"Change came in disguise of revelation
Set his soul on fire
She said she'd always knew he'd come around"
En snabb titt på kontot fem dagar efter att lönen kom in avslöjar att jag redan lyckats bränna femtio procent av månadens disponibla belopp.
Antal julklappar inhandlade: 0
Det finns en viss charm i att leva över sina tillgångar, de gånger man tvingas konfrontera kontoutdragen ter sig den charmen väldigt långt borta. Dags att börja leva på lunchlådor...
För femte helgen i rad blev det en suverän avslutning på veckan. För fjärde gången på fem helger hamnade jag i en ny kvinnas famn. De två har bara flyktigt med varandra att göra. Glasyr på kakan skulle vissa kalla det.
Fredagen tog sin början i öl och järn med Strumpan, fick lite kvinnlig färgring när hans potentiella flickvän dök upp med sin bästa vän och bar vidare till ett stökigt Riche där den bäste vännen blev ett M. En förkortning i bloggen.
En sömnlös men otroligt trevlig natt och en ensam natt senare undrar jag hur M passar in i mönstret. Tror inte hon gör det alls. Finns mängder med saker att hänga upp sig på, men när jag söndagssammanfattar så säger magen att jag vill träffa henne igen. Fast den där magen har jag redan konstaterat är en oseriös jävel så vad ska jag läsa in i det?
Måndagsöl imorn. M kommer. Får se vart det bär. Just nu mår jag bra över det mesta så ska göra en ansträngning att inte analysera sönder. Inte tänka för mycket.
Det får bli som det blir.
"And were the dreams roll high
And were the wind dont blow
Out here the good girls die
And the sky wont snow"
The Killers - A Dustland Fairytale
/P
Sunday, November 30, 2008
Thursday, November 27, 2008
Vrider om
"In the dark, for a while now
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home"
Brandon Flowers. I. Mitt. Hjärta.
Jag har lite svårt att hålla balansen. Jag sväljer och tänker till istället för att vara ärlig, och det på den enda arena jag hittills betraktat som helt öppen. Den enda ventil som kan lufta mina förvirrade tankar och där jag kan få rätsida på ibland ingenting och ibland på allt.
Den här bloggen var hanterbar när jag visste vilka som läste. Visste att de som läste kände mig och kunde filtrera eller att de inte alls kände mig och aldrig skulle göra det.
De svåra är att förhålla sig till är människor som kanske hittar hit och vet vem jag är, som kanske känner mig ytligt, som kanske kommer att lära känna mig bättre. Hur framstår jag för dem? Är jag tillräckligt trygg för att vara konsekvensneutral?
Vet inte om jag vill veta...
Läser sista sidorna i "Livet på en kylskåpsdörr". Det smakar salt. Tårarna rinner och lämnar svidande spår på kinderna.
Det finns något befriande i att gråta. Vet inte om jag behöver bekräfta för mig själv att jag fortfarande kan bli ledsen. Vet inte varför jag skulle tveka på det men återigen går jag tillbaka till ett gammalt invant beteende när tårarna faller. Jag vrider om den där kniven som fortfarande sitter i bröstet och som lär sitta där resten av livet.
Tar fram albumet.
Det finns i albumet en bild från en utekväll där lillebror står med armen om mig.
En suddig bild tagen med mobilkamera där mitt hår spretar och ansiktet är fyllesvullet och blekt.
En bild där lillebror ser glad ut. Pigga ögon. Svettig frisyr. Halvöppen mun som att han just ska till att sjunga en refräng.
En bild där lillebror trycker mig mot sig. Nästan in i sig. Jag ser ut att vara tio centimeter kortare för att han trycker mig mot sig. Skyddar mig med kroppen.
Det borde varit jag som skyddade honom med kroppen.
Jag kan fortfarande sluta ögonen och nästan känna den där armen över axlarna. Eller känna saknaden av den.
Ett tryck. Mig mot sig. Ett tryck jag ända fram tills dagen han dog trodde skulle finnas där för alltid. Att han alltid skulle kunna komma in genom min olåsta dörr med samma självklarhet och glatt hojta "Hallå på dig din gamla fitta".
Fast så blev det inte.
Jag sluter ögonen och vrider om. Tänker tillbaka. Gräver djupt för att känna hur ont det gör, hur mycket kinderna kan svida, hur mycket jag kan sakna någon.
Sen slutar tårarna.
Det händer mer och mer sällan. Den skarpa smärtan av förlust har ersatts av en molande saknad. Men ibland sticker det till. Hugger nära hjärtat.
Det är då jag vrider om.
"In the dark, for a while now
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home
In the dark"
/The Killers - I can't stay
/P
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home"
Brandon Flowers. I. Mitt. Hjärta.
Jag har lite svårt att hålla balansen. Jag sväljer och tänker till istället för att vara ärlig, och det på den enda arena jag hittills betraktat som helt öppen. Den enda ventil som kan lufta mina förvirrade tankar och där jag kan få rätsida på ibland ingenting och ibland på allt.
Den här bloggen var hanterbar när jag visste vilka som läste. Visste att de som läste kände mig och kunde filtrera eller att de inte alls kände mig och aldrig skulle göra det.
De svåra är att förhålla sig till är människor som kanske hittar hit och vet vem jag är, som kanske känner mig ytligt, som kanske kommer att lära känna mig bättre. Hur framstår jag för dem? Är jag tillräckligt trygg för att vara konsekvensneutral?
Vet inte om jag vill veta...
Läser sista sidorna i "Livet på en kylskåpsdörr". Det smakar salt. Tårarna rinner och lämnar svidande spår på kinderna.
Det finns något befriande i att gråta. Vet inte om jag behöver bekräfta för mig själv att jag fortfarande kan bli ledsen. Vet inte varför jag skulle tveka på det men återigen går jag tillbaka till ett gammalt invant beteende när tårarna faller. Jag vrider om den där kniven som fortfarande sitter i bröstet och som lär sitta där resten av livet.
Tar fram albumet.
Det finns i albumet en bild från en utekväll där lillebror står med armen om mig.
En suddig bild tagen med mobilkamera där mitt hår spretar och ansiktet är fyllesvullet och blekt.
En bild där lillebror ser glad ut. Pigga ögon. Svettig frisyr. Halvöppen mun som att han just ska till att sjunga en refräng.
En bild där lillebror trycker mig mot sig. Nästan in i sig. Jag ser ut att vara tio centimeter kortare för att han trycker mig mot sig. Skyddar mig med kroppen.
Det borde varit jag som skyddade honom med kroppen.
Jag kan fortfarande sluta ögonen och nästan känna den där armen över axlarna. Eller känna saknaden av den.
Ett tryck. Mig mot sig. Ett tryck jag ända fram tills dagen han dog trodde skulle finnas där för alltid. Att han alltid skulle kunna komma in genom min olåsta dörr med samma självklarhet och glatt hojta "Hallå på dig din gamla fitta".
Fast så blev det inte.
Jag sluter ögonen och vrider om. Tänker tillbaka. Gräver djupt för att känna hur ont det gör, hur mycket kinderna kan svida, hur mycket jag kan sakna någon.
Sen slutar tårarna.
Det händer mer och mer sällan. Den skarpa smärtan av förlust har ersatts av en molande saknad. Men ibland sticker det till. Hugger nära hjärtat.
Det är då jag vrider om.
"In the dark, for a while now
I can't stay, so far
I can't stay, much longer
Riding my decision home
In the dark"
/The Killers - I can't stay
/P
Monday, November 24, 2008
Rakt på sak
Det blev ett snabbt bokslut med Charlotte. Hon bjöd via sms in till glöggkväll på onsdag och jag var för en gångs skull ärlig. Istället för att ge ursäkter i försök att få det hela att rinna ut i sanden klippte jag direkt.
"Ska vara rakt på sak. Har funderat och tror inte vi ska fortsätta ses. Har tyvärr inte känslorna som borde finnas... Ta hand om dig"
Om hon är intresserad (vilket hon ju uppenbarligen är) så är det klart det gör ont på ett väldigt direkt sätt, men kanske bättre än att dra ut på det? Komma med undanflykter. Inte vilja ses. Det blir bara förvirrat, fram och tillbaka. Känner jag mig själv rätt skulle vi säkert setts några alkoholstinna nätter framöver. Tillfällig bekräftelse för mig skulle tolkas som ömhet.
Hatar att göra människor illa. Blir illamående av bara tanken att vara på andra sidan. Den enda förmildrande omständigheten jag har att tillgå är att det...
Och där, mitt i blogginlägget, ringde hon. Hon undrade vad det var som saknades, om hon gjort nått fel.
Svarade så ärligt jag kunde, att jag inte har några känslor och inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var som saknades. Jag sa att våra världar kändes väldigt inkompatibla, men insåg i samma sekund som jag sa det att det såklart bara var en ursäkt. Hade känslorna funnits där hade det kvittat att hon aldrig sett en tv-serie, är oförstående inför popkulturella fenomen eller att vi saknar beröringspunkter. Sa även det, men vet inte om det hjälpte...
Hon sökte något mer konkret, men tyvärr hade jag inget att ge. Lika lite som jag kan förklara min brist på känslor kan jag sätta ord på vad det är jag söker. Vi kunde prata fritt, hade liknande värdingar och nog en del gemensamt, men det bleknar som klorintvättade jeans i ljuset av att känslorna saknas.
Trist.
Ville verkligen falla. Hårt.
Kanske nästa gång?
I wish.
I really do.
/P
"Ska vara rakt på sak. Har funderat och tror inte vi ska fortsätta ses. Har tyvärr inte känslorna som borde finnas... Ta hand om dig"
Om hon är intresserad (vilket hon ju uppenbarligen är) så är det klart det gör ont på ett väldigt direkt sätt, men kanske bättre än att dra ut på det? Komma med undanflykter. Inte vilja ses. Det blir bara förvirrat, fram och tillbaka. Känner jag mig själv rätt skulle vi säkert setts några alkoholstinna nätter framöver. Tillfällig bekräftelse för mig skulle tolkas som ömhet.
Hatar att göra människor illa. Blir illamående av bara tanken att vara på andra sidan. Den enda förmildrande omständigheten jag har att tillgå är att det...
Och där, mitt i blogginlägget, ringde hon. Hon undrade vad det var som saknades, om hon gjort nått fel.
Svarade så ärligt jag kunde, att jag inte har några känslor och inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var som saknades. Jag sa att våra världar kändes väldigt inkompatibla, men insåg i samma sekund som jag sa det att det såklart bara var en ursäkt. Hade känslorna funnits där hade det kvittat att hon aldrig sett en tv-serie, är oförstående inför popkulturella fenomen eller att vi saknar beröringspunkter. Sa även det, men vet inte om det hjälpte...
Hon sökte något mer konkret, men tyvärr hade jag inget att ge. Lika lite som jag kan förklara min brist på känslor kan jag sätta ord på vad det är jag söker. Vi kunde prata fritt, hade liknande värdingar och nog en del gemensamt, men det bleknar som klorintvättade jeans i ljuset av att känslorna saknas.
Trist.
Ville verkligen falla. Hårt.
Kanske nästa gång?
I wish.
I really do.
/P
Fairytale
”I've got a feeling
This year's for me and you
So happy Christmas
I love you baby
I can see a better time
When all our dreams come true”
Snön har slutat sitt ursinniga fall över Stockholm som nu är en stad klädd i vitt. Tankarna efter helgens samtal med Båtis börjar klarna, det lutar åt att stanna i Sverige. Shanghai finns kvar, och förvisso gör även den här staden det om jag lämnar den ett halvår, men när tryggheten i Kina med ens halverades bleknade resan betydligt.
Tror även det onda i magen börjar gå över. Återstår att se.
Charlotte kom över natten till lördag. Mitt i festen. De mest fantastiska vännerna, musik, sprit och glädje. Tror inte de rätta känslorna finns. Tror våra världar är för långt ifrån varandra. Visst kan motsatser attrahera, men går det verkligen att bygga på något som saknar så många beröringspunkter? Tveksamt. Tror vi gör bokslut och ser framåt.
Har en lite omöjlig crush att ta ställning till. Nått som inte skulle funka, som inte är bra, som har dåliga förutsättningar och som skulle kunna förstöra. Har det någonsin stoppat någon?
