a snowflake fell and it felt like a kiss,
now i’m okay.
The ringing from the bells keep screaming out love.
A snow fell from heavens above.
Directionless no more.
Emptyness no more.
Now i don’t feel so all alone
in the cold wondering where i’m going today.
For a snowflake fell and it felt like a kiss,
now i’m okay”
God jul
/P
”As i stand here all alone
in the cold wondering where im going today.
Then a snowflake fell and it felt like a kiss,
now i’m okay.
The ringing from the bells keep screaming out love.
A snow fell from heavens above.
Directionless no more.
Emptyness no more.
Now i don’t feel so all alone
in the cold wondering where i’m going today.
For a snowflake fell and it felt like a kiss,
now i’m okay”
God jul
/P
Lucia utan Lucia
Lucia passerade utan så mycket som en tillstymmelse till lucior, tomtenissar eller lussekatter. Den enda indikationen på att en högtid firades var smutstrampat glitter på Spy Bars kladdiga golv där vi hamnade i den gryende söndagsmorgonen. Julstämningen får vänta.
Fredag i sängen med Kan Jang, alvedon, c-vitamin och bafucin som enda sällskap.
Lördag hos bästa Ellen med Anja, Strumpan och Harry Potter. Hostmedicinshots utbytta mot riktiga järn. Rusig glädje, kroppskontakt och munnar som formulerar ord lika oklara som tankarna de fötts ur. Det är svårt att inte bli drogromantisk. Förrädiskt, men ack så briljant verklighetsflykt. De gemytliga hemmafesterna avlöser varandra med samma gemensamma nämnare. Tända ljus, ölflak, shots och flykt.
En trött söndag ackompanjerades av Kringlans snarkande i soffan. Familjemiddag och en hemmakväll som avrundades med några kapitels läsning. Har försummat bokhögen som växer på nattduksbordet. Får ta mig tid.
Tempot på jobbet är fortsättningsvis dräpande. En vecka till av övertid och stress innan någon form av jullugn kan göra sitt intåg. Magic Numbers på Strand nästa lördag. Kan bli kärlek på fler än ett sätt.
Dåligt med tid att samla tankar, men kanske är bäst så. Blicken stadigt framåt, inga möjligheter att titta över axeln. Skönt ibland.
”kan dö för min fru men det är inte sanningen nu
jag kommer springa in i väggen o ba ramla itu
innan jag fattar va som hänt, vilka broar jag bränt
går 12-stegs programmet, dom o alla ja kännt
brukar va svartsjuk som få, men de va värre då
när du lämna mig ibland blev hela världen grå
jag vet knappt va som e bra med mig
varför du kämpar på o ba vill va med mig”
/Petter feat Säkert - Logiskt
/P
Fredag i sängen med Kan Jang, alvedon, c-vitamin och bafucin som enda sällskap.
Lördag hos bästa Ellen med Anja, Strumpan och Harry Potter. Hostmedicinshots utbytta mot riktiga järn. Rusig glädje, kroppskontakt och munnar som formulerar ord lika oklara som tankarna de fötts ur. Det är svårt att inte bli drogromantisk. Förrädiskt, men ack så briljant verklighetsflykt. De gemytliga hemmafesterna avlöser varandra med samma gemensamma nämnare. Tända ljus, ölflak, shots och flykt.
En trött söndag ackompanjerades av Kringlans snarkande i soffan. Familjemiddag och en hemmakväll som avrundades med några kapitels läsning. Har försummat bokhögen som växer på nattduksbordet. Får ta mig tid.
Tempot på jobbet är fortsättningsvis dräpande. En vecka till av övertid och stress innan någon form av jullugn kan göra sitt intåg. Magic Numbers på Strand nästa lördag. Kan bli kärlek på fler än ett sätt.
Dåligt med tid att samla tankar, men kanske är bäst så. Blicken stadigt framåt, inga möjligheter att titta över axeln. Skönt ibland.
”kan dö för min fru men det är inte sanningen nu
jag kommer springa in i väggen o ba ramla itu
innan jag fattar va som hänt, vilka broar jag bränt
går 12-stegs programmet, dom o alla ja kännt
brukar va svartsjuk som få, men de va värre då
när du lämna mig ibland blev hela världen grå
jag vet knappt va som e bra med mig
varför du kämpar på o ba vill va med mig”
/Petter feat Säkert - Logiskt
/P
Thursday, December 11, 2008
Påminnelse
Det är märkligt hur saker kan komma tillbaka och påminna. Inte alltid slita upp såren, men nagga i kanten. Peta. Irritera.
Det är drygt ett och ett halvt år sedan min lilla Mange tog steget från sitt fönster och frös fast i tiden.
Det är lätt att tro att det är slutgiltigt. Att han skulle sluta existera och endast leva kvar i fotoalbum och minnen. Att man skulle slippa påminnas.
Idag kom hans skatteåterbäring.
4500:- som han på något sätt lyckats betala i överskott på sin sjukpenning under det sista året. 4500:- som annars hade gått till Filippa K, Carmen, Systembolaget eller någon rusig kväll.
Mamma och hans pappa ger oss bröder 500:- var. ”Gör något för pengarna som Mankan skulle ha gillat!”.
Jag skulle gilla att ha honom tillbaka och vara 500:- fattigare...
För dig Magnus. Alltid nära hjärtat.
”Although I'll soon be gone
I'll still think of you
oh I'll think of you
and I will soon be gone”
/Broder Daniel – I’ll be gone
/P
Det är drygt ett och ett halvt år sedan min lilla Mange tog steget från sitt fönster och frös fast i tiden.
Det är lätt att tro att det är slutgiltigt. Att han skulle sluta existera och endast leva kvar i fotoalbum och minnen. Att man skulle slippa påminnas.
Idag kom hans skatteåterbäring.
4500:- som han på något sätt lyckats betala i överskott på sin sjukpenning under det sista året. 4500:- som annars hade gått till Filippa K, Carmen, Systembolaget eller någon rusig kväll.
Mamma och hans pappa ger oss bröder 500:- var. ”Gör något för pengarna som Mankan skulle ha gillat!”.
Jag skulle gilla att ha honom tillbaka och vara 500:- fattigare...
För dig Magnus. Alltid nära hjärtat.
”Although I'll soon be gone
I'll still think of you
oh I'll think of you
and I will soon be gone”
/Broder Daniel – I’ll be gone
/P
Sjukdom som sjukdom
Det känns lite som att svälja grus. Ondsint grus som repar halsen på vägen ner.
Det känns lite som att hosta rakblad. Elaka rakblad som passar på att ge lungorna ett tjuvnyp varje gång min kropp försöker stöta ifrån sig bakterier.
Uppenbarligen utsatte jag min späda kropp för en viss risk när jag sov med M två nätter trots att hon legat nedbäddad i en näst intill dödlig halssjukdom veckan innan och fortfarande inte kände sig frisk. Men att jag verkligen skulle bli sjuk hade jag redan avfärdat som högst otroligt.
Näst intill omöjligt.
Varför jag intog denna ignoranta inställning är klart något jag ska prata med mig själv om när jag kan tänka på annat än halstabletter, varmt te och min säng. Än så länge har farbror feber inte knackat på dörren så tills vidare biter jag ihop och jobbar trots att jag tidigare idag bjussade skrivbordet på en halv munfull kaffe som jag lyckades tajma perfekt med en hostattack.
Inläggets låt får Dave Gahan stå för. Trots att sjukdomen som hänvisas till inte kan botas av halstabletter.
”Here is a plea
From my heart to you
Nobody knows me
As well as you do
You know how hard it is for me
To shake the disease
That takes hold of my tongue
In situations like these”
/Depeche Mode – Shake the disease
Host host
/P
Det känns lite som att hosta rakblad. Elaka rakblad som passar på att ge lungorna ett tjuvnyp varje gång min kropp försöker stöta ifrån sig bakterier.
Uppenbarligen utsatte jag min späda kropp för en viss risk när jag sov med M två nätter trots att hon legat nedbäddad i en näst intill dödlig halssjukdom veckan innan och fortfarande inte kände sig frisk. Men att jag verkligen skulle bli sjuk hade jag redan avfärdat som högst otroligt.
Näst intill omöjligt.
Varför jag intog denna ignoranta inställning är klart något jag ska prata med mig själv om när jag kan tänka på annat än halstabletter, varmt te och min säng. Än så länge har farbror feber inte knackat på dörren så tills vidare biter jag ihop och jobbar trots att jag tidigare idag bjussade skrivbordet på en halv munfull kaffe som jag lyckades tajma perfekt med en hostattack.
Inläggets låt får Dave Gahan stå för. Trots att sjukdomen som hänvisas till inte kan botas av halstabletter.
”Here is a plea
From my heart to you
Nobody knows me
As well as you do
You know how hard it is for me
To shake the disease
That takes hold of my tongue
In situations like these”
/Depeche Mode – Shake the disease
Host host
/P
Wednesday, December 10, 2008
Ensamhet är bättre när man inte är själv
Skymfad.
Förnedrad.
Bortglömd.
Lilla Tån tappade bort vår öl bland viktiga utrikesartiklar, ankdammen och sina julrim. Istället för en varm krog på söder tar min tilltufsade självkänsla flykt till fröken Norlin. Som sjunger så vackert. Som värmer bort smärtan.
”If I told you my stories and sang you my songs
Would you laugh at me?
Would you pity me?
What would you say if I asked of you
Not out of accident, out of loneliness
Would you shelter me?
Will you shelter me?
I will be gone when you wake up
No awkward breakfasts, I swear
And don’t you look for me, because I could be anywhere
In someone else’s house
In someone else’s arms
With someone else to warm the pain away”
/Hello Saferide – Loneliness is better when you’re not alone
Tänk om jag verkligen hade varit så tragisk. Och lilla Tån så elak. Usch.
Fast låten är fin. Så fin.
Siktar på en välbehövlig kväll i ensamhet. Har haft fullt upp varenda kväll i över en vecka så en andningspaus kommer lägligare än skinkan på julafton.
Fick dessutom en stund över att pilla här. Ville förnya, men ändå inte göra mig av med den chockrosa inredningen som följt mig i snart tre år. Tre år med kraftigt varierande perioditet, men trots allt tre år av mitt liv som på något sätt samlats i denna skrikiga pseudoverklighet. Det rosa får därför samsas med en bild. Nyskapande nog.
På återseende.
/P
Förnedrad.
Bortglömd.
Lilla Tån tappade bort vår öl bland viktiga utrikesartiklar, ankdammen och sina julrim. Istället för en varm krog på söder tar min tilltufsade självkänsla flykt till fröken Norlin. Som sjunger så vackert. Som värmer bort smärtan.
”If I told you my stories and sang you my songs
Would you laugh at me?
Would you pity me?
What would you say if I asked of you
Not out of accident, out of loneliness
Would you shelter me?
Will you shelter me?
I will be gone when you wake up
No awkward breakfasts, I swear
And don’t you look for me, because I could be anywhere
In someone else’s house
In someone else’s arms
With someone else to warm the pain away”
/Hello Saferide – Loneliness is better when you’re not alone
Tänk om jag verkligen hade varit så tragisk. Och lilla Tån så elak. Usch.
Fast låten är fin. Så fin.
Siktar på en välbehövlig kväll i ensamhet. Har haft fullt upp varenda kväll i över en vecka så en andningspaus kommer lägligare än skinkan på julafton.
Fick dessutom en stund över att pilla här. Ville förnya, men ändå inte göra mig av med den chockrosa inredningen som följt mig i snart tre år. Tre år med kraftigt varierande perioditet, men trots allt tre år av mitt liv som på något sätt samlats i denna skrikiga pseudoverklighet. Det rosa får därför samsas med en bild. Nyskapande nog.
På återseende.
/P
Rimjob
”It's like my heart can't take
My fall in love every day
And I feel like a fool
I have to face the truth
That no one could ever look at me like you do
Like I'm something worth holding on to”
Spotify fortsätter uppmuntra till spontana musikaliska (ut)flykter när arbetstristessen blir outhärdlig. Gamla kärlekar, nya förälskelser och förströelser blandas till mitt livs soundtrack medan fingrarna oupphörligen far över tangenterna.