”You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it's our last”
Shane McGowan och Kirsty MacColls julvisa sliter i bröstet. Min sparsmakade hårväxt på armarna reser varje gång. Livespelningen från St. Patricksday 1988 är så vacker på ett sätt som bara ledsamma saker kan vara. Den redan då nästan tandlösa Shane kontrasterar mot den 80-tals tuperade Kirsty så fint att det inte hade gått att regissera mer passande. Det andas destruktiv kärlek som trots allt fortgår. Trots allt hoppas. Trots allt delar drömmar.
”You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it all alone
I've built my dreams around you”
/The Pogues - Fairytale of New York
/P
This year's for me and you
So happy Christmas
I love you baby
I can see a better time
When all our dreams come true”
Snön har slutat sitt ursinniga fall över Stockholm som nu är en stad klädd i vitt. Tankarna efter helgens samtal med Båtis börjar klarna, det lutar åt att stanna i Sverige. Shanghai finns kvar, och förvisso gör även den här staden det om jag lämnar den ett halvår, men när tryggheten i Kina med ens halverades bleknade resan betydligt.
Tror även det onda i magen börjar gå över. Återstår att se.
Charlotte kom över natten till lördag. Mitt i festen. De mest fantastiska vännerna, musik, sprit och glädje. Tror inte de rätta känslorna finns. Tror våra världar är för långt ifrån varandra. Visst kan motsatser attrahera, men går det verkligen att bygga på något som saknar så många beröringspunkter? Tveksamt. Tror vi gör bokslut och ser framåt.
Har en lite omöjlig crush att ta ställning till. Nått som inte skulle funka, som inte är bra, som har dåliga förutsättningar och som skulle kunna förstöra. Har det någonsin stoppat någon?
”You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it's our last”
Shane McGowan och Kirsty MacColls julvisa sliter i bröstet. Min sparsmakade hårväxt på armarna reser varje gång. Livespelningen från St. Patricksday 1988 är så vacker på ett sätt som bara ledsamma saker kan vara. Den redan då nästan tandlösa Shane kontrasterar mot den 80-tals tuperade Kirsty så fint att det inte hade gått att regissera mer passande. Det andas destruktiv kärlek som trots allt fortgår. Trots allt hoppas. Trots allt delar drömmar.
”You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it all alone
I've built my dreams around you”
/The Pogues - Fairytale of New York
/P
Saturday, November 22, 2008
En årstid och en dröm...
När jag gick och la mig igår kväll var Stockholm fortfarande ett höstlandskap.
När jag gick och la mig igår kväll var jag rätt nöjd med de närmaste månadernas planering.
När jag gick och la mig igår kväll visste jag att Shanghai stod på agendan.
Halv tolv ringde telefonen för andra gången den här morgonen. 30 minuter senare upptäcker jag att det under natten fallit 10cm snö som förvandlat Stockholm till ett vinterland. 30 minuter senare har plötsligt förutsättningarna för en Kinavistelse ändrats radikalt.
Båtsman har efter fyra år i Shanghai mer eller mindre bestämt sig för att flytta hem. Jobb, kärlek och anledningar i långa banor, men förutom glädjen för hans skull är det bara en sak som snurrar i mitt förvirrade huvud: vad fan ska JAG göra?
Året/Halvåret i Shanghai har alltid varit på premissen att jag haft två av mina vapendragare nära till hands. Johan och Johan. Förändras allt nu för att en av dem inte kommer vara med i bilden? Vill jag lika mycket när situationen totalt ändrats? Varför gör det ont i magen plötsligt?
Jag vet inte...
Det jag med all säkerhet vet är att det gjorde ont i magen. I mitt huvud var scenariot så klart, så bra och så säkert. Luncher på Element Fresh med Båtis, plugg med Jojje, kolla film hemma hos Johan och Addebullen, kvällar och nätter i Shanghais nattliv med en av mina absolut bästa vänner vid min sida.
Shanghai skulle bli en paus. Pluggandet hade förvisso en stor del i det, men att få uppleva staden i sex månader och komma ifrån vardagslivet i Sverige var en minst lika stor del. En del som nu om än inte försvunnit så förändrats.
Det andra som förändrats är att situationen i Stockholm med ens blivit annorlunda. Att ha mina två älsklingar i samma land har inte hänt på de senaste fyra åren. Vad skulle det göra för Stockholmsmonotomin? Är det värt att stanna för?
Jag sa så klart inte till Båtis hur ont i magen jag fick. Jag kan inte göra det. Om det ens finns en minimal möjlighet att han skulle ändra sitt beslut för min skull kommer jag inte kunna bära det. Vi är alla ansvariga för våra egna öden och i det ingår även att ta beslut oberoende av andra. Men efter att ha kännt honom i snart tio år vet jag också att han alltid gör sitt yttersta för att människor ska må bra, och därför kan jag inget säga. Jag sa att det såklart förändrade allt för mig, men sen bet jag mig i tungan.
Det är svårt att inte tänka på hur förgängligt allt är. Hur snabbt planer, förutsättningar, förväntningar, agendor och årstider kan förändras.
Nu står jag här. 10 cm snö utanför fönstret och en handfull raserade drömmar inom lägenhetens fyra väggar.
När jag vaknade i morse var höstlöven begravda under snö.
När jag vaknade i morse gör det ont i magen att tänka på de närmsta månadernas planering.
När jag vaknade i morse vet jag inte ens om jag har nån agenda.
"en dag lämnade jag allt
man kunde låta tiden vara
det känns som andra sidan jorden
vi kanske hade alla svaren"
/Lars Winnerbäck - En tätort på en slätt
/P
När jag gick och la mig igår kväll var jag rätt nöjd med de närmaste månadernas planering.
När jag gick och la mig igår kväll visste jag att Shanghai stod på agendan.
Halv tolv ringde telefonen för andra gången den här morgonen. 30 minuter senare upptäcker jag att det under natten fallit 10cm snö som förvandlat Stockholm till ett vinterland. 30 minuter senare har plötsligt förutsättningarna för en Kinavistelse ändrats radikalt.
Båtsman har efter fyra år i Shanghai mer eller mindre bestämt sig för att flytta hem. Jobb, kärlek och anledningar i långa banor, men förutom glädjen för hans skull är det bara en sak som snurrar i mitt förvirrade huvud: vad fan ska JAG göra?
Året/Halvåret i Shanghai har alltid varit på premissen att jag haft två av mina vapendragare nära till hands. Johan och Johan. Förändras allt nu för att en av dem inte kommer vara med i bilden? Vill jag lika mycket när situationen totalt ändrats? Varför gör det ont i magen plötsligt?
Jag vet inte...
Det jag med all säkerhet vet är att det gjorde ont i magen. I mitt huvud var scenariot så klart, så bra och så säkert. Luncher på Element Fresh med Båtis, plugg med Jojje, kolla film hemma hos Johan och Addebullen, kvällar och nätter i Shanghais nattliv med en av mina absolut bästa vänner vid min sida.
Shanghai skulle bli en paus. Pluggandet hade förvisso en stor del i det, men att få uppleva staden i sex månader och komma ifrån vardagslivet i Sverige var en minst lika stor del. En del som nu om än inte försvunnit så förändrats.
Det andra som förändrats är att situationen i Stockholm med ens blivit annorlunda. Att ha mina två älsklingar i samma land har inte hänt på de senaste fyra åren. Vad skulle det göra för Stockholmsmonotomin? Är det värt att stanna för?
Jag sa så klart inte till Båtis hur ont i magen jag fick. Jag kan inte göra det. Om det ens finns en minimal möjlighet att han skulle ändra sitt beslut för min skull kommer jag inte kunna bära det. Vi är alla ansvariga för våra egna öden och i det ingår även att ta beslut oberoende av andra. Men efter att ha kännt honom i snart tio år vet jag också att han alltid gör sitt yttersta för att människor ska må bra, och därför kan jag inget säga. Jag sa att det såklart förändrade allt för mig, men sen bet jag mig i tungan.
Det är svårt att inte tänka på hur förgängligt allt är. Hur snabbt planer, förutsättningar, förväntningar, agendor och årstider kan förändras.
Nu står jag här. 10 cm snö utanför fönstret och en handfull raserade drömmar inom lägenhetens fyra väggar.
När jag vaknade i morse var höstlöven begravda under snö.
När jag vaknade i morse gör det ont i magen att tänka på de närmsta månadernas planering.
När jag vaknade i morse vet jag inte ens om jag har nån agenda.
"en dag lämnade jag allt
man kunde låta tiden vara
det känns som andra sidan jorden
vi kanske hade alla svaren"
/Lars Winnerbäck - En tätort på en slätt
/P
Wednesday, November 19, 2008
Att ta tillvara
Min kollega Lotta svävar medicinskt fortfarande i gränslandet mellan levande och död. Cancern går inte att förutspå och det utstakade livet har tappat sina milstolpar.
Hon skrev just en krönika om hur hennes inställning till livet förändrats. Att sjukdomsbeskedet snarare betytt att hon lever mer. Mer innerligt, mer uppmärksamt och mer i varje ögonblick. Att det lilla har blivit det stora.
Jag känner igen tanken: Att ta tillvara på tiden, för man vet aldrig när den tar slut.
För lillebror klipptes den abrupt i sekunderna det tog att falla fem våningar.
För Lotta hoppas jag innerligt den inte tar slut än på många år, men det finns som sagt inga milstolpar.
I helgen tog jag tillvara på tiden. Kompade ut tidigt, mötte upp min älskade Erik, hans Frida och lilla Ludd. Middag och vindrickande hemma hos tån & ankan förbyttes i en ursinnig förfest hos Ellen som mynnade ut i krogbesök och efterfest till morgontimmarna.
En segstartad lördag ledde till ännu en middag, mer bebisgull, vin, uno, jeopardy och vidare till en rumptät hemmafest där Strumpan och Emmish gav sig hän.
Helgen kändes en vecka lång och när söndagen väl kom avrundades dagarna med middagsdejt, film och två timmars sömn innan måndagen som vanligt pockade på uppmärksamhet.
Det gäller att ta tillvara på tiden. Att göra det mesta, träffa de flesta och umgås med de bästa.
Pappren från Kina anlände i torsdags och ligger nu i ett kuvert på väg till CSN. Kändes väldigt behagligt att få några veckors respit. Just nu kan jag varken göra mer eller mindre för att planera våren. Det ligger inte i mina händer. Ingen kan skylla på mig. Untouchable.
Om några veckor står jag där med ett besked och tvingas handgripligen ta itu med mitt eget öde.
Är det verkligen så klokt? Är verkligen jag bäst lämpad att göra det? Finns det ingen annan som kan ta beslutet?
Får singla slant helt enkelt.
Eller så tar jag tillvara på tiden och lever mer.
Utan milstolpar.
/P
Hon skrev just en krönika om hur hennes inställning till livet förändrats. Att sjukdomsbeskedet snarare betytt att hon lever mer. Mer innerligt, mer uppmärksamt och mer i varje ögonblick. Att det lilla har blivit det stora.
Jag känner igen tanken: Att ta tillvara på tiden, för man vet aldrig när den tar slut.
För lillebror klipptes den abrupt i sekunderna det tog att falla fem våningar.
För Lotta hoppas jag innerligt den inte tar slut än på många år, men det finns som sagt inga milstolpar.
I helgen tog jag tillvara på tiden. Kompade ut tidigt, mötte upp min älskade Erik, hans Frida och lilla Ludd. Middag och vindrickande hemma hos tån & ankan förbyttes i en ursinnig förfest hos Ellen som mynnade ut i krogbesök och efterfest till morgontimmarna.
En segstartad lördag ledde till ännu en middag, mer bebisgull, vin, uno, jeopardy och vidare till en rumptät hemmafest där Strumpan och Emmish gav sig hän.
Helgen kändes en vecka lång och när söndagen väl kom avrundades dagarna med middagsdejt, film och två timmars sömn innan måndagen som vanligt pockade på uppmärksamhet.
Det gäller att ta tillvara på tiden. Att göra det mesta, träffa de flesta och umgås med de bästa.
Pappren från Kina anlände i torsdags och ligger nu i ett kuvert på väg till CSN. Kändes väldigt behagligt att få några veckors respit. Just nu kan jag varken göra mer eller mindre för att planera våren. Det ligger inte i mina händer. Ingen kan skylla på mig. Untouchable.