Under elva timmar igår fann drygt 12000 tecken sin plats i fem artiklar. Arbetsdagen flöt nästan obemärkt in i en stilla hemmakväll med Napoleon Dynamite, tvättstuga och M på nattligt besök. Förvisso mysigt, men måste sakta ned tempot. Ta reda på vilket ben som bär. Om ens något.
Har lyckats med bedriften att bli redaktionens officiella rimmare. Om detta är en bestraffning eller välsignelse är högst oklart. Tvingades igår skriva julrim till en ask kondomer som en kollega skulle ge sin son.
En låda med gummin till honom och henne,
eftersom du uppenbarligen torskat din svenne.
Jag förväntar mig dock största diskretion
och kommer det ett barnbarn innan min pension
lär du få uppleva ett helvete i huset.
Ägna dig därför åt det ansvarsfulla buset!
Det uppskattades i alla fall. Sättet att leka med ord faller mig i smaken. Betoningar, syftningar och obehindrad frihet att rycka sönder och sätta ihop. Språket får ett flöde.
Högtravande måhända, men det kan jag unna mig ibland. Såhär till jul.
Ikväll väntar öl med lilla tån. Imorn en lugn kväll sen en intensiv helg med herrmiddag, Ellenhäng, bowling och glädje i ljusskygga former. Återigen för tidigt att säga om det är en bestraffning eller välsignelse.
”These times I think of leaving
But it's something I'll never do
'Cause you can do better than me
But I can't do better than you”
/Death Cab for Cutie – You can do better than me
/P
My fall in love every day
And I feel like a fool
I have to face the truth
That no one could ever look at me like you do
Like I'm something worth holding on to”
Spotify fortsätter uppmuntra till spontana musikaliska (ut)flykter när arbetstristessen blir outhärdlig. Gamla kärlekar, nya förälskelser och förströelser blandas till mitt livs soundtrack medan fingrarna oupphörligen far över tangenterna.
Under elva timmar igår fann drygt 12000 tecken sin plats i fem artiklar. Arbetsdagen flöt nästan obemärkt in i en stilla hemmakväll med Napoleon Dynamite, tvättstuga och M på nattligt besök. Förvisso mysigt, men måste sakta ned tempot. Ta reda på vilket ben som bär. Om ens något.
Har lyckats med bedriften att bli redaktionens officiella rimmare. Om detta är en bestraffning eller välsignelse är högst oklart. Tvingades igår skriva julrim till en ask kondomer som en kollega skulle ge sin son.
En låda med gummin till honom och henne,
eftersom du uppenbarligen torskat din svenne.
Jag förväntar mig dock största diskretion
och kommer det ett barnbarn innan min pension
lär du få uppleva ett helvete i huset.
Ägna dig därför åt det ansvarsfulla buset!
Det uppskattades i alla fall. Sättet att leka med ord faller mig i smaken. Betoningar, syftningar och obehindrad frihet att rycka sönder och sätta ihop. Språket får ett flöde.
Högtravande måhända, men det kan jag unna mig ibland. Såhär till jul.
Ikväll väntar öl med lilla tån. Imorn en lugn kväll sen en intensiv helg med herrmiddag, Ellenhäng, bowling och glädje i ljusskygga former. Återigen för tidigt att säga om det är en bestraffning eller välsignelse.
”These times I think of leaving
But it's something I'll never do
'Cause you can do better than me
But I can't do better than you”
/Death Cab for Cutie – You can do better than me
/P
Tuesday, December 09, 2008
Ogenerad - Inte jag inte
”Jag vill aldrig va något tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp”
Jag drömde i natt att jag var i Antarktis, möjligen Arktis. Min förmåga att navigera på polerna är även i vaket tillstånd något begränsad och under nattens timmar verkade det särdeles ointressant att skilja mellan dem.
Jag drömde att jag gång på gång var nära att ramla ner i isvakar. Jag övade på att rädda mig själv genom att kravla runt på isen, men insåg rätt snabbt att det av någon anledning var stört omöjligt för mig att ta mig upp ur en vak, om jag skulle hamna där.
Så där låg jag på isen. Funderandes på att dö i en vak.
Jag träffade M i lördags. Spartanskt lagad mat, film och för lite sömn.
Trots att hon är märklig och har fler issues än en typisk mentalpatient har hon en sak jag inser att jag behöver, en öppen och ogenerad inställning till sex utan att det blir burdust.
Det mest avtändande jag hört i hela mitt liv kom från Jess för snart två år sedan. Även det en person med en öppen och ogenerad inställning till sexualitet, men på fel sätt.
Jag vaknade en morgon och kände lusten bubbla upp. Hon vaknade till och sa:
Du kan väl bara ta lite saliv och blöta upp där nere så behöver du inte sätta igång mig.
Jag var nära att kräkas.
Kanske är det min inställning till sex som är onödigt pryd, i alla fall i närhet av personer jag ligger med. Kanske är jag färgad efter år av osäkerhet så till den grad att jag gärna behåller sex som något fint, som något man i alla fall delar. Inte något där saliv ersätter upphetsning.
Jag hade sex med Jess den morgonen, men hennes ord har förföljt mig i snart två år och svärtat minnet av både henne, samlaget och mig själv. I dag önskar jag att jag hade vägrat. Eller, sagt nej. Men av någon anledning den där aprilmorgonen kändes det okej. Kanske behövde jag i svallvågorna efter lillebrors död mer minuters flykt än äkthet. Kändes bra med saliv.
Jag är fortfarande nära att kräkas när jag tänker på det.
M har hursom den öppna inställningen fast på det bra sättet. Hon får mig att berätta, förklara och sätta ord på saker jag tidigare förpassat långt bak i huvudet. Osäkerhet, tvivel och förbud mot mig själv.
Vi får se vart det tar vägen. Flickan är som vanligt söt och än så länge finns en längtan att träffa henne igen. Bara det…
Jobbet kommer den närmsta veckan ta det mesta av min lediga tid. Kombinerat med ölträff, herrmiddag, bowling och utgångar är dagarna så bokade att jag nästan får cellskräck. Inte riktigt bestämt om jag verkligen gillar det eller saknar en stunds ensamhet.
Återstår att se.
”Jag vill inte snärja dig, binda dig
Även om du säjer att jag får
Nej jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säja tack för allt innan jag går”
/Lisa Ekdahl & Lars Winnerbäck – Dom band som binder mig
p.s.: Spotify är en fullständigt briljant uppfinning. Inte en revolution, inte helt nya tankar, men genomfört så magnifikt att jag baxnar. Tänk bara att få inleda morgonen med Lisa Ekdahl utan att behöva ladda ner, youtuba eller mecka. Det bara finns där. Ett knapptryck bort.
I like.
Alot.
/P
p.s.2: Drömmar om att drunkna, en visa om att klippa band och M. Skulle kunna vara en rebus. Om mitt undermedvetna försöker säga mig nått kunde det ju vara lite mer subtilt!
p.s.3: Borde skriva om fredagen. Om motgångar, glädje, dåligt hångel, massagecirklar, ömma tår som trampades på, efterfester till halv åtta på morgonen, missförstånd och sömnlöshet. Men jag låter det nog vara.
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp”
Jag drömde i natt att jag var i Antarktis, möjligen Arktis. Min förmåga att navigera på polerna är även i vaket tillstånd något begränsad och under nattens timmar verkade det särdeles ointressant att skilja mellan dem.
Jag drömde att jag gång på gång var nära att ramla ner i isvakar. Jag övade på att rädda mig själv genom att kravla runt på isen, men insåg rätt snabbt att det av någon anledning var stört omöjligt för mig att ta mig upp ur en vak, om jag skulle hamna där.
Så där låg jag på isen. Funderandes på att dö i en vak.
Jag träffade M i lördags. Spartanskt lagad mat, film och för lite sömn.
Trots att hon är märklig och har fler issues än en typisk mentalpatient har hon en sak jag inser att jag behöver, en öppen och ogenerad inställning till sex utan att det blir burdust.
Det mest avtändande jag hört i hela mitt liv kom från Jess för snart två år sedan. Även det en person med en öppen och ogenerad inställning till sexualitet, men på fel sätt.
Jag vaknade en morgon och kände lusten bubbla upp. Hon vaknade till och sa:
Du kan väl bara ta lite saliv och blöta upp där nere så behöver du inte sätta igång mig.
Jag var nära att kräkas.
Kanske är det min inställning till sex som är onödigt pryd, i alla fall i närhet av personer jag ligger med. Kanske är jag färgad efter år av osäkerhet så till den grad att jag gärna behåller sex som något fint, som något man i alla fall delar. Inte något där saliv ersätter upphetsning.
Jag hade sex med Jess den morgonen, men hennes ord har förföljt mig i snart två år och svärtat minnet av både henne, samlaget och mig själv. I dag önskar jag att jag hade vägrat. Eller, sagt nej. Men av någon anledning den där aprilmorgonen kändes det okej. Kanske behövde jag i svallvågorna efter lillebrors död mer minuters flykt än äkthet. Kändes bra med saliv.
Jag är fortfarande nära att kräkas när jag tänker på det.
M har hursom den öppna inställningen fast på det bra sättet. Hon får mig att berätta, förklara och sätta ord på saker jag tidigare förpassat långt bak i huvudet. Osäkerhet, tvivel och förbud mot mig själv.
Vi får se vart det tar vägen. Flickan är som vanligt söt och än så länge finns en längtan att träffa henne igen. Bara det…
Jobbet kommer den närmsta veckan ta det mesta av min lediga tid. Kombinerat med ölträff, herrmiddag, bowling och utgångar är dagarna så bokade att jag nästan får cellskräck. Inte riktigt bestämt om jag verkligen gillar det eller saknar en stunds ensamhet.
Återstår att se.
”Jag vill inte snärja dig, binda dig
Även om du säjer att jag får
Nej jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säja tack för allt innan jag går”
/Lisa Ekdahl & Lars Winnerbäck – Dom band som binder mig
p.s.: Spotify är en fullständigt briljant uppfinning. Inte en revolution, inte helt nya tankar, men genomfört så magnifikt att jag baxnar. Tänk bara att få inleda morgonen med Lisa Ekdahl utan att behöva ladda ner, youtuba eller mecka. Det bara finns där. Ett knapptryck bort.
I like.
Alot.
/P
p.s.2: Drömmar om att drunkna, en visa om att klippa band och M. Skulle kunna vara en rebus. Om mitt undermedvetna försöker säga mig nått kunde det ju vara lite mer subtilt!
p.s.3: Borde skriva om fredagen. Om motgångar, glädje, dåligt hångel, massagecirklar, ömma tår som trampades på, efterfester till halv åtta på morgonen, missförstånd och sömnlöshet. Men jag låter det nog vara.
Friday, December 05, 2008
Rätt ska vara rätt
"We found the ground
And that damage was done
It's cold as you fade into the sun"
Jag stod i en ringlande Konsumkö tidigare i veckan. Arbetsdagen hade varit säreget jävlig och humöret var nära i botten. Precis som jag kommer fram till kön öppnar en ny kassa och smidigt som en gasell tar jag ett snabbt kliv och hamnar tvåa. Bakom mig kommer en bitterfitta i 50-års åldern och snäser:
T: "Nähä du, jag stod faktiskt i den kön!!"
P: "Så du stod i kön till en stängd kassa?"
T: "Ja, jag antog faktiskt att det skulle öppna en till"
P: "Så du stod alltså inte i den kön du stod i, till kassan som är öppen?"
T: "Måste du tjafsa om det, jag stod i kön till kassan"
P: "Det där är ju uppenbart en lögn. Det finns ju inte en rimlig chans att du stod i kön till en kassa som inte fanns!"
T: "Tänk att man kan vara lite vänlig ibland mot medmänniskor!"
P: "Som om någon någonsin har tjänat på att var vänlig."
T: "Det måste vara tråkigt att leva sitt liv så"
P: "Inte tråkigare än att gå runt och vara sur och bitter konstant".