Om några veckor står jag där med ett besked och tvingas handgripligen ta itu med mitt eget öde.
Är det verkligen så klokt? Är verkligen jag bäst lämpad att göra det? Finns det ingen annan som kan ta beslutet?
Får singla slant helt enkelt.
Eller så tar jag tillvara på tiden och lever mer.
Utan milstolpar.
/P
Friday, November 14, 2008
Bob o anna-kombo
” I hope you feel the way I do
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
to fall so hard
for you”
/Anna Ternheim – What have i done
Bob Hansson och Anna Ternheim gick igår kväll runt runt i lägenheten. Hand i hand. Bob intervjuade människor om kärlek och Anna sjöng säkert om den. Ärligt talat var jag för inne i boken för att riktigt märka.
Samtal om tvåsamhet, känslor, separation, kärlek, besvikelse, tillit, nåd, smärta och ilska. Imponerad över den öppenhet han bemöttes med, hur nära det ändå ligger människor att prata om det svåra i relationer, om det som gärna sopas under mattan på parmiddagar.
Böcker lämnar mig ofta med en känsla, men sällan med faktiska ord. Skulle någon be mig att citera från boken skulle det bli knapphändigt, men någon form av andemening klänger sig kvar inombords.
Bland de ord som trots allt fastnade kom de finaste oväntat nog från Jacob, sångare i The Poodles. Han sa att när människor sa till honom att ”Inte ta ut lyckan i förskott” svarade han ”Visst fan ska man göra det, för man vet aldrig om den verkliga lyckan kommer”. Hellre våga bli besviken än aldrig vara glad.
Sket genast i mina uppsatta pretentioner och skickade ett sms till Charlotte som besvarades glatt. Vet fortfarande såklart inte vart jag har henne, men hade hon vid det tillfället legat bredvid mig och matat mig med vindruvor endast iklädd en av mina skjortor hade jag med största sannolikhet inte heller vetat vart jag hade haft henne. Det där med tillit kanske Bob får lära mig mer om.
Om några timmar anländer Erik, Frida och världens sötaste Ludvig (föräldrarna får ursäkta, Ludd är sötare än ni någonsin kan bli) till el Stockholmo. Slipper fundera på tillit, den bara finns. I like.
Strumpan har laddat upp rejält inför kvällen. Vet inte om jag orkar med en kväll som förra helgen, men vi får se vart det landar. Om det landar.
/P
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
to fall so hard
for you”
/Anna Ternheim – What have i done
Bob Hansson och Anna Ternheim gick igår kväll runt runt i lägenheten. Hand i hand. Bob intervjuade människor om kärlek och Anna sjöng säkert om den. Ärligt talat var jag för inne i boken för att riktigt märka.
Samtal om tvåsamhet, känslor, separation, kärlek, besvikelse, tillit, nåd, smärta och ilska. Imponerad över den öppenhet han bemöttes med, hur nära det ändå ligger människor att prata om det svåra i relationer, om det som gärna sopas under mattan på parmiddagar.
Böcker lämnar mig ofta med en känsla, men sällan med faktiska ord. Skulle någon be mig att citera från boken skulle det bli knapphändigt, men någon form av andemening klänger sig kvar inombords.
Bland de ord som trots allt fastnade kom de finaste oväntat nog från Jacob, sångare i The Poodles. Han sa att när människor sa till honom att ”Inte ta ut lyckan i förskott” svarade han ”Visst fan ska man göra det, för man vet aldrig om den verkliga lyckan kommer”. Hellre våga bli besviken än aldrig vara glad.
Sket genast i mina uppsatta pretentioner och skickade ett sms till Charlotte som besvarades glatt. Vet fortfarande såklart inte vart jag har henne, men hade hon vid det tillfället legat bredvid mig och matat mig med vindruvor endast iklädd en av mina skjortor hade jag med största sannolikhet inte heller vetat vart jag hade haft henne. Det där med tillit kanske Bob får lära mig mer om.
Om några timmar anländer Erik, Frida och världens sötaste Ludvig (föräldrarna får ursäkta, Ludd är sötare än ni någonsin kan bli) till el Stockholmo. Slipper fundera på tillit, den bara finns. I like.
Strumpan har laddat upp rejält inför kvällen. Vet inte om jag orkar med en kväll som förra helgen, men vi får se vart det landar. Om det landar.
/P
Thursday, November 13, 2008
Hur fan gör man?
Redaktionen töms så sakteligen på människor när arbetsdagen går mot sitt slut. Två personer kvar som måste svara i telefon innan jag får packa ihop och styra kosan hemåt. Fan fan fan.
Tänkte göra en allvarlig ansträngning att börja läsa mer istället för att tiden ska ätas upp av skval på tv:n eller från datorn. Vet inte om det bara är en annan form av verklighetsflykt, men det skrivna ordet stannar i alla fall kvar längre. Har en chans att ge avtryck.
Inleder med Bob Hanssons ”Kärlek – Hur fan gör man?” vars första kapitel redan avklarats på jobbet. Vackra funderingar av K-G Bergström vars religiösa övertygelse jag måhända inte delar men som hade ett och annat klokt att bidra till i mina förvirrade tankegångar.
Mer kärlek och funderingar, är det verkligen vad jag behöver?
Avslutar med en sedvanlig suck.
/P
Tänkte göra en allvarlig ansträngning att börja läsa mer istället för att tiden ska ätas upp av skval på tv:n eller från datorn. Vet inte om det bara är en annan form av verklighetsflykt, men det skrivna ordet stannar i alla fall kvar längre. Har en chans att ge avtryck.
Inleder med Bob Hanssons ”Kärlek – Hur fan gör man?” vars första kapitel redan avklarats på jobbet. Vackra funderingar av K-G Bergström vars religiösa övertygelse jag måhända inte delar men som hade ett och annat klokt att bidra till i mina förvirrade tankegångar.
Mer kärlek och funderingar, är det verkligen vad jag behöver?
Avslutar med en sedvanlig suck.
/P
Via Dolorosa
Snooze. Snooze. Snooze. Mobilens ihärdiga försök att väcka mig resulterar i en allt bryskare behandling av snoozeknappen. Den gråa morgonen gör det inte lättare att slänga benen över sängkanten och omfamna en ny dag. Precis tvärtom. Blir som vanligt en snabbdusch och kombinerad tandborstning. Allt för att spara tid.
Tunga steg, en ofokuserad blick och distade gitarrer är mina följeslagare nedför den regnvåta trottoaren som ter sig som min egen Via Dolorosa. Redaktionen, mitt Golgata, tornar upp sig när jag svänger runt det sista hörnet och snart sitter jag åter bakom mitt skrivbord och tvingas se Malou vara klimakterieobstinat på TV4.
Det kunde varit vilken morgon i januari som helst.
Inte ett ord från Charlotte. Måste vänta.
Det är ett spel, vad än folk säger. Det måste vara så. Många talar sig varma för att de är så trötta på att spela just detta spel, men utan det skulle dejtingscenen falla samman. Känslor får inte släppas fria, allt blir för impulsivt, påträngande och destruktivt. Istället får jag vänta.
Känslan i magen är fortfarande relativt odefinierad, men det finns i alla fall något. Kanske rinner det ut i sanden, kanske inte. Tänk om hon är God only knows?
Lunch hos kära mor. Gratis. Bra i dessa kärva ekonomiska tider.
Imorgon välkomnar vi med öppna armar familjen från de småländska skogarna. Rödvin, ”Idol”, tacos och samkväm. Sen spårar vi på Marie Laveau.
November är nog inte så pjåkigt, men det kan jag aldrig erkänna.
/P
Tunga steg, en ofokuserad blick och distade gitarrer är mina följeslagare nedför den regnvåta trottoaren som ter sig som min egen Via Dolorosa. Redaktionen, mitt Golgata, tornar upp sig när jag svänger runt det sista hörnet och snart sitter jag åter bakom mitt skrivbord och tvingas se Malou vara klimakterieobstinat på TV4.
Det kunde varit vilken morgon i januari som helst.
Inte ett ord från Charlotte. Måste vänta.
Det är ett spel, vad än folk säger. Det måste vara så. Många talar sig varma för att de är så trötta på att spela just detta spel, men utan det skulle dejtingscenen falla samman. Känslor får inte släppas fria, allt blir för impulsivt, påträngande och destruktivt. Istället får jag vänta.
Känslan i magen är fortfarande relativt odefinierad, men det finns i alla fall något. Kanske rinner det ut i sanden, kanske inte. Tänk om hon är God only knows?
Lunch hos kära mor. Gratis. Bra i dessa kärva ekonomiska tider.
Imorgon välkomnar vi med öppna armar familjen från de småländska skogarna. Rödvin, ”Idol”, tacos och samkväm. Sen spårar vi på Marie Laveau.
November är nog inte så pjåkigt, men det kan jag aldrig erkänna.
/P
Wednesday, November 12, 2008
Visst
"Det är ju lite kul också. Visst?" säger lilla tån när jag utan hämningar redogör för den känsloanstorm gårdagens dejt anbringat.
Jo, visst är det så. Visst är det kul att känna, beröras, beröra.
Det var ganska exakt ett år sedan jag träffade någon jag ville hålla kvar. Den gången kullkastades planerna av en ful fransk bulldog med platt tryne som gjorde det omöjligt för varelsen att andas ordentligt och därför gav den lilla hårbollen ifrån sig konstanta blåsljud som drev mig till vansinnets gräns. Antagligen var det väl fler bitar som inte föll på plats, men det känns behändigt att skylla på hunden.
Novemberkvällen fördrivs i sällskap av Lars Winnerbäck, tvättstugepassning och med ett evigt sneglande på mobilen som verkar bestämt sig för att gå i vild strejk. Mitt senaste sms till Charlotte innehöll iofs inget som är uppenbart att svara på:
"Så lämpligt, för det gör gärna jag också :) Hoppas onsdagen är trevlig trots det föga uppmuntrande vädret! Kram"
En liten (stor) del av mig tycker dock att hon borde kunna klämma ur sig nånting iaf. Nånting litet. Nånting som visar att hon bryr sig. Jaja, hon har sagt att hon gärna gör om det och vad mer kan man begära efter en 3 timmars dejt? Halva kungariket? Yes please!
Men visst är det kul också trots att det inte alltid är uppenbart. Det är kul att gå runt och vara lite nyfiken, förväntansfull och förhoppningsfull. Det är kul att snegla på mobilen för när det där meddelandet kommer är det desto mer efterlängtat. Det är kul att tankarna fylls av förväntan istället för förtvivlan (usch, nu lät jag bitter men det föll så rätt på tungan att det får stå kvar). Det är kul att inte veta vad som kommer hända.
En novemberkväll i vånda är kanske inte så farlig när allt kommer omkring.
Så visst tån. Visst.
"Men vem skulle få mig att tänka såhär,
och vem ska kunna få mig att drömma?
Vilka tankar skulle hålla mig vaken om natten,
inga tankar kan få mig att glömma.
Så snälla ta den sista lotten,
jag gör ju så gott jag kan.
Det ligger tusen hjärtan i potten,
för det var så länge sedan nån vann."
Fint Lars. Fint.
/P - Som just i denna stund är rätt glad.
Jo, visst är det så. Visst är det kul att känna, beröras, beröra.
Det var ganska exakt ett år sedan jag träffade någon jag ville hålla kvar. Den gången kullkastades planerna av en ful fransk bulldog med platt tryne som gjorde det omöjligt för varelsen att andas ordentligt och därför gav den lilla hårbollen ifrån sig konstanta blåsljud som drev mig till vansinnets gräns. Antagligen var det väl fler bitar som inte föll på plats, men det känns behändigt att skylla på hunden.
Novemberkvällen fördrivs i sällskap av Lars Winnerbäck, tvättstugepassning och med ett evigt sneglande på mobilen som verkar bestämt sig för att gå i vild strejk. Mitt senaste sms till Charlotte innehöll iofs inget som är uppenbart att svara på:
"Så lämpligt, för det gör gärna jag också :) Hoppas onsdagen är trevlig trots det föga uppmuntrande vädret! Kram"
En liten (stor) del av mig tycker dock att hon borde kunna klämma ur sig nånting iaf. Nånting litet. Nånting som visar att hon bryr sig. Jaja, hon har sagt att hon gärna gör om det och vad mer kan man begära efter en 3 timmars dejt? Halva kungariket? Yes please!