Jag släpper i alla fall förbi kärringen som självklart inte kan släppa oförätten. Halvt mumlande till expediten:
T: "Jag tycker bara det är så trist att folk inte har respekt."
P: "Men seriöst, har du inte släppt det där än? Måste du tjata hål i öronen på folk? Du fick gå före, betala dina meningslösa varor och sluta tjafsa"
T: "Tänk att det bara är i det här landet folk försöker tränga sig i köer."
P: "Tänker du allvarligt hävda att det bara är i Sverige folk tränger sig? Saknar du totalt verkighetsförankring?!"
T: "Vissa har inge hyffs."
P: "God jul på dig också."
Det kanske inte var mitt livs modigaste stund att käfta mot en stackars Östermalmstant, men det kändes rätt att säga ifrån. Inte låta hennes uppdämda bitterhet gå oemotsagd.
Idag sa jag ifrån igen. Den här gången mot några som är mer än kapabla att försvara sig. Mina chefer. Arbetsvägran försökte de titulera det som och det flög hot om både skriftliga varningar och yttranden som "Ja, du är ju fri att lämna tidningen".
Men jag vann.
Opinionen svängde, vi nådde en kompromiss och jag fick i slutändan credd för att jag stått på mig och hävdat min rätt.
Det kanske inte gjorde nån skillnad att verbalt attackera en Konsumkärring, men dagens läxa är att det faktiskt kan löna sig att käfta ibland. För det man tror på. För sig själv.
Moralkaka alá Plastpappa!
Nu väntar en helg med glädje, middag, bowling, dans, häng och kanske lite romantik. Om den inte dött.
På återseende!
"When you'd hide your songs would die
So I'd hide yours with mine
All my words were bound to fail
But I know you won't fail
See, I can tell..."
Remy Zero - Fair
/P
And that damage was done
It's cold as you fade into the sun"
Jag stod i en ringlande Konsumkö tidigare i veckan. Arbetsdagen hade varit säreget jävlig och humöret var nära i botten. Precis som jag kommer fram till kön öppnar en ny kassa och smidigt som en gasell tar jag ett snabbt kliv och hamnar tvåa. Bakom mig kommer en bitterfitta i 50-års åldern och snäser:
T: "Nähä du, jag stod faktiskt i den kön!!"
P: "Så du stod i kön till en stängd kassa?"
T: "Ja, jag antog faktiskt att det skulle öppna en till"
P: "Så du stod alltså inte i den kön du stod i, till kassan som är öppen?"
T: "Måste du tjafsa om det, jag stod i kön till kassan"
P: "Det där är ju uppenbart en lögn. Det finns ju inte en rimlig chans att du stod i kön till en kassa som inte fanns!"
T: "Tänk att man kan vara lite vänlig ibland mot medmänniskor!"
P: "Som om någon någonsin har tjänat på att var vänlig."
T: "Det måste vara tråkigt att leva sitt liv så"
P: "Inte tråkigare än att gå runt och vara sur och bitter konstant".
Jag släpper i alla fall förbi kärringen som självklart inte kan släppa oförätten. Halvt mumlande till expediten:
T: "Jag tycker bara det är så trist att folk inte har respekt."
P: "Men seriöst, har du inte släppt det där än? Måste du tjata hål i öronen på folk? Du fick gå före, betala dina meningslösa varor och sluta tjafsa"
T: "Tänk att det bara är i det här landet folk försöker tränga sig i köer."
P: "Tänker du allvarligt hävda att det bara är i Sverige folk tränger sig? Saknar du totalt verkighetsförankring?!"
T: "Vissa har inge hyffs."
P: "God jul på dig också."
Det kanske inte var mitt livs modigaste stund att käfta mot en stackars Östermalmstant, men det kändes rätt att säga ifrån. Inte låta hennes uppdämda bitterhet gå oemotsagd.
Idag sa jag ifrån igen. Den här gången mot några som är mer än kapabla att försvara sig. Mina chefer. Arbetsvägran försökte de titulera det som och det flög hot om både skriftliga varningar och yttranden som "Ja, du är ju fri att lämna tidningen".
Men jag vann.
Opinionen svängde, vi nådde en kompromiss och jag fick i slutändan credd för att jag stått på mig och hävdat min rätt.
Det kanske inte gjorde nån skillnad att verbalt attackera en Konsumkärring, men dagens läxa är att det faktiskt kan löna sig att käfta ibland. För det man tror på. För sig själv.
Moralkaka alá Plastpappa!
Nu väntar en helg med glädje, middag, bowling, dans, häng och kanske lite romantik. Om den inte dött.
På återseende!
"When you'd hide your songs would die
So I'd hide yours with mine
All my words were bound to fail
But I know you won't fail
See, I can tell..."
Remy Zero - Fair
/P
Wednesday, December 03, 2008
Rustar för strid
"Hey darlin' don't you look fine,
so blue all the time,
when you're terrified."
Gårdagen fylldes av så mycket jobb att det började närma sig bristningsgränsen. Utmattad föll jag ihop i en liten liten hög så fort skorna nuddade hallmattan och vaknade till liv först halv nio på kvällen.
Dagen blev desto mer beskedlig till en början med sovmorgon och en inte speciellt betungande arbetsbörda som bara tog måttliga delar av kontorstiden i besittning.
Men tro inte att de rosa molnen infunnit sig för den sakens skull kära läsare. En ny strid har blossat upp och på horisonten samlas orosmoln. För en gångs skull är det varken vänner, familj eller det kvinnliga könet som ger mig huvudbry utan jobbet. Etiska dilemman som jag kommer tvingas ta strid för. Kanske riskera jobbet för. Situationen är lika förutsägbar som ett Etiopiskt minfält efter en tornado men jag måste lik förbannat ta striden. Kanske gå på en mina.
Dags att stå rakryggad för en gångs skull. Får se om det slutar med en spinalfraktur eller löneförhöjning. Allt är möjligt.
Måndagsölen med vänner och M blev något stel när hon andra gången vi träffas någonsin, och dessutom i sällskap av mina vänner, börjar treva efter min hand ovanpå bordet där vi sitter. Ellen gav Ms fingrar en förskräckt blick men lät det vara. Tack för den...
Tog en modig (not) sms-konversation om att sakta ned tempot vilket möttes med medhåll och ett "Jag ställer inga krav, jag bara finns här". Ett uttalande som i stunden tycktes bra, men som igårkväll visade sig vara en fint. En riktig praktlögn.
När jag förklarade att det redan fanns planer för både onsdag, torsdag och fredag kastades: "Ok, då lämnar jag d till dig. Sov gott!" i mitt ansikte. Bör inflikas för tydlighetens skull att vi avslutat mer eller mindre varenda sms i en vecka med "puss" och godnatt-sms ofta med tillägget "önskar du vore här" (vilket man klart kan ha åsikter om, men nu var det inte detta situationen gällde). Jag svarade att vi kunde höras till helgen och sa detsamma. Sedan dess har det rådit radiotystnad.
Kravlöst?
Kravmärkt!
Blir så trött, men just nu är det den stundande jobbstriden som tar min uppmärksamhet. Kärleken får vänta.
"Holding the hands of our crimes,
darlin' don't you look fine,
as brave as we were those days."
/Grand Archives - Torn Blue Foam Couch
/P
so blue all the time,
when you're terrified."
Gårdagen fylldes av så mycket jobb att det började närma sig bristningsgränsen. Utmattad föll jag ihop i en liten liten hög så fort skorna nuddade hallmattan och vaknade till liv först halv nio på kvällen.
Dagen blev desto mer beskedlig till en början med sovmorgon och en inte speciellt betungande arbetsbörda som bara tog måttliga delar av kontorstiden i besittning.
Men tro inte att de rosa molnen infunnit sig för den sakens skull kära läsare. En ny strid har blossat upp och på horisonten samlas orosmoln. För en gångs skull är det varken vänner, familj eller det kvinnliga könet som ger mig huvudbry utan jobbet. Etiska dilemman som jag kommer tvingas ta strid för. Kanske riskera jobbet för. Situationen är lika förutsägbar som ett Etiopiskt minfält efter en tornado men jag måste lik förbannat ta striden. Kanske gå på en mina.
Dags att stå rakryggad för en gångs skull. Får se om det slutar med en spinalfraktur eller löneförhöjning. Allt är möjligt.
Måndagsölen med vänner och M blev något stel när hon andra gången vi träffas någonsin, och dessutom i sällskap av mina vänner, börjar treva efter min hand ovanpå bordet där vi sitter. Ellen gav Ms fingrar en förskräckt blick men lät det vara. Tack för den...
Tog en modig (not) sms-konversation om att sakta ned tempot vilket möttes med medhåll och ett "Jag ställer inga krav, jag bara finns här". Ett uttalande som i stunden tycktes bra, men som igårkväll visade sig vara en fint. En riktig praktlögn.
När jag förklarade att det redan fanns planer för både onsdag, torsdag och fredag kastades: "Ok, då lämnar jag d till dig. Sov gott!" i mitt ansikte. Bör inflikas för tydlighetens skull att vi avslutat mer eller mindre varenda sms i en vecka med "puss" och godnatt-sms ofta med tillägget "önskar du vore här" (vilket man klart kan ha åsikter om, men nu var det inte detta situationen gällde). Jag svarade att vi kunde höras till helgen och sa detsamma. Sedan dess har det rådit radiotystnad.
Kravlöst?
Kravmärkt!
Blir så trött, men just nu är det den stundande jobbstriden som tar min uppmärksamhet. Kärleken får vänta.
"Holding the hands of our crimes,
darlin' don't you look fine,
as brave as we were those days."
/Grand Archives - Torn Blue Foam Couch
/P
Tuesday, December 02, 2008
Mothugg
Jag tänker inte gå med på det senaste inläggets cynism. Orden behövdes sättas på papper för att tankarna skulle kunna vandra bland dem. För att jag skulle kunna opponera mot dem.
En av mina närmsta vänner har funnits vid min sida i snart tio år. I tio år har han varit en notorisk singel, alltid i steget från en erövring på väg till nästa.
Häromdagen ringde han och berättade att han var kär. Hals över huvud. De har en värld mellan sig men problemet tedde sig överkomligt.
Om det fanns hopp för honom finns det kanske så även för undertecknad?
Jag tror jag fortsätter gå runt och vänta på den där stora förälskelsen som jag tror mig anat. Som jag faktiskt tror finns där ute. Som just nu kanske står på ett 7-11 med räksallad i mungipan efter en tisdagsöl för mycket. Som just nu kanske sitter vid ett skrivbord med en glödande marlboro light som enda sällskap. Som just nu kanske tvivlar. Som just nu kanske undrar vart jag är.
Men hon kunde allt bra visa sig snart. Seriöst trött på att vänta.
På återseende.
/P
En av mina närmsta vänner har funnits vid min sida i snart tio år. I tio år har han varit en notorisk singel, alltid i steget från en erövring på väg till nästa.
Häromdagen ringde han och berättade att han var kär. Hals över huvud. De har en värld mellan sig men problemet tedde sig överkomligt.
Om det fanns hopp för honom finns det kanske så även för undertecknad?
Jag tror jag fortsätter gå runt och vänta på den där stora förälskelsen som jag tror mig anat. Som jag faktiskt tror finns där ute. Som just nu kanske står på ett 7-11 med räksallad i mungipan efter en tisdagsöl för mycket. Som just nu kanske sitter vid ett skrivbord med en glödande marlboro light som enda sällskap. Som just nu kanske tvivlar. Som just nu kanske undrar vart jag är.
Men hon kunde allt bra visa sig snart. Seriöst trött på att vänta.
På återseende.
/P
Monday, December 01, 2008
En mindre roman...
Det första decembermörkret har fallit över Stockholm och jag sitter ensam kvar på redaktionen och skriver.
Jag skriver och skriver och det utmynnar i den här självransakan om hur saker står till. Om hur saker varit. Inte om hur saker kommer bli.
Det kommer kanske inte bli det bästa inlägget och med största sannolikhet inte det mest intressanta. Troligen lätt förvirrat och tråden kanske tappas, men inlägget har just nu ett behov av att komma till, så så får det bli.