Men visst är det kul också trots att det inte alltid är uppenbart. Det är kul att gå runt och vara lite nyfiken, förväntansfull och förhoppningsfull. Det är kul att snegla på mobilen för när det där meddelandet kommer är det desto mer efterlängtat. Det är kul att tankarna fylls av förväntan istället för förtvivlan (usch, nu lät jag bitter men det föll så rätt på tungan att det får stå kvar). Det är kul att inte veta vad som kommer hända.
En novemberkväll i vånda är kanske inte så farlig när allt kommer omkring.
Så visst tån. Visst.
"Men vem skulle få mig att tänka såhär,
och vem ska kunna få mig att drömma?
Vilka tankar skulle hålla mig vaken om natten,
inga tankar kan få mig att glömma.
Så snälla ta den sista lotten,
jag gör ju så gott jag kan.
Det ligger tusen hjärtan i potten,
för det var så länge sedan nån vann."
Fint Lars. Fint.
/P - Som just i denna stund är rätt glad.
Back in the game
Svaret kom efter 68 minuter.
På
"Tack för igår Charlotte, jag hade väldigt trevligt i ditt sällskap. Kram"
Fick jag svaret
"Detsamma, gör gärna om det! Kram"
Nu återstår bara att fundera ut vad det betyder. Jävla fruntimmer och deras mindgames!
/P
På
"Tack för igår Charlotte, jag hade väldigt trevligt i ditt sällskap. Kram"
Fick jag svaret
"Detsamma, gör gärna om det! Kram"
Nu återstår bara att fundera ut vad det betyder. Jävla fruntimmer och deras mindgames!
/P
Glasgow i mitt hjärta
”I tally up tonight’s strangers
and stragglers that I’ve kissed
training ground notches, perfectly executed notches
and near misses
its all about going out and getting pissed with eagle eyes
and sincerity bottom on my list”
Det går knappt att höra vad James Allan sjunger. Glasgowdialekten förvandlar I till A och det är bara början på språkförbistringarna.
Men det gör ingenting. Det gör ingenting alls. Gitarrerna som manglar får obarmhärtigt fram budskapet att allting är skit och hur mycket mer behöver förklaras? Otrohet, meningslöst våld, frånvarande fadersgestalter, depression och utanförskap trycks in i tio fantastiska låtar som ger indierocken en adrenalinspruta rakt i ventrikeln. Varje gång verserna i ”It’s my own cheating heart that makes me cry” förbyts i gitarrslammer går en rysning av välbehag genom kroppen. En rysning för att den sortens ångesturladdningen aldrig går att missta sig på. Dränk oss i känslor och låt det explodera. Det går inte att hitta ett bättre soundtrack till hösten. Glasvegas snurrar runt runt runt…
Om förförra helgens dejt inte rörde mig i ryggen tog gårdagens träff igen det med råge. Förutom att pricka in lång, snygg och vackra naglar visade sig Charlotte även vara lättpratad, djupsinnig och väldigt intresseväckande. Trodde mig i hennes ögon se spår av intresse men som vanligt när den här karusellen börjar snurra slängs jag mellan hopp och förtvivlan i en rasande takt. Ett sms som inte besvarats på 61 minuter är självklart inte ett sammanträffande i min värld, det är en krigsförklaring. Ett svek. Ett slag i ansiktet.
Sjuk? Jag? Käft. ;)
Helgen blev en bergochdalbana där en rätt oskyldig natt i en säng förvandlades till ett tragiskt svek från flera håll.
Vill hålla mig ifrån dramatiken, men den vill inte hålla sig ifrån mig. I alla fall inte när dramatiken innehåller djupa depressioner från kärlekskranka flickors sida.
Suck.
64 minuter. Jag känner mig kränkt.
”So this is the grand finale
the crescendo of demise
this is the happy ending
where the bad guy goes down and dies
this is the end
with me on my knees and wondering why?
cross my heart, hope to die
its my own cheating heart that makes me cry”
65.
/P
and stragglers that I’ve kissed
training ground notches, perfectly executed notches
and near misses
its all about going out and getting pissed with eagle eyes
and sincerity bottom on my list”
Det går knappt att höra vad James Allan sjunger. Glasgowdialekten förvandlar I till A och det är bara början på språkförbistringarna.
Men det gör ingenting. Det gör ingenting alls. Gitarrerna som manglar får obarmhärtigt fram budskapet att allting är skit och hur mycket mer behöver förklaras? Otrohet, meningslöst våld, frånvarande fadersgestalter, depression och utanförskap trycks in i tio fantastiska låtar som ger indierocken en adrenalinspruta rakt i ventrikeln. Varje gång verserna i ”It’s my own cheating heart that makes me cry” förbyts i gitarrslammer går en rysning av välbehag genom kroppen. En rysning för att den sortens ångesturladdningen aldrig går att missta sig på. Dränk oss i känslor och låt det explodera. Det går inte att hitta ett bättre soundtrack till hösten. Glasvegas snurrar runt runt runt…
Om förförra helgens dejt inte rörde mig i ryggen tog gårdagens träff igen det med råge. Förutom att pricka in lång, snygg och vackra naglar visade sig Charlotte även vara lättpratad, djupsinnig och väldigt intresseväckande. Trodde mig i hennes ögon se spår av intresse men som vanligt när den här karusellen börjar snurra slängs jag mellan hopp och förtvivlan i en rasande takt. Ett sms som inte besvarats på 61 minuter är självklart inte ett sammanträffande i min värld, det är en krigsförklaring. Ett svek. Ett slag i ansiktet.
Sjuk? Jag? Käft. ;)
Helgen blev en bergochdalbana där en rätt oskyldig natt i en säng förvandlades till ett tragiskt svek från flera håll.
Vill hålla mig ifrån dramatiken, men den vill inte hålla sig ifrån mig. I alla fall inte när dramatiken innehåller djupa depressioner från kärlekskranka flickors sida.
Suck.
64 minuter. Jag känner mig kränkt.
”So this is the grand finale
the crescendo of demise
this is the happy ending
where the bad guy goes down and dies
this is the end
with me on my knees and wondering why?
cross my heart, hope to die
its my own cheating heart that makes me cry”
65.
/P
Tuesday, November 04, 2008
God only knows...
"People are like songs, I swear
Some found you as a child and still they're always there
A boy that I knew was Anarchy in the UK
Burned out too quickly but in such a beautiful way"
Fina Annika Norlin vaggar in höstkylan så vackert att det ibland inte gör något att löven gulnar på marken.
Fast det gör det.
Folk som hävdar att hösten är en härlig årstid förtjänar att ställas mot väggen när revolutionen kommer. De där mytomspunna höstpromenaderna som sägs vara ett fyrverkeri i gult, rött och oranget är en lögn påhittad av klädindustrin som skulle förlora massa pengar om vi gick i ide under den här skitårstiden. Istället klaffsar människor omkring i en sörja av regnblöta löv och smuts som plötsligt gör oron för lårbensbrott befogad.
Helgen bjöd dock på den senaste tidens andra middag i goda vänners lag och fick mig att inse att man verkligen borde äta oftare tillsammans med människor man tycker om. Sen att kvällen totalt spårade ur på Lemon bar med 2 direkt olämpliga närkontakter och 1 som inte har några konsekvenser alls är en annan sak. Värt att notera att jag bara var en del av den sistnämnda vilket gjorde kvällen än roligare för undertecknad.
Står fortfarande på stället och trampar vad gäller Kina. Pappren från skolan vägrar komma och jag får lite mer ont i magen varje dag över att de inte ska komma i tid.
Står fortfarande på stället och trampar vad gäller kärleken. Tycker det kunde vara dags för någon fenomenal att komma och hitta mig. Någon som är som en fantastisk låt, som Annika hade uttryckt det... Kanske som en Beach Boys låt...
"And you are the only one I've met who's God Only Knows
I liked you the first time I met you, and it grows and grows and grows"
/P
Some found you as a child and still they're always there
A boy that I knew was Anarchy in the UK
Burned out too quickly but in such a beautiful way"
Fina Annika Norlin vaggar in höstkylan så vackert att det ibland inte gör något att löven gulnar på marken.
Fast det gör det.
Folk som hävdar att hösten är en härlig årstid förtjänar att ställas mot väggen när revolutionen kommer. De där mytomspunna höstpromenaderna som sägs vara ett fyrverkeri i gult, rött och oranget är en lögn påhittad av klädindustrin som skulle förlora massa pengar om vi gick i ide under den här skitårstiden. Istället klaffsar människor omkring i en sörja av regnblöta löv och smuts som plötsligt gör oron för lårbensbrott befogad.
Helgen bjöd dock på den senaste tidens andra middag i goda vänners lag och fick mig att inse att man verkligen borde äta oftare tillsammans med människor man tycker om. Sen att kvällen totalt spårade ur på Lemon bar med 2 direkt olämpliga närkontakter och 1 som inte har några konsekvenser alls är en annan sak. Värt att notera att jag bara var en del av den sistnämnda vilket gjorde kvällen än roligare för undertecknad.
Står fortfarande på stället och trampar vad gäller Kina. Pappren från skolan vägrar komma och jag får lite mer ont i magen varje dag över att de inte ska komma i tid.
Står fortfarande på stället och trampar vad gäller kärleken. Tycker det kunde vara dags för någon fenomenal att komma och hitta mig. Någon som är som en fantastisk låt, som Annika hade uttryckt det... Kanske som en Beach Boys låt...
"And you are the only one I've met who's God Only Knows
I liked you the first time I met you, and it grows and grows and grows"
/P
Sunday, October 19, 2008
Psykisk och fysisk sjukdom...
"It's a good thing tears never show in the pouring rain,
as if a good thing ever could make up for all the pain"
Robyns akustiska pianoversion av "Be Mine" har blivit höstens avslappningslåt. Så fint så fint att det darrar till innanför revbenen och reser sig på armarna.
Kärlek.
Bröt all kontakt med C i onsdags. Blev för märkligt. Visste inte riktigt vart jag hade känslorna och att ge sig in i karusellen igen kändes måttligt lockande. Det skulle visa sig vara en genidrag som går utöver all väntad briljans...
Fredagskvällen började på en slumpvis vald wannabe-texas-krog med boysen och tog en vändning till Riche för att möta Strumpan varefter natten avslutades väldigt blött på Sture.
Strax efter tolv, mitt bland trendkåta mediakids på Riche, ringer telefonen. En okänd röst säger mitt namn och frågar om jag är jag. Tveklöst och nyfiken svarar jag ja. "Ring upp mig när du har tid så ska du få ditt livs mest intressanta samtal".
Det blev kanske inte mitt livs mest intressanta samtal, snarare en vandring nedför minnenas allé jag på många sätt kunnat vara utan.
Personen som ringer är Cissis ex/nuvarande pojkvän (vart de står är högst oklart då deras versioner går isär). Det visar sig hursom att han under sitt förhållande med C konstant blivit överröst med lögner, märkliga påhitt, historier som gått isär, psykotiskt beteende från hennes sida och så mycket märkligheter att han var totalt knäckt. Han visste inte vart han skulle vända sig och ringde mig för att möjligen räta ut ett par frågetecken.
Plötsligt sköljde igenkänningens vågor över mig. Det var som att slå på en strömbrytare jag vägrat gå i närheten av. Likheterna med mina egna 5 månader i C's sällskap var så träffande att det var svårt att hålla sig för skratt. Det är varken värt kraften eller mödan att lista alla hennes påhitt, men jag kan bara hoppas för killens skull att han precis som jag väljer att lämna psykot och söka lyckan på annat håll.
Lördagen spenderades sedan i sängen i vad jag trodde först var en enkel bakfylla... Efter att ha sovit/slumrat/feberyrat 14 timmar insåg jag att det var lite värre än en simpel dagen efter. Trots att jag hade en väldigt efterlängtad födelsedagsfest att gå på fick planerna tyvärr stryka på foten när jag klockan 22.00 fortfarande inte kommit upp ur sängen och knappt orkade lyfta huvudet från kudden. Att det sedan visade sig att lilla tån gjort sig besvär för att försöka para ihop mig med en till synes vettig journalisttjej gjorde inte bitterheten över den missade festligheten mindre. Suck. Hade behövt lite vett efter två veckors galenskap.
Vaknade i söndags halv tio efter drygt 30 timmar till sängs. Masade mig iväg på en oväntat trevlig familjemiddag och gör nu bokslut för helgen genom att läsa ut Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor".
Blir alldeles för gripen av böcker när jag väl börjar. Måste fan sluta läsa.
Det och att sluta vara en sucker står på att göra listan.
Lycka till.
"And now your helpless sometimes,
wishing's just no good.
Cause you don't see me,
like i wish you would"
/P
as if a good thing ever could make up for all the pain"
Robyns akustiska pianoversion av "Be Mine" har blivit höstens avslappningslåt. Så fint så fint att det darrar till innanför revbenen och reser sig på armarna.
Kärlek.
Bröt all kontakt med C i onsdags. Blev för märkligt. Visste inte riktigt vart jag hade känslorna och att ge sig in i karusellen igen kändes måttligt lockande. Det skulle visa sig vara en genidrag som går utöver all väntad briljans...
Fredagskvällen började på en slumpvis vald wannabe-texas-krog med boysen och tog en vändning till Riche för att möta Strumpan varefter natten avslutades väldigt blött på Sture.
Strax efter tolv, mitt bland trendkåta mediakids på Riche, ringer telefonen. En okänd röst säger mitt namn och frågar om jag är jag. Tveklöst och nyfiken svarar jag ja. "Ring upp mig när du har tid så ska du få ditt livs mest intressanta samtal".
Det blev kanske inte mitt livs mest intressanta samtal, snarare en vandring nedför minnenas allé jag på många sätt kunnat vara utan.
Personen som ringer är Cissis ex/nuvarande pojkvän (vart de står är högst oklart då deras versioner går isär). Det visar sig hursom att han under sitt förhållande med C konstant blivit överröst med lögner, märkliga påhitt, historier som gått isär, psykotiskt beteende från hennes sida och så mycket märkligheter att han var totalt knäckt. Han visste inte vart han skulle vända sig och ringde mig för att möjligen räta ut ett par frågetecken.
Plötsligt sköljde igenkänningens vågor över mig. Det var som att slå på en strömbrytare jag vägrat gå i närheten av. Likheterna med mina egna 5 månader i C's sällskap var så träffande att det var svårt att hålla sig för skratt. Det är varken värt kraften eller mödan att lista alla hennes påhitt, men jag kan bara hoppas för killens skull att han precis som jag väljer att lämna psykot och söka lyckan på annat håll.
Lördagen spenderades sedan i sängen i vad jag trodde först var en enkel bakfylla... Efter att ha sovit/slumrat/feberyrat 14 timmar insåg jag att det var lite värre än en simpel dagen efter. Trots att jag hade en väldigt efterlängtad födelsedagsfest att gå på fick planerna tyvärr stryka på foten när jag klockan 22.00 fortfarande inte kommit upp ur sängen och knappt orkade lyfta huvudet från kudden. Att det sedan visade sig att lilla tån gjort sig besvär för att försöka para ihop mig med en till synes vettig journalisttjej gjorde inte bitterheten över den missade festligheten mindre. Suck. Hade behövt lite vett efter två veckors galenskap.
Vaknade i söndags halv tio efter drygt 30 timmar till sängs. Masade mig iväg på en oväntat trevlig familjemiddag och gör nu bokslut för helgen genom att läsa ut Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor".
Blir alldeles för gripen av böcker när jag väl börjar. Måste fan sluta läsa.
Det och att sluta vara en sucker står på att göra listan.
Lycka till.
"And now your helpless sometimes,
wishing's just no good.
Cause you don't see me,
like i wish you would"
/P
Wednesday, October 15, 2008
Ge mig nått som känns
Dagarna går på en efter annan och det känns som jag satt livet på paus. Den möjliga utlandsvistelsen har fått allt att stanna av. Vill inte tänka på, hoppas eller föreställa mig vardagen om några månader. Kan inte planera framåt. Kan inte hänge mig åt nått beständigt i endera riktningen. Antingen vill jag rycka upp skiten med rötterna, börja fixa inför resan och dra, eller så får jag finna mig i slentrianen här hemma.
Papperena har inte anlänt till Shanghai. Min framtid ligger i ett litet brunt kuvert någonstans mellan Stockholm och en dröm. Tröttsamt men föga oväntat att nått skulle skita sig. Försvinner ansökningen är det klart tveksamt om jag hinner skicka in en ny.
Korsar väl den bron när jag kommer till den.
Knappt hört av C den senaste veckan men i natt fanns hon i en dröm. Ringde och skällde ut mig för någonting jag nu inte minns. Sånt som kallas ett tecken? Brukar vara dålig på att tyda sådana.
Nyfikenheten har dock inte gett med sig. Behöver kanske distraheras, men återkommer hela tiden till prospektet att jag kanske inte bor i det här landet efter januari. Kortsiktigt var ordet…
Svammel svammel svammel och tankarna går bara runt. Inser varför jag så många gånger lagt ned den här sorgliga ursäkten till blogg.
”Över plymerna, palmbladen och korsen
Som skallrar där i vinden, som lät som hesa röster
Från dom som gör reklamen, jagar zombies upp ur graven
Ge mig nåt som känns”
/P
Papperena har inte anlänt till Shanghai. Min framtid ligger i ett litet brunt kuvert någonstans mellan Stockholm och en dröm. Tröttsamt men föga oväntat att nått skulle skita sig. Försvinner ansökningen är det klart tveksamt om jag hinner skicka in en ny.
Korsar väl den bron när jag kommer till den.
Knappt hört av C den senaste veckan men i natt fanns hon i en dröm. Ringde och skällde ut mig för någonting jag nu inte minns. Sånt som kallas ett tecken? Brukar vara dålig på att tyda sådana.
Nyfikenheten har dock inte gett med sig. Behöver kanske distraheras, men återkommer hela tiden till prospektet att jag kanske inte bor i det här landet efter januari. Kortsiktigt var ordet…
Svammel svammel svammel och tankarna går bara runt. Inser varför jag så många gånger lagt ned den här sorgliga ursäkten till blogg.
”Över plymerna, palmbladen och korsen
Som skallrar där i vinden, som lät som hesa röster
Från dom som gör reklamen, jagar zombies upp ur graven
Ge mig nåt som känns”
/P
Thursday, October 09, 2008
No one
Basen i takt med hjärtat.
Om man hör något tillräckligt många gånger, blir det en sanning?
Efter 40 minuters repeat av Alicia Keys (av alla jävla människor) fortsätter dagen i samma tema. Samma låt. Samma taktfasta bas som aldrig slutar.
Pundarbeteende.
Senaste gången jag lyssnade på en låt såhär många gånger i rad var en höstdag för närmre ett år sedan. Kemisk glädje. Akon på repeat i sex timmar.
Nu finns ingen kemisk glädje så långt ögat kan nå eller ådrorna känna. Blodet rusar utspätt med mellanöl. Lottas diagnos rev till i hjärtat. Alldeles för nära. Tankarna går både till henne och familjen. Efter att ha levt som anhörig till någon som stått i dödens väntrum kan jag ana hur det känns. Vill inte att andra ska behöva gå igenom det. Ett oroligt väntande på diagnoser, läkare, behandlingar, besked, förbättringar, förvärringar, klarhet och lösningar. Det gör ont på sätt som inte går att beskriva...
Jag hoppas du har det bra i kväll älskade lillebror. Ge pappa och farfar en kram.
Höstregnsblöta kläder, våta kinder.
Fan.
"I just want you close
Where you can stay forever
You can be sure
That it will only get better
You and me together
Through the days and nights
I don't worry 'cuz
Everything's going to be alright"
Basen slår fortfarande i takt...
/P
Om man hör något tillräckligt många gånger, blir det en sanning?
Efter 40 minuters repeat av Alicia Keys (av alla jävla människor) fortsätter dagen i samma tema. Samma låt. Samma taktfasta bas som aldrig slutar.
Pundarbeteende.
Senaste gången jag lyssnade på en låt såhär många gånger i rad var en höstdag för närmre ett år sedan. Kemisk glädje. Akon på repeat i sex timmar.
Nu finns ingen kemisk glädje så långt ögat kan nå eller ådrorna känna. Blodet rusar utspätt med mellanöl. Lottas diagnos rev till i hjärtat. Alldeles för nära. Tankarna går både till henne och familjen. Efter att ha levt som anhörig till någon som stått i dödens väntrum kan jag ana hur det känns. Vill inte att andra ska behöva gå igenom det. Ett oroligt väntande på diagnoser, läkare, behandlingar, besked, förbättringar, förvärringar, klarhet och lösningar. Det gör ont på sätt som inte går att beskriva...
Jag hoppas du har det bra i kväll älskade lillebror. Ge pappa och farfar en kram.
Höstregnsblöta kläder, våta kinder.
Fan.
"I just want you close
Where you can stay forever
You can be sure
That it will only get better
You and me together
Through the days and nights
I don't worry 'cuz
Everything's going to be alright"
Basen slår fortfarande i takt...
/P
Höstcancer
Höstregnet fortsätter falla på ruttnande löv och tar med sig fler nyheter jag kunde varit utan.
En vän och kollega fick i våras beskedet att hon drabbats av cancer. En klementinstor tumör hade växt på tjocktarmen och innan hon visste ordet av låg hon på operationsbordet och vaknade med ett ärr som evigt minnesmärke.
Läkarna lät glatt meddela att hon inte hade några spåra av cancern i kroppen men ville ändå att hon skulle genomgå cellgiftsbehandlng för att vara på den säkra sidan. Efter 2 ½ månad återvände hon till jobbet. Några dagar i månaden ledigt för cellgifterna, annars buisness as usual med jobb, man, barn, vimmel och liv i förorten. Mellan gråtattacker och mardrömmar ville hon leva livet som vanligt. Till det yttersta.
I dag 4 ½ månad senare fick hon besked att läkarna hittat fyra tumörer på levern. Cancern har spridit sig i kroppen och framtiden blev i ett slag oviss.
En operation är inte möjlig mitt i cellgiftsbehandlingen. Till våren säger expertisen.
Trots att jag fler gånger än jag hade önskat har berörts av döden under mina 27 år har jag aldrig behövt leva med den så påtaligt. Så personligt. Så nära. Aldrig behövt oroa mig för mig själv, om än för andra.
Livet går inte att förutse, planera eller styra. Läxan från det senaste 1 ½ året blir återigen smärtsamt tydlig.
Mina tankar går till Lotta, Trest och lille Lennox…
Uppdatering på ett sällan berört ämne, kärlekslivet. Filmkväll med Jess på hennes initiativ. Återigen en gammal bekantskap som tagit sig till ytan. Kunde snabbt konstatera att ingenting förändrats. Soffmys men inget mer. Har inget behov av att utforska den relationen igen och riskera att såra utan gott motiv. Låter det vara.
Fortfarande C i tankarna, även om Jessicas andetag nära nära tog tankarna några timmar. Måste komma ifrån föreställningen om en återförening, även om min ambivalenta mage säger annat.
På repeat i 40 minuter:
”People keep talking
They could say what they like
But all i know is
Everything’s gonna be alright”
Är 66 miljoner youtubeträffar ett tecken på att något är fel eller rätt?
/P
En vän och kollega fick i våras beskedet att hon drabbats av cancer. En klementinstor tumör hade växt på tjocktarmen och innan hon visste ordet av låg hon på operationsbordet och vaknade med ett ärr som evigt minnesmärke.
Läkarna lät glatt meddela att hon inte hade några spåra av cancern i kroppen men ville ändå att hon skulle genomgå cellgiftsbehandlng för att vara på den säkra sidan. Efter 2 ½ månad återvände hon till jobbet. Några dagar i månaden ledigt för cellgifterna, annars buisness as usual med jobb, man, barn, vimmel och liv i förorten. Mellan gråtattacker och mardrömmar ville hon leva livet som vanligt. Till det yttersta.
I dag 4 ½ månad senare fick hon besked att läkarna hittat fyra tumörer på levern. Cancern har spridit sig i kroppen och framtiden blev i ett slag oviss.
En operation är inte möjlig mitt i cellgiftsbehandlingen. Till våren säger expertisen.