I mitt stilla sinne har jag många gånger vägt och begrundat varför jag egentligen har den här bloggen.
Är det ett uppmärksamhetsbehov? Delvis. Det går inte att försvara den här offentliga självutlämningen på annat sätt, men det ter sig en smula märkligt när de som jag vet läser kan räknas på ena handens fingrar. Inte två strån har lagts i kors för att försöka få fler folk att läsa. De som fått adressen har förvisso fått det efter att jag mer eller mindre snyggt låtit undslippa att jag bloggar, men skulle det bekräftelsebehovet varit en drivande faktor hade jag nog gjort mer för att locka.
Är det en dagbok? Delvis. Men hade det enkom varit för mina egna ögon jag samlat tankar hade det nog sett annorlunda ut. Det hade inte varit offentligt. Det hade inte censurerats, vilket det i ärlighetens namn gör. Det finns aspekter av min tillvaro som förvisso inte är hemliga för mina närmsta men som jag trots allt inte tycker skulle vara lämpligt att dryfta här. Känslomässigt har jag alltid varit uppriktig, det är mer värdsliga saker som utelämnas.
När jag just nu denna decemberkväll försöker hitta ett svar så blir det kanske att bloggen är en sorts terapi. Att jag dels samlar tankarna för mig själv, men samtidigt kan få sparsamma reflektioner.
Det är i alla fall för mig lättare att först samla åsikter och händelseskildringar här än att rakt upp och ned diskutera. Tunga ämnen kan tacklas utan att jag behöver oroa mig för att gråt stockas i halsen eller för att jag inte ska hitta ord.
Vad är det då som jag har ett behov av att utreda? Vad i mina tankar vill jag egentligen få rätsida på? Svaret är tyvärr banalt. Precis som Bob Hansson vet jag inte hur kärlek fungerar och jag vet inte hur jag själv fungerar. Men jag vill innerligt veta. Innerligt.
Den rödaste tråden i alla mina relationer är att jag själv valt att avsluta dem. Alla förutom två. De måhända vara öppet för definition då det de två har gemensamt är att de aldrig startade. Jag blev ratad under den där perioden som alltid infinner sig när jag går runt och är lite tagen. Lite medryckt. Förutom dessa två har jag i varenda kärleksrelation själv på olika sätt valt att avsluta för att jag inte haft de rätta känslorna.
Något som ofta kastas runt i såna här sammanhang är att man sluter sig. Inte släpper in. Inte berättar, förklarar och gör den andre delaktig.
Jag tycker verkligen att jag försöker. Att jag öppnar dörren och bjuder intill min värld. Att jag gång på gång drar mitt livs bergochdalbana i så många ord att de nästan tar slut. Att jag vänder ut och in på mig själv för att kanske någon annan ska förstå sånt som jag inte ens själv kan greppa. Sånt som jag kanske inte vill greppa.
Men jag vill verkligen mer än någonting annat bjuda in människor till mig, till den jag är, till hur jag är och visa vad som erbjuds.
Men felet ligger nog inte där.
I många år gick jag (och går fortfarande då och då) i tankarna att det inte är mina känslor som är trasiga, att bristen låg/ligger i min benägenhet att bli älskad, inte att själv älska.
Den här bloggen står som ett ständigt växande bevis för att den teorin är gravt felaktig. Odiskutabelt så har det de två senaste åren funnits en hel rad med, i varierande grad, snygga, välutbildade, intelligenta, verbala, empatiska, innerliga, öppna, varma, trygga, otrygga, högljödda, blyga, framfusiga och passande tjejer som velat stå vid min sida. Förkortningarna för alla som velat gå in genom den där öppna dörren och ta del av mitt liv börjar ta slut.
Det är såklart inget sammanträffande att jag har svårt att på ett innerligt plan ta en annan människa till mig. En frånvarande pappa som slets ifrån mig då vi precis fått kontakt. En mamma som förutom bristande empati med sina barn inte kunde behålla en man för att kärleken till spriten sattes främst. Alltid främst.
Om ens föräldrar sätter ribban för barnens framtida relationer kan jag objektivt bedöma mina chanser att någonsin bli kär som jävligt små.
Lägg sen till att en av de människor vars kärlek jag inte kunde välja bort, en människa som min kärlek till inte visste några gränser och en människa jag skulle gjort precis vad som helst för själv valde att avsluta livet så kanske det är än mer uppenbart varför min hjärna nekar varenda tillfälle till djupare samhörighet.
Teorierna är lätta att sätta på papper. Lätta att formulera. Jag lever i villfarelsen att om jag upprepar problemen tillräckligt många gånger för mig själv kommer de lösas. Magiskt. Men allt eftersom tiden går och upprepningarna blir fler framträder bilden av att jag måste göra något.
För varför sitter jag i den här situationen?
För att jag inte går att älska? Det har måhända tagit 27 år, men jag inser i alla fall logiskt att så inte är fallet.
För att jag inte kan älska? Bara frågan gör ont.
Det kan tyckas besynnerligt att någon som trots allt vistats runt så många människor som mått dåligt och som så många gånger gett andra rådet att söka hjälp inte själv gör det ens när problemen är så handfasta att det sätts på pränt.
Fast samtidigt känns det så blasé. Jag brottas inte med nån depression. Jag överväger inte att slänga mig framför ett tåg. Jag har inte ätstörningar, fobier, demoner, hemska tankar eller några andra djupare psykiska sjukdomar.
Jag har bara svårt att bli kär.
Läste i en annans samlade tankar:
"Det handlar om att jag inte vet hur man gör.
Det handlar om att jag gått på så många nitar och betalat ett alldeles för högt pris för det. Jag har investerat allt och nu är jag pank. Jag har inget mer att ge. Jag behöver påfyllning. Och med kärlek är det så att det är svårt att få om man inte har något att ge tillbaks."
Kanske har jag inte gått på nitar utifrån, men väl från de jag inte kunnat säga nej till. Kanske har de destruktiva relationerna till min pappa, mamma och lillebror fått det att ta slut inombords?
Jag vet inte och därför fortsätter jag leta. En dag kanske det löser sig.
Magiskt.
/P
Jag skriver och skriver och det utmynnar i den här självransakan om hur saker står till. Om hur saker varit. Inte om hur saker kommer bli.
Det kommer kanske inte bli det bästa inlägget och med största sannolikhet inte det mest intressanta. Troligen lätt förvirrat och tråden kanske tappas, men inlägget har just nu ett behov av att komma till, så så får det bli.
I mitt stilla sinne har jag många gånger vägt och begrundat varför jag egentligen har den här bloggen.
Är det ett uppmärksamhetsbehov? Delvis. Det går inte att försvara den här offentliga självutlämningen på annat sätt, men det ter sig en smula märkligt när de som jag vet läser kan räknas på ena handens fingrar. Inte två strån har lagts i kors för att försöka få fler folk att läsa. De som fått adressen har förvisso fått det efter att jag mer eller mindre snyggt låtit undslippa att jag bloggar, men skulle det bekräftelsebehovet varit en drivande faktor hade jag nog gjort mer för att locka.
Är det en dagbok? Delvis. Men hade det enkom varit för mina egna ögon jag samlat tankar hade det nog sett annorlunda ut. Det hade inte varit offentligt. Det hade inte censurerats, vilket det i ärlighetens namn gör. Det finns aspekter av min tillvaro som förvisso inte är hemliga för mina närmsta men som jag trots allt inte tycker skulle vara lämpligt att dryfta här. Känslomässigt har jag alltid varit uppriktig, det är mer värdsliga saker som utelämnas.
När jag just nu denna decemberkväll försöker hitta ett svar så blir det kanske att bloggen är en sorts terapi. Att jag dels samlar tankarna för mig själv, men samtidigt kan få sparsamma reflektioner.
Det är i alla fall för mig lättare att först samla åsikter och händelseskildringar här än att rakt upp och ned diskutera. Tunga ämnen kan tacklas utan att jag behöver oroa mig för att gråt stockas i halsen eller för att jag inte ska hitta ord.
Vad är det då som jag har ett behov av att utreda? Vad i mina tankar vill jag egentligen få rätsida på? Svaret är tyvärr banalt. Precis som Bob Hansson vet jag inte hur kärlek fungerar och jag vet inte hur jag själv fungerar. Men jag vill innerligt veta. Innerligt.
Den rödaste tråden i alla mina relationer är att jag själv valt att avsluta dem. Alla förutom två. De måhända vara öppet för definition då det de två har gemensamt är att de aldrig startade. Jag blev ratad under den där perioden som alltid infinner sig när jag går runt och är lite tagen. Lite medryckt. Förutom dessa två har jag i varenda kärleksrelation själv på olika sätt valt att avsluta för att jag inte haft de rätta känslorna.
Något som ofta kastas runt i såna här sammanhang är att man sluter sig. Inte släpper in. Inte berättar, förklarar och gör den andre delaktig.
Jag tycker verkligen att jag försöker. Att jag öppnar dörren och bjuder intill min värld. Att jag gång på gång drar mitt livs bergochdalbana i så många ord att de nästan tar slut. Att jag vänder ut och in på mig själv för att kanske någon annan ska förstå sånt som jag inte ens själv kan greppa. Sånt som jag kanske inte vill greppa.
Men jag vill verkligen mer än någonting annat bjuda in människor till mig, till den jag är, till hur jag är och visa vad som erbjuds.
Men felet ligger nog inte där.
I många år gick jag (och går fortfarande då och då) i tankarna att det inte är mina känslor som är trasiga, att bristen låg/ligger i min benägenhet att bli älskad, inte att själv älska.
Den här bloggen står som ett ständigt växande bevis för att den teorin är gravt felaktig. Odiskutabelt så har det de två senaste åren funnits en hel rad med, i varierande grad, snygga, välutbildade, intelligenta, verbala, empatiska, innerliga, öppna, varma, trygga, otrygga, högljödda, blyga, framfusiga och passande tjejer som velat stå vid min sida. Förkortningarna för alla som velat gå in genom den där öppna dörren och ta del av mitt liv börjar ta slut.
Det är såklart inget sammanträffande att jag har svårt att på ett innerligt plan ta en annan människa till mig. En frånvarande pappa som slets ifrån mig då vi precis fått kontakt. En mamma som förutom bristande empati med sina barn inte kunde behålla en man för att kärleken till spriten sattes främst. Alltid främst.
Om ens föräldrar sätter ribban för barnens framtida relationer kan jag objektivt bedöma mina chanser att någonsin bli kär som jävligt små.
Lägg sen till att en av de människor vars kärlek jag inte kunde välja bort, en människa som min kärlek till inte visste några gränser och en människa jag skulle gjort precis vad som helst för själv valde att avsluta livet så kanske det är än mer uppenbart varför min hjärna nekar varenda tillfälle till djupare samhörighet.
Teorierna är lätta att sätta på papper. Lätta att formulera. Jag lever i villfarelsen att om jag upprepar problemen tillräckligt många gånger för mig själv kommer de lösas. Magiskt. Men allt eftersom tiden går och upprepningarna blir fler framträder bilden av att jag måste göra något.
För varför sitter jag i den här situationen?
För att jag inte går att älska? Det har måhända tagit 27 år, men jag inser i alla fall logiskt att så inte är fallet.
För att jag inte kan älska? Bara frågan gör ont.
Det kan tyckas besynnerligt att någon som trots allt vistats runt så många människor som mått dåligt och som så många gånger gett andra rådet att söka hjälp inte själv gör det ens när problemen är så handfasta att det sätts på pränt.
Fast samtidigt känns det så blasé. Jag brottas inte med nån depression. Jag överväger inte att slänga mig framför ett tåg. Jag har inte ätstörningar, fobier, demoner, hemska tankar eller några andra djupare psykiska sjukdomar.
Jag har bara svårt att bli kär.
Läste i en annans samlade tankar:
"Det handlar om att jag inte vet hur man gör.
Det handlar om att jag gått på så många nitar och betalat ett alldeles för högt pris för det. Jag har investerat allt och nu är jag pank. Jag har inget mer att ge. Jag behöver påfyllning. Och med kärlek är det så att det är svårt att få om man inte har något att ge tillbaks."