Trots att jag fler gånger än jag hade önskat har berörts av döden under mina 27 år har jag aldrig behövt leva med den så påtaligt. Så personligt. Så nära. Aldrig behövt oroa mig för mig själv, om än för andra.
Livet går inte att förutse, planera eller styra. Läxan från det senaste 1 ½ året blir återigen smärtsamt tydlig.
Mina tankar går till Lotta, Trest och lille Lennox…
Uppdatering på ett sällan berört ämne, kärlekslivet. Filmkväll med Jess på hennes initiativ. Återigen en gammal bekantskap som tagit sig till ytan. Kunde snabbt konstatera att ingenting förändrats. Soffmys men inget mer. Har inget behov av att utforska den relationen igen och riskera att såra utan gott motiv. Låter det vara.
Fortfarande C i tankarna, även om Jessicas andetag nära nära tog tankarna några timmar. Måste komma ifrån föreställningen om en återförening, även om min ambivalenta mage säger annat.
På repeat i 40 minuter:
”People keep talking
They could say what they like
But all i know is
Everything’s gonna be alright”
Är 66 miljoner youtubeträffar ett tecken på att något är fel eller rätt?
/P
Monday, October 06, 2008
Vad jag bryr mig om
"Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn"
Det snurrar ständigt i huvudet. Tankebanorna har de senaste veckorna nöts ut i en rasande fart av funderingar som vägrar stillas. Att rycka upp sitt liv med rötterna och byta kontinent är svindlande. Stort. Skrämmande. Att samtidigt tvingas hantera sedan länge glömda känslor för någon gör bara hösten än mer förvirrad.
Kanske är det bäst att låta historien vara skriven och inte riva i sår jag börjar inse en gång gjorde väldigt ont? Min vän Oskar sa en gång att brytningar helst görs med vass kniv. I meningen att kapa känslomässiga band, inte karva in sorgen i handlederna. Uppenbarligen föll det rådet på döva öron när jag ändå ställts inför den här situationen, men det kanske är bäst att två år för sent följa visdomen och inte bege sig ner en redan upptrampad väg.
Vet inte om hjärtat orkar med fler förluster.
Vet inte om hjärtat tänker ge mig något val.
"Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut"
Bitter Göteborgspop när den är som bäst. Håkan i mitt hjärta.
/P
p.s. Inlägg 100. Borde det firas eller beklagas?
är att från samma säng
lyssna till samma regn"
Det snurrar ständigt i huvudet. Tankebanorna har de senaste veckorna nöts ut i en rasande fart av funderingar som vägrar stillas. Att rycka upp sitt liv med rötterna och byta kontinent är svindlande. Stort. Skrämmande. Att samtidigt tvingas hantera sedan länge glömda känslor för någon gör bara hösten än mer förvirrad.
Kanske är det bäst att låta historien vara skriven och inte riva i sår jag börjar inse en gång gjorde väldigt ont? Min vän Oskar sa en gång att brytningar helst görs med vass kniv. I meningen att kapa känslomässiga band, inte karva in sorgen i handlederna. Uppenbarligen föll det rådet på döva öron när jag ändå ställts inför den här situationen, men det kanske är bäst att två år för sent följa visdomen och inte bege sig ner en redan upptrampad väg.
Vet inte om hjärtat orkar med fler förluster.
Vet inte om hjärtat tänker ge mig något val.
"Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut"
Bitter Göteborgspop när den är som bäst. Håkan i mitt hjärta.
/P
p.s. Inlägg 100. Borde det firas eller beklagas?
Höstambivalens
”And the winter moves about Illinois.
When my sister picks a fight,
With the Alexander boy.”
Sensommarens mest spelade låt i tid och otid, fylla och nykterhet, rus och avtändning. Sufjan är livlinan i ett höstaktigt Stockholm jag förbereder mig att lämna.
Ansökningshandlingarna till Jiao Tong University är skickade. En flyktig dröm som funnits sedan hösten 2005 då jag första gången förfördes av Shanghai har kommit ett steg närmare ett genomförande. Inte utan komplikationer…
Borde det vara lättare? Borde det inte vara odelat positivt att realisera en dröm, få fly landet, komma bort och släppa taget?
Jag ser framför mig glättiga människor i amerikanska collegetröjor som ler stomatolleenden och bedyrar hur kul det ska bli att åka utomlands, hur spännande de tycker resan ska bli och hur mycket de längtar. Själv går jag runt med en klump i magen.
Jag VILL till Shanghai. Jag VILL komma bort. Jag VILL släppa taget och bryta slentrianen. Tro inget annat. Men sen finns det en del av mig som pockar på uppmärksamhet och vill göra det jävligt klart att det är en osäker framtid som går mig till mötes.
”Arbetslöshet när du kommer hem, snyggt jobbat.”
”Vara med i bostadsrättsomvandlig som student i Shanghai? Tillåt mig hånskratta dig i ansiktet!”
”Kasta bort all trygghet för en liten kick? D-u-m i h-u-v-u-d-e-t!”
Men sen kommer drömska bilder av drinkar på New Heights, tapas, taxiresor i morgonrusning, nyheter och en kravlös tillvaro. Klumpen i magen byts ut mot en hoppfull förväntan.
Så ser hösten just nu ut. Skräckblandad förtjusning, the story of my life.
Cissi har gjort en totalt oväntat comeback i vardagen. Efter att ha lämnat samboliv på Ingarö flyttade ett av mitt livs kärlekar nyligen tillbaka till innerstan och kontakten har återupptagits. Senast jag nämnde henne i den här bloggen var det i referens till vårt uppbrott hösten 2006.
”C ringde igår och ville prata. Orkar inte. Trött på lögner, trött på henne. Märkligt hur uppfattningen om en person kan ändras så radikalt på 1 1/2 månad.”
Och nu har uppfattningen uppenbarligen svängt igen 2 år senare.
Det har inte varit ett trånande i tysthet. Tiden sen vi gjorde slut har tankarna aldrig vandrat i banorna att det ens skulle vara rimligt, önskat eller möjligt att känslorna skulle komma tillbaka. Men när jag nåddes av nyheten att hon var singel gjorde magen likväl inte bara ett litet hopp, den satte upp ett helt jävla trapetsnummer. Att bli tagen på sängen fick en ny innebörd.
Det är långt ifrån en definierad känsla, men i maggropen finns utan tvivel en nyfikenhet på vad som skulle kunna hända...
Det är förgängligt lätt att glömma bråk, skrik och tandagnissel. Det är förbannat svårt att glömma den trygga famnen, värmen och inte minst känslorna som för henne var starkare än för någon jag därefter det träffat. Som mina vänner påpekar kanske det bara är ett dumt påhitt. Men mot pirret i magen hjälper inte påminnelser om smärta och avsked.
Kanske är det ett gott tecken? Kanske borde jag glädjas att cynismen ännu inte tagit sig ner till magen och pirret som jag saknat? Kanske är det ett misstag eller kanske skulle det vara det bästa som hänt i livet?
Självklart går jag som vanligt händelserna i förväg. Två msn-konversationer och några alkoholstinna sms från bådas håll betyder ingenting. Hon har nyss blivit singel och prospektet att hon skulle vara intresserad av att ens ses och än mindre vara intresserad på något känslomässigt plan är såklart naivt. Hon får kontrollera takten, så med all sannolikhet rinner det ut i sanden, även om min mage just nu skriker för full hals att det inte är det den vill.
Blir osannolikt trött på den där magen ibland. Oseriös jävel.
Middag hos mormor ikväll.
Fest med högst troligt kemiska inslag på fredag när Emma och Johannes slår på stora trumman.
Fest nästa lördag hos tån, definitivt ingen kemisk glädje.
Både tårar och skratt ligger nära.
Tur att man kan lita på Sufjan Stevens…
”So we run back
Scrambling for cover
A mind that knows itself
Has a mind to kill the other”
/P
When my sister picks a fight,
With the Alexander boy.”
Sensommarens mest spelade låt i tid och otid, fylla och nykterhet, rus och avtändning. Sufjan är livlinan i ett höstaktigt Stockholm jag förbereder mig att lämna.
Ansökningshandlingarna till Jiao Tong University är skickade. En flyktig dröm som funnits sedan hösten 2005 då jag första gången förfördes av Shanghai har kommit ett steg närmare ett genomförande. Inte utan komplikationer…
Borde det vara lättare? Borde det inte vara odelat positivt att realisera en dröm, få fly landet, komma bort och släppa taget?
Jag ser framför mig glättiga människor i amerikanska collegetröjor som ler stomatolleenden och bedyrar hur kul det ska bli att åka utomlands, hur spännande de tycker resan ska bli och hur mycket de längtar. Själv går jag runt med en klump i magen.
Jag VILL till Shanghai. Jag VILL komma bort. Jag VILL släppa taget och bryta slentrianen. Tro inget annat. Men sen finns det en del av mig som pockar på uppmärksamhet och vill göra det jävligt klart att det är en osäker framtid som går mig till mötes.
”Arbetslöshet när du kommer hem, snyggt jobbat.”
”Vara med i bostadsrättsomvandlig som student i Shanghai? Tillåt mig hånskratta dig i ansiktet!”
”Kasta bort all trygghet för en liten kick? D-u-m i h-u-v-u-d-e-t!”
Men sen kommer drömska bilder av drinkar på New Heights, tapas, taxiresor i morgonrusning, nyheter och en kravlös tillvaro. Klumpen i magen byts ut mot en hoppfull förväntan.
Så ser hösten just nu ut. Skräckblandad förtjusning, the story of my life.
Cissi har gjort en totalt oväntat comeback i vardagen. Efter att ha lämnat samboliv på Ingarö flyttade ett av mitt livs kärlekar nyligen tillbaka till innerstan och kontakten har återupptagits. Senast jag nämnde henne i den här bloggen var det i referens till vårt uppbrott hösten 2006.
”C ringde igår och ville prata. Orkar inte. Trött på lögner, trött på henne. Märkligt hur uppfattningen om en person kan ändras så radikalt på 1 1/2 månad.”
Och nu har uppfattningen uppenbarligen svängt igen 2 år senare.
Det har inte varit ett trånande i tysthet. Tiden sen vi gjorde slut har tankarna aldrig vandrat i banorna att det ens skulle vara rimligt, önskat eller möjligt att känslorna skulle komma tillbaka. Men när jag nåddes av nyheten att hon var singel gjorde magen likväl inte bara ett litet hopp, den satte upp ett helt jävla trapetsnummer. Att bli tagen på sängen fick en ny innebörd.
Det är långt ifrån en definierad känsla, men i maggropen finns utan tvivel en nyfikenhet på vad som skulle kunna hända...
Det är förgängligt lätt att glömma bråk, skrik och tandagnissel. Det är förbannat svårt att glömma den trygga famnen, värmen och inte minst känslorna som för henne var starkare än för någon jag därefter det träffat. Som mina vänner påpekar kanske det bara är ett dumt påhitt. Men mot pirret i magen hjälper inte påminnelser om smärta och avsked.
Kanske är det ett gott tecken? Kanske borde jag glädjas att cynismen ännu inte tagit sig ner till magen och pirret som jag saknat? Kanske är det ett misstag eller kanske skulle det vara det bästa som hänt i livet?
Självklart går jag som vanligt händelserna i förväg. Två msn-konversationer och några alkoholstinna sms från bådas håll betyder ingenting. Hon har nyss blivit singel och prospektet att hon skulle vara intresserad av att ens ses och än mindre vara intresserad på något känslomässigt plan är såklart naivt. Hon får kontrollera takten, så med all sannolikhet rinner det ut i sanden, även om min mage just nu skriker för full hals att det inte är det den vill.
Blir osannolikt trött på den där magen ibland. Oseriös jävel.
Middag hos mormor ikväll.
Fest med högst troligt kemiska inslag på fredag när Emma och Johannes slår på stora trumman.
Fest nästa lördag hos tån, definitivt ingen kemisk glädje.
Både tårar och skratt ligger nära.
Tur att man kan lita på Sufjan Stevens…
”So we run back
Scrambling for cover
A mind that knows itself
Has a mind to kill the other”
/P
Thursday, August 28, 2008
Common people
Efter en långhelg på landet känns tillvaron plötsligt stabilare. Att få byta G&T-kladdiga nattklubbsgolv och singelångest mot bebisgull, lugna öl på balkongen i Jönköping, en fantastisk familjemiddag hos Sörensens och en försmak av föräldralivet i Växjö var en ack så välbehövlig paus från karusellen i huvudstaden.