Kanske har jag inte gått på nitar utifrån, men väl från de jag inte kunnat säga nej till. Kanske har de destruktiva relationerna till min pappa, mamma och lillebror fått det att ta slut inombords?
Jag vet inte och därför fortsätter jag leta. En dag kanske det löser sig.
Magiskt.
/P
Sunday, November 30, 2008
En vän blir ett M
"Change came in disguise of revelation
Set his soul on fire
She said she'd always knew he'd come around"
En snabb titt på kontot fem dagar efter att lönen kom in avslöjar att jag redan lyckats bränna femtio procent av månadens disponibla belopp.
Antal julklappar inhandlade: 0
Det finns en viss charm i att leva över sina tillgångar, de gånger man tvingas konfrontera kontoutdragen ter sig den charmen väldigt långt borta. Dags att börja leva på lunchlådor...
För femte helgen i rad blev det en suverän avslutning på veckan. För fjärde gången på fem helger hamnade jag i en ny kvinnas famn. De två har bara flyktigt med varandra att göra. Glasyr på kakan skulle vissa kalla det.
Fredagen tog sin början i öl och järn med Strumpan, fick lite kvinnlig färgring när hans potentiella flickvän dök upp med sin bästa vän och bar vidare till ett stökigt Riche där den bäste vännen blev ett M. En förkortning i bloggen.
En sömnlös men otroligt trevlig natt och en ensam natt senare undrar jag hur M passar in i mönstret. Tror inte hon gör det alls. Finns mängder med saker att hänga upp sig på, men när jag söndagssammanfattar så säger magen att jag vill träffa henne igen. Fast den där magen har jag redan konstaterat är en oseriös jävel så vad ska jag läsa in i det?
Måndagsöl imorn. M kommer. Får se vart det bär. Just nu mår jag bra över det mesta så ska göra en ansträngning att inte analysera sönder. Inte tänka för mycket.
Det får bli som det blir.
"And were the dreams roll high
And were the wind dont blow
Out here the good girls die
And the sky wont snow"
The Killers - A Dustland Fairytale
/P
Set his soul on fire
She said she'd always knew he'd come around"
En snabb titt på kontot fem dagar efter att lönen kom in avslöjar att jag redan lyckats bränna femtio procent av månadens disponibla belopp.
Antal julklappar inhandlade: 0
Det finns en viss charm i att leva över sina tillgångar, de gånger man tvingas konfrontera kontoutdragen ter sig den charmen väldigt långt borta. Dags att börja leva på lunchlådor...
För femte helgen i rad blev det en suverän avslutning på veckan. För fjärde gången på fem helger hamnade jag i en ny kvinnas famn. De två har bara flyktigt med varandra att göra. Glasyr på kakan skulle vissa kalla det.
Fredagen tog sin början i öl och järn med Strumpan, fick lite kvinnlig färgring när hans potentiella flickvän dök upp med sin bästa vän och bar vidare till ett stökigt Riche där den bäste vännen blev ett M. En förkortning i bloggen.
En sömnlös men otroligt trevlig natt och en ensam natt senare undrar jag hur M passar in i mönstret. Tror inte hon gör det alls. Finns mängder med saker att hänga upp sig på, men när jag söndagssammanfattar så säger magen att jag vill träffa henne igen. Fast den där magen har jag redan konstaterat är en oseriös jävel så vad ska jag läsa in i det?
Måndagsöl imorn. M kommer. Får se vart det bär. Just nu mår jag bra över det mesta så ska göra en ansträngning att inte analysera sönder. Inte tänka för mycket.
Det får bli som det blir.
"And were the dreams roll high
And were the wind dont blow
Out here the good girls die
And the sky wont snow"
The Killers - A Dustland Fairytale
/P
Thursday, November 27, 2008
Vrider om
"In the dark, for a while now
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home"
Brandon Flowers. I. Mitt. Hjärta.
Jag har lite svårt att hålla balansen. Jag sväljer och tänker till istället för att vara ärlig, och det på den enda arena jag hittills betraktat som helt öppen. Den enda ventil som kan lufta mina förvirrade tankar och där jag kan få rätsida på ibland ingenting och ibland på allt.
Den här bloggen var hanterbar när jag visste vilka som läste. Visste att de som läste kände mig och kunde filtrera eller att de inte alls kände mig och aldrig skulle göra det.
De svåra är att förhålla sig till är människor som kanske hittar hit och vet vem jag är, som kanske känner mig ytligt, som kanske kommer att lära känna mig bättre. Hur framstår jag för dem? Är jag tillräckligt trygg för att vara konsekvensneutral?
Vet inte om jag vill veta...
Läser sista sidorna i "Livet på en kylskåpsdörr". Det smakar salt. Tårarna rinner och lämnar svidande spår på kinderna.
Det finns något befriande i att gråta. Vet inte om jag behöver bekräfta för mig själv att jag fortfarande kan bli ledsen. Vet inte varför jag skulle tveka på det men återigen går jag tillbaka till ett gammalt invant beteende när tårarna faller. Jag vrider om den där kniven som fortfarande sitter i bröstet och som lär sitta där resten av livet.
Tar fram albumet.
Det finns i albumet en bild från en utekväll där lillebror står med armen om mig.
En suddig bild tagen med mobilkamera där mitt hår spretar och ansiktet är fyllesvullet och blekt.
En bild där lillebror ser glad ut. Pigga ögon. Svettig frisyr. Halvöppen mun som att han just ska till att sjunga en refräng.
En bild där lillebror trycker mig mot sig. Nästan in i sig. Jag ser ut att vara tio centimeter kortare för att han trycker mig mot sig. Skyddar mig med kroppen.
Det borde varit jag som skyddade honom med kroppen.
Jag kan fortfarande sluta ögonen och nästan känna den där armen över axlarna. Eller känna saknaden av den.
Ett tryck. Mig mot sig. Ett tryck jag ända fram tills dagen han dog trodde skulle finnas där för alltid. Att han alltid skulle kunna komma in genom min olåsta dörr med samma självklarhet och glatt hojta "Hallå på dig din gamla fitta".
Fast så blev det inte.
Jag sluter ögonen och vrider om. Tänker tillbaka. Gräver djupt för att känna hur ont det gör, hur mycket kinderna kan svida, hur mycket jag kan sakna någon.
Sen slutar tårarna.
Det händer mer och mer sällan. Den skarpa smärtan av förlust har ersatts av en molande saknad. Men ibland sticker det till. Hugger nära hjärtat.
Det är då jag vrider om.
"In the dark, for a while now
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home
In the dark"
/The Killers - I can't stay
/P
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home"
Brandon Flowers. I. Mitt. Hjärta.
Jag har lite svårt att hålla balansen. Jag sväljer och tänker till istället för att vara ärlig, och det på den enda arena jag hittills betraktat som helt öppen. Den enda ventil som kan lufta mina förvirrade tankar och där jag kan få rätsida på ibland ingenting och ibland på allt.
Den här bloggen var hanterbar när jag visste vilka som läste. Visste att de som läste kände mig och kunde filtrera eller att de inte alls kände mig och aldrig skulle göra det.
De svåra är att förhålla sig till är människor som kanske hittar hit och vet vem jag är, som kanske känner mig ytligt, som kanske kommer att lära känna mig bättre. Hur framstår jag för dem? Är jag tillräckligt trygg för att vara konsekvensneutral?
Vet inte om jag vill veta...
Läser sista sidorna i "Livet på en kylskåpsdörr". Det smakar salt. Tårarna rinner och lämnar svidande spår på kinderna.
Det finns något befriande i att gråta. Vet inte om jag behöver bekräfta för mig själv att jag fortfarande kan bli ledsen. Vet inte varför jag skulle tveka på det men återigen går jag tillbaka till ett gammalt invant beteende när tårarna faller. Jag vrider om den där kniven som fortfarande sitter i bröstet och som lär sitta där resten av livet.
Tar fram albumet.
Det finns i albumet en bild från en utekväll där lillebror står med armen om mig.
En suddig bild tagen med mobilkamera där mitt hår spretar och ansiktet är fyllesvullet och blekt.
En bild där lillebror ser glad ut. Pigga ögon. Svettig frisyr. Halvöppen mun som att han just ska till att sjunga en refräng.
En bild där lillebror trycker mig mot sig. Nästan in i sig. Jag ser ut att vara tio centimeter kortare för att han trycker mig mot sig. Skyddar mig med kroppen.
Det borde varit jag som skyddade honom med kroppen.
Jag kan fortfarande sluta ögonen och nästan känna den där armen över axlarna. Eller känna saknaden av den.
Ett tryck. Mig mot sig. Ett tryck jag ända fram tills dagen han dog trodde skulle finnas där för alltid. Att han alltid skulle kunna komma in genom min olåsta dörr med samma självklarhet och glatt hojta "Hallå på dig din gamla fitta".
Fast så blev det inte.
Jag sluter ögonen och vrider om. Tänker tillbaka. Gräver djupt för att känna hur ont det gör, hur mycket kinderna kan svida, hur mycket jag kan sakna någon.
Sen slutar tårarna.
Det händer mer och mer sällan. Den skarpa smärtan av förlust har ersatts av en molande saknad. Men ibland sticker det till. Hugger nära hjärtat.
Det är då jag vrider om.
"In the dark, for a while now
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home
In the dark"
/The Killers - I can't stay
/P
Monday, November 24, 2008
Rakt på sak
Det blev ett snabbt bokslut med Charlotte. Hon bjöd via sms in till glöggkväll på onsdag och jag var för en gångs skull ärlig. Istället för att ge ursäkter i försök att få det hela att rinna ut i sanden klippte jag direkt.
"Ska vara rakt på sak. Har funderat och tror inte vi ska fortsätta ses. Har tyvärr inte känslorna som borde finnas... Ta hand om dig"
Om hon är intresserad (vilket hon ju uppenbarligen är) så är det klart det gör ont på ett väldigt direkt sätt, men kanske bättre än att dra ut på det? Komma med undanflykter. Inte vilja ses. Det blir bara förvirrat, fram och tillbaka. Känner jag mig själv rätt skulle vi säkert setts några alkoholstinna nätter framöver. Tillfällig bekräftelse för mig skulle tolkas som ömhet.
Hatar att göra människor illa. Blir illamående av bara tanken att vara på andra sidan. Den enda förmildrande omständigheten jag har att tillgå är att det...
Och där, mitt i blogginlägget, ringde hon. Hon undrade vad det var som saknades, om hon gjort nått fel.
Svarade så ärligt jag kunde, att jag inte har några känslor och inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var som saknades. Jag sa att våra världar kändes väldigt inkompatibla, men insåg i samma sekund som jag sa det att det såklart bara var en ursäkt. Hade känslorna funnits där hade det kvittat att hon aldrig sett en tv-serie, är oförstående inför popkulturella fenomen eller att vi saknar beröringspunkter. Sa även det, men vet inte om det hjälpte...
Hon sökte något mer konkret, men tyvärr hade jag inget att ge. Lika lite som jag kan förklara min brist på känslor kan jag sätta ord på vad det är jag söker. Vi kunde prata fritt, hade liknande värdingar och nog en del gemensamt, men det bleknar som klorintvättade jeans i ljuset av att känslorna saknas.
Trist.
Ville verkligen falla. Hårt.
Kanske nästa gång?
I wish.
I really do.
/P
"Ska vara rakt på sak. Har funderat och tror inte vi ska fortsätta ses. Har tyvärr inte känslorna som borde finnas... Ta hand om dig"
Om hon är intresserad (vilket hon ju uppenbarligen är) så är det klart det gör ont på ett väldigt direkt sätt, men kanske bättre än att dra ut på det? Komma med undanflykter. Inte vilja ses. Det blir bara förvirrat, fram och tillbaka. Känner jag mig själv rätt skulle vi säkert setts några alkoholstinna nätter framöver. Tillfällig bekräftelse för mig skulle tolkas som ömhet.
Hatar att göra människor illa. Blir illamående av bara tanken att vara på andra sidan. Den enda förmildrande omständigheten jag har att tillgå är att det...
Och där, mitt i blogginlägget, ringde hon. Hon undrade vad det var som saknades, om hon gjort nått fel.