Nu återstår problemet att finna kärleken innan den biologiska klockan kan tystas. Har ju gått bra under de senaste 28 åren, så hur svårt kan det egentligen vara att hitta den rätta? Eller vänta nu…
Under sommarens färder runtom i landet har min läslust fått luft under vingarna. Förutom att avverka en hyffsat klyschig mammaroman på vägen ner till småland tog jag mig med iver igenom Moa Herngrens debut ”Allt är bara bra, tack”. Läskig krypande ångest. Förnekelse. Lögner för sig själv och andra. Liknelsen med mitt eget liv tog som en spark i magen.
Under tiden jag läste om den sönderslagna familjeidyllen kunde jag inte låta bli att undra hur mitt liv skulle te sig för någon som observerade det utifrån. Hur skulle förhållandet med min självmordsbenägna och alkoholiserade mamma framstå? Är jag en jävla idiot som står vid hennes sida trots att hon gång på gång lyckas slå mig till marken, om än inte fysiskt så definitivt psykiskt? Skulle det bästa vara att vända henne ryggen och bygga upp mitt eget liv, långt bort från skamkänslor och sår som aldrig läker?
Vem skickar jag de framtida terapiräkningarna till? Någon lär ju bli rik och skulle jag få tippa är ju oddsen på att det inte är jag…
En händelserik helg avslutar den korta arbetsveckan. Popaganda, svartklubbar, F12 och en annalkande dimma av droger och alkohol.
Vet inte om jag orkar, men heller inte om jag orkar stå emot.
And dance and drink and screw
Cause there’s nothing else to do.
/P
Nu återstår problemet att finna kärleken innan den biologiska klockan kan tystas. Har ju gått bra under de senaste 28 åren, så hur svårt kan det egentligen vara att hitta den rätta? Eller vänta nu…
Under sommarens färder runtom i landet har min läslust fått luft under vingarna. Förutom att avverka en hyffsat klyschig mammaroman på vägen ner till småland tog jag mig med iver igenom Moa Herngrens debut ”Allt är bara bra, tack”. Läskig krypande ångest. Förnekelse. Lögner för sig själv och andra. Liknelsen med mitt eget liv tog som en spark i magen.
Under tiden jag läste om den sönderslagna familjeidyllen kunde jag inte låta bli att undra hur mitt liv skulle te sig för någon som observerade det utifrån. Hur skulle förhållandet med min självmordsbenägna och alkoholiserade mamma framstå? Är jag en jävla idiot som står vid hennes sida trots att hon gång på gång lyckas slå mig till marken, om än inte fysiskt så definitivt psykiskt? Skulle det bästa vara att vända henne ryggen och bygga upp mitt eget liv, långt bort från skamkänslor och sår som aldrig läker?
Vem skickar jag de framtida terapiräkningarna till? Någon lär ju bli rik och skulle jag få tippa är ju oddsen på att det inte är jag…
En händelserik helg avslutar den korta arbetsveckan. Popaganda, svartklubbar, F12 och en annalkande dimma av droger och alkohol.
Vet inte om jag orkar, men heller inte om jag orkar stå emot.
And dance and drink and screw
Cause there’s nothing else to do.
/P
Tuesday, August 19, 2008
Lua
When everything is lonely I can be my own best friend
I'll get a coffee and the paper, have my own conversations
Jag vet inte om Conor Oberst är så skör och problemtyng som musiken gör gällande. Jag behöver nog inte veta heller. Musik är inte avhängt på känslan dess skapare hade när den skapades utan på den känsla som upplevs av den som lyssnar.
Kanske skrattade Conor natten han skrev Lua. Kanske fastnade den svarta luggen i tårar.
Saker behöver inte alltid utredas eller riskera att gå sönder för att man funderar över dem. Saker kan bara få vara. Få påverka som de påverkar och verka som de verkar.
Tyvärr var inte träffen med Lina en sån sak. Eller så kanske den var det, men på ett dåligt sätt. Måndagens träff med Örebrofröken gick hursom inte så lysande. En trevlig middag gled in i en bra film men sen var det hej då.
Så snabbt försvann en människa som de senaste två veckorna funnits i mitt liv på väldigt påtagliga sätt.
Kan sörja förlusten, men inte henne. Återigen går jag vidare relativt oberörd och orkar just nu inte fundera över varför. Det får vara som det är…
Som lök på laxen fortsätter problemen med familjen. Kära mor känner återigen ett behov av att extrovärt uttrycka sin sorg, ångest, depression eller vad det nu är som tynger henne.
Själv orkar jag inte rycka in. Orkar inte bära fram henne eller offra min egen bräckliga trygghet för att finnas där.
Trots det sitter jag och skakar medan jag skriver. Maktlös inför det faktum att hon alltid kan få mig ur balans med sina mail. Med sina problem. Med sitt ständiga sökande efter hjälp.
Suck.
Gör som vanligt och fokuserar på annat. En annalkande helg med kräftskiva och smålandsbesök. En välkommen paus från en stad som just nu känns väldigt liten och sliten.
Får lite tröst av Conor istället.
Vare sig han är glad eller ledsen.
I got a flask inside my pocket, we can share it on the train
And if you promise to stay conscious I will try and do the same
We might die from medication, but we sure killed all the pain
But what was normal in the evening by the morning seems insane
/P
I'll get a coffee and the paper, have my own conversations
Jag vet inte om Conor Oberst är så skör och problemtyng som musiken gör gällande. Jag behöver nog inte veta heller. Musik är inte avhängt på känslan dess skapare hade när den skapades utan på den känsla som upplevs av den som lyssnar.
Kanske skrattade Conor natten han skrev Lua. Kanske fastnade den svarta luggen i tårar.
Saker behöver inte alltid utredas eller riskera att gå sönder för att man funderar över dem. Saker kan bara få vara. Få påverka som de påverkar och verka som de verkar.
Tyvärr var inte träffen med Lina en sån sak. Eller så kanske den var det, men på ett dåligt sätt. Måndagens träff med Örebrofröken gick hursom inte så lysande. En trevlig middag gled in i en bra film men sen var det hej då.
Så snabbt försvann en människa som de senaste två veckorna funnits i mitt liv på väldigt påtagliga sätt.
Kan sörja förlusten, men inte henne. Återigen går jag vidare relativt oberörd och orkar just nu inte fundera över varför. Det får vara som det är…
Som lök på laxen fortsätter problemen med familjen. Kära mor känner återigen ett behov av att extrovärt uttrycka sin sorg, ångest, depression eller vad det nu är som tynger henne.
Själv orkar jag inte rycka in. Orkar inte bära fram henne eller offra min egen bräckliga trygghet för att finnas där.
Trots det sitter jag och skakar medan jag skriver. Maktlös inför det faktum att hon alltid kan få mig ur balans med sina mail. Med sina problem. Med sitt ständiga sökande efter hjälp.
Suck.
Gör som vanligt och fokuserar på annat. En annalkande helg med kräftskiva och smålandsbesök. En välkommen paus från en stad som just nu känns väldigt liten och sliten.
Får lite tröst av Conor istället.
Vare sig han är glad eller ledsen.
I got a flask inside my pocket, we can share it on the train
And if you promise to stay conscious I will try and do the same
We might die from medication, but we sure killed all the pain
But what was normal in the evening by the morning seems insane
/P
Tuesday, August 12, 2008
480.. 481... Tillbaka
Det är 481 dagar sedan jag bloggade… Och så börjar jag med att ljuga.
Jag gjorde ett tafatt försök att flytta bloggen vilket resulterade i fem inlägg på annan ort. Kändes inte hemma. Om det ska finnas ett dokument över mitt liv och tankar så kan man i alla fall samla inkonsekvensen på ett och samma ställe.
481 dagar sedan jag skrev HÄR hursom. Tänkte inte tjata om det, men så är det.
Lillebror försvann för 479 dagar sedan. Vet inte om jag vill gå in djupare på det så jag snor en beskrivning som är lätt att skriva under på.
” I helgen hände det som inte fick hända. Min lille M försvann. Han bestämde sig för att kliva upp på ett moln. Nu spelar han där istället för här. Fattar det fortfarande inte. Orkar inte. Det är obegränsad sorg. Och lite ilska. Värre blir det förmodligen. När jag fattar. Om jag fattar.
Vi satt för någon vecka sedan och drack vin. Jag spelade tamburin. Lyssnade på våra favoritlåtar. Lekte det vi brukade: rockstjärnor. Han var det. Vår rockstjärna. Inte jag. Jag lät bara ljuset fall på mig. Det var skönt. Vi dansade och hade kul. Trodde inte. Ville inte tro. Hoppades att det skulle bli bättre. Att allt skulle vända. Livet är inte som det verkar.
Saknar dig så mycket. Det finns inga ord och det är egentligen ingen idé att försöka. Men jag gjorde det i alla fall. Med varierande framgång kan jag tycka. Det finns bara en sak att säga: saknar och älskar dig lillebror. Och er alla andra. Ni vet mycket väl vilka ni är.”
Sorgeåret har passerat och livet är väl tillbaka på så rätt köl som det går.
Tiden efter upprepade jag ofta för mig själv att livet aldrig blir bra igen, men att det att det kommer bli bättre.
Hittills verkar den tesen stämma.
Det känns kanske som en petitess att följa upp det tidigare stycket med oreringar om kärleksliv, men just här har jag aldrig varit mycket för att skilja mellan högt och lågt så det får samsas även nu.
Sommaren och våren kantades av återfall. Behov av närhet och verklighetsflykt i form av både glömda bekantskaper och kemiska substanser. Toppar och dalar som långsamt planat ut och blivit bättre, men aldrig bra.
Förra årets sommarromans med A förbyttes i vintras till ett läskigt parförhållande med E där till slut en fransk bulldog satte stopp för förfallet.
Våren präglades av korta sejourer utan mer djup än en genomsnittlig onani. Sommaren förflyter i ett alkoholrusigt töcken där rött hår stått ut som en tendens. Märkligt.
Och sen en liten fröken från Örebro som än kanske inte satt hjärtat i brand, men påmint om att det än finns glöd och kanske potential. Återstår att se.
” Du älskar bara rött, och leker vacker romantik.
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik.
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik.
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik.”
Sensommaren står för dörren och kanske ser jag till att inte vänta 481 dagar till innan jag skriver igen.
Så länge jag slipper återuppleva de senaste 479 dagarna…
/P
Jag gjorde ett tafatt försök att flytta bloggen vilket resulterade i fem inlägg på annan ort. Kändes inte hemma. Om det ska finnas ett dokument över mitt liv och tankar så kan man i alla fall samla inkonsekvensen på ett och samma ställe.
481 dagar sedan jag skrev HÄR hursom. Tänkte inte tjata om det, men så är det.
Lillebror försvann för 479 dagar sedan. Vet inte om jag vill gå in djupare på det så jag snor en beskrivning som är lätt att skriva under på.
” I helgen hände det som inte fick hända. Min lille M försvann. Han bestämde sig för att kliva upp på ett moln. Nu spelar han där istället för här. Fattar det fortfarande inte. Orkar inte. Det är obegränsad sorg. Och lite ilska. Värre blir det förmodligen. När jag fattar. Om jag fattar.
Vi satt för någon vecka sedan och drack vin. Jag spelade tamburin. Lyssnade på våra favoritlåtar. Lekte det vi brukade: rockstjärnor. Han var det. Vår rockstjärna. Inte jag. Jag lät bara ljuset fall på mig. Det var skönt. Vi dansade och hade kul. Trodde inte. Ville inte tro. Hoppades att det skulle bli bättre. Att allt skulle vända. Livet är inte som det verkar.
Saknar dig så mycket. Det finns inga ord och det är egentligen ingen idé att försöka. Men jag gjorde det i alla fall. Med varierande framgång kan jag tycka. Det finns bara en sak att säga: saknar och älskar dig lillebror. Och er alla andra. Ni vet mycket väl vilka ni är.”
Sorgeåret har passerat och livet är väl tillbaka på så rätt köl som det går.