Svarade så ärligt jag kunde, att jag inte har några känslor och inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var som saknades. Jag sa att våra världar kändes väldigt inkompatibla, men insåg i samma sekund som jag sa det att det såklart bara var en ursäkt. Hade känslorna funnits där hade det kvittat att hon aldrig sett en tv-serie, är oförstående inför popkulturella fenomen eller att vi saknar beröringspunkter. Sa även det, men vet inte om det hjälpte...
Hon sökte något mer konkret, men tyvärr hade jag inget att ge. Lika lite som jag kan förklara min brist på känslor kan jag sätta ord på vad det är jag söker. Vi kunde prata fritt, hade liknande värdingar och nog en del gemensamt, men det bleknar som klorintvättade jeans i ljuset av att känslorna saknas.
Trist.
Ville verkligen falla. Hårt.
Kanske nästa gång?
I wish.
I really do.
/P
Fairytale
”I've got a feeling
This year's for me and you
So happy Christmas
I love you baby
I can see a better time
When all our dreams come true”
Snön har slutat sitt ursinniga fall över Stockholm som nu är en stad klädd i vitt. Tankarna efter helgens samtal med Båtis börjar klarna, det lutar åt att stanna i Sverige. Shanghai finns kvar, och förvisso gör även den här staden det om jag lämnar den ett halvår, men när tryggheten i Kina med ens halverades bleknade resan betydligt.
Tror även det onda i magen börjar gå över. Återstår att se.
Charlotte kom över natten till lördag. Mitt i festen. De mest fantastiska vännerna, musik, sprit och glädje. Tror inte de rätta känslorna finns. Tror våra världar är för långt ifrån varandra. Visst kan motsatser attrahera, men går det verkligen att bygga på något som saknar så många beröringspunkter? Tveksamt. Tror vi gör bokslut och ser framåt.
Har en lite omöjlig crush att ta ställning till. Nått som inte skulle funka, som inte är bra, som har dåliga förutsättningar och som skulle kunna förstöra. Har det någonsin stoppat någon?
”You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it's our last”
Shane McGowan och Kirsty MacColls julvisa sliter i bröstet. Min sparsmakade hårväxt på armarna reser varje gång. Livespelningen från St. Patricksday 1988 är så vacker på ett sätt som bara ledsamma saker kan vara. Den redan då nästan tandlösa Shane kontrasterar mot den 80-tals tuperade Kirsty så fint att det inte hade gått att regissera mer passande. Det andas destruktiv kärlek som trots allt fortgår. Trots allt hoppas. Trots allt delar drömmar.
”You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it all alone
I've built my dreams around you”
/The Pogues - Fairytale of New York
/P
This year's for me and you
So happy Christmas
I love you baby
I can see a better time
When all our dreams come true”
Snön har slutat sitt ursinniga fall över Stockholm som nu är en stad klädd i vitt. Tankarna efter helgens samtal med Båtis börjar klarna, det lutar åt att stanna i Sverige. Shanghai finns kvar, och förvisso gör även den här staden det om jag lämnar den ett halvår, men när tryggheten i Kina med ens halverades bleknade resan betydligt.
Tror även det onda i magen börjar gå över. Återstår att se.
Charlotte kom över natten till lördag. Mitt i festen. De mest fantastiska vännerna, musik, sprit och glädje. Tror inte de rätta känslorna finns. Tror våra världar är för långt ifrån varandra. Visst kan motsatser attrahera, men går det verkligen att bygga på något som saknar så många beröringspunkter? Tveksamt. Tror vi gör bokslut och ser framåt.
Har en lite omöjlig crush att ta ställning till. Nått som inte skulle funka, som inte är bra, som har dåliga förutsättningar och som skulle kunna förstöra. Har det någonsin stoppat någon?
”You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it's our last”
Shane McGowan och Kirsty MacColls julvisa sliter i bröstet. Min sparsmakade hårväxt på armarna reser varje gång. Livespelningen från St. Patricksday 1988 är så vacker på ett sätt som bara ledsamma saker kan vara. Den redan då nästan tandlösa Shane kontrasterar mot den 80-tals tuperade Kirsty så fint att det inte hade gått att regissera mer passande. Det andas destruktiv kärlek som trots allt fortgår. Trots allt hoppas. Trots allt delar drömmar.
”You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it all alone
I've built my dreams around you”
/The Pogues - Fairytale of New York
/P
Saturday, November 22, 2008
En årstid och en dröm...
När jag gick och la mig igår kväll var Stockholm fortfarande ett höstlandskap.
När jag gick och la mig igår kväll var jag rätt nöjd med de närmaste månadernas planering.
När jag gick och la mig igår kväll visste jag att Shanghai stod på agendan.
Halv tolv ringde telefonen för andra gången den här morgonen. 30 minuter senare upptäcker jag att det under natten fallit 10cm snö som förvandlat Stockholm till ett vinterland. 30 minuter senare har plötsligt förutsättningarna för en Kinavistelse ändrats radikalt.
Båtsman har efter fyra år i Shanghai mer eller mindre bestämt sig för att flytta hem. Jobb, kärlek och anledningar i långa banor, men förutom glädjen för hans skull är det bara en sak som snurrar i mitt förvirrade huvud: vad fan ska JAG göra?
Året/Halvåret i Shanghai har alltid varit på premissen att jag haft två av mina vapendragare nära till hands. Johan och Johan. Förändras allt nu för att en av dem inte kommer vara med i bilden? Vill jag lika mycket när situationen totalt ändrats? Varför gör det ont i magen plötsligt?
Jag vet inte...
Det jag med all säkerhet vet är att det gjorde ont i magen. I mitt huvud var scenariot så klart, så bra och så säkert. Luncher på Element Fresh med Båtis, plugg med Jojje, kolla film hemma hos Johan och Addebullen, kvällar och nätter i Shanghais nattliv med en av mina absolut bästa vänner vid min sida.
Shanghai skulle bli en paus. Pluggandet hade förvisso en stor del i det, men att få uppleva staden i sex månader och komma ifrån vardagslivet i Sverige var en minst lika stor del. En del som nu om än inte försvunnit så förändrats.
Det andra som förändrats är att situationen i Stockholm med ens blivit annorlunda. Att ha mina två älsklingar i samma land har inte hänt på de senaste fyra åren. Vad skulle det göra för Stockholmsmonotomin? Är det värt att stanna för?
Jag sa så klart inte till Båtis hur ont i magen jag fick. Jag kan inte göra det. Om det ens finns en minimal möjlighet att han skulle ändra sitt beslut för min skull kommer jag inte kunna bära det. Vi är alla ansvariga för våra egna öden och i det ingår även att ta beslut oberoende av andra. Men efter att ha kännt honom i snart tio år vet jag också att han alltid gör sitt yttersta för att människor ska må bra, och därför kan jag inget säga. Jag sa att det såklart förändrade allt för mig, men sen bet jag mig i tungan.
Det är svårt att inte tänka på hur förgängligt allt är. Hur snabbt planer, förutsättningar, förväntningar, agendor och årstider kan förändras.
Nu står jag här. 10 cm snö utanför fönstret och en handfull raserade drömmar inom lägenhetens fyra väggar.
När jag vaknade i morse var höstlöven begravda under snö.
När jag vaknade i morse gör det ont i magen att tänka på de närmsta månadernas planering.
När jag vaknade i morse vet jag inte ens om jag har nån agenda.
"en dag lämnade jag allt
man kunde låta tiden vara
det känns som andra sidan jorden
vi kanske hade alla svaren"
/Lars Winnerbäck - En tätort på en slätt
/P
När jag gick och la mig igår kväll var jag rätt nöjd med de närmaste månadernas planering.
När jag gick och la mig igår kväll visste jag att Shanghai stod på agendan.
Halv tolv ringde telefonen för andra gången den här morgonen. 30 minuter senare upptäcker jag att det under natten fallit 10cm snö som förvandlat Stockholm till ett vinterland. 30 minuter senare har plötsligt förutsättningarna för en Kinavistelse ändrats radikalt.
Båtsman har efter fyra år i Shanghai mer eller mindre bestämt sig för att flytta hem. Jobb, kärlek och anledningar i långa banor, men förutom glädjen för hans skull är det bara en sak som snurrar i mitt förvirrade huvud: vad fan ska JAG göra?
Året/Halvåret i Shanghai har alltid varit på premissen att jag haft två av mina vapendragare nära till hands. Johan och Johan. Förändras allt nu för att en av dem inte kommer vara med i bilden? Vill jag lika mycket när situationen totalt ändrats? Varför gör det ont i magen plötsligt?
Jag vet inte...
Det jag med all säkerhet vet är att det gjorde ont i magen. I mitt huvud var scenariot så klart, så bra och så säkert. Luncher på Element Fresh med Båtis, plugg med Jojje, kolla film hemma hos Johan och Addebullen, kvällar och nätter i Shanghais nattliv med en av mina absolut bästa vänner vid min sida.
Shanghai skulle bli en paus. Pluggandet hade förvisso en stor del i det, men att få uppleva staden i sex månader och komma ifrån vardagslivet i Sverige var en minst lika stor del. En del som nu om än inte försvunnit så förändrats.
Det andra som förändrats är att situationen i Stockholm med ens blivit annorlunda. Att ha mina två älsklingar i samma land har inte hänt på de senaste fyra åren. Vad skulle det göra för Stockholmsmonotomin? Är det värt att stanna för?
Jag sa så klart inte till Båtis hur ont i magen jag fick. Jag kan inte göra det. Om det ens finns en minimal möjlighet att han skulle ändra sitt beslut för min skull kommer jag inte kunna bära det. Vi är alla ansvariga för våra egna öden och i det ingår även att ta beslut oberoende av andra. Men efter att ha kännt honom i snart tio år vet jag också att han alltid gör sitt yttersta för att människor ska må bra, och därför kan jag inget säga. Jag sa att det såklart förändrade allt för mig, men sen bet jag mig i tungan.
Det är svårt att inte tänka på hur förgängligt allt är. Hur snabbt planer, förutsättningar, förväntningar, agendor och årstider kan förändras.
Nu står jag här. 10 cm snö utanför fönstret och en handfull raserade drömmar inom lägenhetens fyra väggar.
När jag vaknade i morse var höstlöven begravda under snö.
När jag vaknade i morse gör det ont i magen att tänka på de närmsta månadernas planering.
När jag vaknade i morse vet jag inte ens om jag har nån agenda.
"en dag lämnade jag allt
man kunde låta tiden vara
det känns som andra sidan jorden
vi kanske hade alla svaren"
/Lars Winnerbäck - En tätort på en slätt
/P
Wednesday, November 19, 2008
Att ta tillvara
Min kollega Lotta svävar medicinskt fortfarande i gränslandet mellan levande och död. Cancern går inte att förutspå och det utstakade livet har tappat sina milstolpar.
Hon skrev just en krönika om hur hennes inställning till livet förändrats. Att sjukdomsbeskedet snarare betytt att hon lever mer. Mer innerligt, mer uppmärksamt och mer i varje ögonblick. Att det lilla har blivit det stora.
Jag känner igen tanken: Att ta tillvara på tiden, för man vet aldrig när den tar slut.
För lillebror klipptes den abrupt i sekunderna det tog att falla fem våningar.
För Lotta hoppas jag innerligt den inte tar slut än på många år, men det finns som sagt inga milstolpar.
I helgen tog jag tillvara på tiden. Kompade ut tidigt, mötte upp min älskade Erik, hans Frida och lilla Ludd. Middag och vindrickande hemma hos tån & ankan förbyttes i en ursinnig förfest hos Ellen som mynnade ut i krogbesök och efterfest till morgontimmarna.
En segstartad lördag ledde till ännu en middag, mer bebisgull, vin, uno, jeopardy och vidare till en rumptät hemmafest där Strumpan och Emmish gav sig hän.
Helgen kändes en vecka lång och när söndagen väl kom avrundades dagarna med middagsdejt, film och två timmars sömn innan måndagen som vanligt pockade på uppmärksamhet.
Det gäller att ta tillvara på tiden. Att göra det mesta, träffa de flesta och umgås med de bästa.
Pappren från Kina anlände i torsdags och ligger nu i ett kuvert på väg till CSN. Kändes väldigt behagligt att få några veckors respit. Just nu kan jag varken göra mer eller mindre för att planera våren. Det ligger inte i mina händer. Ingen kan skylla på mig. Untouchable.
Om några veckor står jag där med ett besked och tvingas handgripligen ta itu med mitt eget öde.
Är det verkligen så klokt? Är verkligen jag bäst lämpad att göra det? Finns det ingen annan som kan ta beslutet?
Får singla slant helt enkelt.
Eller så tar jag tillvara på tiden och lever mer.
Utan milstolpar.
/P
Hon skrev just en krönika om hur hennes inställning till livet förändrats. Att sjukdomsbeskedet snarare betytt att hon lever mer. Mer innerligt, mer uppmärksamt och mer i varje ögonblick. Att det lilla har blivit det stora.
Jag känner igen tanken: Att ta tillvara på tiden, för man vet aldrig när den tar slut.
För lillebror klipptes den abrupt i sekunderna det tog att falla fem våningar.
För Lotta hoppas jag innerligt den inte tar slut än på många år, men det finns som sagt inga milstolpar.
I helgen tog jag tillvara på tiden. Kompade ut tidigt, mötte upp min älskade Erik, hans Frida och lilla Ludd. Middag och vindrickande hemma hos tån & ankan förbyttes i en ursinnig förfest hos Ellen som mynnade ut i krogbesök och efterfest till morgontimmarna.
En segstartad lördag ledde till ännu en middag, mer bebisgull, vin, uno, jeopardy och vidare till en rumptät hemmafest där Strumpan och Emmish gav sig hän.
Helgen kändes en vecka lång och när söndagen väl kom avrundades dagarna med middagsdejt, film och två timmars sömn innan måndagen som vanligt pockade på uppmärksamhet.
Det gäller att ta tillvara på tiden. Att göra det mesta, träffa de flesta och umgås med de bästa.
Pappren från Kina anlände i torsdags och ligger nu i ett kuvert på väg till CSN. Kändes väldigt behagligt att få några veckors respit. Just nu kan jag varken göra mer eller mindre för att planera våren. Det ligger inte i mina händer. Ingen kan skylla på mig. Untouchable.
Om några veckor står jag där med ett besked och tvingas handgripligen ta itu med mitt eget öde.
Är det verkligen så klokt? Är verkligen jag bäst lämpad att göra det? Finns det ingen annan som kan ta beslutet?
Får singla slant helt enkelt.
Eller så tar jag tillvara på tiden och lever mer.
Utan milstolpar.
/P
Friday, November 14, 2008
Bob o anna-kombo
” I hope you feel the way I do
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
to fall so hard
for you”
/Anna Ternheim – What have i done
Bob Hansson och Anna Ternheim gick igår kväll runt runt i lägenheten. Hand i hand. Bob intervjuade människor om kärlek och Anna sjöng säkert om den. Ärligt talat var jag för inne i boken för att riktigt märka.
Samtal om tvåsamhet, känslor, separation, kärlek, besvikelse, tillit, nåd, smärta och ilska. Imponerad över den öppenhet han bemöttes med, hur nära det ändå ligger människor att prata om det svåra i relationer, om det som gärna sopas under mattan på parmiddagar.
Böcker lämnar mig ofta med en känsla, men sällan med faktiska ord. Skulle någon be mig att citera från boken skulle det bli knapphändigt, men någon form av andemening klänger sig kvar inombords.
Bland de ord som trots allt fastnade kom de finaste oväntat nog från Jacob, sångare i The Poodles. Han sa att när människor sa till honom att ”Inte ta ut lyckan i förskott” svarade han ”Visst fan ska man göra det, för man vet aldrig om den verkliga lyckan kommer”. Hellre våga bli besviken än aldrig vara glad.
Sket genast i mina uppsatta pretentioner och skickade ett sms till Charlotte som besvarades glatt. Vet fortfarande såklart inte vart jag har henne, men hade hon vid det tillfället legat bredvid mig och matat mig med vindruvor endast iklädd en av mina skjortor hade jag med största sannolikhet inte heller vetat vart jag hade haft henne. Det där med tillit kanske Bob får lära mig mer om.
Om några timmar anländer Erik, Frida och världens sötaste Ludvig (föräldrarna får ursäkta, Ludd är sötare än ni någonsin kan bli) till el Stockholmo. Slipper fundera på tillit, den bara finns. I like.
Strumpan har laddat upp rejält inför kvällen. Vet inte om jag orkar med en kväll som förra helgen, men vi får se vart det landar. Om det landar.
/P
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
to fall so hard
for you”
/Anna Ternheim – What have i done
Bob Hansson och Anna Ternheim gick igår kväll runt runt i lägenheten. Hand i hand. Bob intervjuade människor om kärlek och Anna sjöng säkert om den. Ärligt talat var jag för inne i boken för att riktigt märka.
Samtal om tvåsamhet, känslor, separation, kärlek, besvikelse, tillit, nåd, smärta och ilska. Imponerad över den öppenhet han bemöttes med, hur nära det ändå ligger människor att prata om det svåra i relationer, om det som gärna sopas under mattan på parmiddagar.
Böcker lämnar mig ofta med en känsla, men sällan med faktiska ord. Skulle någon be mig att citera från boken skulle det bli knapphändigt, men någon form av andemening klänger sig kvar inombords.
Bland de ord som trots allt fastnade kom de finaste oväntat nog från Jacob, sångare i The Poodles. Han sa att när människor sa till honom att ”Inte ta ut lyckan i förskott” svarade han ”Visst fan ska man göra det, för man vet aldrig om den verkliga lyckan kommer”. Hellre våga bli besviken än aldrig vara glad.
Sket genast i mina uppsatta pretentioner och skickade ett sms till Charlotte som besvarades glatt. Vet fortfarande såklart inte vart jag har henne, men hade hon vid det tillfället legat bredvid mig och matat mig med vindruvor endast iklädd en av mina skjortor hade jag med största sannolikhet inte heller vetat vart jag hade haft henne. Det där med tillit kanske Bob får lära mig mer om.
Om några timmar anländer Erik, Frida och världens sötaste Ludvig (föräldrarna får ursäkta, Ludd är sötare än ni någonsin kan bli) till el Stockholmo. Slipper fundera på tillit, den bara finns. I like.
Strumpan har laddat upp rejält inför kvällen. Vet inte om jag orkar med en kväll som förra helgen, men vi får se vart det landar. Om det landar.
/P
Thursday, November 13, 2008
Hur fan gör man?
Redaktionen töms så sakteligen på människor när arbetsdagen går mot sitt slut. Två personer kvar som måste svara i telefon innan jag får packa ihop och styra kosan hemåt. Fan fan fan.
Tänkte göra en allvarlig ansträngning att börja läsa mer istället för att tiden ska ätas upp av skval på tv:n eller från datorn. Vet inte om det bara är en annan form av verklighetsflykt, men det skrivna ordet stannar i alla fall kvar längre. Har en chans att ge avtryck.
Inleder med Bob Hanssons ”Kärlek – Hur fan gör man?” vars första kapitel redan avklarats på jobbet. Vackra funderingar av K-G Bergström vars religiösa övertygelse jag måhända inte delar men som hade ett och annat klokt att bidra till i mina förvirrade tankegångar.
Mer kärlek och funderingar, är det verkligen vad jag behöver?
Avslutar med en sedvanlig suck.
/P
Tänkte göra en allvarlig ansträngning att börja läsa mer istället för att tiden ska ätas upp av skval på tv:n eller från datorn. Vet inte om det bara är en annan form av verklighetsflykt, men det skrivna ordet stannar i alla fall kvar längre. Har en chans att ge avtryck.
Inleder med Bob Hanssons ”Kärlek – Hur fan gör man?” vars första kapitel redan avklarats på jobbet. Vackra funderingar av K-G Bergström vars religiösa övertygelse jag måhända inte delar men som hade ett och annat klokt att bidra till i mina förvirrade tankegångar.
Mer kärlek och funderingar, är det verkligen vad jag behöver?
Avslutar med en sedvanlig suck.
/P
Via Dolorosa
Snooze. Snooze. Snooze. Mobilens ihärdiga försök att väcka mig resulterar i en allt bryskare behandling av snoozeknappen. Den gråa morgonen gör det inte lättare att slänga benen över sängkanten och omfamna en ny dag. Precis tvärtom. Blir som vanligt en snabbdusch och kombinerad tandborstning. Allt för att spara tid.
Tunga steg, en ofokuserad blick och distade gitarrer är mina följeslagare nedför den regnvåta trottoaren som ter sig som min egen Via Dolorosa. Redaktionen, mitt Golgata, tornar upp sig när jag svänger runt det sista hörnet och snart sitter jag åter bakom mitt skrivbord och tvingas se Malou vara klimakterieobstinat på TV4.
Det kunde varit vilken morgon i januari som helst.
Inte ett ord från Charlotte. Måste vänta.
Det är ett spel, vad än folk säger. Det måste vara så. Många talar sig varma för att de är så trötta på att spela just detta spel, men utan det skulle dejtingscenen falla samman. Känslor får inte släppas fria, allt blir för impulsivt, påträngande och destruktivt. Istället får jag vänta.
Känslan i magen är fortfarande relativt odefinierad, men det finns i alla fall något. Kanske rinner det ut i sanden, kanske inte. Tänk om hon är God only knows?
Lunch hos kära mor. Gratis. Bra i dessa kärva ekonomiska tider.
Imorgon välkomnar vi med öppna armar familjen från de småländska skogarna. Rödvin, ”Idol”, tacos och samkväm. Sen spårar vi på Marie Laveau.
November är nog inte så pjåkigt, men det kan jag aldrig erkänna.
/P
Tunga steg, en ofokuserad blick och distade gitarrer är mina följeslagare nedför den regnvåta trottoaren som ter sig som min egen Via Dolorosa. Redaktionen, mitt Golgata, tornar upp sig när jag svänger runt det sista hörnet och snart sitter jag åter bakom mitt skrivbord och tvingas se Malou vara klimakterieobstinat på TV4.
Det kunde varit vilken morgon i januari som helst.
Inte ett ord från Charlotte. Måste vänta.
Det är ett spel, vad än folk säger. Det måste vara så. Många talar sig varma för att de är så trötta på att spela just detta spel, men utan det skulle dejtingscenen falla samman. Känslor får inte släppas fria, allt blir för impulsivt, påträngande och destruktivt. Istället får jag vänta.
Känslan i magen är fortfarande relativt odefinierad, men det finns i alla fall något. Kanske rinner det ut i sanden, kanske inte. Tänk om hon är God only knows?
Lunch hos kära mor. Gratis. Bra i dessa kärva ekonomiska tider.
Imorgon välkomnar vi med öppna armar familjen från de småländska skogarna. Rödvin, ”Idol”, tacos och samkväm. Sen spårar vi på Marie Laveau.
November är nog inte så pjåkigt, men det kan jag aldrig erkänna.
/P
Wednesday, November 12, 2008
Visst
"Det är ju lite kul också. Visst?" säger lilla tån när jag utan hämningar redogör för den känsloanstorm gårdagens dejt anbringat.
Jo, visst är det så. Visst är det kul att känna, beröras, beröra.
Det var ganska exakt ett år sedan jag träffade någon jag ville hålla kvar. Den gången kullkastades planerna av en ful fransk bulldog med platt tryne som gjorde det omöjligt för varelsen att andas ordentligt och därför gav den lilla hårbollen ifrån sig konstanta blåsljud som drev mig till vansinnets gräns. Antagligen var det väl fler bitar som inte föll på plats, men det känns behändigt att skylla på hunden.