Tiden efter upprepade jag ofta för mig själv att livet aldrig blir bra igen, men att det att det kommer bli bättre.
Hittills verkar den tesen stämma.
Det känns kanske som en petitess att följa upp det tidigare stycket med oreringar om kärleksliv, men just här har jag aldrig varit mycket för att skilja mellan högt och lågt så det får samsas även nu.
Sommaren och våren kantades av återfall. Behov av närhet och verklighetsflykt i form av både glömda bekantskaper och kemiska substanser. Toppar och dalar som långsamt planat ut och blivit bättre, men aldrig bra.
Förra årets sommarromans med A förbyttes i vintras till ett läskigt parförhållande med E där till slut en fransk bulldog satte stopp för förfallet.
Våren präglades av korta sejourer utan mer djup än en genomsnittlig onani. Sommaren förflyter i ett alkoholrusigt töcken där rött hår stått ut som en tendens. Märkligt.
Och sen en liten fröken från Örebro som än kanske inte satt hjärtat i brand, men påmint om att det än finns glöd och kanske potential. Återstår att se.
” Du älskar bara rött, och leker vacker romantik.
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik.
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik.
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik.”
Sensommaren står för dörren och kanske ser jag till att inte vänta 481 dagar till innan jag skriver igen.
Så länge jag slipper återuppleva de senaste 479 dagarna…
/P
Thursday, April 19, 2007
Ett CV
The days just slip and slide
Like they allways did
The trouble is my head
Won’t let me forget
Den taktfasta basgången i ”Why do i keep counting” ackompanjerar fötternas resa över en morgonstel trottoar.
Efter många månader i ett gränsland utan toner har jag äntligen återerövrat musiken till mitt liv.
Jag har köpt en ny iPod!
Det är märkligt hur man kan hänga upp saker på varandra. Under en lite för lång tid har jag gått och funderat på att börja promenera, allt i hälsans tecken. Förevändningen för att inte än komma igång har varit att det är så otroligt jävla tråkigt. Lösningen på tråkproblematiken har varit att skjuta projektet framför sig, att hänga upp det på något annat.
Med lite list och klurighet kanske ni kan dra slutsatsen att mitt promenerande varit avhängt på införskaffandet av en ny iPod…
Så nu ska det promeneras hej vilt.
Jo.
Tjenare.
Jag kanske lyckas, men kanske inte. Å andra sidan spelar det nog mig mindre roll på det stora hela.
Så, känslolivet då…
För tillfället är jag tillbaka på ruta ett igen känns det som. Under de senaste 6 veckorna har en flicka, vi kan kalla henne Jess, dominerat vardagen med sin närvaro. Mysiga kvällar, sömnlösa nätter, intima middagar och som vanligt en avsaknad av djupare känslor från min sida.
Man blir trött…
Hade redan för 1 ½ vecka sedan bestämt mig för att det var ohållbart… I Torsdags tog vi ”snacket” och gjorde slut på det.
Så, tillbaka på ruta ett…
Om det är nått som känns jobbigt i den nuvarande situationen så är det inte direkt att vara ensam. Jag är övertygad om att jag kan hitta nån substitut, fysiskt, rätt fort om jag nu vill. Men det jobbiga är ändå att fixa det.
Det jobbiga är att behöva bygga upp en relation på nytt. Att ännu en gång berätta alla tradiga historier om sitt liv, att på nytt påskina sig vara lagom vitsig och intressant, att lyssna på den andra partens tråkiga (jaja, i bästa fall väldigt intressanta. Just med Jess var det dock inte så.) historier och nicka snällt under konversationer om saker jag bryr mig lika mycket om som vilken skolmat som råkar serveras i Stockholmsområdet den givna dagen.
Man borde skriva ihop en relationsmässig CV. Den skulle nog bli något längre än ett vanligt, men man kanske kan begränsa sig till 4-5 sidor. Sen kan man utbyta dessa under första dejten, skumma igenom, sen har man alla fakta.
Inga mer frågor om stjärntecken, fastrar, syskon, tidigare jobb eller liknande. Allt i ett kompendium, svart på vitt...
Sen kan man ju självklart föra diskussioner utifrån CV:t, men det skulle ändå finnas där.
Dessutom kunde man spara det och fräscha upp minnet då och då. Föräldrars namnsdagar, viktiga händelser, syskonens namn osv.
Praktiskt.
Hurusom får jag finna mig i situationen att vara tillbaka på noll. Två nya kontakter har gjort… Vi kan kalla dem Amy och SL.
SL är söt, faktiskt bedårande söt. Lite fåordig hittills, men hon behöver nog bara lite tid.
Amy är också söt, men kanske inte lika bedårande. Dock finns det kanske lite mer gemensamt yrkesmässigt, men frågan är om man egentligen vill ha det?
Hur allt löser sig återstår att se. Jag ska försöka uppdatera.
Nu väntar lunch. Äntligen!
If all of our days are numbered
Then why do i keep counting?
/P
Monday, February 12, 2007
Sagan
”When you’r sleeping on the couch.
When love becomes sacrificing.”
Hon är så jävla söt.
I lördagskväll tårades ögonen.
Jag faller så platt.
Jag erkänner helt villigt att jag är en sucker. Askungesagan om Marie Lindberg går het på löpen och jag blir bara glad.
Den väna framtoningen, blygsamheten och hennes skelande öga.
Det behövs inte mer för att sälja in nått hos mig.
Låten är dessutom helt otroligt fin i sin Ternheim-anda.
Det kunde inte vara bättre. Hon kunde inte vara bättre. Sagan kunde inte vara bättre.
Tittat på reprisen säkerligen 10 gånger (bara under den senaste timmen) och blir lika glad varje gång.
Sure, hon kommer inte hålla hela vägen. Låten är inte schlager, men den står ut som den vackraste i årets startfält. Tippar på en andra eller tredje plats, utan att ens ha hört alla bidrag. Folket kommer bära fram henne. Bära fram den… Askungesagan.
Privat är allting lite förvirrat igen. KA är väldigt märklig. Hörts bara kort sen sist. Innan schlagern. Hon skulle iväg till nån vän och titta.
Ska se om jag gör något drastiskt. Trött på spelet för att vara ärlig.
Snabb träff.
Se om nått händer.
Sen vet man.
Wam, bam thank you mam.
Så lätt.
Så lätt är det aldrig tyvärr.
Önskar det var så dock. Så lätt. Lika lätt som man faller för en skelande skolfröken från Munkedal.
”I’m not sure it’s gonna be
You and me, anymore”
/P
When love becomes sacrificing.”
Hon är så jävla söt.
I lördagskväll tårades ögonen.
Jag faller så platt.
Jag erkänner helt villigt att jag är en sucker. Askungesagan om Marie Lindberg går het på löpen och jag blir bara glad.
Den väna framtoningen, blygsamheten och hennes skelande öga.
Det behövs inte mer för att sälja in nått hos mig.
Låten är dessutom helt otroligt fin i sin Ternheim-anda.
Det kunde inte vara bättre. Hon kunde inte vara bättre. Sagan kunde inte vara bättre.
Tittat på reprisen säkerligen 10 gånger (bara under den senaste timmen) och blir lika glad varje gång.
Sure, hon kommer inte hålla hela vägen. Låten är inte schlager, men den står ut som den vackraste i årets startfält. Tippar på en andra eller tredje plats, utan att ens ha hört alla bidrag. Folket kommer bära fram henne. Bära fram den… Askungesagan.
Privat är allting lite förvirrat igen. KA är väldigt märklig. Hörts bara kort sen sist. Innan schlagern. Hon skulle iväg till nån vän och titta.
Ska se om jag gör något drastiskt. Trött på spelet för att vara ärlig.
Snabb träff.
Se om nått händer.
Sen vet man.
Wam, bam thank you mam.
Så lätt.
Så lätt är det aldrig tyvärr.
Önskar det var så dock. Så lätt. Lika lätt som man faller för en skelande skolfröken från Munkedal.
”I’m not sure it’s gonna be
You and me, anymore”
/P
Wednesday, February 07, 2007
Förväntan
Utandningsluften fryser i den ansade mustaschen.
Trasiga jeans skyddar dåligt mot kylan som återigen dragit in över staden.
Robyn sjunger om att bli lämnad.
En vintermorgon som alla andra.
Börjar tröttna på vintern för att vara helt ärlig. Krossade förväntningar på ett nytt år blandas med snöslask på byxslaget och stelfrusna händer under rökpauser.
Det är dags för vår. För nya förväntningar, för jeansjacka och gröna backar. För promenader utan förfrysningsskador och för Robyn att inte sjunga om att bli lämnad.
Har inte blivit bloggande den senaste månaden. Familjekatastrofen rullar vidare och jag har återigen inte orkar formulera tankar och känslor.
Kanske för att jag inte kan.
Kanske för att jag inte vill.
Jag lovar ingenting, men ska försöka skärpa mig helt enkelt. Om inte annat för de få, men kära, läsare jag har.
Lillan påpekade igår över en lunch att jag någon gång skrivit att jag sviker mig själv när jag inte bloggar. Kanske hade jag rätt.
Kanske spelar det iofs ingen roll.
Så, tillbaka från de filosofiska tankarna.
Mycket jobb senaste tiden. Premiärer att springa på, artiklar att fabulera och chefer att tillfredsställa. Blandat med familjen så har det inte funnits tid till allt för mycket annat.
Bara att acceptera ibland.
I förhållandefrågan känns det lite som att jag är tillbaka på noll, men på ett bra sätt. Gjort mig av med banden jag inte vill ha (AM, L och E) och siktar för tillfället mot KA.
Bokstavskombinationerna börjar bli jobbiga, jag vet, men det är bara att stå ut. Tänker fortsätta vara lite hemlig.
Hörde hursom av KA igår. Vi har sprungit om varandra lite, men nu får det fan vara slut med det. Ska styra upp det hoppas jag.
Ser bra ut på pappret.
Det har det gjort förut.
Men verkar dumt att sluta hoppas.
Som att sluta hoppas på att Robyn ska sluta sjunga om att inte bli lämnad.
Eller att sluta hoppas på att mustaschen inte ska frysa.
Eller att sluta ha förväntningar.
/P
Trasiga jeans skyddar dåligt mot kylan som återigen dragit in över staden.
Robyn sjunger om att bli lämnad.
En vintermorgon som alla andra.
Börjar tröttna på vintern för att vara helt ärlig. Krossade förväntningar på ett nytt år blandas med snöslask på byxslaget och stelfrusna händer under rökpauser.
Det är dags för vår. För nya förväntningar, för jeansjacka och gröna backar. För promenader utan förfrysningsskador och för Robyn att inte sjunga om att bli lämnad.
Har inte blivit bloggande den senaste månaden. Familjekatastrofen rullar vidare och jag har återigen inte orkar formulera tankar och känslor.
Kanske för att jag inte kan.
Kanske för att jag inte vill.
Jag lovar ingenting, men ska försöka skärpa mig helt enkelt. Om inte annat för de få, men kära, läsare jag har.
Lillan påpekade igår över en lunch att jag någon gång skrivit att jag sviker mig själv när jag inte bloggar. Kanske hade jag rätt.
Kanske spelar det iofs ingen roll.
Så, tillbaka från de filosofiska tankarna.
Mycket jobb senaste tiden. Premiärer att springa på, artiklar att fabulera och chefer att tillfredsställa. Blandat med familjen så har det inte funnits tid till allt för mycket annat.
Bara att acceptera ibland.
I förhållandefrågan känns det lite som att jag är tillbaka på noll, men på ett bra sätt. Gjort mig av med banden jag inte vill ha (AM, L och E) och siktar för tillfället mot KA.
Bokstavskombinationerna börjar bli jobbiga, jag vet, men det är bara att stå ut. Tänker fortsätta vara lite hemlig.
Hörde hursom av KA igår. Vi har sprungit om varandra lite, men nu får det fan vara slut med det. Ska styra upp det hoppas jag.
Ser bra ut på pappret.
Det har det gjort förut.
Men verkar dumt att sluta hoppas.
Som att sluta hoppas på att Robyn ska sluta sjunga om att inte bli lämnad.
Eller att sluta hoppas på att mustaschen inte ska frysa.
Eller att sluta ha förväntningar.
/P
Subscribe to:
Posts (Atom)