Novemberkvällen fördrivs i sällskap av Lars Winnerbäck, tvättstugepassning och med ett evigt sneglande på mobilen som verkar bestämt sig för att gå i vild strejk. Mitt senaste sms till Charlotte innehöll iofs inget som är uppenbart att svara på:
"Så lämpligt, för det gör gärna jag också :) Hoppas onsdagen är trevlig trots det föga uppmuntrande vädret! Kram"
En liten (stor) del av mig tycker dock att hon borde kunna klämma ur sig nånting iaf. Nånting litet. Nånting som visar att hon bryr sig. Jaja, hon har sagt att hon gärna gör om det och vad mer kan man begära efter en 3 timmars dejt? Halva kungariket? Yes please!
Men visst är det kul också trots att det inte alltid är uppenbart. Det är kul att gå runt och vara lite nyfiken, förväntansfull och förhoppningsfull. Det är kul att snegla på mobilen för när det där meddelandet kommer är det desto mer efterlängtat. Det är kul att tankarna fylls av förväntan istället för förtvivlan (usch, nu lät jag bitter men det föll så rätt på tungan att det får stå kvar). Det är kul att inte veta vad som kommer hända.
En novemberkväll i vånda är kanske inte så farlig när allt kommer omkring.
Så visst tån. Visst.
"Men vem skulle få mig att tänka såhär,
och vem ska kunna få mig att drömma?
Vilka tankar skulle hålla mig vaken om natten,
inga tankar kan få mig att glömma.
Så snälla ta den sista lotten,
jag gör ju så gott jag kan.
Det ligger tusen hjärtan i potten,
för det var så länge sedan nån vann."
Fint Lars. Fint.
/P - Som just i denna stund är rätt glad.
Jo, visst är det så. Visst är det kul att känna, beröras, beröra.
Det var ganska exakt ett år sedan jag träffade någon jag ville hålla kvar. Den gången kullkastades planerna av en ful fransk bulldog med platt tryne som gjorde det omöjligt för varelsen att andas ordentligt och därför gav den lilla hårbollen ifrån sig konstanta blåsljud som drev mig till vansinnets gräns. Antagligen var det väl fler bitar som inte föll på plats, men det känns behändigt att skylla på hunden.
Novemberkvällen fördrivs i sällskap av Lars Winnerbäck, tvättstugepassning och med ett evigt sneglande på mobilen som verkar bestämt sig för att gå i vild strejk. Mitt senaste sms till Charlotte innehöll iofs inget som är uppenbart att svara på:
"Så lämpligt, för det gör gärna jag också :) Hoppas onsdagen är trevlig trots det föga uppmuntrande vädret! Kram"
En liten (stor) del av mig tycker dock att hon borde kunna klämma ur sig nånting iaf. Nånting litet. Nånting som visar att hon bryr sig. Jaja, hon har sagt att hon gärna gör om det och vad mer kan man begära efter en 3 timmars dejt? Halva kungariket? Yes please!
Men visst är det kul också trots att det inte alltid är uppenbart. Det är kul att gå runt och vara lite nyfiken, förväntansfull och förhoppningsfull. Det är kul att snegla på mobilen för när det där meddelandet kommer är det desto mer efterlängtat. Det är kul att tankarna fylls av förväntan istället för förtvivlan (usch, nu lät jag bitter men det föll så rätt på tungan att det får stå kvar). Det är kul att inte veta vad som kommer hända.
En novemberkväll i vånda är kanske inte så farlig när allt kommer omkring.
Så visst tån. Visst.
"Men vem skulle få mig att tänka såhär,
och vem ska kunna få mig att drömma?
Vilka tankar skulle hålla mig vaken om natten,
inga tankar kan få mig att glömma.
Så snälla ta den sista lotten,
jag gör ju så gott jag kan.
Det ligger tusen hjärtan i potten,
för det var så länge sedan nån vann."
Fint Lars. Fint.
/P - Som just i denna stund är rätt glad.
Back in the game
Svaret kom efter 68 minuter.
På
"Tack för igår Charlotte, jag hade väldigt trevligt i ditt sällskap. Kram"
Fick jag svaret
"Detsamma, gör gärna om det! Kram"
Nu återstår bara att fundera ut vad det betyder. Jävla fruntimmer och deras mindgames!
/P
På
"Tack för igår Charlotte, jag hade väldigt trevligt i ditt sällskap. Kram"
Fick jag svaret
"Detsamma, gör gärna om det! Kram"
Nu återstår bara att fundera ut vad det betyder. Jävla fruntimmer och deras mindgames!
/P
Glasgow i mitt hjärta
”I tally up tonight’s strangers
and stragglers that I’ve kissed
training ground notches, perfectly executed notches
and near misses
its all about going out and getting pissed with eagle eyes
and sincerity bottom on my list”
Det går knappt att höra vad James Allan sjunger. Glasgowdialekten förvandlar I till A och det är bara början på språkförbistringarna.
Men det gör ingenting. Det gör ingenting alls. Gitarrerna som manglar får obarmhärtigt fram budskapet att allting är skit och hur mycket mer behöver förklaras? Otrohet, meningslöst våld, frånvarande fadersgestalter, depression och utanförskap trycks in i tio fantastiska låtar som ger indierocken en adrenalinspruta rakt i ventrikeln. Varje gång verserna i ”It’s my own cheating heart that makes me cry” förbyts i gitarrslammer går en rysning av välbehag genom kroppen. En rysning för att den sortens ångesturladdningen aldrig går att missta sig på. Dränk oss i känslor och låt det explodera. Det går inte att hitta ett bättre soundtrack till hösten. Glasvegas snurrar runt runt runt…
Om förförra helgens dejt inte rörde mig i ryggen tog gårdagens träff igen det med råge. Förutom att pricka in lång, snygg och vackra naglar visade sig Charlotte även vara lättpratad, djupsinnig och väldigt intresseväckande. Trodde mig i hennes ögon se spår av intresse men som vanligt när den här karusellen börjar snurra slängs jag mellan hopp och förtvivlan i en rasande takt. Ett sms som inte besvarats på 61 minuter är självklart inte ett sammanträffande i min värld, det är en krigsförklaring. Ett svek. Ett slag i ansiktet.
Sjuk? Jag? Käft. ;)
Helgen blev en bergochdalbana där en rätt oskyldig natt i en säng förvandlades till ett tragiskt svek från flera håll.
Vill hålla mig ifrån dramatiken, men den vill inte hålla sig ifrån mig. I alla fall inte när dramatiken innehåller djupa depressioner från kärlekskranka flickors sida.
Suck.
64 minuter. Jag känner mig kränkt.
”So this is the grand finale
the crescendo of demise
this is the happy ending
where the bad guy goes down and dies
this is the end
with me on my knees and wondering why?
cross my heart, hope to die
its my own cheating heart that makes me cry”
65.
/P
and stragglers that I’ve kissed
training ground notches, perfectly executed notches
and near misses
its all about going out and getting pissed with eagle eyes
and sincerity bottom on my list”
Det går knappt att höra vad James Allan sjunger. Glasgowdialekten förvandlar I till A och det är bara början på språkförbistringarna.
Men det gör ingenting. Det gör ingenting alls. Gitarrerna som manglar får obarmhärtigt fram budskapet att allting är skit och hur mycket mer behöver förklaras? Otrohet, meningslöst våld, frånvarande fadersgestalter, depression och utanförskap trycks in i tio fantastiska låtar som ger indierocken en adrenalinspruta rakt i ventrikeln. Varje gång verserna i ”It’s my own cheating heart that makes me cry” förbyts i gitarrslammer går en rysning av välbehag genom kroppen. En rysning för att den sortens ångesturladdningen aldrig går att missta sig på. Dränk oss i känslor och låt det explodera. Det går inte att hitta ett bättre soundtrack till hösten. Glasvegas snurrar runt runt runt…
Om förförra helgens dejt inte rörde mig i ryggen tog gårdagens träff igen det med råge. Förutom att pricka in lång, snygg och vackra naglar visade sig Charlotte även vara lättpratad, djupsinnig och väldigt intresseväckande. Trodde mig i hennes ögon se spår av intresse men som vanligt när den här karusellen börjar snurra slängs jag mellan hopp och förtvivlan i en rasande takt. Ett sms som inte besvarats på 61 minuter är självklart inte ett sammanträffande i min värld, det är en krigsförklaring. Ett svek. Ett slag i ansiktet.
Sjuk? Jag? Käft. ;)
Helgen blev en bergochdalbana där en rätt oskyldig natt i en säng förvandlades till ett tragiskt svek från flera håll.
Vill hålla mig ifrån dramatiken, men den vill inte hålla sig ifrån mig. I alla fall inte när dramatiken innehåller djupa depressioner från kärlekskranka flickors sida.
Suck.
64 minuter. Jag känner mig kränkt.
”So this is the grand finale
the crescendo of demise
this is the happy ending
where the bad guy goes down and dies
this is the end
with me on my knees and wondering why?
cross my heart, hope to die
its my own cheating heart that makes me cry”
65.
/P
Tuesday, November 04, 2008
God only knows...
"People are like songs, I swear
Some found you as a child and still they're always there
A boy that I knew was Anarchy in the UK
Burned out too quickly but in such a beautiful way"
Fina Annika Norlin vaggar in höstkylan så vackert att det ibland inte gör något att löven gulnar på marken.
Fast det gör det.
Folk som hävdar att hösten är en härlig årstid förtjänar att ställas mot väggen när revolutionen kommer. De där mytomspunna höstpromenaderna som sägs vara ett fyrverkeri i gult, rött och oranget är en lögn påhittad av klädindustrin som skulle förlora massa pengar om vi gick i ide under den här skitårstiden. Istället klaffsar människor omkring i en sörja av regnblöta löv och smuts som plötsligt gör oron för lårbensbrott befogad.
Helgen bjöd dock på den senaste tidens andra middag i goda vänners lag och fick mig att inse att man verkligen borde äta oftare tillsammans med människor man tycker om. Sen att kvällen totalt spårade ur på Lemon bar med 2 direkt olämpliga närkontakter och 1 som inte har några konsekvenser alls är en annan sak. Värt att notera att jag bara var en del av den sistnämnda vilket gjorde kvällen än roligare för undertecknad.
Står fortfarande på stället och trampar vad gäller Kina. Pappren från skolan vägrar komma och jag får lite mer ont i magen varje dag över att de inte ska komma i tid.
Står fortfarande på stället och trampar vad gäller kärleken. Tycker det kunde vara dags för någon fenomenal att komma och hitta mig. Någon som är som en fantastisk låt, som Annika hade uttryckt det... Kanske som en Beach Boys låt...
"And you are the only one I've met who's God Only Knows
I liked you the first time I met you, and it grows and grows and grows"
/P
Some found you as a child and still they're always there
A boy that I knew was Anarchy in the UK
Burned out too quickly but in such a beautiful way"
Fina Annika Norlin vaggar in höstkylan så vackert att det ibland inte gör något att löven gulnar på marken.
Fast det gör det.
Folk som hävdar att hösten är en härlig årstid förtjänar att ställas mot väggen när revolutionen kommer. De där mytomspunna höstpromenaderna som sägs vara ett fyrverkeri i gult, rött och oranget är en lögn påhittad av klädindustrin som skulle förlora massa pengar om vi gick i ide under den här skitårstiden. Istället klaffsar människor omkring i en sörja av regnblöta löv och smuts som plötsligt gör oron för lårbensbrott befogad.
Helgen bjöd dock på den senaste tidens andra middag i goda vänners lag och fick mig att inse att man verkligen borde äta oftare tillsammans med människor man tycker om. Sen att kvällen totalt spårade ur på Lemon bar med 2 direkt olämpliga närkontakter och 1 som inte har några konsekvenser alls är en annan sak. Värt att notera att jag bara var en del av den sistnämnda vilket gjorde kvällen än roligare för undertecknad.
Står fortfarande på stället och trampar vad gäller Kina. Pappren från skolan vägrar komma och jag får lite mer ont i magen varje dag över att de inte ska komma i tid.
Står fortfarande på stället och trampar vad gäller kärleken. Tycker det kunde vara dags för någon fenomenal att komma och hitta mig. Någon som är som en fantastisk låt, som Annika hade uttryckt det... Kanske som en Beach Boys låt...
"And you are the only one I've met who's God Only Knows
I liked you the first time I met you, and it grows and grows and grows"
/P
Subscribe to:
Posts (Atom)